Efter höstens politiska kris har äntligen lugnet infunnit sig. December- överenskommelsen avstyrde med nöd och näppe den politiska krisen, men vi ser nu kostnaderna för det. Socialdemokraterna fortsätter göra öppna inviter till alliansen och går högerut, exempelvis i fråga om vapenexporten till diktaturer där de backat från deras löften innan valet.
Under 2014 blev det tydligt hur tätt kopplat Sverige är till världsekonomin. Trots att ekonomerna har lovat en återhämtning i flera år, har den uteblivit. Med ett malmpris på över 50 procent under det senaste åren har den så kallade gruvboomen förbytts i en gruvkris på många platser, till exempel i Pajala.
Svensk BNP beror till 44 procent på världsmarknaden och det finns många orosmoln. Det ses i allt från ECB:s låga ränta och egna kvantitativa lättnader, till de växande skulderna i de före detta ”ekonomiska underverken” BRICS-länderna och det låga oljepriset. Därför kommer vi se fler företagsnedläggningar.
Även om Sverige fortfarande har en viss tillväxt (2,1% förra året), har Riksbanken till följd av den låga inflationen nu infört en negativ reporänta (-0,1%) och dessutom börjat ett program med kvantitativa lättnader på 10 miljarder svenska kronor. Det senare betyder att de slår på sedelpressen (en digital sådan) och köper upp statsobligationer från bankerna, i förhoppning om att bankerna i sin tur ska låna ut mer till företag.
Problemet är bara att det inte fungerar. I USA har Federal Reserve haft flera omgångar av kvantitativa lättnader, men de har inte lett till någon verklig återhämtning. Anledningen är enkel: krisen beror inte på den ena eller andra detaljen eller någon ”obalans” i ekonomin som är enkel att korrigera. Det är en överproduktionskris, vilket som Marx orsakas av inneboende motsättningar inom det kapitalistiska systemet. Sanningen är att de kan producera mer än de får sålt.
De billiga krediter som företagen får används därför inte till några produktiva investeringar. Istället använder de alla extrapengar till spekulation. Ett av de värsta utslagen för detta, är att företag lånar pengar som de använder till att köpa tillbaka sina egna aktier – allt bara för att hålla aktiekursen uppe! Detta uppgick bara i USA till 308 miljarder dollar under de första 9 månaderna förra året!
Det är svårt att tänka sig en mer invecklad och meningslös cirkus. De skyfflar bara pengar fram och tillbaka men skapar ingenting. Därför har USA:s hela återhämtning också gått till de rika – från 2009-2011 ökade de rikaste 7 procentens rikedomar med 28 procent, samtidigt som resterande 93 procent blev fattigare!
Vilket resultat kommer kvantitativa lättnader ha i Sverige? Samma dag som de meddelades jublades det och Stockholmsbörsen steg kraftigt. Stockholmsbörsen ligger för övrigt redan på rekordnivåer, trots den dåliga situationen i ekonomin. Den svenska ”börsen” (det vill säga kapitalisterna) spelar samma ömkliga funktion som den gör i resten av världen.
I världen finns enligt Forbes 1826 miljardärer – och 23 av dem är svenskar. Detta är världens egentliga härskare. Vi kanske får rösta men i slutet av dagen är det dessa människor som fattar de viktiga besluten. Bakom det faktum att klyftorna ökar snabbt döljer sig den konkreta sanning att dessa personer är de egentliga vinnarna.
I det svenska samhällets topp flödar rikedomarna och hjulen rullar på som vanligt. Bara under 2014 gjorde de fyra största bankerna 104,5 miljarder kronor i vinst, vilket är mer än till exempel kostnaden för hela den svenska grundskolan. Samtidigt fortsätter nedskärningarna inom välfärden, sakta men säkert, för att det ”inte finns” några pengar.
En annan sak är att Sveriges adel fått en halv miljard i bidrag under de senaste sex åren. Detta är bara småpotatis mot bankernas vinster, men det säger en hel del om Sverige: Det anses inte fint att ge sig på bidragstagare om de har en feodal aura av auktoritet och efternamn med ”von” och ”af”.
Sverige är en liten båt på ett stormigt världshav. Hela situationen påminner väldigt mycket om Titanic timmarna innan katastrofen. De festar och lever gott i första klass. I andra och klass är det trångt och dåliga villkor, men visst är vi de som kommer att få bära hela bördan och ta ansvar för följderna av de rikas kalas.
Den enda utvägen är en socialistisk revolution. Då skulle vi en gång för alla kunna göra oss av med de parasiter som sitter i samhällets topp, och själva ta över rodret. Det betyder inte att vi måste nationalisera varje pizzeria och liten butik, utan bara landets 100 största företag, gruvorna och de största bankerna. Då skulle vi för första gången få kontroll över samhällets resurser och kunna använda dem för att tillgodose mänskliga behov och inte privat profitjakt.
Detta är ledaren i nr 24 av Avanti. För att prenumerera på tidningen fyll i detta formulär.