Relationen mellan Kina och USA nådde nya köldrekord efter att Nancy Pelosi, talman i det amerikanska representanthuset, besökte Taiwan i augusti. Politisk arrogans riskerar att rubba en skör balans mellan de båda imperialistmakterna.
Som talman är Nancy Pelosi, efter presidenten och vicepresidenten, den högst rankade politikern i USA. Den 82-åriga demokraten har en gedigen karriär av att administrera brutala attacker mot den amerikanska arbetarklassen – först som Demokraternas ledare i Kalifornien, sedan som talman i representanthuset. Hennes trogna tjänstgöring för den amerikanska härskande klassen har också gjort henne till en av landets mest avskydda politiker. Likt Joe Biden, som tillfälligt stärkte sitt politiska kapital genom att ösa tiotals miljarder dollar över USA:s proxykrig mot Ryssland, ser även Pelosi kortsiktiga politiska fördelar med att spänna musklerna mot den amerikanska imperialismens största konkurrent: Kina.
I augusti gav sig därför Pelosi ut på en turné bland USA:s allierade i Ostasien. Hennes uttalade syfte, att “visa stöd för demokratin”, döljer på klassiskt nyspråk de verkliga intentionerna – att säkra USA-imperialismens politiska stöd i Japan, Malaysia, Sydkorea och Singapore.
Arrogans
Att även Taiwan skulle inkluderas förnekades ända fram till timmarna innan besöket. Joe Biden ska enligt uppgift starkt ha avrått Pelosi från att rubba USA:s doktrin av ”avsiktlig tvetydighet” gentemot Kina, där man dels endast erkänner ”ett Kina” samtidigt som man reserverar sig rätten att militärt stötta Taiwan mot det kinesiska fastlandet. Några officiella diplomatiska relationer finns därmed inte mellan USA och Taiwan, och ön har inte besökts av några högt uppsatta amerikanska politiker sedan 1997. Att besöket ändå genomfördes blottar därför en oenighet och splittring inom Demokraternas toppskikt.
Representanter för Kinas kommunistparti var även de tydliga med att ett besök av Pelosi skulle ses som en provokation. Zhao Lijian, talesperson för det kinesiska utrikesdepartementet, varnade Pelosi och förklarade att:
“Folkets befrielsearmé kommer aldrig att bara sitta och titta på. Kina kommer att ta till starka och resoluta åtgärder för att skydda sin suveränitet och territoriella integritet.”
Veckan innan besöket utfärdade den kinesiska staten nio olika varningar om motaktioner ifall besöket skulle bli av. De använde även besöket för att piska upp nationalistiska stämningar i Kina, för att rikta allmänhetens fokus bort från landets interna problem.
Den taiwanesiska regeringen, som nu leds av det USA-vänliga partiet DPP, förnekade in i det sista Pelosis plan att besöka Taiwan. Bara timmar innan Pelosi landade uttryckte premiärminister Su Tseng-chang kryptiskt att man ”välkomnar alla utländska besökare”.
Det är dock inte många ”utländska besökare” som fordrar att den amerikanska flottan stationerar en flottilj med hangarfartyget USS Ronald Reagan i spetsen, i vattnen öster om Taiwan.
Vad gjorde Pelosi i Taiwan?
Besöket i Taiwan måste förstås mot bakgrund av den djupa kris som den amerikanska imperialismen befinner sig i. Bara det senaste året har man tvingats lämna Afghanistan med svansen mellan benen och riskerar att gå ett lika förödmjukande nederlag till mötes i Ukraina. Men krisen är inte i grunden militär, utan ekonomisk.
Kina har under de senaste decennierna stärkt sin ställning på världsmarknaden i förhållande till USA. Sett till BNP så börjar Kina allt mer närma sig USA, och spelar en allt mer framträdande roll i den globala ekonomin och politiken.
I många underutvecklade länder, särskilt i Afrika, har Kina med tiden gått fram som ett alternativ till IMF och Världsbanken. Kina känner vinden i ryggen och trappar upp sina imperialistiska ambitioner i närområdet, inte minst genom infrastrukturprojektet “ett bälte, en väg” och konflikten om Sydkinesiska havet. Landets militär organiserar fler och fler övningar i regionen i ett försök att visa huggtänderna mot den amerikanska militära närvaron.
Att Taiwan hamnat i blickfånget beror bland annat på att landet producerar merparten av världens mikrochips och är den näst största tillverkaren av halvledare (efter Kina och följt av Sydkorea). Både USA och Kina är angelägna om att säkra sina leveranser av dessa viktiga komponenter efter en kraftigt ökad efterfrågan på elektronisk utrustning under pandemin.
De ökade spänningarna mellan världens två mäktigaste imperialistmakter riskerar att eskalera till ett handelskrig som skulle få förödande konsekvenser för hela världen.
Kampen om Taiwan
En historisk tillbakablick får snabbt USA:s fasad av att “värna om demokratin” att rämna. Demokrati och mänskliga rättigheter är det sista USA-imperialismen brytt sig om i Taiwan. Det var USA som tillät Kuomintangs reaktionära diktatur, under ledning av Chiang Kai-shek, att omgruppera på Taiwan efter deras nederlag i den kinesiska revolutionen 1949. Republiken Kina (som fortfarande är Taiwans officiella namn) utropades, med det uttalade målet att en dag återta makten på det kinesiska fastlandet. Chiang Kai-sheks regim utövade därefter ett hänsynslöst förtryck av den taiwanesiska kulturen och språket, allt med syfte att göra landet mer “kinesiskt”.
Efter den sino-sovjetiska splittringen övergav USA den hårda hållningen gentemot Kina, och därmed också stödet till Kuomintang, i syfte att öka pressen mot och isolera Sovjetunionen. Därför erkände man det kinesiska kommunistpartiet som rättmätiga härskare över Kina, och Taiwan förlorade sitt internationella erkännande i FN:s generalförsamling. Det var först efter Sovjetunionens fall som USA återupplivade sin gamla doktrin gentemot Taiwan: att använda ön som hävstång mot Kina, vilket är precis det man gör nu.
En lek med elden
Om det är något som de senaste årens imperialistiska konflikter visat oss, inte minst den som just nu pågår i Ukraina, så är det att konflikter lätt kan få ett eget liv, med konsekvenser som är omöjliga att förutsäga. Pelosis besök i Taiwan var en djupt vårdslös provokation, som kan få förödande konsekvenser för miljoner människor på båda sidor av Taiwansundet.
Militär upptrappning kan därmed inte uteslutas, även om en direkt konfrontation mellan kärnvapenmakter inte ligger i den härskande klassens intresse. En möjlighet är att Kina sätter in flottan för en fullständig blockad av Taiwan. I ljuset av att Joe Biden nyligen lovade att USA skulle försvara Taiwan vid en militär attack, och att senaten har beslutat om ytterligare försvarsanslag till landet, skulle detta innebära en risk för ökad upptrappning med amerikanska och japanska flottstyrkor.
Återigen ser vi hur den härskande klassens representanter leker med elden. Deras imperialistiska intressen går före allt annat. Kapitalismens djupa kris kommer oundvikligen ge upphov till nya provokationer, kriser och konflikter över hela världen. Varken den amerikanska eller den kinesiska imperialismen kan erbjuda någon lösning för Taiwans unga och arbetare, tvärtom. Den enda vägen framåt är klasskamp och socialistisk revolution, och de enda man kan alliera sig med är arbetarklassen i Kina och över hela världen.