På morgonen den 13 mars, efter att de regionala amerikanska bankerna SVB Financials och Signature kollapsat, sjönk värdet på bankaktier kraftigt – inte bara i USA, utan över hela världen. Vad var orsaken till deras kollaps och hur omfattande kan konsekvenserna bli?
En utlösande faktor bakom kollapsen för Silicon Valley Bank (SVB) är den kraftigt höjda räntan. Under perioden med extremt låga räntor (en politik som antogs för att hantera recessionen 2008) lånade bankerna ut massivt genom att köpa säkra statsobligationer.
Till skillnad från den kollapsade kryptoinvesteraren FTX kan inte SVB anklagas för att ha tagit överdrivna risker med spararnas pengar. Faktiskt investerade SVB pengarna på ett sätt som för 18 månader sedan skulle ha verkat som höjden av ansvarstagande: amerikanska statsobligationer. Men när Federal Reserve började höja räntorna sjönk obligationernas värde (eftersom obligationer med högre ränta nu kunde köpas på den öppna marknaden).
Samtidigt var SVB en bank som specialiserade sig på utlåning till teknikföretag, en bransch som på sistone varit särskilt krisdrabbad. Negativa resultat har ätit upp företagens reserver, vilket har lett till massuppsägningar och att företagen har tagit ut pengar de haft på banken. Dessutom har högre räntor gjort det svårare och mindre attraktivt att låna pengar.
Redan förra året började vissa teknikföretag ta ut sina pengar, vilket tvingade banker som SVB att hitta pengar för att betala dem genom att sälja obligationer, trots att obligationerna sjunkit i värde. När SVB då försökte skaffa kapital genom att emittera nya aktier, blev det tydligt att banken befann sig i knipa.
Detta utlöste en klassisk bankrusning. Sparare, särskilt de som hade insättningar över den maximala federala garantin på 250 000 dollar, begärde på torsdagen att få ta ut 42 miljarder dollar. Oförsäkrade insättningar utgör en mycket hög procentandel i SVB:s fall, mycket högre än vad som är fallet i en ”normal” bank. Det blev den sista spiken i kistan.
Av rädsla för de politiska konsekvenserna försökte den amerikanska regeringen undvika en räddningsaktion och sade att de inte skulle erbjuda någonting utöver garantin på 250 000 dollar. Detta gjorde dock att problemet snabbt spred sig, eftersom spararna började ta ut pengar från andra små banker. Det stod också klart att detta skulle innebära en katastrof för en stor del av teknikindustrin i USA, särskilt för nystartade företag som inte skulle kunna betala löner och räkningar så länge deras konton förblev frysta, vilket skulle ha tvingat fram en våg av konkurser och uppsägningar. Enligt uppgift är en kvarts miljon arbetare anställda i företag som hade konton hos SVB.
Federal Reserve och regeringen tvingades därför till en panikartad helomvändning för att begränsa konsekvenserna. Innan börsen öppnade den 13 mars meddelade Federal Reserve att man skulle garantera spararna hela det insatta beloppet (det vill säga även de insättningar som överstiger gränsen på 250 000 dollar), och att detta skulle betalas genom en avgift på andra banker (det vill säga inte av skattebetalarna).
Centralbanken kommer alltså att förse banker och teknikföretag som har likviditetsproblem med billiga pengar. Därmed ägnar de sig i praktiken återigen åt kvantitativa lättnader, och ytterligare en räddningsaktion, även om aktieägarna också får sig en smäll. Ironiskt nog är en stor del av tekniksektorn förtjust i libertarianska idéer om den fria marknaden, och detta är egentligen ett räddningspaket för den sektorn. Än en gång, som Financial Times uttryckte det, genomför de i praktiken ”privatiseringen av vinster och socialiseringen av förluster”.
Den brittiska delen av SVB räddades av HSBC, som mycket generöst betalade 1 pund för att köpa hela banken. Andra investerare hoppades också kunna gå in och fynda när SVB:s dödsbo skulle styckas upp – förhoppningar som grusades när Federal Reserve ingrep. SVB:s chefer tog naturligtvis tillfället i akt att sälja så mycket SVB-aktier som möjligt innan krisen blivit allmänt känd, för att försäkra sig om att inte gå tomhänta från kollapsen. De böter som Biden har hotat med att ålägga dem kommer med all sannolikhet att bli försvinnande små i relation till hur mycket de sparade genom dessa försäljningar.
Icke desto mindre kommer alla som sitter med en stor bankdeposition någonstans i världen att börja oroa sig för sina pengars säkerhet. Det är ett allvarligt slag mot förtroendet för banksektorn och ökar risken för ytterligare bankkriser.
Det finns andra, mer systematiska faktorer som spelar in. Under en hel period injicerades enorma mängder billiga pengar i ekonomin, pengar som i huvudsak inte användes till produktiva investeringar. I stället användes de till alla möjliga sorters spekulation, inklusive, som en analytiker från Rabobank uttryckte det, ”riskkapitalister som finansierar Instagramfilter som får katter att se ut som hundar”. Men också, naturligtvis, fastigheter, vilket är ett särskilt problem i Kina.
Efter massivt utökade program för kvantitativa lättnader, och enorma stödpaket under pandemin, visade sig så småningom de billiga pengarna i form av inflation. För att få inflationen under kontroll svängde centralbankerna tvärt och genomförde snabba räntehöjningar. De försökte, och försöker fortfarande, provocera fram en recession för att stävja inflationen. Men som detta fall visar är de inte riktigt beredda att ta itu med konsekvenserna.
Det finns en verklig risk för att de enorma skuldbelopp som ackumulerats världen över under de senaste 30–40 åren kommer att innebära att räntehöjningarna, inte bara kommer att leda till en liten recession, utan framkallar en fullskalig depression. En strateg på Deutsche Bank citeras i Financial Times med följande ord:
”Vi har lärt oss två saker under de senaste dagarna. För det första att effekten av denna cykel av penningspolitisk åtstraming, precis som alltid, är fördröjd. För det andra att denna åtstramningscykel nu kommer att förstärkas på grund av stress i det amerikanska banksystemet.”
Och mycket riktigt. Den 12 mars tvingades banken Signature att stänga, en bank som investerat mycket i kryptovalutor. Andra banker är nu pressade att bevisa att de kan överleva.
Så sent som förra veckan sa Federal Reserve att de skulle höja räntan med minst 0,25 procentenheter vid nästa möte. Det ser nu inte ut att ske. Under hösten insisterade de på att de inte skulle vika från målet på att sänka inflationen, oavsett konsekvenserna. Nu, när de står inför de första allvarliga konsekvenserna av sina räntehöjningar, verkar det som om centralbanken kan ha fått kalla fötter. Detta bådar inte gott för deras förmåga att kontrollera inflationen.
Samtidigt är inflationen en viktig faktor bakom att den fackliga kampen, till exempel i Storbritannien, har återupplivats till nivåer som inte setts på 30 år. Det är anmärkningsvärt att Biden har sagt att skattebetalarna inte kommer att betala för räddningen av SVB:s sparare (främst teknikföretag). De måste ta hänsyn till den brinnande ilska mot kapitalister och bankirer som fortfarande finns kvar sedan räddningspaketen efter krisen 2008.
Den härskande klassen har ingen utväg. Det blir fel hur de än gör. Jämvikten i hela det kapitalistiska systemet har rubbats, och den härskande klassens försök att återställa den skapar lika stora eller större problem på andra håll. Finanskrisen är inte orsaken till den kapitalistiska krisen, utan ett symptom på den, och den kommer att följas av fler.