Den 11 april avsattes Sudans tidigare diktator Omar al-Bashir efter 26 år vid makten. Armén har nu tagit makten i ett försök att stoppa revolutionen från att gå vidare. Men ännu är inga av revolutionens grundläggande krav uppfyllda.
Den 11 april tillkännagav Sudans militära övergångsråd – ett självutnämnt råd bestående av högt uppsatta män inom militären och underrättelsetjänsten – att de avsatt al-Bashir och tagit makten i hans ställe. Den tidigare vicepresidenten under al-Bashir, Ahmed Awad Ibn Auf utnämndes till president. Samtidigt införde man ett utegångsförbud.
Redan samma dag trotsade massorna utegångsförbudet och krävde både rådet och Ibn Aufs avgång. Denna massrörelse, med stöd i arméns lägre skikt, tvingade till slut Ibn Auf att avgå, mindre än 24 timmar efter hans installation. På tre dagar hade folket nu hunnit avsätta två statschefer. Makten hamnade i stället hos övergångsrådets nya ledare Abdel Fattah al-Burhans.
”Vi är här för att avskaffa hela systemet”
Sedan al-Burhans maktövertagande har protesterna bara fortsatt. Demonstranterna kräver att armén drar sig tillbaka, att en civil, demokratisk regering införs, att högt uppsatta inom al-Bashirs regim ställs inför riksrätt samt att man sätter stopp för IMF:s och Världsbankens åtstramningspolitik.
Medan eliten levt ett liv i lyx har förhållandena för massorna kraftigt försämrats. 2009 rapporterades det att 46 procent av befolkningen levde under den nationella fattigdomsgränsen. Över 70 procent levde på mindre än 5 dollar om dagen och 17 procent på mindre än 1 dollar. Över 5 miljoner människor i Sudan går hungriga och hela 32 procent av alla barn är undernärda. Som om inte det var nog går endast 5 procent av landets budget till sjukvården, jämfört med de 70 procent som läggs på militären.
Tidigare rörelser i Sudan har främst varit koncentrerade till huvudstaden Khartoum och letts av den medelklass som bor där. Men i denna rörelse deltar de fattiga i städerna och på landsbygden aktivt, med krav på radikala förändringar av det politiska systemet. I en intervju med nyhetsbyrån AFP förklarar en demonstrant:
”Vi är här för att avskaffa hela systemet, det system som inte tjänar medborgarna likvärdigt. Det system som lämnar människor i fattigdom. Det system som inte tillåter Sudan, ett rikt land med stora resurser, att agera som vilket annat land som helst.”
Även om militären har utropat sig själva som Sudans nya regering, så råder det inget tvivel om att den verkliga makten i landet ligger i folkets händer. Opheera McDoom, reporter på Reuters, gav en utförlig beskrivning av läget på gatan:
”Bara för att ge er utanför landet en uppfattning om stämningen på plats:
Sudan styrs just nu utan regering. När man går in till det område i centrala Khartoum som nu helt kontrolleras av unga revolutionärer, märker man skillnaden.
Gatan utanför: Full av skräp och plastpåsar strödda över gatorna.
Gatan inuti: Ren från skräp – soppåsar placerade strategiskt runt området. Unga män med långt hår och tajta jeans går runt och plockar skräp och uppmuntrar andra att hjälpa till.
På natten, när folkmassan tunnats ut, tvättar de gatorna i skift.
Människor ordnar böneområden och säkerställer dess integritet.
Volontärer organiserar täta kroppsvisiteringar med några meters mellanrum för att säkerställa att ingen passerar in med vapen. Kvinnor genomsöker kvinnor och män genomsöker män. ’Vi ber om ursäkt för visiteringen bröder och systrar. Det är för din och din broders säkerhet,’ är den refräng som upprepas för alla som passerar.
Ett apotek som drivs av unga volontärfarmaceuter delar ut medicin till behövande. Medicinen tillhandahålls gratis av företag och individer. […]
Människor samlar in kontanta bidrag och lämnar kvar påsar med pengar vid sidan av vägen, fritt för alla att ta om de behöver pengar för att komma hem.
Skift organiseras – då ’dagrevolutionärerna’ går hem tar ’nattrevolutionärerna’ över.
Traditionell sudanesisk gästfrihet glöms inte bort – alla besökare MÅSTE dricka te eller vatten. […]
Gatubarn matas och rås om – även de inkluderas i detta nya samhälle. […]
Säkerhet? Också fixat. Provisoriska staket av tegelstenar och taggtråd blockerar vägarna för att stoppa militärens eventuella motattacker under natten, efter deras våldsamma försök att skingra demonstranter misslyckats.
Saknar du fotbollen? Anhängare ordnade en storbildskärm för att visa Barcelonas senaste match.
Vägarna i Sudan är normalt kaotiska och, under ett strömavbrott, brukar trafikpolisen (om de är på plats) hindra mer än de hjälper. Men vägarna som leder till arméns högkvarter har tagits över av folket och volontärer dirigerar gladeligen enorma trafikvolymer och parkeringen av hundratals bilar.
Barn får flaggor och kex samt blir burna på axlar så de kan se över trängseln. Födelsedagsfester, bröllop – you name it, allt pågår på gatan.
Kristna sudanesiska kopter håller skuggande tygskynken över huvudet på sina muslimska bröder medan de ber under den heta solen.
Utan några ’ledare’ överhuvudtaget lyckas dessa unga sudaneser att effektivt genomföra sin ockupation, den här mini-’staten’ i huvudstaden, och gör detta civiliserat, utan interna stridigheter, egoism eller provokation.
I stället står humor, samarbete, enhet och solidaritet på dagordningen.
Det sudanesiska folket har en lång och stolt historia av fredlig förändring.”
Beskrivningen är ett smakprov på de arbetande massornas oändliga kreativitet och uppfinningsrikedom, och visar att de är mycket bättre rustade för att driva ett samhälle än de parasiter som suttit vid makten de senaste decennierna.
För varje dag stärks rörelsens tro på sin egen kraft. Men genom att återupprepa myten om att ett folk utan en härskande klass är dömt till fördärv försöker al-Burhans råd installera sig själva i det maktvakuum som uppstått. Rådet försöker ge sken av att det är de som genomfört några av revolutionens krav. Men sanningen är att alla fri- och rättigheter som det sudanesiska folket har i dag, endast har vunnits genom massornas kamp.
Övergångsrådet är fyllt av den gamla regimens ledare och har starka band till den sudanska borgerligheten och de stora markägarna, som står enade i sin kamp för att bevara kapitalismen i landet. Dess ledare al-Burhan har varit involverad i Saudiarabiens barbariska krig mot Jemen och i diktatorn Bashirs brutala inbördeskrig i Darfur. I syfte att ge kontrarevolutionen tid att omgruppera sig, har detta råd utlyst en två-årig övergångsperiod där de själva ska styra.
Massorna måste ta makten – ner med kapitalismen
Det sudanesiska yrkesförbundet (SPA), en samling sudanesiska fackförbund, har hamnat i ledningen för den revolutionära kampen. Men de tappade en del stöd när det avslöjades att de haft hemliga möten med övergångsrådet, som de officiellt sagt sig vilja upplösa. Ännu mer skandalöst var att SPA efter mötet förklarade att man ville skapa en civil övergångsregering som ska ha makten i fyra år – under arméns beskydd. Men vem skulle välja denna regering? Varför behövs det fyra år innan man kan hålla demokratiska val? Och ska folket ”beskyddas” av samma armé som bara för några veckor sedan våldsamt attackerade revolutionen?
De sudanska massorna har gång på gång visat att de inte behöver några ”beskyddare”. I stället för att lämna över makten till armén, borde SPA:s ledning organisera kommittéer och råd som väljs på varje arbetsplats, skola och kvarter där revolutionen finns. Råden borde sedan kopplas samman på regional och nationell nivå för att organisera valet av en ny konstituerande församling. Det finns ingen anledning att vänta på den gamla regimens godkännande.
Kapitalismen har bara elände och förtryck att erbjuda Sudans folk. Men genom att samla landets resurser i en nationellt planerad ekonomi på demokratisk grund, kan den sudanesiska arbetarklassen använda Sudans rikedomar till att höja levnadsstandarden och modernisera samhället. Detta innebär att man exproprierar de största företagen och bankerna under arbetarkontroll. Men för att åstadkomma detta behöver massorna ett revolutionärt parti som till skillnad från SPA är villiga och redo att ta kampen hela vägen, som kan förklara för massorna att den enda vägen ut ur fattigdom är socialism. Massorna behöver inte ännu en korrupt regim som stjäl landets rikedomar och gynnar de allra rikaste i samhället. Vad de behöver är en stat som styrs av och för arbetare, bönder och fattiga.