På morgonen torsdagen den 25 juli mördades Brahmi, vänsternasserist och medlem i den konstituerande församlingen, utanför sitt hem i Tunis. (Nasserismen var en vänsterorienterad arabnationalistisk ideologi som bygger på tänkande av Gamal Abdel Nasser, en av de två främsta ledarna för den egyptiska revolutionen 1952 och Egyptens andra president.) En generalstrejk har utlysts i protest av fackföreningsorganisationen UGTT, samtidigt som Folkfronten har uppmanat till omfattande civil olydnad för att störta regeringen och upplösa den konstituerade församlingen.
Folkfronten är en koalition av vänsteranhängare och arabnationalistiska partier som Nidaa Tounès (en samling vänstersympatisörer, liberaler och andra borgerliga anhängare som menar att Tunisiens sekulära krafter måste enas för att motverka dominansen av den islamistiska Ennahda rörelsen) och arbetsgivarföreningen UTICA. Skandalöst har UGTT ställt sig sida vid sida med dessa kapitalisternas partier och organisationer.
Mordet på Brahmi, en ledande medlem i den nasseristiska ”Folkets rörelse”, följer samma mönster som mordet på Chokri Belaid den 6 februari. Två män på motorcyklar väntade utanför hans hem och sköt fjorton skott i kroppen på denna medlem av den konstituerande församlingen. Det råder inga tvivel om att det här är ett politiskt motiverat mord.
Brahmis familj och kamrater pekar ut det styrande islamistiska Ennahda partiet som skyldiga. Detta är samma anklagelser som gjordes efter mordet på Belaid, vars mördare ännu inte ställts inför rätta. Mordet föregicks av uttalanden från Ennahdas ledare om att man skulle kämpa till sista blodsdroppen för att försvara ”legitimiteten”. Detta är en tydlig uppmaning till våld efter störtandet av Mursi i Egypten.
Arga massdemonstrationer bröt snabbt ut över hela landet. Till en början hundratals men till slut tusentals människor, till största delen arga ungdomar, samlades på Bourhida-avenyn som är platsen för de massdemonstrationer som störtade Ben Ali 2011. Otroligt nog möttes de av tårgas och våld från polisens sida. Detta avskräckte inte demonstranterna som blev kvar på gatorna till tidigt på fredagen. Några av dem marscherade mot den konstituerande församlingen och skrek ”degage” som betyder ”försvinn”, vilket också var slagordet under den tunisiska revolutionen.
Det förekom också sammandrabbningar med polisen i Bizerte, Gafsa (där armen öppnade eld med skarpa skott), Redeyef, Siliana, Sfax, Djerba, Beja, Kasserine och många andra städer och byar. I Sidi Bouzid, Brahmis födelseort där revolutionen började i december 2010 brände massorna ned Ennahdas kontor och satte eld på de lokala myndigheternas kontor. Det finns uppgifter om att myndigheterna har ersatts av ”medborgarkommittéer”.
Ungdomarna deltog i protesterna i huvudstaden och tillkännagav att grupper av revolutionära ungdomar från Gafsa, Sidi Bouzid och Sfax redan var på väg mot huvudstaden. ”Vi kommer inte ge oss av innan Ghannouchi avgår och aldrig mer kommer tillbaka” sa den ledande ungdomsaktivisten Mohamed Maaroufi och hänvisade till ledaren för det styrande Ennahda partiet. Stämningen som håller på att utvecklas är starkt upprorisk. De senaste revolutionära händelserna i Egypten som ledde till störtandet av Mursi har inspirerat de tunisiska massorna, som lever under liknade förhållanden. En tunisisk ”Tamarod”-rörelse (tamarod betyder rebell) har skapats och säger sig ha samlat in omkring 850 000 underskrifter under ett par dagar med krav på att regeringen ska avgå och parlamentet upplösas.
Rötterna till denna ilska kan vi hitta i det faktum att inga av revolutionens krav (”bröd, arbete, rättvisa”) har uppfyllts, utan att situationen i stället har förvärrats. Ungdomsarbetslösheten har ökat och den ekonomiska situationen förvärrats med en stigande inflation som följd. Revolutionens martyrer har inte fått någon rättvisa och den konstituerande församlingen har efter nästan två år inte ens lyckats skapa en konstitution, trots att tanken från början var att man skulle vara klar med det inom ett år.
Trojkaregeringen, som är en allians mellan det islamistiska Ennahda, det borgerligt liberala CPR och det ”socialdemokratiska” Ettakol, har totalt misslyckats med att ta itu med den djupa krisen i ekonomin och har blivit allt mer handlingsförlamad.
Det är denna allmänna ilska som har kommit upp till ytan upprepade gånger under de senaste två åren, som vågen av regionala generalstrejker och uppror i november-december. Detta var inga normala strejker. På många ställen blev de nästan till regelrätta uppror, med arbetare och ungdomar som blockerade vägar och mer eller mindre tog makten under en period i olika regioner. Förutom sociala och ekonomiska krav så var massorna rasande över de islamofascistiska gängens upprepade provokationer mot vänstern och arbetarrörelsen, bland annat en attack mot UGTT:s högkvarter. Dessa attacker utfördes av det så kallade ”Förbundet för revolutionens försvar” (FFRF), med kopplingar till det styrande Ennahda-partiet.
Till slut tvingades UGTT på grund av trycket från rörelsen att kalla till en nationell generalstrejk. Men de nationella ledarna för UGTT var rädda att en nationell strejk skulle ställa frågan ”vem är det egentligen som bestämmer i landet?” Ledningen kom därför till en överenskommelse med regeringen och ställde i sista stund in generalstrejken. Överenskommelsen sades innehålla ett löfte om att man skulle undersöka ”Förbundet för revolutionens försvar” och dess aktiviteter, men någon sådan genomfördes inte.
Sedan utlöste mordet på Chokri Belaid, ledare för den ”Förenade rörelsen för demokratiska patrioter”, den 6 februari en ny revolutionär våg. En generalstrejk utlystes och överallt förekom det demonstrationer och sammandrabbningar med polisen. På dagen för hans begravning visade över en miljon människor sin sorg för den mördade vänsterledaren och skrek slagord mot den styrande trojkan, särskilt mot det islamistiska Ennahda. I ett par städer tog massorna till direkta aktioner för att upplösa FFRF och stänga deras kontor, samt satte eld på Ennahdas kontor. Stämningen var tydligt upprorisk.
Men än en gång saknades det någon som kunde ge den här rörelsen en seriös ledning. Ledarna för Folkfronten pratade om behovet att göra sig av med trojkaregeringen, men gav inget seriöst förslag på hur man skulle åstadkomma detta. När massorna inte erbjöds något seriöst ledarskap eller perspektiv gick man till slut hem och rörelsen dog ut. Det man borde ha gjort var att uppmana till att fortsätta generalstrejken och skapa revolutionära kommittéer på alla nivåer, vilka skulle kunna ta makten ur regeringens händer. Dessa kommittéer skulle man sedan ha sammankallat till en nationell revolutionär församling för att ta makten.
På grund av att man saknade ett ledarskap så kunde trojkaregeringen behålla makten i brist på alternativ. De ombildade regeringen fast utan någon grundläggande förändring, allt väsentligt förblev vad det varit.
Ledarna för UGTT tvingades att utlysa en generalstrejk fredag den 26 juli. Fast problemet är att ledarna för UGTT inte har för avsikt att ta makten i landet eller att skapa en revolutionär arbetarregering. De sätter sig själva i ledningen för generalstrejken, som ändå hade utbrutit, för att kunna minimera dess påverkan och för att hålla massorna under kontroll. Under morgonen, när massorna samlades utanför UGTT:s högkvarter så kom generalsekreteraren Abbis ut för att tala till massorna. Även om han fördömde mordet på Brahmi, så misslyckades han med att ge massorna ett tydligt ledarskap, och sade inte ens tidpunkten eller platsen för en demonstration. En aktivist som var på plats sade att ”massorna kan känna hur de blir förrådda.”
Folkfronten har kommit med ett uttalande där man går längre än vad man gjorde i februari i synen på en väg framåt för rörelsen. Förutom att man uppmanar till en två dagars generalstrejk (bland annat på dagen för Brahmis begravning), så uppmanar man till civil olydnad ”för att påtvinga upplösningen av nationalförsamlingen”. Man uppmanar vidare till blockader av kommunala, regionala och nationella myndigheter. Detta är helt rätt och skulle kunna vara början på avskaffandet av den kapitalistiska staten, som mer eller mindre är samma stat som under Ben Ali-regimen, och dess ersättande av revolutionära organisationer på alla nivåer.
En två dagars generalstrejk är också ett korrekt slagord, men det lämnar dörren öppen för vad som kommer hända på söndag [den 28 juli] om regeringen inte störtas. Det man borde uppmana till är en generalstrejk på obestämd tid, för att komplettera och stärka blockaderna, med mål att störta regeringen.
Det måste tilläggas att de revolutionära kommittéerna under de rådande omständigheterna borde organisera beväpnade självförsvarsgrupper för att upplösa de fascistiska FFRF-grupperna, samtidigt som man riktar en appell till armén och dess vanliga soldater om att också de bör skapa revolutionära kommittéer och förenas med de revolutionära ungdomarna och arbetarna.
Fast vad är det som ledarna för Folkfronten erbjuder för alternativ? Vad är det man ber massorna att kämpa för? Det är här problemen börjar. För att citera deras uttalanden så uppmanar de till:
”Skapandet av en nationell högsta kommission för nationens räddning sammansatt av representanter för politiska partier och det civila samhället, som med hjälp av experter i konstituerande lag, ska sammanställa konstitutionen”
Samt: ”Skapandet av en nationell räddningsregering … ledd av en oberoende nationell gestalt” som kan ”ta kritiska ekonomiska, sociala, politiska och säkerhets beslut och förbereda demokratisk, rättvisa och hederliga val”
Detta avslöjar två saker. Den första är att ledarna för Folkfronten har stora illusioner i den borgerliga konstitutionella demokratin. De kräver en konstitution skriven av representanter för ”politiska partier och civila samhället”. Men vem ska välja dem? Olika krafter i samhället, politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, som representerar olika intressen och olika klasser i samhället.
Hur kan de alla komma överens om en konstitution som tillfredsställer allas krav? Detta skapar hos massan väldigt farliga illusioner om borgerlig konstitutionalism och borgerlig demokrati, när det som egentligen behövs är att de revolutionära arbetarna och ungdomarna tar makten, politiskt och ekonomiskt. Ledarna för Folkfronten kräver en teknokratisk regering led av ”en oberoende nationell gestalt”! Oberoende från vem? Tunisien är ett kapitalistiskt land i kris. Ett land uppdelat i klasser. Arbetarna, de fattiga, de revolutionära ungdomarna och bönderna har klart och tydligt inte samma intresse som kapitalisterna, Ben Ali-kumpanerna, Ennahda-kapitalisterna och borgerliga liberaler. Dessa två gruppers intressen är de rakt motsatta. Hur kan man hitta en ”oberoende” gestalt som kan tillfredsställa både arbetarnas och kapitalisternas intressen?
Den andra punkten som avslöjas av deras uttalande är att ledarna för folkfronten fortfarande är djupt insnöade i tvåstadieteorin. De tror att de omedelbara målen för den tunisiska revolutionen är att etablera en ”demokrati” och att frågan om socialism bara kan komma på dagordningen långt senare. Problemet är bara att massornas omedelbara behov inte kan tillfredsställas inom en begränsad ”demokrati” som i själva verket är en borgerlig demokrati. Vad har man haft för problem under de senaste två och ett halvt åren som har skapat ett så enormt missnöje bland massorna? Var det det faktum att trojka regeringen var ”inkompetent”? Sanningen är att oavsett regeringens brister och den konstituerande församlingens komiska beteende så var den huvudsakliga faktorn kapitalismens kris i Tunisien, som har förvärrats av kapitalismens kris i Europa och internationellt.
Massorna kämpade inte för någon abstrakt demokrati. De kämpade mot Ben Ali-regimen för bröd och jobb. Ur massornas synvinkel så har demokrati bara betydelse om det kan ge dem bröd och jobb. Den kapitalistiska ”demokratin” är under rådande omständigheter totalt oförmögen att ge dem detta.
Den revolutionära strategi som är nödvändig i dagens Tunisien är den som kombinerar demokratiska, ekonomiska och sociala krav och länkar samman dem till perspektivet att massorna måste ta makten genom sina demokratiska revolutionära kommittéer.
Detta vore det bästa sättet att hedra minnet av martyrerna Brahmi och Belaid, samt alla andra dödade arbetare och ungdomar som blivit martyrer under revolutionen.
- Ned med Trojkan! Ned med den konstituerande församlingen!
- Expropriera alla multinationella företag! Expropriera Ben Ali familjen och alla hans kumpaner! Expropriera produktionsmedlen!
- Revolutionära kommittéer överallt! All makt till en revolutionär församling av arbetarnas, böndernas och soldaternas representanter!
- Obegränsad generalstrejk för att störta regeringen!
- Hedra martyrerna, slutför revolutionen!