Fredagen den 17 februari bröt massprotester ut i Surinam. Demonstrationer mot presidenten Chan Santonkhis politik skakade huvudstaden Paramaribo: nationalförsamlingen stormades, följt av upplopp och butiksplundring. Efter en dags utegångsförbud och över hundra arresteringar verkar ordningen ha återställts. Vad är det som händer?
Flera borgerliga kommentatorer i den surinamesiska och nederländska pressen har kallat det för ”o-surinamesiska” händelser. På ett sätt stämmer det. Den före detta nederländska kolonin har inte sett en liknande social explosion på länge.
Ytliga skribenter jämförde situationen med stormningen av Kapitolium i USA 2021 och den senaste stormningen av det brasilianska parlamentet, utförd av Jair Bolsonaros anhängare. För borgerliga kommentatorer är alla dessa händelser ett uttryck för samma sak: att ”demokratin” är i fara. Men händelserna i USA och Brasilien organiserades av reaktionära anhängare till ländernas tidigare presidenter. Situationen i Surinam är en helt annan.
Upproret, som också innefattade en strejk, organiserades av fackföreningsmedlemmar och aktivister i motstånd mot Chan Santokhi-regeringen. Det var en progressiv rörelse, ett uttryck för det enorma missnöjet mot den kapitalistiska regeringens politik. Omkring 5000 människor demonstrerade på Paramaribos gator, vilket motsvarar nästan 1 procent av det lilla landets befolkning. [Jämförbart med en protest med 100.000 deltagare i Sverige, övers. anm.]
Detta har en materiell förklaring. Inflationen i landet ligger på 54,7 procent, och mellan 74 och 80 procent för bröd, gryn, frukt och grönsaker. Bostadspriserna har ökat med 68 procent. Men som i alla kapitalistiska länder har lönerna inte stigit med inflationen. Det har lett till enormt fall i folkets köpkraft. Det berättas om lärare och sjuksköterskor som sjukanmält sig, för att i smyg ta ett annat jobb vid sidan av för att klara sig.
Samtidigt har koalitionen mellan Chan Santokhi och Ronnie Brunswijk implementerat det program som IMF har påtvingat dem – nedskärningar för arbetarklassen i utbyte mot lån till regeringen. På IMF:s uppmaning har också bränslesubventionerna sänkts, vilket har lett till rejält höjda priser. Och utan bra kollektivtrafik som kan ersätta biltrafiken kommer sänkningen främst att drabba arbetarklassen.
Dessutom vill Santokhi-regeringen genomföra nedskärningar i offentlig sektor för att minska utgifterna. Detta motiveras med att det fortfarande skulle finnas ett lager av korrupta tjänstemän som tillsatts av landets före detta president, Desi Bourterse. Detta kan mycket väl vara fallet, men oavsett är attackerna inget annat än nedskärningar riktade mot arbetarklassen, i ett land där arbetslösheten redan ligger på 8 procent enligt de officiella siffrorna.
Detta är bakgrunden till upproret fredagen den 17 februari. Det har vuxit fram en massiv ilska och många vill sparka ut Santokhis och Brunswijks regering. Detta förändras inte av att det fanns några våldsverkare och plundrare som utnyttjade situationen, eller att denna lilla grupp (ett dussintal av totalt 5000) innehöll kriminella element som möjligtvis betalats eller leddes av Bouterses parti.
Ligger Bouterse bakom alla problem?
Den härskande klassen i Surinam ger Desi Bouterse skulden för den nuvarande ekonomiska situationen, såväl som för upploppen och plundringarna. Samma uppfattning har de borgerliga politikerna och journalisterna i Nederländerna. Detta kommer inte som någon överraskning. Santokhi är den holländska imperialismens främsta vän och har sedan 2020 återupprättat de diplomatiska banden, efter 10 år av dåliga relationer under Bouterse.
Det är förvisso sant att Bouterse har spelat en roll i Surinams nuvarande situation. Under hans regeringar ökade statsskulden kraftigt, från cirka 20 procent av BNP år 2010, till 111 procent år 2020. Att spendera pengar som regeringen inte hade, lånat från det kinesiska och indiska finanskapitalet – istället för att ta från den skattefuskande surinamesiska borgarklassen – tillät honom att upprätthålla klassfred i Surinam och hålla sig kvar vid makten.
Santokhi och den surinamesiska (och nederländska) härskande klassen har utnyttjat arvet från Bouterse för att rättfärdiga en rad IMF-påtvingade nedskärningar. Santokhi framställs som ett ”liberaldemokratiskt” alternativ till den korrupte Bouterse. I själva verket är svågerpolitiken lika utbredd under Santokhi. Santokhis fru valdes till styrelsen för det statsägda oljebolaget. Vicepresidenten Ronnie Brunswijk är en dömd narkotikabrottsling, vars bror nu också har fått flera topposter i statliga företag. Den grundläggande skillnaden mellan Santokhi och Bouterse är inte korruptionen, utan deras inställning till den holländska imperialismen.
Under covid-pandemin sjönk Surinams ekonomi kraftigt (med 16 procent under 2020). Nu sker en minimal återhämtning, men med massiv inflation och ökande fattigdom. Det blir Surinams arbetare och fattiga som står för notan. Fackföreningarna får inte låta upploppen och repressionen stoppa dem från att mobilisera. Bara de kan få landet att stanna och sparka ut Santokhi. Men det behövs också ett politiskt alternativ.
Varken de ”liberala” partierna eller den ”populistiska” Bouterse har någon lösning på den surinamesiska kapitalismens kris. Den surinamesiska arbetarklassen behöver sitt eget parti, med en tydlig klassbas, som kan bryta med den degenererade och parasitära härskande klassen, och kämpa för ett socialistiskt alternativ där landets rikedomar används för att tillgodose folkets behov. Detta är vad marxisterna i Surinam måste kämpa för.
Original: Suriname: an explosive situation