Economic Freedom Fighters (EFF) utmanade resten av sina politiska rivaler lördagen den tredje maj på sitt massmöte för att lansera sitt manifest för de lokala kommunalvalen 3 augusti.
Massmötet drog fler än 56 000 besökare till Orlando Stadium i Soweto, en förstad till Johannesburg med djupa revolutionära rötter och en oerhörd historisk och symbolisk betydelse för den sydafrikanska arbetarklassen. Det är inte bara den största av de fattiga och gettoliknande förstäderna, utan också landets största arbetarstadsdel.
Mötet hölls nära platsen där Soweto-upproren började den 16 juni 1976, när polisen öppnade eld mot protesterande studenter. Det markerade slutet för den Sydafrikanska kapitalismens uppsving under efterkrigstiden och studentrörelsens återupplivande. Detta kulminerade i 1980- och 1990-talets revolutionära stormar.
Massmötet präglades av en påtaglig entusiasm redan tidigt på morgonen. Stadions grindar fick öppnas så tidigt som åtta på morgonen, fem timmar innan manifestet lanserades, för att förhindra att det skulle uppstå trängsel utanför. Särskilt märkbart var att det inte fanns några privata fordon utanför. Folk tog sig till mötet framförallt till fots, eller med buss och taxi. Detta återspeglar att mötet framförallt drog besökare från arbetarklassen, studenter och fattiga. EFF kallade massmötet för ”en festival för de fattiga”.
Härskarklassen i panik
EFF:s massmöte föregicks av en hysterisk kampanj av lögner, förtal, förvrängningar och skrämselpropaganda från den härskande klassens sida. Samma dag som massmötet skulle äga rum lanserade det största borgerliga partiet, Demokratisk Allians (DA), en skandalös förtalskampanj på sociala medier, och kallade EFF ”för radikala” och ”för extrema för att styra”. De skickade ut tusentals SMS och uppmanade folk att inte stödja EFF-massmötet. De flög till och med ett flygplan över Orlandostadion som drog en DA-banderoll bakom sig.
Men denna kampanj fick motsatt effekt. Det är precis EFF:s radikala karaktär som gör dem tilltalande för massorna. Försöket till sabotage avslöjade DA:s sanna färger och visade att de befann sig i panik och kände sig hotade av EFF:s framsteg. Till slut blev det en katastrof, som orsakade allvarlig skada för DA. Alla avfärdade kampanjen.
Å andra sidan höll också ANC och delar av staten på att skapa sin egen smutskastningskampanj. ANC anklagade helt grundlöst EFF-ledaren Julius Malema för högförräderi veckan innan EFF-massmötet på grund av saker han sagt i en intervju i Al Jazeera. I intervjun gjorde Malema den grundläggande poängen att partiet skulle försvara sig om regeringen attackerade det eller tillgriper våld för att slå ned protester. Mycket har sagts om Malemas ord om att göra sig av med regeringen genom en ”gevärspipa”, om regeringen tillgriper våld för att undertrycka fredliga protester.
Statens säkerhetsminister David Mahlobo, som har en historia av att märka regimkritiker som ”utländska agenter” och ”CIA-spioner”, sade att ”propaganda för krig inte är tillåtet enligt sektion 16 (2) i konstitutionen.” Detta är magstarkt för att komma från en regering som nyligen har visat sig ha brutit mot samma konstitution. De har skrivit illegala rapporter som antogs olagligt av parlamentets ANC-majoritet i ett försök att legitimera plundring av statliga medel i Nkandla-korruptionsskandalen.
Om ministern är så bekymrad om ”krigsprat”, borde han inte behöva leta så långt borta. Denna slags språk är mycket vanligt inom ANC. Nyligen sade ANC:s ungdomsförbunds ledare Collen Maine när han talade inför statsråd, ledande partimedlemmar och presidenten själv att ”de som försöker störa nationens tillstånd måste förbereda sig på ett inbördeskrig… Ungdomsförbundet kommer fysiskt avlägsna störande personer från parlamentet. Vi kan inte tillåta Julius Malema och hans apor att löpa amok i vårt land och förvandla landet till en bananrepublik.”
Såvitt vi vet har ministern aldrig tillkännagett något åtal mot Maine.
Denna kampanj är också utformad för att avleda fokus från stormen kring president Zuma och ANC inför de lokala kommunalvalen. Men i slutändan misslyckades även detta, eftersom ministern och ANC oavsiktligt gav publicitet och draghjälp åt EFF:s kommande evenemang. De skapade stora förväntningar på EFF:s massmöte och intresse för vad Malemas svar skulle vara. Det slutade i en fars när ANC insett detta och strax före helgen beordrade sina ledande medlemmar att avstå från att kommentera EFF:s massmöte.
Vid själva massmötet (som en analytiker kallade en ”adrenalinkick”) levererade Malema förmodligen sitt mest kraftfulla politiska tal någonsin. Malena skrädde inte orden när han svarade provokationerna och höll inte tillbaka. Han förlöjligade den härskande klassen med sin sedvanliga humor. Han sade att EFF och ANC var de enda två relevanta partierna, och kallade DA och andra oppositionspartier ”ett slöseri med tid” och ”Musse Pigg”-partier.
Han gick till angrepp mot minister David Mahlobo, kallade honom en ”liten pojke” och en ”säkerhetsminister [minister of intelligence, övers. anm.] som inte är intelligent”. Han försvarade vad han sagt i Al Jazeera-intervjun: ”Vi provocerar inte fram något våld. Vi är den mest fredliga organisationen. Vi kämpar i parlamentet. Vi kämpar i rätten… vi kommer aldrig att inleda något våld. Vi kommer aldrig… [rikta] vapen mot oskyldiga människor. Men den som kommer med våld och tror att de kan skrämma oss med våld kommer vi att försvara oss mot… Vi är inte rädda för krig, inte heller är vi rädda för våld.”
Han utmanade polisministern att arrestera honom: ”Jag säger bara sanningen till makten… Sedan när är sanningen förräderi? Den som vill gripa mig här, jag är här. Du kan arrestera mig nu.”
På sitt egna unika sätt gjorde han en vädjan till meniga soldater och poliser, och hade en varning till president Zuma om att inte använda poliser och militärer: ”Jag viskar till dig, Zuma, var du än är, dessa soldater kommer att vända sina vapen mot dig… avgå innan soldaterna vänder sig mot dig. Armén är EFF.”
Och han hade ett budskap till ANC: ”Vi tävlar mot ANC och ingen annan. Inte något annat Musse Pigg-parti. Kom an, vi är redo för er. Vi är inte rädda för er.”
Anslutning till stämningen
Det är denna typ av stridbarhet som har bidragit till EFF:s explosiva framväxt de senaste två till tre åren. Många vänsterledare skulle ta ett steg tillbaka inför sådana provokationer från den härskande klassen, men EFF gick på offensiven. Partier som DA försöker skrämma folk med skrämselpropaganda om det ”radikala” EFF. Vad som egentligen ligger bakom detta är den härskande klassens rädsla för massorna. Vad som verkligen skrämmer dem är hur EFF:s radikala karaktär anknyter till den radikala stämning som finns i samhället, och särskilt bland ungdomen.
Detta kunde ses på massmötet. Stämningen inne på arenan var elektrisk. Malemas två timmar långa tal var eldigt och oborstat, och kändes ibland som en fotbollsmatch. Politiska analytiker och självutnämnda ”analytiker” som i allmänhet inte förstår arbetarklassen uttryckte åsikten att Malema har en ”förmåga” att ”väcka upp” folk om sådana saker som att stoppa med byggandet av cykelbanor och bygga hus där föräldrar kan vara intima med varandra. I själva verket finns det ingen hemlighet här. Under månaden före manifestets lansering höll partiet mer än 200 samrådsmöten där invånare uttryckte sina åsikter och krav. Manifestet är i grunden en sammanfattning av de synpunkter som framfördes vid dessa möten.
När han talade om cykelbanor, angrep han att kommunfullmäktige prioriterar de rika invånarna på bekostnad av de fattiga. På samma sätt var det med kravet för föräldrar att kunna vara intima i sina egna hus, och han pratade om trångboddheten i de fattiga områdena och kronisk bostadsbrist som berövar människor deras värdighet. ”Förmågan” som Malema har är att formulera och uttrycka massornas krav på ett sätt som är direkt och relevant för dem. Detta förklarar ”förbindelsen” som Malema hade med publiken. Ju mer han talade, desto mer kände folkmassan att det var deras egna krav som uttrycktes.
Rötterna ligger i den stigande klasskampen
Här kan vi ännu en gång se hur Ekonomiska frihetskämparna erbjuder ett utlopp för en del av massornas uppdämda ilska, frustration och hopp. Detta har grund och ursprung i den senaste periodens ökande klasskamp. När det började byggas upp ett tryck i samhället, återspeglades det mer och mer i olika delar av den ANC-ledda alliansen. Den explosiva ökningen av protester och demonstrationer på lokal nivå under det andra decenniet efter 1994 signalerade att massorna inte var nöjda med sakernas tillstånd.
För de svarta massorna, som har störtat en grym diktatur och har gjort det genom sin egen styrka, var den inledande begränsade framgången efter 1994 – att man fick tillgång till grundläggande tjänster som vatten, sanitet och elektricitet – inte tillräcklig. Tvärtom uppmuntrade det dem bara till att ställa upp andra krav. Men dessa krav ställdes inför kapitalismens lagar. Dessa tjänster måste betalas. Genom den så kallade ”användaren betalar”-principen, stängdes grundläggande tjänster som el och vatten av för miljontals hushåll. Resultatet blev en kraftig ökning i klasskampen.
Massorna försökte med all sin kraft förändra den prokapitalistiska makroekonomiska politiken och ANC-regeringens riktning. Under enorm press, utvecklades en vänsterallians mellan ANC:s ungdomsförbund, kommunistpartiet SACP och COSATU-facken. Åren 2005–2007 var ett typexempel på en utveckling när massorna rör sig genom sina traditionella organisationer för att förändra deras riktning. Detta kulminerade i att man avlägsnade Thabo Mbekis kapitalistiska ledning på ANC:s Polokwane-konferens.
Efter att ha tagit bort Mbekis ledning började emellertid Polokwane-koalitionen snart att luckras upp. Massorna förde fortfarande fram sina krav. Detta återspeglades i ANC:s ungdomsförbund, som arbetade för att gruvorna skulle nationaliseras. Å andra sidan kom Zumas ledning under press från borgarklassen att sätta stopp för ANC:s vänstervridning. Kommunistpartiet SACP förde inte fram något socialistiskt program för den nya regeringen. Istället gick man med i regeringen, som genomförde kapitalistisk politik, för att förse den med ett vänsteralibi. I sann stalinistisk tradition började det attackera alliansens vänsterflygel. Detta skulle så småningom leda till COSATU:s uppdelning, uppbrytning av ANC:s ungdomsförbunds ledande organ, och Julius Malemas och Floyd Shivambus uteslutning.
Men processen gick inte att stoppa. Efter det nationella valet år 2009 det en ökning utan motstycke i strejker och protester. Det innebar kvalitativ förändring i klasskampen. SACP:s drag att ansluta sig till regeringen på en pro-kapitalistisk grund innebar att det nu fanns ett massivt vakuum till vänster om ANC. Det innebar att massrörelsen nu ägde rum utanför den styrande ANC-ledda alliansen. Det var detta vakuum som tillät Julius Malema och Floyd Shivambu att bilda Ekonomiska frihetskämparna.
Malemas två sidor och roll
Detta är huvuddragen i den process som ledde till EFF:s bildande. Julius Malema var en del av hela denna process. Han var närvarande vid varje vändpunkt och deltog i alla större strider. Men det finns två sidor av den process som formade hans karaktär och den roll han spelar i det sydafrikanska samhället idag. Å ena sidan finns processen som utspelar sig inom ANC, och särskilt ungdomsförbundet. Malema gick med i partiet när han knappt var i tonåren. Han tillägnade sig ANC:s inre liv och alla dess traditioner i tidig ålder. Detta spelar en stor del i hans nuvarande karaktär.
Hans mentor var Peter Mokaba, ungdomsförbundets före detta radikala ledare, känd för sitt stridbara och ofta provokativa språk. Denna kampvilja och radikala karaktär var alltid en del ungdomsförbundets sammansättning. Den spelade en stor roll när Nelson Mandela, Oliver Tambo, Walter Sisulu, och Anton Lembede vände ANC mot masskamp i slutet av 1940-talet. Men med tiden började förbundet förändras. De medlemmar som grundade ungdomsförbundet byggde på den radikala småborgerligheten. Men under kapitalismens utveckling skapades en stark arbetarklass i städerna.
Å ena sidan innebar förtryckets hårda verklighet under apartheid att de flesta av ungdomsförbundets medelklassledare antingen var i exil eller fängelse. Detta innebar att förbundet började luta sig mer och mer på lager som stod närmare arbetarklassen. Medan den radikala kampviljan fanns kvar, var det inte längre advokatens, lärarens, eller akademikerns kampvilja, utan förortens och slummens ungdomar och städernas fattiga.
Detta var den så kallade Young Lions-generationen (unga lejon), som fungerade som en hjälpande kraft till städernas arbetare under de revolutionära händelserna i slutet av 1980- och början av 1990-talet. De bar ofta den tyngsta bördan av apartheidregimens förtryck. Det är från detta skikt av härdade revolutionärers traditioner som Malema hämtade inspiration under sina formerande år.
Å andra sidan deltog Malema sida vid sida med facken mot Mbeki-administrationen under perioden innan Polokwane och Polokwanekonferensen själv. Han slogs också sida vid sida med lager av arbetarklassen under den explosiva ökningen av strejker som följde på Polokwanekonferensen. Han kämpade för att gruvorna skulle nationaliseras tills han uteslöts ur ANC, och han var den första stora politikern att stödja gruvarbetarna kamp under Marikanamassakerns period.
Av detta kan vi se att det finns två sidor som bestämmer Malemas karaktär: å ena sidan är han en ANC-traditionalist med djupa ideologiska rötter kvar i sitt tidigare parti. Å andra sidan har han brutit med ANC under klasskampens masshändelser under den senaste perioden, och har varit utanför den röta som sedan dess har utvecklats inom ANC. Han ska därför ses som en övergångsfigur som rör sig mellan dessa två positioner.
Marxister förnekar inte individers betydelse i samhället, men förklarar deras roll i samband med de lagar som styr samhället. Malema är en viktig figur i det sydafrikanska samhället och kommer garanterat att spela en viktig roll i framtiden. Men denna ekvations viktigaste inslag är klasskampens tillväxt och massornas roll under arbetarklassens ledning. Arbetarnas rörelse, med dess väldigt militanta traditioner, kommer att vara den avgörande faktorn i de stora händelser som väntar. Rollen som Malema och EFF för närvarande spelar är att tillhandahålla ett utlopp genom vilket massorna, särskilt ungdomar, för närvarande rör sig.
Lokala val tenderar i allmänhet att inte generera samma nivå av entusiasm som nationella val. Men det blir allt tydligare att detta års kommunala val blir radikalt annorlunda än de förflutnas. Antydningarna är att de skulle kunna fungera som en samlingspunkt och en väg genom vilken massan kan röra sig för att uttrycka sitt behov av förändring. I detta spelar de Ekonomiska frihetskämparna en mycket viktig roll. För första gången sedan apartheids fall kommer massorna att ha ett alternativ till ANC. Det är detta som gör årets val så viktigt.
Se även:
Analys av EFF:s program (engelska).