I bostadsrapporten 2021 larmar Sveriges förenade studentkårer (SFS) om att det finns för få och för dyra studentbostäder, trots minskningen av sökandet under coronapandemin. Nästan hälften av alla svenska studenter bor i en studentstad som inte kan erbjuda tryggt boende under första terminen. Bara en femtedel bor i städer där tryggt boende kan erbjudas under första studiemånaden.
Studenter i Göteborg, Halmstad, Lund, Skövde, Stockholm och Visby har de värsta bostadssituationerna. I Stockholm saknas 6000 studentbostäder och för att få just korridorsrum måste man köa i ungefär 10 månader. För riktiga studentbostäder kan det dröja halva utbildningstiden.
Minu Revathikumar, masterstudent från Indien, tvingas betala 7900 kronor i månaden för sin lägenhet, utan fria sommarmånader. Och det är inte helt ovanligt. En tredjedel av studenter har en hyra på över 5000 kronor per månad och i väldigt många städer ligger snittet på runt 4000 kronor.
Det känns även igen från Linnéuniversitetets campus i Växjö. Växjöbostäder och Stubor, två stora hyresvärdar för studentbostäder, har i genomsnitt höjt sin hyra med respektive 2,45 procent och 2,10 procent i år – långt mer än de magra ökningarna av CSN.
SFS föreslår investeringsstöd och en ny översikt över byggreglerna, men frågan är vad detta skulle innebära konkret. Moderaterna vill bygga fler lägenheter som är mindre än 16 m² och Sverigedemokraterna vill avskaffa hissnormen. De borgerliga partiernas ”översikt” betyder alltså bara lägre standard för att höja sina rika vänners vinster.
Vi ställer krav på studielön i stället för studielån, på ett belopp som går att leva på tolv månader om året. Samtidigt behövs det ett massivt investeringsprogram för att bygga bort bostadsbristen, men där pengarna inte går till storföretagens vinster utan till en god boendestandard. Student- och arbetarrörelsen borde ta strid för ett nytt miljonprogram, där vi nationaliserar de stora bygg- och bostadsföretagen under arbetarkontroll.