Kalifornien är känt som hela USA:s ”kornbod”, men står nu inför en katastrof när en hundratals år lång cykel av torka sammanfaller med effekterna från mänsklig klimatpåverkan. I stället för att mildra katastrofen genom rationell planering hotar kapitalismens kortsiktiga vinstjakt, särskilt inom jordbruksindustrin, att förvärra den något enormt.
Från hela världen har otaliga arbetare emigrerat till ”den gyllene staten” för att söka ett bättre liv. Exploateringen av deras arbete, kombinerat med regionens enorma naturresurser, har förvandlat Kalifornien till en ekonomisk gigant. Hade Kalifornien varit ett självständigt land så hade det varit världens femte största ekonomi, och en av världens tio största matproducenter.
Klimatförändringarna orsakade av människan har, tillsammans med den naturliga hundraåriga klimatcykeln, lett till den värsta megatorkan på över 400 år. Genom att studera ringarna i träd som är hundratals år gamla har forskare kunnat få en bild av regionens extrema klimatskiftningar. Den nuvarande megatorkan började runt 2000, och den senaste stora cykeln innan dess varade mellan 1575–1603, nästan tre årtionden. Redan den extrema torkan 2014–17 fick stora kulturella, politiska och ekonomiska konsekvenser för hela landet. Detta bådar inte gott för vår framtid under kapitalismen.
Om jordbruket i Kalifornien kollapsade skulle det få förödande effekter för världsekonomin – och sätta tiotals miljoner människors liv i fara. Tyvärr är det exakt detta scenario som vi närmar oss. Den pågående megatorkan påverkar nu 77 procent av västra USA och följderna har varit omfattande. Baserat på den nuvarande vattenanvändningen och de bristande åtgärderna för att kuva torkans konsekvenser, ser det inte ut att bli bättre. Under ett rationellt system skulle de värsta effekterna kunna undvikas, men den vinstdrivna jordbruksindustrin är fast inriktad på att fortsätta förvärra situationen.
Eld och vatten
Skogsbränder är ständigt återkommande i västra USA. Men med klimatförändringarna har de blivit mer förekommande och omfattande, och tillsammans med nedskärningarna och Kaliforniens föråldrade energiinfrastruktur har vi sett de mest förödande bränder som någonsin dokumenterats de senaste åren.
Trots att Kalifornien är väldigt sårbar för torka så är den beroende av, och använder mer färskvatten än någon annan stat för sin industri, elproduktion och framförallt inom jordbruksindustrin. Hur mycket media än vill lägga fokus på individers sätt att spara vatten, som att duscha mindre och att samla regnvatten, så förblir den absolut största konsumenten av färskvatten jordbruket och miljöskyddande projekt.
De privata jordbruksföretagen förlitar sig samtidigt till stor del på utpumpningen av grundvatten för sina grödor, men i och med torkan är färskvattnet begränsat till 30–70 procent av ordinarie tillgång. Detta innebär ett större tryck på vattensystemet. Grundvattenpumpning innebär ett pumpande av vatten från akviferer – lager av porös sten med vattenlagringar. När dessa uttöms så komprimeras lagren och akvifererna kollapsar, vilket permanent begränsar regionens färskvattentillgångar.
San Joaquin deltat står för bevattningen av fyra miljoner tunnland jordbruksmark. Från deltat avleds floden söderut, där den bidrar med två tredjedelar av hela delstatens färskvatten, men ohållbar bevattning har lett till att stora delar av Kaliforniens Central Valley har sjunkit med över 6 meter, vilket innebär att vissa delar av dalen har fallit under havsnivån. Torka och agressiv bevattning har minskat utflödet av färskvatten från deltat och samtidigt rinner saltvatten från San Franciscobuktens flodmynning allt mer inåt land. Med stigande havsnivåer så kommer saltvattnet tränga längre inåt land och förändra den omgivande miljön.
Under kapitalismen så kommer kombinationen av dessa faktorer att vara katastrofala. Nästan 70 procent av alla kaliforniabor i kustområden kommer att drabbas av ökade översvämningar, förvärrad smog, värmeböljor, skadedjur och extremväder, medan 25 procent av de som bor inåt landet bor i riskzoner för skogsbränder.
Samtidigt avslöjas de politiska initiativen som de symboliska gester som de är. Initiativ till att vidareutbilda arbetare inom fossilindustrin till att i stället kunna jobba inom grön industri förblir underfinansierat. Studier som förespråkar att man ersätter vattenkrävande exportgrödor med mindre vattenkrävande spannmål faller på döva öron. Och Kaliforniens utsläppsrättssystem, en så kallad utsläppsmarknad, är endast ytterligare ett avskyvärt exempel på ineffektiv kapitalistiskt styrd klimatpolitik. Det skapar en armé av mellanmän – utsläppsmäklare som inte producerar något av värde, utan endast ”flyttar över” utsläppen till skalbolag utanför delstaten. Systemet tillåter företag att köpa och sälja ”rättigheten” att förorena, men gör inget för att lösa problemet i sin helhet.
Arbetare betalar priset
Kalifornien har redan visat sig vara sårbar för temperaturökningar och andra effekter som torkan orsakar. 2020 inträffade det första omfattande strömavbrottet på 20 år. Media fylldes av apokalyptiska scener från de omfattande skogsbränderna och en global pandemi. Borgarklassens ”lösning” på problemet med temperaturökningar och elbrist var att höja elpriset för att minska användandet av luftkonditionering. Med andra ord, den kapitalistiska lösningen är att lägga bördan på arbetarna.
De höjda havsnivåerna väntas även erodera delstatens kustlinjer och ställa stora områden under vatten. Kapitalismens vinstjakt står i stark motsättning till den planering som behövs för att bemöta dessa förändringar.
Trots kapitalisternas oförmåga att lösa problemen är arbetare och ungdomar mer positiva än någonsin till djärva initiativ för stoppa klimatförändringarna. Teknologiska framsteg visar vägen framåt, men vinstjakten utgör ett orubbligt hinder. Vid någon tidpunkt kan kapitalisterna komma att anta drastiska åtgärder, men frågan är vem som kommer att betala priset för det. Hur många miljoner kommer att tvingas från sina hem, drabbas av arbetslöshet, hemlöshet och lidande? Vad kommer att bestå av den kaliforniska kornboden för framtida generationer när klimatkatastrofen har krävt sina offer från delstatens arbetare?
Klimatkamp är klasskamp!
I stället för att lämna uppgiften åt kapitalisterna och dess försvarare att utföra när det passar dem, det vill säga när det är lönsamt, så måste arbetare och ungdomar själva agera för att ta tillvara på sina intressen.
Kaliforniens enorma produktiva kapacitet, dess industri och jordbruk, måste omedelbart nationaliseras och sättas under arbetarklassens demokratiska kontroll. Detta skulle frigöra enorma resurser som kan investeras i forskning i förnybar energi, ett hållbart jordbruk och en hållbar industri. Alla som tvingas flytta på grund av klimatförändringarna måste garanteras anställningar och boende.
Klimatförändringarna kommer inte att försvinna men kapitalismen måste försvinna för att vi ska kunna möta klimathotet med det allvar och den beslutsamhet som hotet kräver. Det är världens arbetare som kommer att bära den största bördan av klimatkrisen i framtiden. Vi måste försäkra oss om att det är vi som sitter i förarsätet om vi ska kunna undvika ytterligare katastrofer.