HemNyheterInternationellt
InternationelltNordamerikaNyheter

USA: Reaktionens piska kuvar inte massorna

Antalet amerikaner som dödats av polisen de två senaste åren är större än antalet amerikanska soldater som dött i strid i Afghanistan de senaste 18 åren. Antalet amerikaner som dödats av polisen de senaste tre åren är större än antalet människor som dog i terrorattackerna 11 september 2001. Om man kombinerar detta med den förödande ekonomiska krisen och pandemin, är det lätt att förstå varför man nått en brytpunkt. Århundraden av uppdämd vrede och förnedring uttrycker sig på gatorna.

Artikel publicerad på engelska In Defence of Marxism den 4 juni 2020.

Tidigare i år, i utkastet till ”Perspektiv för den kommande amerikanska revolutionen”, skrev vi följande:

”2008 förvandlade miljarder människors medvetande på ett grundläggande sätt. Kapitalets mest seriösa strateger förstår och är rädda för detta. Edelman Trust Barometer undersökte människors åsikter i 28 stora länder och konstaterade att 56 procent av världens befolkning anser att ’kapitalismen idag gör mer skada än nytta i världen’ – inklusive 47 procent av amerikanerna.

Maplecroft Global Political Risk Outlook menar att 47 länder under 2019 ’bevittnade en betydande ökning av protester, som intensifierades under det sista kvartalet.’ Detta är 25 procent av alla världens länder. ’Resulterande störningar för företag, nationella ekonomier och investeringar kostar miljarder amerikanska dollar.’ Med en ny ekonomisk världskris på väg, kan vi förvänta oss ännu mer generaliserat missnöje under 2020 därefter. Vågorna av revolution som sveper över Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Asien och Europa kommer oundvikligen att påverka USA.”

Detta perspektiv har nu förverkligats fullständigt. Under de tio dagar som gått sedan polisen mördade George Floyd i Minneapolis, har USA skakats i grunden av en massrörelse utan motstycke. Den spontana och energiska rörelsen har bara ökat i omfattning när den mött brutal repression och ännu fler mördats av polisen. Över 200 städer har tillkännagett utegångsförbud och över 20 000 soldater ur nationalgardet har satts in i 28 olika stater.

Etablissemanget på defensiven

Rörelsen har spridit sig till varje hörn av landet – från stora urbana städer till små, sömniga konservativa orter – och har pressat etablissemanget på defensiven. De har nu tvingats göra vissa eftergifter – att anklaga de tre andra poliserna som var inblandade i mordet och skärpa anklagelsen mot Chauvin – och till och med dragit fram före detta presidenten Barack Obama för att lugna situationen.

Men den nuvarande presidenten har bara hällt bränsle på elden. Med bibeln i hand, tillkännagav han: ”Om en stad eller stat vägrar att vidta de nödvändiga åtgärderna för att försvara sina medborgares liv och egendomar, kommer jag att sätta in USA:s militär och snabbt lösa deras problem åt dem.” Detta sa han precis efter att fredliga demonstranter hade skingrats med tårgas och batonger för att göra plats för att han skulle kunna ta en snygg pressbild.

Men polisrepressionen har inte lyckats kuva rörelsen. I Louisville, Kentucky, sköt polisen ytterligare en obeväpnad svart man till döds, David McAtee. Poliserna påstod att de ”besvarade beskjutning” från demonstranterna men det avslöjades senare att de inblandade poliserna hade stängt av sina kameror och att deras berättelse går emot ögonvittnesskildringarna. Det var mord. Igen.

Över 9000 personer har arresterats, majoriteten av dem bara för att ha demonstrerat. I stad efter stad har demonstranterna trotsat utegångsförbudet. I Los Angeles och Seattle skriker demonstranterna: ”Jag ser inga kravaller här, varför har ni kravallutrustning?”

Allt Trump gör kretsar kring presidentvalet i november. Genom att hota med militären försökte han spela på idén om ”lag och ordning” och verka ”stark”, samtidigt som han utmålade Demokraterna som ”mjuka” mot ”huliganer som gör upplopp”.

Men han spelar ett farligt spel. Att sätta in militären är ett högt spel, och han kan hamna i en situation utan återvändo. Vad skulle hända om demonstranterna inte gav sig? Tänk om soldaterna vägrade skjuta på männen, kvinnorna och barnen i folksamlingarna? Om de öppnade eld, hur många människor skulle de kunna döda innan rörelsen växer ännu mer, militären splittras längs klasslinjer och varje amerikansk ambassad i världen bränns ner?

Det har redan skett incidenter (verkliga eller iscensatta) där poliser gått över till demonstranternas sida. I en video som spridits brett talar en svart ungdom till svarta poliser och påpekar att så snart de tar av sig sin uniform, avskyr de rika och deras egna chefer dem. I en annan video brister en polis ut i tårar och ersätts i ledet efter att ha läxats upp av en svart tjej som bad honom att gå ner på knä.

Det första tecknet på en kommande revolution är splittringar i den härskande klassen, som inte längre kan styra på det gamla sättet. Efterkrigstidens ekonomiska förbättringar har vittrat sönder och den vanliga repressionen har förlorat sin effektivitet. Kapitalisterna och deras politiska representanter är svarslösa och bråkar inbördes.

Vi har sett många exempel på detta tidigare, särskilt sedan 2016. Men nu har flera explosiva faktorer förvärrat dessa splittringar.

Att sätta in militären – inte nationalgardet utan den faktiska armén – med hänvisning till ”Insurrection Act” från 1807 kan få motsatt effekt. Trump, som är en värdelös affärsman och bedragare utan någon militär erfarenhet, verkar tro att han kan kalla in de beväpnade styrkorna som att vrida av och på en kran och att de kommer att lyda hans minsta vink. Men Pentagons mer seriösa strateger vet att när de väl har spelat ”kalla in trupperna”-kortet så har de inga fler kort på hand.

Den amerikanska militären är strängt taget den enda borgerliga institutionen som fortfarande har ett starkt stöd. Militären består främst av folks bröder, systrar, föräldrar, kusiner, barn och så vidare, och ses som en hjältemodiga försvarare av ”amerikansk frihet”. Men om den används mot civilbefolkningen – en befolkning som tar sin ”frihet från tyranni” på särskilt stort allvar – så kan vad som helst hända. Det skulle vara liktydigt med att förklara krig mot den amerikanska befolkningen – ett krig som de inte är garanterade att vinna utan att permanent undergräva deras fortsatta förmåga att härska.

En ledare i Wall Street Journal förklarade det så här:

”Vi tror att det skulle vara ett misstag, dock har herr Trump befogenhet till detta … I den nuvarande situationen skulle synen av trupper på de amerikanska gatorna mer troligt förvärra snarare än lugna… Amerikanska soldater är tränade för strid mot en utländsk fiende, inte för att slå tillbaka upproriska amerikaner. Risken för misstag skulle vara stor, och herr Trump skulle bli anklagad för minsta blodsutgjutelse från sammandrabbningar mellan civila och trupper …”

De är inte bara rädda för ”misstag” utan också för vilken inverkan militära mord på civila skulle ha på den allmänna opinionen. De är också rädda för konsekvenserna av att skicka in soldater – där en majoritet tvingats skriva in sig i militären av ekonomiska skäl – varav en stor andel är svarta och latinamerikaner – för att slå ner obeväpnade demonstranter som protesterar mot rasistiska polismord.

Det har kommit rapporter från veteranorganisationer att några soldater i aktiv tjänst och i nationalgardet är emot att tjänstgöra under dessa förhållanden. En person från nationalgardet som jobbar som läkare i ett infanterikompani ska ha sagt: ”Jag kan inte göra det. Bara att kolla på min uniform gör mig illamående över att bli sammankopplade med detta, särskilt sedan [enheten från nationalgardet] sköt mannen som ägde det där barbequestället [i Louisville, Kentucky]. Jag bor i Pennsylvania. Jag lever med historien från Kent State. Jag kommer inte vara en del av det.” Military Times har också rapporterat om ett ökande missnöje bland trupper som kan komma att sättas in mot demonstranter.

Splittringar i toppen

Att sätta in militären skulle också kunna provocera fram en djup konstitutionell kris, med en öppen splittring i staten över det lagliga i att ens åberopa ”Insurrection Act”. Detta är anledningen till att det har kommit starka invändningar från flera delar av den kapitalistiska staten mot att sätta in militären. Inte för att de är mindre grymma eller mer demokratiska än Trump, utan snarare för att de är rädda för att ett sådant drag inte skulle krossa rörelsen eller få den under kontroll, och istället skulle kunna få motsats effekt. De är rädda för att den amerikanska konstitutionen ska undergrävas ännu mer, eftersom det är den juridiska grunden för det kapitalistiska styret i landet.

En CNN-artikel rapporterade om att det fanns motstånd inom Pentagon mot att sätta in trupper: ”Tjänstemän inom försvaret berättar för CNN att det fanns ett djupt växande obehag bland vissa i Pentagon även innan president Donald Trump meddelade på måndagen att han var redo att sätta in militären för att återställa ordning i USA.”

Trumps föredetta försvarsminister "Mad Dog" Mattis kritiserade presidenten, vilket visar splittringen inom den härskande klassen. / Foto: Monica King

Trumps förre försvarsminister ”Mad Dog” Mattis ingrep också, med en artikel i The Atlantic där han beskrev Trump som ett ”hot mot konstitutionen” och i princip uppmanade att han skulle bli avsatt: ”Vi kan skapa enhet utan honom, genom att dra från den inneboende styrkan i vårt civila samhälle. Det kommer inte vara lätt, vilket de senaste dagarna har visat, men vi är skyldiga våra medborgare det.” Detta är återigen ett drag utan motstycke. En pensionerad general i USA:s marinkår och före detta försvarsminister säger att presidenten borde avsättas!

Den före detta ordföranden för USA:s försvarsdepartements Joint Chief of Staff, den pensionerade amiralen Mike Mullen, lade också till sin röst bland dem som förkastar användandet av armén. Han gjorde det med en mer eller mindre förtäckt uppmaning till ordervägran: ”Jag har fortsatt förtroende i att våra uniformerade män och kvinnor är professionella. De kommer att tjänstgöra med skicklighet och medkänsla. De kommer att lyda lagliga order. Men jag har mindre förtroende för rimligheten i de order som de kommer från denna överbefälhavare.”

John Allen, en pensionerad fyrstjärnigt belönad general i marinkåren, en före detta befälhavare för amerikanska styrkor i Afghanistan och diplomatiskt sändebud för Global Coalition to Counter ISIS under Obama, skrev att Trumps senaste handlingar och hot ”kan mycket väl signalera början på slutet för det amerikanska experimentet.” Låt oss inte glömma att en av anledningarna till att den amerikanska revolutionen utkämpades från första början var en protest mot tyrannin i att ha reguljära trupper permanent utstationerade i amerikanska städer.

Trots att Trump och hans hysteriska anhängare anklagar ”vänsterextremister” för kaoset och verkar för att Antifa ska klassas som en inhemsk terrororganisation, så har FBI kommit fram till att det inte finns några bevis för att det finns en organiserad Antifa-rörelse. Däremot har de arresterat personer från extremhögern för att ha planerat bombdåd.

All denna press har lett till ännu ett oväntat drag som återigen avslöjar den djupa sprickan inom den härskande klassen. Den nuvarande försvarsministern, Mark T. Esper, offentliggjorde på onsdagen sitt motstånd mot att åberopa ”Insurrection Act”, och gick öppet mot presidenten. Detta är en väldigt betydelsefull händelse, som visar att den borgerliga staten har vissa mekanismer för att kontrollera även den mest oberäkneliga president. Men innan dagen var slut så fick historien en annan vändning.

Washington Post rapporterade att medan armén gjorde planer för att sända hem soldater som blivit inkallade till Washington, D.C., så ”ändrades planen på onsdagen efter ett möte i Vita huset med bland andra försvarsministern Mark T. Esper.”

Det pågår en hård kamp som sliter isär den högsta toppen av den härskande klassen och dess statsapparat. Detta händer varje gång som en rörelse av denna storlek bryter ut. Det finns de som tycker att man borde göra vissa eftergifter för att blidka rörelsen, medan andra kräver att man ska möta den med en järnhand. Den första argumenterar för att repression bara kommer att få rörelsen att eskalera, medan den senare menar att det är mjukhet som kommer göra detsamma. I det här stadiet av protesternas utveckling har båda fel och båda rätt.

Vi bör inte underskatta omfattningen, vidden och djupet i massrörelsen som har utvecklats under de senaste två veckorna. Detta är inte vilket land som helst. Det är den mäktigaste imperialistmakt som funnits på planeten, ett land vars härskande klass har terroriserat en stor del av världen och sin befolkning under flera sekel.

Motsättningarna kommer upp till ytan

Rörelsen är ett resultat av flera anhopade faktorer. För det första så bygger den på erfarenheterna från den första vågen av Black Lives Matter-rörelsen och det faktum att inget har ändrats i grunden. Till det måste vi lägga till erfarenheterna från Occupy-rörelsen 2011, som inspirerades av arabiska våren och upproret i Wisconsin. Utöver det finns erfarenheterna från Bernie Sanders kampanjer 2016 och 2020 som radikaliserade ett stort lager av människor, framförallt unga, och satte socialism på dagordningen. Den ofrånkomliga slutsatsen som många har dragit från Sanders svek är att den parlamentariska vägen är stängd, vilket tvingar ut dem på gatorna.

Sen har vi också hanteringen av coronapandemin, som avslöjat det kapitalistiska systemets riktiga natur. Profiter har satts före människors liv – över 100 000 liv hittills för att vara exakt. Och som kronan på verket så har USA gått in i den djupaste recessionen som den amerikanska kapitalismen någonsin har sett. Miljontals människor har kastas in i arbetslöshet bara under loppet av några få veckor.

Den unga generationen, som är drivkraften i rörelsen, blev politiskt medvetna i efterdyningarna av krisen 2008 då massiva summor pengar användes för att rädda bankerna. Hela deras liv har varit kantade av kris, osäkerhet och en ständig oro inför framtiden. De har ingenting att förlora. Och i dagsläget har de inga alternativ. Det är denna ohämmade ilska som ger den nuvarande rörelsen dess enorma energi, även när den ställs inför brutal repression.

Den unga generationen, som varit en drivkraft för rörelsen, har hela livet blivit präglade av kris, osäkerhet och brist på tro om en bättre framtid. De har inget att förlora. / Foto: IMT

På så sätt har upproret i USA många likheter med oktoberupproren 2019 i Chile, Katalonien, Libanon och så vidare. Den unga generation som genomlevde den kapitalistiska krisen 2008 står i första ledet i de uppror som nu sprids en löpeld över världen. Dessa uppror startade även innan coronapandemin och kommer bara att intensifieras i den kommande perioden.

Men det är inte bara ungdomar som ifrågasätter systemet. De kan räkna med stöd från majoriteten av befolkningen, även en stor andel republikanska väljare. En undersökning av Morning Consult, genomförd mellan 31 maj-1 juni, visade att ”54 procent av amerikanska vuxna – vilket innefattar 69 procent demokrater, 49 procent av oberoende och 39 procent republikaner – stödjer de pågående protesterna mot mordet på George Floyd och andra svarta amerikaner.”

Ännu mer anmärkningsvärt är en separat undersökning publicerad av Newsweek som visade att en majoritet av amerikaner – 54 procent – ”anser att det var berättigat att bränna ned en polisstation i Minneapolis efter George Floyds död”!

För närvarande är rörelsens spontana karaktär och brist på nationellt ledarskap, program och strategi dess styrka, för det gör det desto svårare för demokrater och liberaler att försöka ta över den. Men vid en viss tidpunkt så kommer dess bristande klarhet och fokus oundvikligen att övergå till en förlamande och potentiellt dödlig svaghet.

Självklart kommer ett ledarskap växa fram helt naturligt när en rörelse varar så här länge och når denna storlek. Det rapporteras att granskapskommitéer bildas i fattiga stadsdelar med stor befolkning av svarta och latinamerikaner. Upprättandet av sådana kommitéer har börjat i Minneapolis, som är rörelsens kärna. Ställda inför hotet från polisen, så kallade ”plundrare” och extremhögermiliser så har folk börjat organisera sig för att försvara sig själva, i vissa fall med vapen i hand.

En dramatisk rapport från Minneapolis beskriver situationen som följer: ”Jag behöver få er alla att förstå att mina grannar och jag var ute tills vi var helt utmattade. Vissa var ute hela natten så att andra av oss kunde få vila lite. Jag måste verkligen göra det tydligt att polisen och nationalgardet INTE gjorde vårt bostadsområde säkert – det gjorde vi. Polisen reagerade inte på två bilar som kraschade in i en barrikad – det gjorde vi. Polisen hindrade inte flera personer från att bryta sig in i banken, bilaffären eller verkstaden – det gjorde vi. Polisen jagade inte iväg vita nationalister och utomstående från vårt kvarter – det gjorde vi. Polisen kollade inte till utsatta grannar och såg till att de var säkra hemma – det gjorde vi. Nationalgardet rengjorde inte vår gata, fixade mat till de som behövde, eller hjälpte utsatta människor till hotel – det gjorde vi. Det är inte den ökade militära närvaron i Minneapolis som gjort staden säkrare. Inte heller [guvernör] Walz, [Mayor] Fey, grisar [ett annat ord för poliser, övers. anm.] eller nationalgardister. Berömmet ska gå till grannskapets medlemmar som ser efter varandra. Det är inte perfekt och situationen är spänd, men det är bättre än det vi hade innan.”

Detta är vägen framåt. Om de demokratiska granskapskommitéerna generaliserades skulle det inte bara säkerställa arbetarklassens självförsvar, utan också ge rörelsen en demokratisk och ansvarsfull struktur. Kommitéerna som redan existerar som ett embryo i olika delar av Minneapolis borde länkas samman genom ett nätverk av valda och återkallningsbara delegater. Fackföreningarna i Minneapolis borde mobilisera sina medlemmar och satsa alla sina resurser för att underlätta förbindelserna mellan dessa kommitéer, med början i storstadsområdet Minneapolis–Saint Paul.

Varken Trump eller Biden, utan arbetarstyre!

Statens organiserad våldsmonopol och makt måste besvaras med kraften hos en organiserad arbetarrörelse. De uttalanden och handlingar som transportarbetare har gjort i flera städer, där de har förklarat att de inte kommer att bistå polisen i deras försök att föra bort demonstranter, är bara ett litet smakprov på den styrkan.

Demonstranter utanför Vita huset tvingade presidenten ner i en bunker och lamporna i denna kapitalistiska symbol släcktes i fruktan för att dra till sig demonstranternas uppmärksamhet. När arbetarklassen är mobiliserad och organiserad kan den lamslå hela landet – och släcka ned hela systemet.

De senaste månaderna har över 220 vilda strejker brutit ut för att protestera mot låga löner, bristande skydd och dåliga arbetsvillkor under pandemin. I de flesta fall har dessa strejker letts av oorganiserade lager av arbetarklassen. Det är denna kraft som måste tas tillvara om rörelsen ska kunna gå framåt. Ungdomen måste vändas mot arbetarna, som redan sympatiserar med rörelsen. Arbetarrörelsen måste bryta sin oheliga allians med de strejkbrytande demokraterna och kasta sig helhjärtat in i kampen. Föreställ er bara vad som skulle hända om tiotals miljoner organiserade och oorganiserade arbetare vägrade arbeta i en fullständig generalstrejk, som startar i Minneapolis och sedan sprids nationellt!

Men sanningen är som följer: om rörelsen inte organiseras och kanaliserar sin energi för att få till verklig förändring, så kommer den forsande floden att slutligen ebba ut – även om flodfåran är för alltid förändrad. Detta är den tragiska läxan från de senaste 100 åren, som har upprepats gång på gång då massorna reser sig spontant utan ett förberett ledarskap och stått redo att kämpa för att avskaffa kapitalismen en gång för alla.

Nedbränningen av det tredje polisdistriktets station i Minneapolis var det som krävdes för att tvinga fram ett åtal mot Chauvin. Tio dagar av uthålliga massprotester över hela landet behövdes för att tvinga staten att föra fram åtal mot de andra tre poliserna som var ansvariga för mordet på George Floyd. Dessa symboliska eftergifter ska firas, men det är långt ifrån tillräckligt. Samma ögonblick som massorna har lämnat gatorna kommer staten backa tillbaka och förbereda för deras frikännande eller, i bästa fall, milda dom.

Rörelsen har redan gått långt bortom mordet på George Floyd. Hela systemet är skyldigt. Rörelsen ifrågasätter hela det rasistiska kapitalistiska systemet som återigen har dödat en svart man bara på grund av hans hudfärg. Detta grymma mord blev i slutändad den historiska slump som utlöste en uppdämd nödvändighet. Som hans sexåriga dotter Gianna uttryckte det: ”Pappa förändrade världen.”

Vi måste föra fram kravet på att Trump ska avsättas. Dock betyder det att vi måste diskutera vem som ska ersätta honom. Vårt mål är inte att ersätta honom med Mike Pence eller Joe Biden. Borgmästarna och guvernörerna i de städer och stater där fattiga människor blir dödade av rasistiska poliser är till stor del demokrater. Borgmästarna och guvernörerna i de städer och stater där polisen och nationalgardet har använt brutal repression mot demonstranter är till stor del demokrater. Biden har antytt att om han kom till makten så skulle han förändra polisyrket, genom att till exempel träna poliser ”att skjuta i benet i stället för hjärtat”. Vad mer behövs för att bevisa att det inte finns någon fundamental skillnad mellan de två partierna som företräder det kapitalistiska etablissemanget? Att det inte finns något som kan kallas ”det mindre onda”?

Vad som behövs är ett socialistiskt massparti för arbetare och unga, som i grunden är förenat med arbetarrörelsen och den breda arbetarklassen. Ett sådant verktyg behövs för att ta vara på energin och ilskan som finns hos unga, för att rikta den på att störta hela det krisdrabbade rasistiska kapitalistiska systemet. Vi behöver också en kaderorganisation av yrkesrevolutionärer, som är skolade i marxistisk teori och härdade i klasskampen, för att garantera att det framtida masspartiet har en självständig klasspolitik och ett långsiktigt perspektiv på historien.

Denna heroiska rörelse är en inspiration för hela världen. För när allt kommer omkring, om dessa händelser kan utspelas i ”lejonets kula” så kan de ske varsomhelst!

Vad vi bevittnar är än så länge inte den tredje amerikanska revolutionen. Men det är utan tvekan de första skotten i en revolutionär epok, en epok som kommer att sluta ”med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.” Klimatförändringarna, coronaviruset och kapitalismen i stort är verkliga katastrofer som ställer hela mänsklighetens öde på spel. Det kapitalistiska systemet och dess försvarare är dödsdömda. Det enda sättet att ”platta ut kurvan” av den kapitalistiska sjukdomen är att organisera sig för att fullständigt utrota den i den nästkommande perioden.

  • För att bekämpa mördarpoliser – bekämpa kapitalismen!
  • För arbetarklassens enhet – en för alla, alla för en!
  • Bygg demokratiskt valda och ansvariga granskapskommitéer för självförsvar överallt!
  • Den organiserade arbetarrörelsen måste gå med i rörelsen, underlätta sammankopplingen mellan granskapskommitéer, kalla till generalstrejk, och få hela landet att stanna upp!
  • Ner med Trump, republikanerna och demokraterna! För ett socialistiskt massparti för arbetarklassen och en arbetarregering!

John Peterson

Jorge Martin

Gå med i RKP!
Föregående artikel
Palmeutredningens långa begravning av sanningen
Nästa artikel
Pandemi, profit och läkemedelsindustri: hur kapitalismen drabbar folkhälsan

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,122FansGilla
2,574FöljareFölj
1,341FöljareFölj
2,185FöljareFölj
754PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna

Kontakta oss: info@marxist.se