Sätt dig in i en arbetares situation i Storbritannien under andra världskriget: Hitlers arméer står för dörren. Regeringen tvångsrekryterar unga människor till gruvor och fabriker. Levnadskostnaderna skjuter i höjden. Maten ransoneras. Kapitalisterna gör skyhöga vinster.
Men var skulle en ung brittisk kommunist vända sig? Både Labourpartiet och det “officiella” kommunistpartiet stöttade Churchills högerregering. När en våg av olagliga strejker bryter ut agerar både reformister och stalinisterna strejkbrytare.
1944 bildas Revolutionary Communist Party, RCP, och slår ner som en bomb i klassfredens Storbritannien. Beväpnade med ett revolutionärt kommunistiskt program och fast beslutsamma att vinna över arbetarklassen hade man vuxit från en liten grupp av nio kamrater i Paddington i London sju år tidigare, till 300 kamrater på den grundande kongressen.
Partiet förklarade att kriget förberedde en revolutionär kris i Storbritannien i sin pamflett Preparing for Power. Titeln säger allt om varför man bildade partiet: det var en förberedelse för att leda arbetarklassen till makten.
“Vår otränade och oprövade organisation kommer, inom högst några år, att kastas in i revolutionens strömvirvel. Frågan om organisationen, frågan om att bygga partiet, går hand i hand med massornas revolutionära mobilisering. Varje medlem måste inse att världshistoriens nyckel ligger i våra händer. Erövrandet av makten står på dagordningen i Storbritannien – men bara om vi hittar vägen till massorna.
Med revolutionär djärvhet kan vi åstadkomma allt. Organisationen måste medvetet presentera och se sig som den avgörande faktorn i situationen. Det kommer inte att saknas möjligheter att omvandla oss själva från en liten sekt till en massorganisation på revolutionens våg.”
Man förklarade att man valde namnet RCP för att rädda den kommunistiska fanan, som smutsats ner i händerna på det så kallade Kommunistiska partiet:
“Vi har en plikt att inte bara rädda idéerna, utan också det namn som är förbundet med den ryska och den socialistiska världsrevolutionen… Namnet på det nya partiet drar en skarp linje för de arbetare som söker sig till revolutionens väg mella mellan Hans Majestäts ’kommunistiska’ parti – som stödjer det imperialistiska kriget; som har bundit arbetarna till klassfiendens regering; som har förrått deras dagliga kamp i hela landet och som förbereder ytterligare förräderier under efterkrigstiden – och det REVOLUTIONÄRA kommunistpartiet, som motsätter sig det imperialistiska kriget, som stöder varje oberoende handling från arbetarna och som står för kommunismens program, det enda som kan ge hopp och perspektiv för det arbetande folket.”
RCP i kriget
RCP förklarade att för att besegra Hitler måste vi ta upp kampen mot borgarklassen, som stöttade den Brittiska fascisten Mosley och Hitler i kampen mot Sovjetunionen. Churchill själv var lång ifrån den antifascist han framställs som nu för tiden. I själva verket beundrade han Mussolinis fascister:
“Er rörelse har gjort hela världen en stor tjänst. Den stora rädsla som alltid plågat varje demokratisk ledare eller ledare för arbetarklassen är risken för att undermineras av någon mer extrem. Italien har visat att det finns ett sätt att bekämpa de subversiva krafterna som kan samla samla folkmassorna, med rätt ledarskap, till att försvara det civiliserade samhällets heder och stabilitet. Italien har gett oss motgiftet mot det ryska giftet. Hädanefter står ingen stor nation utan något försvarsmedel mot bolsjevismens canceraktiga tillväxt.”
Winston Churchill i ett tal i Rom 1927
Detta sammanfattar den brittiska borgarklassens syn på fascisterna väl, innan de blev ett hot mot deras egna rikedomar och kolonier.
RCP påpekade att de brittiska kapitalisterna, precis som den franska regeringen, hellre skulle kapitulera för Hitlers arméer än att beväpna arbetarklassen och kolonierna. För att besegra Hitler behövde arbetarna gripa makten och ta upp kampen mot Hitler internationellt på ett socialistiskt program.
Bland annat krävde man att arbetarklassen måste beväpnas och erbjudas militärträning i närheten till fabriker och arbetarområden, finansierat av borgarklassen. Man krävde också att man skulle:
- Avväpna kapitalisterna: fascismens femtekolonnare.
- Beväpna arbetarklassen mot nazismen.
- Nationalisera över bankerna, järnvägen, gruvorna och storindustrin utan kompensering.
- Ge nationellt självbestämmande till Indien och kolonierna.
- Riv upp all arbetarfientlig lagstiftning.
- Uppmana de tyska, franska och europeiska arbetarna att gå med i den socialistiska kampen mot Hitler.
Under kriget växte hela tiden missnöjet i de väpnade styrkorna, hela tiden fick RCP fick mer och mer gehör för sina idéer. De vann bland annat valet i det så kallade “arméparlamentet” i Kairo. Soldaterna i den femte armén sa att de efter kriget skulle vägra ge tillbaka gevären och återvända till Storbritannien med vapen i hand för att se till att saker och ting skulle förändras. Armestaben stängde snabbt ner parlamentet i Kairo.
Den brittiska trotskismens historia är full av exempel på djärva och uppfinningsrika kamraters olika initiativ för att få ut idéerna, trots riskerna med revolutionär organisering i armén. Ett exempel är flygingenjören Frank Ward, som fick möjligheten att ansvara för militär utbildning. Istället höll han fyra föreläsningar om de revolutionära kommunisternas program. Partiet fick många nya medlemmar den vägen. Han ställde till med så mycket problem för officerskåren att han snabbt skickades hem med ett ”hedersamt avsked”.
Ett parti av ett nytt slag
Omedelbart efter att man bildar partiet bryter en vild lärlingsstrejkstrejk ut i Tyneside, som sprider sig över hela landet. Regeringen har kallat in för många gruvarbetare i armén och vill tvinga lärlingar ner i gruvorna. Som väntat stöttas regeringen av både Labour och hans majestäts kommunistiska parti, som agerar strejkbrytare. De enda som motsätter sig är lärlingarna: de kräver att gruvor och vägar ska nationaliseras.
RCP hjälper till att bilda en strejkkommitté, vinner över strejkens ledare och leder den olagliga strejken till seger. Ingen lärling skickas till gruvorna. Däremot arresteras flera av RCPs ledare.
Året därpå bedriver man en massiv kampanj i samband med ett utfyllandsval i staden Neath. 400 kamrater tog ut semester och bussades ner till södra Wales. De tapetserade staden med affischer, delade ut flygblad, knackade dörr, sålde partiets tidning Socialist Appeal, höll tal, debatterade och hade politiska diskussioner med tusentals militanta arbetare. Man lade fram ett kompromisslöst kommunistiskt program: nationalisera industrin under arbetarkontroll, konfiskera alla krigsprofiter, riv upp all arbetarfientlig lagstiftning, val av officerare, frihet för kolonierna och ett socialistiskt Europa.
Man höll över 70 öppna möten, det största drog över 1 500 arbetare. Kampanjen gav resultat, i Socialist Appeal kunde man läsa att ”från praktiskt taget ingen bas i Wales vid kongressen har vi nu tre proletära grupper, nästan helt bestående av gruvarbetare och stålarbetare.”
Kamraterna i det gamla RCP är ett lysande exempel på vad det innebär att vara bolsjevik. Trots sina blygsamma styrkor såg man sig som den avgörande faktorn i situationen och med en flexibel taktik gjorde man framsteg överallt.
Partiet började göra ett avtryck. Reportrar började flockas runt partiets blygsamma kontor. I Daily Mail kunde britterna läsa en artikel titulerad: ”Klasskriget förs från högkvarteret på vinden”. Arbetsmarknadsministern Bevin varnade för Leo Trotskijs anhängare, som han sa inte bara hade gott om medlemmar och pengar, utan också ”mer inflytande bland vissa delar av arbetarna än Hans Majestäts regering och fackföreningsledarna tillsammans”.
RCP är en modell för vad vi ska bilda: ett ungt revolutionärt parti som förstår krisen och möjligheterna som öppnas upp genom arbetarklassen. Det är ett enastående exempel på vad vi kan och kommer åstadkomma igen.
En ren fana: RCP och delningen av Palestina
”Delningen av Palestina är reaktionär ur alla aspekter – varken judarna eller de arabiska massorna har något att vinna på den. Den ställer jude mot arab, avleder kampen mot imperialismen till en kamp mellan dem vars gemensamma intresse det är att kämpa mot imperialismen.”
Socialist Appeal, november 1947
Israel bildades genom en sex månader lång terrorkampanj mot palestinierna. Nakba (”katastrofen”) innebar att 750 000 människor rycktes upp med rötterna från sitt hemland och spreds ut i regionen som flyktingar utan rätt att återvända. Den nya staten Israel utropades den 14 maj 1948, över det palestinska folkets kroppar.
Stalin, som redan hade välsignat FNs delningsplan i november 1947, erkände staten Israel redan dagen efter. Detta brott mot den arabiska arbetarrörelsen hade förberetts genom 1943 års delning av det palestinska kommunistpartiet i två nationella sektioner: en för judar och en för araber.
Mot stalinisterna försvarade RCP en verkligt kommunistisk och internationalistisk politik. Man poängterade särskilt uppgiften för brittiska arbetare att ta upp kampen mot imperialismen:
”Arbetarklassen i Mellanöstern och storbritannien måste grusa dessa illvilliga planer… De trotskistiska grupperna i Egypten och Palestina kommer att fortsätta att avslöja de brittiska ambassadörernas och militärsändebudens dolda agenda, att döma arabvärlden till ömsesidig massaker.
Brittiska arbetare! Kräv att alla trupper lämnar Mellanöstern!”
Detta är det arv vi försvarar.