Under några dagar i somras fylldes media av nyheter om gisslandramat på Hällbyanstalten. Högern var snabbt ute med att kräva högre straff och brännmärka de intagna som särskilt elakartade individer – men bakom händelsen ligger år av missförhållanden och ett system vars mänsklighet gått förlorad.
Kriminalvårdsanstalterna i Sverige är överfulla. En artikel från Sekotidningen beskriver hur intagna på Umeåanstalten har tvingats sova på madrasser på golvet till följd av platsbrist, och på anstalten i Kumla var vid en tidpunkt så mycket som var fjärde rum dubbelbelagt. Trängre anstalter leder till ökat våld bland de intagna, och Thomas Hagsten, Sekos ombud på Kumlaanstalten, beskriver situationen som en krutdurk.
– De intagna bor trångt och allt fler saknar sysselsättning. Vår verkstad kan inte ge jobb åt alla, bara det skapar i sig oro. Läget sliter hårt på personalen.
Överbeläggningen av anstalterna har hastigt ökat behovet av kriminalvårdare. I dag är över en tredjedel av de som arbetar på svenska fängelser snabbutbildade vikarier med osäkra anställningar, ofta utan tidigare erfarenhet av arbetet. Under gisslandramat på Hällbyanstalten var en av de två tillfångatagna en sommarvikarie, vars liv under ett halvt dygn stod på spel tack vare det svenska kriminalvårdssystemets brister. Hällbyanstalten har även tidigare fått kritik från justitieombudsmannen: fångar har förväxlats, förvägrats vinterjackor under årets kalla månader, och i ett brev menar en av de intagna att det är märkligt att något likt sommarens händelser inte inträffat tidigare.
Svenska fängelser sägs vara vårdande – men mindre än fem procent av de intagna engageras i något slags rehabiliterande behandlingsprogram. Mer än var tredje sätts i stället i arbete på anstalternas varuproducerande avdelningar, för att med en lön på 13 kronor i timmen producera billiga möbler och industriartiklar åt det statliga bolaget KrimProd.
Att över hälften av alla intagna är straffade sedan tidigare är ytterligare ett bevis för att rehabiliteringen inte funkar. För vissa blir pendlingen in och ut ur fängelse till ett närmast livslångt kretslopp.
Högerpolitikers ”lösning” är att höja straffen och trycka in fler i redan överbelastade fängelser, i stället för att bekämpa kriminalitetens orsaker: fattigdom, arbetslöshet, ojämlikhet och så vidare. Ordentlig bemanning och rehabilitering på fängelserna, möjlighet till boende och fasta trygga jobb med bra lön när man kommer ut – detta skulle göra oändligt mer för att stävja kriminalitet än alla högerns så kallade ”hårdare tag”.
Men för borgarklassen är uträkningen enkel: rasistisk hets är gratis och riktar skulden för kapitalismens problem på samhällets mest utsatta. Arbetarrörelsen måste svara med ett socialistiskt program – det enda som kan ta samhället ur den nuvarande återvändsgränden.