De dramatiska händelserna i Turkiet, Brasilien och Egypten är ett tydligt tecken på att vi gått in i en helt ny världssituation. Vi måste därför utreda dessa nya, världsomfattande processer för att bekämpa alla tendenser till rutinism. Detta är den andra och avslutande delen av en artikel som publicerades i Avanti nr 16. Del ett kan ni läsa här: http://www.marxist.se/turkiet-brasilien-egypten-varldsrevolutionens-forskalv-del-1
Klassmedvetandet
Det finns en motsägelse mellan rörelens medvetandenivå och de stora uppgifter som historien framställer. Motsägelsen kan bara lösas genom massornas erfarenheter.
Medvetandet tenderar alltid att sacka efter händelseutvecklingen. Men medvetandet kan komma ikapp med ett språng, vilket är den verkliga innebörden i en revolution. En revolutions kärna är blixtsnabba förändringar i stämningen inom massan. Explosioner kan ske plötsligt, utan förvarning, då man minst anar dem. Detta var innebörden av händelserna i Turkiet och Brasilien.
I takt med att krisen fördjupas förändras stämningen inom massan. Överallt finns en motreaktion mot åtstramningspolitiken. Detta förstås till och med av en del av borgarklassen. Det finns bestämda gränser för vad folk kan stå ut med. Vi närmar oss dessa gränser.
I den tidigare perioden av uppgång kunde många arbetare, trots överarbete och ökad exploatering, hitta en väg ut genom individuella lösningar, som att jobba övertid. Den vägen är nu stängd. Bara genom kamp kommer det bli möjligt att försvara de rådande förhållandena, och detta gäller ännu mer om man ska få igenom några förbättringar. Just nu förändras arbetarnas psykologi på ett grundläggande sätt. Det finns en känsla av ilska och bitterhet.
Det ena skiktet efter det andra dras in i kampen. Det traditionella proletariatet har förenats med skikt som i det förflutna skulle ha betraktat sig själva som medelklass: lärare, tjänstemän, läkare, sjuksköterskor.
Emellertid behöver arbetarna efter årtionden av relativ klassfred en förberedande period för att sträcka ut sina muskler, likt en atlet vars muskler blivit stela. Lärdomarna från masstrejker och demonstrationer är en förberedelse inför allvarligare saker. I allmänhet kan arbetarklassen bara lära sig av erfarenhet.
Krisen kom till en början som en överraskning för arbetarna, som inte hade förväntat sig den. Det blev en chock och i många fall var arbetarna oförmögna att reagera. Men detta håller på att förändras. I land efter land slår arbetarna och ungdomen in på kampens väg och genom kampens erfarenhet börjar klassen känna sig som en klass.
Under en period kommer alla gamla reformistiska illusioner att brännas ut ur arbetarklassens medvetande. Klassen kommer att härdas i kampen. Förr eller senare måste detta få en påverkan inom arbetarnas massorganisationer.
Massorganisationerna sackar långt efter händelsernas gång. På 1930-talet (och 1970-talet) uppkom centristiska tendenser med massbas någorlunda snabbt inom arbetarpartierna. Vi befinner oss ännu inte i det stadiet. Tvärtom återspeglas massornas ilska nästan inte alls inom massorganisationerna.
Det är en paradox att samma organisationer som formades av arbetarklassen själv för att förändra samhället har blivit monstruösa hinder som står i vägen för arbetarklassen. Årtionden av kapitalistisk uppgång har fört urartningsprocessen av alla dessa organisationer till en extrem. Detta gäller både inom de politiska partierna (socialdemokratin och de före detta ”kommunistiska” partierna) och fackföreningarna.
Historiens dialektik har tagit ut en grym hämnd mot reformisterna och stalinisterna. Precis i ett läge där det kapitalistiska systemet kollapsar klamrar sig de reformistiska ledarna fast vid marknaden mer än någonsin. De är dömda att falla med det. Detta bäddar för kriser inom alla dessa organisationer i framtiden.
I Frankrike kollapsade Hollandes valstöd på bara några få månader till de lägsta nivåerna sedan 1958. I Grekland har Pasok nästan utraderats. I Italien utplånade det gamla kommunistpartiet (PCI) sig självt, och PRC sönderfaller snabbt, straffat av arbetarna för dess svek i koalitionsregeringen med Prodi. I Spanien går inte PSOE framåt trots PP-regeringens impopularitet.
I Storbritannien blir Labourledarna vettskrämda av tanken på att komma till makten. De kämpar inte för att vinna en majoritet. De ger inga löften om reformer, etc., eftersom de fruktar att detta skulle uppmuntra arbetarna och fackföreningarna att ställa fler krav. När de håller tal riktar de sig inte till arbetarna utan till cheferna och bankirerna, och söker deras gillande. De har gått över från reformism till kontrareformer.
I de flesta länder har vänstern kollapsat. Vänsterreformisterna är hopplösa empiriker (de ser bara ser det de har rakt framför sig, övers. anm.), precis som högern. Det är bara två olika typer av empiricism. De håller fast vid keynesianismens föråldrade recept. (Keynes var en liberal ekonom som ville åstadkomma hög sysselsättning genom investeringar, övers. anm.) Ingen av dem pratar om socialism.
Historien har straffat de före detta stalinisterna för deras tidigare brott. De har gått skarpt åt höger, speciellt efter Sovjetunionens kollaps, och de är idag inte ens en skugga av sina forna jag. De är djupt skeptiska till socialism och har inget förtroende för arbetarklassen överhuvudtaget.
De gamla stalinisterna var åtminstone en karikatyr av den riktiga varan. Nu är de bara en blek efterapning av reformismen. Följaktligen, i en tid då kapitalismen är i djup kris, när kommunismens idéer borde kunna nå ut till många människor, har de visat sig oförmögna att nå ut till arbetarklassens och ungdomens mest radikala skikt. I vissa länder har de försvunnit helt och hållet.
Trotskij sa att förräderiet ligger underförstått i reformismen. Nu pratar vi inte nödvändigtvis om ett medvetet förräderi, men faktum är att om man accepterar kapitalismen, måste man också acceptera dess lagar. Under rådande förhållanden kommer en mycket kritisk stämning utvecklas snabbt. Vid ett givet stadium kommer vi att se diskussioner bubblande växa fram inom massan och en vänsterflygel utkristalliseras.
Reformisterna vill ingenting hellre än att se en återgång till det ”normala”, men det är en utopisk dröm. Att administrera kapitalismen i en epok av förfall är att administrera en generell sänkning av levnadsstandarden. Dessa ledare reflekterar det förflutna, inte nuet eller framtiden. Det finns inte längre något obetingat stöd bland arbetare för socialist- och de före detta kommunistiska ledarna. Tvärtom finns det en kritisk attityd och till och med öppen misstro mot dem.
Det betyder inte, som sekterna tror, att de här partierna helt enkelt kommer att försvinna. Reformisterna har djupa rötter i klassen och kan till och med återhämta sig från vad som verkar vara omöjliga situationer. När massorna letar efter alternativ söker de sig inte till sekterna. De kommer att pröva och återigen pröva de välkända traditionella partierna och ledarna, innan de slutligen förkastar dem och letar efter nya politiska referenspunkter.
Arbetarna kommer att testa det ena partiet och ledaren efter den andra i ett desperat försök att finna en väg ut ur krisen. De förkastar en efter en annan. Pendeln svajar från höger till vänster. I motsats till 1930- och 1970-talet är vänstern inom socialdemokratin svag. Men då krisen intensifieras kommer det att ske en klyvning inom massorganisationerna.
Syrizas snabba uppgång i Grekland och Mélenchons och Vänsterfrontens framsteg i Frankrike är en indikation på processer som kommer att repeteras på en ännu större skala i nästa period. I båda fallen föll dock inte vänsterrörelsernas nya krafter från molnen utan uppkom från splittringar inom de existerande massorganisationerna (kommunistpartiet KKE i Grekland och socialistpartiet i Frankrike).
Det kommer bli en hel rad kriser inom både socialist- och kommunistpartierna i framtiden, som kommer skapa väldigt fördelaktiga förhållanden för tillväxten av marxistiska masstendenser.
Fackföreningarna
Trotskij sa att fackföreningsledarna är den mest konservativa kraften i samhället. Detta stämmer bättre än någonsin. Arbetarna har likväl ingen annanstans att gå. Massrörelsen kan utvecklas spontant, underifrån, utan ledning från toppen. Arbetarna kommer att improvisera alla möjliga slags tillfälliga masskommittéer och masskampanjer.
Anarkisterna och sekterna kommer att se dessa rörelser som ett alternativ till fackföreningarna. Men arbetarklassen kan inte klara sig utan fackföreningarna, som kommer att dras med senare. Tillfälliga organisationer kommer att spela sin roll, men det finns ingen ersättning för tålmodigt och revolutionärt arbete för att förändra fackföreningarna.
De flesta fackföreningsledarna lever i det förflutna och är fullständigt oförberedda för perioden som vi har kommit in i. Precis när kapitalistiska systemet faller sönder överallt klamrar de sig desperat fast vid marknaden och försöker rädda den till varje pris – på arbetarnas bekostnad.
Men massorganisationerna existerar inte i ett vakuum. Detta gäller särskilt fackföreningarna. Det kommer att bli en urvalsprocess, i vilken de hopplösa, demoraliserade elementen kommer att ställas åt sidan och ersättas av yngre, mer stridbara personer som är beredda att riskera sina jobb för kampen mot cheferna och försvaret för arbetarnas rättigheter.
Under massans påtryckningar kommer de fackliga ledarna att sätta sig i kampens spets eller skjutas åt sidan och ersättas av personer som står närmre gräsrötterna. Under kampens gång kommer fackföreningarna att förändras om och om igen.
Det skulle vara fel att föreställa sig att reformismen är helt misskrediterade, även nu. Massorna skulle vilja se reformer. Under rådande förhållanden måste man emellertid kämpa till och med för de allra minsta reformer. Vår kritik mot reformisterna är inte att de står för reformer, utan att de INTE kämpar för reformer och i stället accepterar kontrareformer – att de ger efter för pressen från storföretagen.
På väg mot den europeiska revolutionen
För tre år sedan pratade Financial Times om ”svåra och farliga tider”. Dessa ord har visat sig stämma på pricken. Den härskande klassen är livrädd för krisens sociala och politiska konsekvenser och de åtgärder den kommer tvingas vidta. Det som hittills har räddat situationen är de reformistiska arbetarledarna som har visat sig vara kapitalets mest lojala och tillförlitliga tjänare.
Klasserna formerar sig för en avgörande uppgörelse. Under de kommande fem till tio åren kommer vi se de mest allvarsamma konfrontationerna sedan 1930-talet. Det finns många paralleller mellan den nuvarande situationen och 1930-talet. Men det finns också många viktiga skillnader.
Den främsta skillnaden är en radikal förändring i klassernas styrkeförhållande. Arbetarklassen är nu en avgörande majoritet i alla moderna kapitalistiska länder och spelar den avgörande rollen i länder som Turkiet, Brasilien, Egypten och Indonesien. Innan andra världskriget hade den europeiska borgarklassen stora sociala reserver i form av bönder. Det förklaras delvis varför man snabbt kunde röra sig i riktning mot fascism i Italien, Tyskland och Spanien.
Nu utesluter klassernas förändrade styrkeförhållande en snabb avslutning. Den nuvarande situationen kan pågå under åratal med upp- och nedgångar. Rörelsen kommer äga rum i en serie av vågor som i Spanien, där revolutionen egentligen började 1930 med en våg av strejker och demonstrationer redan innan monarkins fall år 1931.
I en revolutionär period som denna, är alla sådana avbrott och förluster blott upptakten till nya explosioner, som kommer överskugga alla tidigare rörelser. Den spanska revolutionen gick igenom en hel rad stadier innan den slutligen besegrades under majdagarna 1937 i Barcelona.
Under dessa sju år fanns det perioder av revolutionära framsteg, såsom 1931 när republiken deklarerades, men också perioder av förtvivlan och desillusionering. Det skedde fruktansvärda nederlag som den asturiska kommunens nederlag 1934, och till och med svart reaktion, som under ”Bienio Negro” (två svarta år) 1933-5.
Idag äger en liknande process rum överallt i Europa i en långsammare eller snabbare takt och med en större eller mindre intensitet. Grekland är den svagaste länken i den europeiska kapitalismens kedja, men det finns många svaga länkar. Processen i Grekland har gått längre än någon annanstans men det visar bara i en särskilt skarp form vad som kommer att hända i andra europeiska länder.
Maj 1968 i Frankrike var historiens största revolutionära generalstrejk. Men på vissa sätt var det ändå en tämligen lättsinnig affär. Efter årtionden av välstånd kännetecknades ungdomens medvetande av en viss naivitet. Under dagens betydligt hårdare förhållanden, kommer den sortens halvanarkistiska barnsligheter att brännas bort ur ungdomens medvetande. Den här generationen kommer vara bra mycket hårdare än tidigare generationer, och striderna kommer vara hårdare och brutalare.
Strategi och taktik
Strategi och taktik är inte samma sak. Det är nödvändigt med en generell förståelse för processerna, men den konkreta och praktiska tillämpningen kan vara olika vid olika tidpunkter, och taktiken kan även strida mot strategin i vissa perioder.
Vi förstår att den skarpa polariseringen i samhället i ett givet steg kommer att återspeglas i en splittring inom massorganisationerna, med början i fackföreningarna.
Explosioner är oundvikliga. Men utan ledarskap kommer det inte att vara tillräckligt. Rörelsen som inriktade sig på att ockupera torg i Spanien nådde väldigt stora proportioner, men ledde ingenvart och rann snart ut i sanden. Marxismens styrkor är för små för att kunna avgöra utfallet av sådana massrörelser. I de flesta länder är de begränsade till propaganda. Men vi måste vara förberedda
Vi måste utveckla klartänkta och lämpliga övergångskrav i varje stadium. Men detta är otillräckligt under nuvarande förhållanden. Medan vi aktivt ingriper i varje kamp (strejker, generalstrejker, massdemonstrationer, etc.) måste vi tålmodigt förklara att bara en radikal brytning med kapitalismen kan lösa problemet.
En nationaliserad och planerad ekonomi skulle kunna lösa arbetslösheten genom att omedelbart införa en sextimmars- och fyradagarsvecka utan lönesänkningar. I vår propaganda måste vi betona den kolossala produktionsförlusten genom miljontals arbetslösa, verkan på ungdomen, kvinnorna, och så vidare.
Samtidigt måste vi förklara de nya teknologiernas enorma produktiva potential: information, datorer, ”just in time” produktion, robotar, etc. Om detta sattes i arbete på ett rationellt sätt skulle det innebära att folk arbetade färre timmar, och inte fler, för tillfredsställandet av mänskliga behov.
Vi måste söka upp de mest revolutionära elementen och skola dem i marxismens idéer. I en revolutionär situation kan en liten grupp med korrekta idéer växa snabbt – kvalitet kan bli till kvantitet och kvantitet kan bli till kvalitet. Uppgiften är därför att bygga marxismens krafter med en känsla för att uppgiften är brådskande. I detta skede är det speciellt ungdomen som radikaliseras och är öppen för revolutionära idéer.
Motsägelsen mellan nivån på massornas medvetande och uppgifterna som historien framställer kan bara lösas av erfarenhet av stora och explosiva händelser. Men dessa är inneboende i situationen. Det kommer ske skarpa vändningar och plötsliga förändringar, särskilt i medvetandet.
Förr i tiden mottogs revolutionära idéer med skepticism. Nu letar folk efter de här idéerna. I Grekland säger 63 procent av befolkningen att de vill ha en grundläggande samhällsförändring, medan 23 procent vill ha revolution. Detta är extraordinära siffror: i själva verket ser 86 procent till revolutionen som sin räddning.
Vi måste genomsyras av idén om en grundläggande förändring i situationen och känslan av att byggandet av en revolutionär organisation är brådskande. All rutinism måste bekämpas. Framför allt måste vi ägna speciell uppmärksamhet åt teori och politisk skolning. Utan det är vi ingenting.
Det finns stora möjligheter. Framför allt finns det ett färskt lager ungdomar som aktiveras och letar efter marxismens idéer, inte i morgon eller i övermorgon, utan just nu. Vi måste hitta dem, komma i kontakt med dem och vinna dem till marxismens idéer.
Internationella marxistiska tendensen (IMT)
11 juli 2013