Den 25-27 mars hade Ung Vänster riksting i Mariefred. Det ägde rum i en situation där förbundet har stora möjligheter att växa, om man vänder sig utåt mot radikala unga med en verkligt revolutionär politik. Men tyvärr präglades hela rikstinget av att Förbundsstyrelsen (FS) ville tona ned det socialistiska och revolutionära innehållet i alla diskussioner, och istället nöja sig med små förändringar inom kapitalismens ramar.
Riksting äger rum de år då det inte är kongress, och har ingen officiell beslutande makt utan antar oftast endast politiska program. Årets riksting diskuterade framför allt ett strategidokument för ett levande förbund i hela landet och ett alkohol- och drogpolitiskt program.
Strategidokumentet: hur bygger vi ett socialistiskt ungdomsförbund?
Till följd av förbundets genomströmning av medlemmar och svårighet att bygga stabila klubbar, särskilt utanför storstäderna, antogs mot FS vilja en motion på kongressen 2015 om att skriva ett ”långsiktigt strategidokument”. Förslaget som FS förde fram saknade dock politiskt innehåll, och var i princip bara en abstrakt beskrivning av olika former av aktivism.
Många kritiserade strategidokumentet för dess abstrakta och innehållslösa karaktär, och undrade var de olika ”strategierna” egentligen fanns någonstans. Känslan hos många var att FS inte kom med några nya idéer utan bara upprepade allmänt uppenbara organisationsprinciper som de flesta i Ung Vänster redan känner till. En motion föreslog att hela dokumentet skulle avslås för att skrivas om, vilket flera kamrater sa att de höll med om, men att det är bättre att försöka förbättra dokumentet här och nu.
FS svar på kritiken var inte mycket mer än att uppmana kamrater att läsa det ena eller det andra stycket i Strategidokumentet, eller att de tyckte att det var ”magstarkt” att man kan anklaga dokumentet för att vara abstrakt.
Motion S1, skriven av en kamrat från Göteborg, var den enda som försvarade en öppet revolutionär marxistisk ståndpunkt och förklarade att vi måste koppla samman organisationens byggande med en marxistisk analys av den politiska situationen och kampen för socialism. Motionen gav exempel på de kamputbrott som skett världen över de senaste åren och förklarade att vi måste vara beredda på att kapitalismens djupa världskris kommer drabba Sverige hårdare i framtiden.
Den konstaterade bland annat att ”De senaste åren har präglats av radikalisering, exempelvis i kampen mot fascism 2014, Öresundstågstrejken och Refugees welcome-rörelsen. I framtiden kommer flera rörelser likt dessa uppstå, och då ska Ung Vänster finnas där för att intervenera som en socialistisk och revolutionär röst åt de ungdomar som söker en utväg från kapitalismens barbari.”
Brist på politiska argument
FS hade inga politiska argument mot motionen, utan baserade sig istället på tekniska ursäkter som att vi ”inte ska” diskutera politik i strategidokumentet eller hänvisade till förra årets verksamhetsplan. Denna argumentation framstod tyvärr mest som ett svepskäl för att slippa bemöta motionens politiska innehåll.
Det säger sig självt att ett seriöst socialistiskt förbund kräver konsekvent uppdaterade politiska analyser. Och även om man läser förra årets verksamhetsplan är det absolut inte uppenbart hur de båda dokumenten skulle hänga samman.
Men att bygga ett revolutionärt socialistiskt ungdomsförbund som kan leda ungdomar i kamp mot kapitalismen kräver att varje steg av organisationens byggande analyseras mot bakgrund av den nuvarande politiska situationen. Detta för att höja medlemmarnas förståelse för var vi är på väg, ge dem ett seriöst perspektiv att basera sig på och inte fastna i vardagligt rutinarbete som man förr eller senare tröttnar på.
Ett argument mot motionen var att ”organisationens problem är oberoende av den politiska situationen”, vilket är ett stort misstag då hela Ung Vänsters grund och existensberättigande bygger på hur väl vi förmår förklara för radikala ungdomar vad som händer i samhället just nu och varför de ska gå med i Ung Vänster baserat på våra politiska framtidsperspektiv. Det finns ingen som går med i Ung Vänster för organisationens skull i sig.
Det var uppenbart att FS, likt tidigare år, är rädda för en seriös revolutionär retorik och kritik av förbundets riktning. Ledningen verkar inte intresserad av en seriös politisk diskussion och vad som egentligen är Ung Vänsters uppgift när vi genomgår kapitalismens mest allvarliga kris någonsin. Därför använder de sig av organisatoriska undanflyktsargument i diskussioner som dessa.
Ett flertal motioner som krävde mer studier i förbundet gick igenom, vilket är väldigt positivt. Liknande motioner bifalls varje år (trots att FS alltid är emot dem) – vilket visar törsten på kunskap – men trots det blir inte studierna bättre. Den huvudsakliga orsaken är att man behandlar teori på ett abstrakt sätt, vilket gör att den blir svår att knyta an till den faktiska politiska situationen och Ung Vänsters politiska uppgifter. Den blir då också svår att använda som en del av organisationens byggande.
Drog- och alkoholberoende – en klassfråga
Nästa diskussion behandlade ett ”drog- och alkoholpolitiskt” dokument, som framförallt utmärktes av att FS stöttade den nuvarande restriktiva drog- och alkoholpolitik, och att de knappt alls förklarade hur drog- och alkoholmissbruk är relaterat till kapitalismen.
Kring det drog- och alkoholpolitiska dokumentet märktes två politiska linjer.
Den ena inriktningen leddes av förbundsstyrelsen och förespråkade en politik som historiskt ligger i linje med Socialdemokraternas politik, där man försökt göra användande av droger och alkohol så besvärligt som möjligt för att minska det. Detta är en mer repressiv inriktning, och kopplas till parollen om ett ”narkotikafritt” samhälle. Men det är en utopi att prata om ett narkotikafritt ”samhälle” – är det en drogfri kapitalism man tänker sig eller en drogfri socialism?
Den andra linjen (ledd av kamrater från Skåne) förespråkade avkriminalisering av användande och små innehav av droger, kopplat till större fokus på behandling av missbrukare. Iden är att man ska kämpa för ett rättvist samhälle där missbruk inte längre behövs, och folk inte ser någon mening med tom verklighetsflykt.
Kamraterna från Skånes motioner närmade sig en beskrivning av hur kapitalismen driver folk in i missbruk och att kärnfrågan inte är substanserna i sig, utan att människor använder dem för att fly klassamhällets hårda verklighet. Dessa motioner vann en klar majoritet.
Som marxister måste vi förklara att det inte är lagbokens exakta formuleringar som är det viktigaste, och framförallt att vi inte kan förlita oss på polisen som ett användbart verktyg i kampen mot missbruk inom arbetarklassen. Vad som är avgörande är nämligen de sociala förhållanden man lever under, och när det råder ekonomisk kris och livet blir till misär för alltfler människor är lagen och polisens existerande bara en plåga för de som far illa.
Polisen och lagen är den borgerliga statsapparatens beskyddare och kommer alltid att spela en tio gånger mer bakåtsträvande roll än vad de kommer hjälpa människor som är i missbruk. Vi ska inte göra livet svårare för arbetare och ungdomar som redan mår dåligt, utan lägga fokus på att de ska få ett bra liv och framtid genom kampen för socialism.
Facklig kamp, fascism och NATO – var finns den marxistiska analysen?
Totalt tre uttalanden antogs av kongressen. Ursprungsförslagen var politiskt urvattnade, vilket visades i den strida ström av ändringsförslag som lades på dem. Det blev därför främst känslobaserade uttalanden utan någon politisk analys eller uppmaning om folklig kamp.
Uttalandet om fascismens ökade närvaro var mest en beskrivning av sådant som alla redan känner till om mordbränder och fascister på gatorna. Det nämnde varken polisens ansvar i att medvetet ge fascister större utrymme på gatorna, regeringens och borgerlighetens rasistiska politik – eller ens behovet av att mobilisera kamp. En motion från Göteborg som avslogs förespråkade ett helt nytt förslag där alla föregående aspekter fanns med. Men istället antogs flera motioner som behandlade några av aspekterna.
Uttalandet om avtalsrörelsen var en helt opportunistisk (medvetet anpassad) hållning mot LO-förbundens ledningar, som man okritiskt hyllade. Jesper Hillbom från förbundsstyrelsen och verkställande utskottet sa till och med att de ville ”fjäska lite”. Grädden på moset var uttalandets sista mening: ”Vi vet att alla fackförbund i LO kommer ta kampen för oss unga och vi vill skicka en försäkran om vårt stöd.”
Om man betänker de usla avtalen fackförbunden skrivit på under en lång period, att IF Metall aktivt agerar för att hålla nere arbetarklassens löner genom det så kallade ”märket”, kommunalskandalerna och att Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Vårdförbundet (där de båda senare visserligen tillhör Saco) skrivit på sifferlösa avtal – är det svårt att se varifrån FS fått denna säkra kunskap.
En lång rad ändringar presenterades på uttalandet, men det var egentligen bara de angående den sista meningen som hade ett uttalat politiskt innehåll. Det marxister behöver göra är att lyfta fram de mer radikala fackförbunden som positiva exempel, förklara vikten av att ställa sig på arbetarnas och gräsrötternas sida genom att föra klasskamp även inom förbunden och att vara ärliga om resultatet av ledningarnas agerande och våga kritisera.
I det sista uttalandet som antogs om Nato nämndes varken USA-imperialismen eller dess brott världen över, i Mellanöstern och mycket annat. Det nöjde sig med att pacifistiskt prata om humanitära insatser, människovärde, fred och så vidare. Vad som hade behövts påpekas är att kapitalismens kris av naturliga orsaker gör att konflikter mellan världens imperialistmakter trappas upp och att den svenska borgarklassen vill närma sig NATO av ekonomiska och politiska skäl, och inte endast för att de tycker om våld i största allmänhet. En motion försökte lägga till en mening om USA-imperialismens barbari, men avslogs.
Ung Vänsters problem är politiska
Hanna Cederin, ordförande för Ung Vänster avslutade kongressen med ett tal där hon pratade om att vara ”revolutionär”, om att Socialdemokraterna är ryggradslösa och så vidare – men hennes konkreta förslag var inte mer än höjda skatter för att kunna förbättra välfärden och ”visa att förändring är möjlig”. Detta i kombination med att hon samtidigt är för Vänsterpartiets budgetförhandlingar till den nuvarande regeringen gör att kritiken mot Socialdemokraterna faller platt.
Det som är avgörande i den politiska kampen för socialism är inte vad man säger i det ena eller andra interna talet, utan det man konkret tar strid för på daglig basis och öppet och djärvt står upp för. Det kostar ingenting att kalla sig revolutionär inför sina medlemmar om det inte får något genomslag i vilken politik man står för.
En djupare diskussion om hur man ska ta strid för socialism och bryta med reformismens pessimism och passivitet är absolut nödvändig om förbundet ska överkomma dagens hinder och problem med att konsolidera nya medlemmar och bygga kadrer.
För att bli det ungdomsförbund som arbetarklassen och ungdomen behöver krävs det att förbundet tar avstånd från regeringens reformistiska politik, ställer radikala krav på Vänsterpartiet och kopplar dessa till byggandet av ett socialistiskt revolutionärt ungdomsförbund. Detta skulle få ett enormt genklang hos tusentals ungdomar som i takt med att den kapitalistiska krisen fördjupas kommer att börja leta efter ett seriöst alternativ.
För att kunna nå dem i framtiden krävs det att vi idag öppet börjar prata om socialism och revolution och skolar förbundets medlemmar i marxistisk teori. Genom att erbjuda de bästa marxistiska förklaringarna skulle vi kunna bryta den nuvarande glidningen högerut och börja bygga det revolutionära förbund som Sveriges ungdomar förtjänar och behöver.