[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]
Liksom andra EMU-motståndare inom arbetarrörelsen, förkastar marxister EMU därför att det stärker finanskapitalets makt och försvårar kampen mot skärpta attacker mot arbetarklassen i Europa. En grupp nästan oavsättliga bankdirektörer ges makt över penningpolitiken (ränta och valutapolitik) medan regeringarna genomför nedskärningar för att uppfylla stabilitetspaktens krav på låg inflation (högst 2%) låga budgetunderskott (högst 3%) och en begränsning av statskulden till max 60% av BNP.
Däremot skiljer vi oss från de som hävdar att Sverige kan bekämpa kriserna effektivt genom högre budgetunderskott och egna ränte- och valutaförändringar. Genom dessa åtgärder kan man på sin höjd skjuta upp krisen.
Arbetarna får betala
Men samtidigt får arbetarna betala notan även för detta kalas i slutändan. En fallande valuta medför en omfördelning från arbete till kapital. Vinsterna stiger för exportföretagen medan priserna ökar på importvaror, vilket ökar inflationen och urholkar lönerna. Staten finansierar sitt budgetunderskott genom att låna pengar av kapitalet, vilket sedan får betalas av arbetarna genom nedskärningar och skattehöjningar.
Det var detta som skedde i Sverige 1994-1998 då hårdhänta besparingar genomfördes trots en uppgång i konjunkturen, en flytande kronkurs och en egen räntepolitik. Efter några år av ekonomisk uppgång knackar krisen nu på dörren igen. Inte ens det starkaste kapitalistiska landet, USA, kunde undkomma trots stora dollarfall och drastiska räntesänkningar.
I grund och botten biter varken åtstramningar eller stimulanser på problemen. Därför angrips arbetarklassen oavsett om vi är med i EMU eller inte. Detta beror på att det är kapitalismen och inte EMU (och EU) som är den egentliga orsaken till krisen. EMU är en viktig del av borgerlighetens krisstrategi men inte själva orsaken till krisen.
Finns inga nationella lösningar
Det finns helt enkelt inga nationella lösningar på krisproblemen. Sverige är ett litet kapitalistiskt land som är beroende av världsmarknaden. Kapitalismens kris är internationell och så måste också kampen mot kapitalismen vara.
Att kampen försvåras ger i och för sig tillräckligt på fötterna för att säga nej till EMU. Men som socialister kan vi inte stanna där. Vi måste lägga fram en egen lösning, ett socialistiskt alternativ till EMU och ta strid för detta inom arbetarrörelsen.
Detta kräver en djupare analys. Den marxistiska metoden ger oss redskapen att göra detta. Dessa är för det första att göra en så allsidig betraktelse som möjligt grundad på de ekonomiska drivkrafterna. För det andra att se EMU i dess utveckling och förändring. Varifrån det kommer och vart är det på väg. För det tredje att lägga särskild tonvikt vid klassintressen och klasskampens utveckling.
Grunden till EU lades genom kol- och stålunionen 1951. Ett syfte med denna var att kunna kontrollera den tyska basindustrin och förhindra en ny tysk upprustning. Efterhand har EU utvecklats till ett regionalt handelsblock för att främja de europeiska storföre-tagens intressen gentemot konkurrenterna i USA och Japan. EU är på detta sätt ett försök att motverka den europeiska kapitalismens försvagning sedan andra världskriget.
EU utnyttjas också för att bibehålla utsugningen av u-länderna. EU:s jordbrukspolitik innebär att handelshinder sätts upp mot jordbruksvaror från u-länderna, nedan 50 miljarder euro (ca 450 miljarder kr) eller halva EU:s budget satsas på stöd till det egna jordbruket och på att rea ut jordbruksöverskottet på världsmarknaden. Samtidigt får u-länderna betala dyrt för europeiska industrivaror.
Inget ”fredsprojekt”
EU:s imperialistiska ambitioner märks tydligast i dess utrikespolitik. Schröder och Chirac betraktar USA:s förkrossande militära dominans med fasa. Därför pressar de på för en mer samordnad utrikespolitik och en gemensam militär EU-styrka, samtidigt som de också rustar upp själva.
Efter andra världskriget förbjöds Tyskland att hålla sig med annat än en gränsförsvarsstyrka. Nu är detta historia. Genom Tysklands deltagande i bombningarna av Serbien 1999 och interventionen i Afghanistan 2001 ska den tyska folkopinionen vänjas vid att landets militär agerar utomlands. De nedskärningar som genomförs av pensioner och A-kassa har inte hindrat regeringen från att föreslå ökade försvarsutgifter. Den franska arméns roll i olika interventioner, ofta i FN- regi, i Afrika har varit förödande.
Talet om EU som en fanclub för kapitalet och storföretagen är därför ingen propagandistisk överdrift. Och om EU uttrycker kapitalets intressen i allmänhet så uttrycker EMU bankirernas eller finanskapitalets vilja i synnerhet.
Ingen demokratisk kontroll
Enligt Maastrichtfördraget är prisstabilitet det främsta målet för europeiska centralbanken, ECB. Banken leds av riksbankscheferna i respektive land och av en direktion bestående av sex ledamöter som utses av regeringscheferna. Dessa ska väljas ”bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt kända” (artikel 112). De har en mandattid på 8 år och kan bara avsättas på begäran av direktionen själv. ECB:s sammanträden är hemliga och protokollen offentliggörs först efter 30 år. Dessutom är det förbjudet för regeringar och politiker att försöka påverka ledamöterna i ECB:s direktion.
Ingen möjlighet att utkräva ansvar, ingen demokratisk kontroll och inte ens möjlighet att få information. Så demokratiskt är ECB!
Enligt Lenin kännetecknas imperialismen av finanskapitalets dominans. EMU är ett gott exempel på detta. Påståendet om EMU som en ”motvikt till kapitalet” är därför mer än lovligt naivt. Det är som att ”sätta bocken till trädgårdsmästare!”
Storkapitalet styr
Det är de stora ländernas kapital som håller i taktpinnen i EU. De mindre staterna tvingas ”spela andra fiolen” vare sig de vill eller inte. Och när det verkligen gäller så kör Frankrike, Tyskland och Storbritannien sitt eget ”race”. Oenigheten under Irakkriget visar detta tydligt. Tyskland och Frankrike gick emot kriget inte för att de är mer lyhörda för folkopinionen utan för att de har andra intressen i Mellanöstern än USA har. Det brittiska kapitalet och dess regering anser däremot att dess intressen främst gagnas genom en allians med USA. I slutändan försvarar regeringarna sina egna storföretags intressen först och främst, och använder EU i just detta syfte.
Hur ska vi då förklara borgarnas och den socialdemokratiska ledningens förkärlek för EMU? är det så roligt att ”leka med de stora pojkarna” i Bryssel? Detta är en förklaring. Men grundorsaken är krisen i den svenska ekonomin. BNP-tillväxten per capita (invånare) har sjunkit från 3 procent per år 1950-1973, till 1,1 procent per år 1973-1992, och utvecklingen därefter har inte varit mycket bättre. En halv miljon jobb raderades ut under den djupa krisen i början av 1990-talet. Därefter följde en ekonomisk uppgång i slutet av 1990-talet, men nu är också denna ett minne blott. En liknande minskning har skett i alla industrialiserade länder (se diagram).
Borgerligheten söker frälsa sig från detta onda genom att knyta samman Europas ekonomi än mer. EMU är den magiska formel som ska göra Europa starkt och mäktigt igen. Planen är att en gemensam valuta och en gemensam ekonomisk politik ska driva fram ett politiskt enande, ett federalt Europa som liknar USA. Detta ska leda till ökad ”flexibilitet” vad gäller löner och jobb – dvs att arbetarna ska tvingas att sänka lönerna eller flytta till de delar av Europa där lönerna är lägre – ökad handel inom EU och stärkt konkurrenskraft gentemot USA och Japan. Detta är å andra sidan nödvändigt för att kunna upprätthålla valutaunionen.
Ersättning för reformpolitik
För den socialdemokratiska ledningen har EU och EMU blivit den ledstjärna som ersätter den gamla reformistiska politik som övergetts. Denna politik byggde på den långvariga uppgången för kapitalismen 1950-75 och bröt samman när kapitalismen hamnade i kris.
Planen skulle måhända fungera om ekonomin i Europa kunde utvecklas lika starkt de kommande 25 åren som den gjorde under efterkrigsuppgången. Men istället har tillväxten sjunkit de senaste 30 åren och vi upplever idag den fjärde djupa konjunkturnedgången sedan efterkrigsuppsvinget bröts 1974. (1975-76, 1980-82, 1991-93).
I det läget kommer EMU inte att föra med sig ökat samarbete och handel utan ökade nationella motsättningar. Tidigare kunde länder som Italien och Spanien lindra kriserna tillfälligt med lånade pengar och en fallande valuta. Under EMU är dessa vägar stängda och krisens bördor faller omedelbart på arbetarnas axlar genom nedskärningar, sänkta löner och stängda företag. Att attacker på löntagarnas levnadsstandard leder till motstånd har vi kunnat se i den strejkvåg som sköljt över Italien, Grekland och Frankrike.
ökade motsättningar
Ju större dessa strider blir desto hårdare blir motsättningarna mellan EU länderna och mellan regeringarna och ECB. Planera på att utvidga EU med 10 nya stater i öst och Centraleuropa kommer näppeligen att minska dessa spänningar. I slutändan kan detta leda till att EMU bryter samman, vilket kommer att öka konflikterna ännu mer. Trots detta kommer nog själva EU att hålla ihop då det europeiska kapitalet behöver ett handelsblock för att kunna hävda sig mot USA och Japan.
Varken ekonomisk eller politisk integration utan ökade konflikter, det är följden av EMU. Därför är idén om ett förenat Europa på kapitalistisk grund en ”reaktionär utopi”, som Lenin uttryckte det.
Det betyder inte att krisen kan lösas på nationell grund. även om EMU är en reaktionär kapitalistisk institution så är dess existens ett bevis på att ekonomin utvecklats utöver nationalstatens ramar. Arbetarrörelsen måste därför utforma ett internationalistiskt alternativ till EU och EMU. Det behövs en alleuropeisk facklig kamp mot nedskärningar och åtstramning, och att fackföreningarna samordnar denna kamp över gränserna, Idag borde man genomföra alleuropeiska aktionsdagar och strejker till försvar för jobb, pensioner och arbetsrätt.
Internationalism ja – kapitalism nej!
Denna kamp måste kopplas till ett alleuropeiskt program mot krisen med krav på 30 timmarsvecka utan lönesänkning, kraftfulla insatser för statliga arbeten, en massiv satsning på utbildning, sjukvård och bostäder, och socialförsäkringar på en rimlig nivå för alla som behöver det. För att kunna förverkliga detta måste arbetarrörelsen ta strid för ett förstatligande av de europeiska storföretagen och bankerna under arbetarkontroll.
Genom en samhällelig kontroll över ekonomin kan de väldiga ekonomiska resurserna i Europa samordnas och komma de många till nytta. Ekonomin styrs då av planer som utarbetats på ett demokratiskt sätt av valda arbetarråd.
Då blir det möjligt att börja bygga upp en verkligt demokratisk och socialistisk europeisk federation. I dessa samhällen är demokratin en naturlig del av livet. Vi går på möten och fattar beslut i vår kommun, på jobbet och där vi bor. Alla som väljs till ett förtroendeuppdrag kan avsättas, de valda har inga förmåner utan lever på en genomsnittslön och förtroendeuppdragen cirkulerar mellan olika människor. Val till kommuner, regioner och parlament kan hållas varje år.
Genom detta skulle Europa kunna blomstra. De tiotals miljoner som saknar arbete får sysselsättning. Ungdomen ges en vettig utbildning och barnen får den omsorg de behöver. Alla förses med moderna bostäder, rent vatten och en god hälsovård. Fattigdom och social utslagning elimineras och de väpnade konflikterna blir ett minne blott. Billiga kommunikationer är tillgängliga över hela kontinenten och alla lär sig främmande språk så att de kan förstå varann. De etniska minoriteterna garanteras rätten att utöva sitt språk och sin kultur. Människor kan förverkliga sina livsmål och drömmar.
I takt med detta kommer också folken att kunna närma sig varandra. Gränserna mellan länderna, vilka är en kvarleva från klassamhället börjar tyna bort och det blir möjligt att skapa en verkligt socialistisk gemenskap. En sådan utveckling skulle inte stanna vid Europas gränser utan sprida sig med vindens hastighet över hela jordklotet.