Vi är nu inne på den femte månaden av en militär upprustning utan motstycke i Karibien som syftar till att kuva Venezuela och Colombia. Över 80 personer har dödats i kriminella attacker mot småbåtar, som Washington hävdar är drogsmugglare. Men hittills har Trumps inte uppnått sitt mål – regimskifte i Venezuela.
Det första som måste sägas är att denna aggressionskampanj inte har något med droger att göra. Detta visades inte minst förra veckan när Trump beslutade att benåda den tidigare honduranske presidenten Juan Orlando Hernández, som avtjänade ett 45-årigt fängelsestraff i USA för… narkotika- och vapenhandel!
Vissa hävdar att den verkliga orsaken till USA:s militära upprustning mot Venezuela är oljan. Det är uppenbarligen en viktig faktor. Venezuela har de största oljereserverna i världen, framförallt extra tung råolja, som passar perfekt för raffinaderierna på gulfkusten och ligger mycket närmare USA än några oljekällor i Mellanöstern.
I ett försök att sälja in den militära aggressionen mot Venezuela till en tveksam amerikansk allmänhet (där två tredjedelar motsätter sig den) insisterade kongressledamoten Maria Elvira Salazar, en av de tre ”galna kubanerna”, på att amerikanska oljebolag skulle få fritt spelrum i Venezuela. Hon underströk att Venezuela har de största kända oljereserverna i världen.
I ett psykotiskt utbrott på America Business Forum talade den venezuelanska Nobelpristagaren María Corina Machado om enorma möjligheter för amerikanska företag att lägga beslag på ”1,7 BILJONER dollar av Venezuelas olja, gas, guld och infrastruktur”, som hon sa skulle bli föremål för ”ett massivt privatiseringsprogram”, ”uppströms, nedströms, mellanströms”.
Dessa faktorer förklarar inte helt den nuvarande militära eskaleringen. New York Times har rapporterat att Maduro var beredd att ge amerikanska företag tillgång till venezuelansk olja och andra mineralresurser i förhandlingar med det amerikanska sändebudet Grenell tidigare i år. Även om man skulle tvivla på detta, kvarstår det faktum att det är USA:s sanktioner mot Venezuela som har hindrat amerikanska företag från att utvinna resurser i det karibiska landet – inte några restriktioner från den venezuelanska regeringen.
Andra i den reaktionära kubansk-amerikanska intressegruppen i Miami, däribland Marco Rubio och den gamla skolans kalla kriget-hökar som Elliot Abrahams, motiveras av blint hat mot alla regeringar som de identifierar som ”kommunistiska” (oavsett om de är det eller inte). Personer som Stephen Miller tror att man genom att avsätta Maduro kommer att hejda strömmen av migranter från Venezuela – en ström som skapats av en ekonomisk kris som allvarligt förvärrats av USA:s sanktioner!
Naturligtvis tror ingen vid sina sinnens fulla bruk att dessa militära trakasserier har något med demokrati att göra. USA-imperialismen bryr sig inte det minsta om den borgerliga demokratins principer.
Trump har faktiskt sagt det uttryckligen: vi kommer inte att åka runt i världen och införa ”demokrati”. Inte för att USA-imperialismen någonsin har gjort det, förstås. Men tidigare använde de ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” som en täckmantel för sin imperialistiska aggression. Nu är Trump mer transparent när han beskriver deras verkliga mål: att försvara USA:s nationella intressen, det vill säga den amerikanska kapitalistklassens intressen.
Även om droger, migranter, antikommunism och olja är några av anledningarna till att USA vill ha full kontroll över Venezuela, finns det ett djupare motiv bakom den nuvarande militära eskaleringen – ett motiv som går utöver Venezuela självt.
Latinamerikas underkuvande: ett mål för USA:s nationella säkerhet
USA-imperialismen kämpar för att återfå kontrollen över västra halvklotet och vill driva ut sina rivaler (Kina och Ryssland) därifrån. Venezuela är det land i Latinamerika som har de närmsta politiska banden till Ryssland och Kina. Finns det någon bättre plats att sända en tydlig signal om att USA-imperialismen inte tolererar andra makter i sin bakgård?
Detta har nu blivit en del av den amerikanska imperialismens nationella säkerhetsstrategi och har skrivits ned i ett av Trump-administrationens dokument som publicerades förra veckan:
”Vi vill säkerställa att västra halvklotet förblir tillräckligt stabilt och välstyrt för att förhindra och motverka mass-migration till USA; vi vill ha ett halvklot vars regeringar samarbetar med oss mot narko-terrorister, karteller och andra transnationella kriminella organisationer; vi vill ha ett halvklot som förblir fritt från fientliga utländska intrång eller ägande av viktiga tillgångar och som stöttar kritiska försörjningskedjor; och vi vill säkerställa vår fortsatta tillgång till viktiga strategiska platser.” [vår kursivering]
Detta beskrivs som ett försvar och ett genomförande av Monroedoktrinen. Med andra ord, en återgång till en politik bestående av kanonbåtsdiplomati baserad på principen om “Amerika för den amerikanska imperialismen och ingen annan”.
”Efter år av försummelse kommer USA att återupprätta och genomdriva Monroedoktrinen för att återställa amerikansk överhöghet på det västra halvklotet… Vi kommer att förvägra konkurrenter utanför västra halvklotet möjligheten att placera styrkor eller andra hotfulla resurser, eller att äga eller kontrollera strategiskt viktiga tillgångar, på vårt halvklot.”
I ett tal till militära ledare på Reagan Center under helgen upprepade krigsminister Pete Hegseth dessa mål, gav dem en ännu mer hotfull klang och lade stor vikt vid ordet ”vårt” i ”vårt halvklot”. Vem som beslutat att hela den amerikanska kontinenten är USA:s egendom vet vi inte, men det är tydligt att den amerikanska imperialismen har beslutat att det ligger i dess ”nationella säkerhetsintresse” att så är fallet. Och de är beredda att mobilisera militären för att backa upp detta. Som Trumps dokument om nationell säkerhetsstrategi vidare förklarar:
”USA måste ompröva sin militära närvaro på västra halvklotet… En omjustering av vår globala militära närvaro för att hantera akuta hot på vårt halvklot, särskilt de uppdrag som identifieras i denna strategi… Riktade insatser för att säkra gränsen och bekämpa karteller, inklusive, där så är nödvändigt, användning av dödligt våld för att ersätta den misslyckade strategin med enbart brottsbekämpning, som använts under de senaste årtiondena.”
Vi måste förstå den pågående aggressiva militära upprustningen i Karibien, inte bara som ett av Trump-administrationens plötsliga infall, utan som en del av den amerikanska imperialismens nya strategi för att återupprätta sin dominans över hela kontinenten. Det står svart på vitt i Trumps dokument:
”Konkurrenter utanför halvklotet har gjort stora intrång i vårt halvklot, både för att missgynna oss ekonomiskt i nuläget och på sätt som kan skada oss strategiskt i framtiden. Att tillåta dessa intrång utan allvarligt motstånd är ytterligare ett stort strategiskt misstag USA gjort under de senaste årtiondena. USA måste vara dominerande på det västra halvklotet som en förutsättning för vår säkerhet och vårt välstånd – en förutsättning som gör att vi kan hävda oss med självförtroende i regionen, när och var vi än behöver det.” [vår kursivering]
Den amerikanska imperialismen vill alltså återfå kontrollen över Venezuela som en del av en bredare insats riktad mot hela kontinenten och som omfattar åtgärder mot Panama, Colombia, Brasilien, inblandning i Honduras, räddningspaket i Argentina och så vidare.
Hur man står emot USA:s imperialismen
Därför måste vi säga att den ståndpunkt som Colombias president Petro intagit under de senaste dagarna är ett misstag. Han har visserligen stått upp mot USA:s imperialistiska trakasserier i månader, men i ett meddelande den 6 december, där han korrekt motsatte sig en amerikansk invasion av Venezuela, föreslog han som alternativ till blodspillan ”en övergångsregering i Venezuela, som det venezuelanska folket är överens om.” Han antydde att Venezuela, för att förhindra en militär invasion från USA, måste ge efter för USA:s krav.
Detta skulle vara ett ödesdigert misstag. Varje eftergift till USA-imperialismen skulle med rätta ses som ett tecken på svaghet och uppmuntra Washington att kräva mer. Om en ”övergångsregering” tillsätts i Venezuela, kommer USA att kräva att Petro avsätts i Colombia, att den kubanska revolutionen störtas, och så vidare.
Det enda effektiva sättet att möta USA-imperialismen är genom massmobilisering av arbetarklassen och bönderna i hela regionen: genom att arbetare tar saken i egna händer, exproprierar de utländska multinationella företagen, beslagtar deras tillgångar, vägrar att erkänna utlandsskulden och förbereder sig för att avvärja en militär intervention från USA, med vapen i hand om så krävs.
Trumps alternativ
Trump försöker hota Maduro till underkastelse – tvinga honom att avgå genom hot om en överväldigande militär styrka. Det finns rapporter om samtal för att ge den venezuelanske presidenten immunitet och en säker passage ut ur landet. Qatar, Ryssland och Turkiet har nämnts som möjliga destinationer. Dessa rapporter i de kapitalistiska medierna bör tas med försiktighet – de kan mycket väl vara en del av USA:s psykologiska krigföring.
Vissa borgerliga medier har föreslagit att Maduro ska föreslå en tvåårig övergångsperiod, varefter vicepresident Delcy Rodríguez skulle ta över och organisera nya val. Detta avvisades tydligen av Trump. Återigen kan detta vara sant eller inte. Det är dock betydelsefullt att en artikel i The New York Times från den 5 december, med titeln “Trump Wants Venezuela’s Leader to Go. Here’s Who Could Replace Him.”, beskrev Delcy Rodríguez i förtjusande ordalag:
”Rodríguez, som är relativt moderat, är arkitekten bakom en marknadsvänlig omstrukturering som stabiliserat den venezuelanska ekonomin efter en långvarig kollaps. Hennes privatisering av statliga tillgångar och konservativa finanspolitik… Rodríguez, som delvis är utbildad i Frankrike, har odlat relationer med Venezuelas ekonomiska elit och med utländska investerare och diplomater, och presenterar sig själv som en kosmopolitisk teknokrat i en militaristisk och mansdominerad regering.” [vår kursivering]
Den perfekta kandidaten för USA-imperialismen och de amerikanska multinationella företagens intressen! Detta bekräftar för övrigt vad vi sagt under en längre tid: Maduro-regeringen är raka motsatsen till Chávez och den bolivarianska revolutionen.
Ändå vill USA avsätta honom. Varför? För att statuera ett exempel – som en tydlig signal till andra latinamerikanska länder att USA menar allvar och inte kommer att tolerera en regim som inte underkastar sig.
Hittills har Trumps taktik inte fungerat. Han har ökat den militära pressen, infört vad som i praktiken är en luft- och sjöblockad: flygplan har varnats för att inte flyga in i venezuelanskt luftrum, medan ryska oljetankfartyg har hindrats från att nå landets kuster. Ungefär 20 procent av hela den amerikanska flottan har satts in i Karibien. Det förekommer regelbundna provocerande överflygningar av stridsflygplan och bombplan, ständiga hot, tidsfrister med mera.
Allt detta kombineras sedan med ett telefonsamtal, som av källor beskrivs som ”hjärtligt” och ”utan ultimatum”. Trump förklarar det venezuelanska luftrummet stängt ena dagen och nästa dag begär USA att Venezuela ska ta emot ytterligare flygningar med deporterade migranter.
Eftersom Maduro inte har gett efter för mobbningen – och varför skulle han göra det? – har Trump allt färre alternativ. Han måste antingen eskalera, vilket innebär någon form av militär åtgärd – attacker inuti Venezuela, en specialoperation för att gripa Maduro – eller backa. Det första alternativet kan snabbt urarta och bli rörigt, utan garanti för snabba resultat. Det andra alternativet innebär en enorm prestigeförlust för Trump och den amerikanska imperialismen, just när den försöker projicera dominans och avskräcka rivaler genom styrka.
Demokraternas hyckleri
Hemma i USA granskas kampanjen allt mer, med anklagelser om att krigsminister Pete Hegseth gav order om att ”döda dem alla”, så att två överlevande från en första attack mot en motorbåt i september dödades i en andra attack. Både Trump och Hegseth var snabba med att avsäga sig allt ansvar för beslutet och offrade amiral Bradley, som fick ta skulden. Att döda strandsatta överlevande till havs strider mot den amerikanska militärens regler och kan få rättsliga konsekvenser som de vill undvika.
Detaljerna om operationen visades i en 48 minuters video för den amerikanska kongressen, som beskrevs av ledamoten Adam Smith:
”Det var två skeppsbrutna personer på toppen av den lilla bit av båten som var kvar efter att den kapsejsat. De signalerade inte till någon. Och tanken att dessa två skulle kunna återvända till striden – även om man accepterar alla tvivelaktiga juridiska premisser kring detta uppdrag, kring dessa attacker – är det fortfarande mycket svårt att föreställa sig hur dessa två skulle kunna återvända till någon form av strid i det tillståndet.”
Hur motbjudande detta än är, är det vidrigt att se politiker från Demokraterna koncentrera sig på denna juridiska fråga och använda den som ett vapen för att slå mot Hegseth och Trump. Demokraterna vill också genomföra ett regimskifte i Venezuela, vilket är lika olagligt.
Demokraternas hyckleri känner inga gränser. De reagerade inte när Biden försvarade Netanyahus folkmord i Gaza. Det är en verkställande order undertecknad av Obama som förklarar Venezuela som ett ”allvarligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet” som lett till sanktioner och ligger till grund för hela den blocköverskridande aggressionskampanjen mot ett självständigt land.
Vi får inte glömma att det var Clinton som godkände luftangrepp mot den serbiska TV-stationen i Belgrad 1999, som dödade 16 journalister och tekniker. Det var Obama som genomförde en missilattack mot läkemedelsfabriken al-Shifa i Sudan. Både Demokraterna och Republikanerna är skyldiga till USA-imperialismens brott.
Detta är inte ”en konflikt mellan USA och Venezuela” eller en ”konflikt mellan Maduro och Trump”. Nej. Detta är en eskalerande amerikansk imperialistisk aggression mot ett självständigt land. Den mäktigaste och mest reaktionära imperialistiska kraften på jorden försöker tvinga en latinamerikansk nation till underkastelse. Oavsett vad man tycker om Maduros regering – och vi är inga anhängare av den – finns det bara en ståndpunkt man kan inta som revolutionär kommunist:
Hands Off Venezuela!
Hands Off Colombia!
USA ut ur Latinamerika!
Ned med USA-imperialismen!
En seger för USA-imperialismen skulle vara ett bakslag för massorna i hela regionen och bortom Latinamerika. Ett nederlag för USA-imperialismen i denna konflikt skulle vara en seger för arbetarklassen och bönderna på hela kontinenten.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på marxist.com på engelska!