Storbritanniens superrika förbereder sig på strid mot en Corbynregering

I väntan på möjligheten till en Labourregering ledd av Jeremy Corbyn har Storbritanniens superrika redan börjat flytta sina pengar uto­mlands. De fruktar att de kommer att krävas på en del av sina enorma förmögenheter för att finansiera sjukvården, fri utbildning och byggandet av statliga hyresrätter. Därför betalar de enorma summor till ekonomer för att de ska hjälpa dem att hitta bättre användning för sina pengar, såsom att gömma undan dem på hemliga konton utomlands.

Sedan den konservativa Toryregeringen kom till makten 2010, har bördan att betala för kapitalismens kris fallit på alla utom kapitalisterna själva. Men nu slits Tories isär av frågan om Brexit, och det är en reell möjlighet att det kommer att krävas ett nytt parlamentsval för att lösa det parlamentariska dödläget. Det blir alltmer sannolikt för varje dag som går att det kommer att tillträda en Labourregering ledd av Jeremy Corbyn.

Eftersom Labours ledning har utlovat en ”ett oåterkalleligt skifte i makt- och förmögenhetsbalansen till arbetarnas fördel”, är mångmiljonärerna livrädda.

Må de härskande klasserna darra…

”De flesta [superrika] är tio gånger mer rädda för Corbyn än Brexit”, förklarade Michael Maslinski från Maslinski and Co., en konsultbyrå inom förmögenhetsförvaltning för Financial Times.

Ian Tait, en annan ”förmögenhetsförvaltare” från London and Capital, berättade för Financial Times att ”dussintals” av hans klienter redan vidtagit åtgärder för att ”skydda sina tillgångar mot en potentiell Labour-regering”, och har även öppnat investeringskonton på Kanalöarna, i Luxemburg och i Schweiz, för att undvika att fastna i kapitalkontroller.

Vissa ekonomer berättade till och med att deras klienter redan planerar att antingen emigrera, eller att flytta samtliga tillgångar utomlands, om Corbyn skulle bli premiärminister.

Så vilka revolutionära avsikter är det som fått den härskande klassen att darra så? I Labours valmanifest från 2017 utlovades endast blygsamma reformer, såsom en höjning av taket på inkomstskatten till 50 procent för årsinkomster över 123 000 pund, och att ”överväga införandet av en förmögenhetsskatt”.

Men sanningen är att även det minsta ingrepp i deras gigantiska förmögenheter räcker för att få dessa parasiter att fly sin kos.

I verkligheten är det dock inte huvudsakligen Jeremy Corbyn och John McDonnell som dessa damer och herrar är så rädda för, som vilka som står bakom dem: en stärkt och uppmuntrad, klassbaserad rörelse av arbetare som fått nog av åtstramningar och ojämlikhet.

Växande kampvilja

Den senaste Labourkongressen fick de rika att nyktra till lika snabbt som om de hade fått en hink med iskallt vatten hällt över huvudet. Parlamentsledamöter som Dawn Butler höll radikala tal, som prisade Labours kommunfullmäktigeledamöter i Liverpool på 1980-talet för deras kampanda, vilka bekämpade nedskärningar under parollen ”det är bättre att bryta mot lagen än att bryta ned de fattiga”.

Laura Smith, parlamentsledamot för Crewe and Nantwich, fick en stående ovation när hon uppmanade till en generalstrejk för att fälla Toryregeringen. John McDonnell, som är finansminister i Labours skuggregering, gav sitt stöd till den ursprungliga formuleringen i den socialistiska paragraf 4 i partiprogrammet, där man åtog sig att kämpa för ett ”gemensamt ägande av produktions-, distributions- och utbytesmedlen”.

Talen togs emot extremt väl av kongressdelegaterna, varav de allra flesta stod till vänster inom partiet.

Däremot togs dessa uttalanden inte emot fullt lika väl av Storbritanniens superrika. Chefen för förmögenhetsplanering på ett stort Londonföretag rapporterade för Financial Times:

”Diskussionen har blivit upphettad efter förra månadens Labourkongress i Liverpool. En klient bestämde sig för att lämna landet i morse.”

Kapitalets seriösa strateger oroar sig för att Corbyn, när han väl sitter vid makten, kommer att hamna under enorm press underifrån för att genomföra sina utlovade reformer.

Men de ekonomiska problem som orsakats av kapitalismens världsomfattande kris, för att inte tala om vad som kommer att bli följden av Brexit eller en ny global nedgång, innebär att Corbyn och McDonnell kommer att få det svårt att hitta de nödvändiga resurserna för att genomföra några stora reformer. Det kommer att bli nödvändigt att gå längre än enbart mindre justeringar av skattesystemet om de ska kunna genomföra sitt program i sin helhet för arbetarna, ungdomen och de fattiga.

I själva verket oroar sig de rika inte för utsikten att få betala lite mer i skatt – utan för att deras tillgångar blir nationaliserade, och deras rikedomar exproprierade.

Förbered er för strid!

Att dessa mångmiljonärer redan förbereder sig på den kommande kampen bör bli en väckarklocka för arbetarrörelsens ledning.

Det är uppenbart att den härskande klassen inte kommer att välkomna en vänsterinriktad Labourregering. De kommer att göra allt som står i deras makt för att få Jeremy Corbyn att vika sig.

Att gömma pengar utomlands som ett led i en investeringsstrejk är bara ett av alla de vapen som kapitalisterna kommer att använda för att försöka tvinga ned en Labourregering på knäna. Etablissemanget kommer att kasta sig över Corbyn med hela sin tyngd för att garantera att bankirernas och kapitalisternas styre inte rubbas.

Labours medlemmar och gräsrotsaktivister måste nu på allvar förbereda sig på att bemöta detta angrepp från dag ett, omedelbart efter att en Corbynregering tillträtt.

Därför har det program som sammanfattas av den ursprungliga versionen av paragraf 4 i partiprogrammet aldrig varit lika relevant: att placera ekonomins viktigaste beståndsdelar – i synnerhet bankerna och de stora monopolen – under gemensamt ägande.

Utan dessa åtgärder, inklusive införandet av kapitalkontroller, kommer de rika att fortsätta sina hejdlösa attacker mot arbetarklassen.

De rika har redan visat att de tar den här kampen på allvar. Det är livsviktigt att arbetarrörelsen gör samma sak.

Hotet om en investeringsstrejk

Den Brittiska Industrikonfederationen (CBI) har redan varnat för den ”kylande effekt” som Labours planer på nationaliseringar haft på landets bolagsstyrelser. CBI är företagens största lobbyistorganisation, och har plikttroget inlett sin senaste attack på Labour genom att komma med hotfulla antydningar om möjligheten till en investeringsstrejk.

Detta är ingen överraskning för någon, utan är tvärtom något som marxister varnat för upprepade gånger. Vi vet vilkas intressen CBI försvarar, och det är inte arbetarnas.

Den härskande klassen kommer aldrig att ge upp någonting utan strid, och Labours föreslagna planer har potentialen till att bli början på en grundläggande samhällsomvandling.

Corbyn och McDonnell får inte börja vackla inför dessa hot, som kommer från en grupp ylande parasiter, vars enda intresse består av att suga ut arbetarna in på bara märgen. I stället måste Labour gå på offensiven och verkställa sina löften om nationaliseringar, och mer därtill.

Privatiseringskatastrofen

Paul Drechsler, som avgick som ordförande för CBI förra månaden, har krävt att Labour ”lägger fram bevis” för att nationaliseringar fungerar. Detta är skrattretande magstarkt av Drechsler, med tanke på att det aldrig har varit lika uppenbart som i dag att privatiseringarna och upphandlingarna med privata företag varit ett fullständigt misslyckande.

Har Drechsler möjligen glömt byggföretaget Carillions kollaps? Förlusten av nästan 2000 jobb och pensioner betyder väldigt lite för en kapitalistklass vars levnadsstandard inte påverkas när resten av oss blir lidande.

Carillions kollaps beräknas kosta de brittiska skattebetalarna 148 miljoner pund. Det har numera blivit en självklarhet att regeringen går in och räddar misslyckade företag som dessa.

Michael Roberts, chefen för industrihandelsorganisationen Water UK, flikade i sin tur in att ”en åternationalisering skulle hota både investeringar, förbättringar av servicenivån, miljöstandarden och de låga priserna”.

Detta är ett magstarkt påstående, med tanke på att Englands privatiserade vattenbolag, trots att de står i skuld upp över öronen, bara fortsatt höja priserna och dela ut miljardbelopp till aktieägarna. Inte ett rött öre av vinsterna har återinvesterats i vattennätet, och ändå får vi höra att privatiseringar ökar ”effektiviteten”!

Vad visar man då upp för ”bevis” på att privatiseringar fungerar? Exempelvis en rapport av ”Social Market Foundation” (en tankesmedja tätt förknippad med både Tories och Blairiterna på Labourpartiets högerkant), som anlitats av vattenbolagen själva, och som föga förvånande kom fram till att nationalisering skulle bli både dyrt och leda till minskad effektivitet. Det är lite som att grisen, som upptäckt att den är på väg att hamna på julbordet, skulle skriva en rapport som kom fram till att fisk faktiskt är mycket godare!

De många mot de få

Vare sig det gäller byggbranschen, allmännyttiga tjänster eller sjukvården, går ingen del av ekonomin under kapitalismen säker för dessa parasiter, för vilka vinst går före allting annat.

Kapitalistklassen kan inte längre lura folk med deras sagor om att privatiseringar förbättrar servicen, när arbetarklassen själva kan se dess verkliga effekter i vardagen: Krisen i den offentliga sjukvården förvärras i takt med att allt fler kontrakt delas ut till privata aktörer, hemlösheten ökar medan allt fler offentliga hyresrätter säljs ut, och tågpriserna fortsätter att skjuta i höjden samtidigt som tågtrafiken fungerar allt sämre.

Medan kapitalisterna klagar på den ”avkylning” som planerna på nationaliseringar innebär för deras investeringar, har privatiseringarna en direkt förödande effekt på miljontals människors levnadsstandard.

Drechsler kräver tydliga besked av Labour angående politikens omfattning: exakt vad är det som man kan komma att nationalisera?

Vi anser att Corbyn och McDonnell borde svara med följande tydliga avsiktsförklaring: De 150 största monopolen skall nationaliseras och placeras under demokratisk arbetarkontroll.

Nationaliseringen bör ske omedelbart, utan kompensation till miljardärerna, och gå långt utöver det som utgör enbart allmännyttiga tjänster. All upphandling av verksamheter till privata företag bör upphöra, och alla privatiserade bolag måste återtas under offentlig kontroll.

Med en demokratisk produktionsplan skulle vi kunna säkerställa att alla våra grundläggande behov blir tillgodosedda, och att alla kan njuta av livet utan den stress som ständig exploatering innebär. Är detta tydligt nog, herr Drechsler?