I onsdags sydde Theresa May ihop ett Brexit-avtal. Två ministrar har redan avgått, och det är osannolikt att hon kommer att få igenom avtalet i parlamentet. I denna artikel ger den brittiske marxisten Rob Sewell en bakgrund till händelserna.
De kaotiska Brexitförhandlingarna framstår mer och mer som en fars, komplett med konstanta skrik från sidlinjerna. Men det som står på spel är mer än en tillfällig fars. Storbritanniens premiärminister Theresa May är mitt i en politisk storm som hotar regeringens överlevnad. Bland skrik bestående av “fredsmäklare” och “förrädare” lovar hon att göra “de rätta valen, inte de lätta”.
Katastrof för storföretagen
Det är inte bara regeringen som står på spel, utan även den brittiska kapitalismens framtid och den 44 år gamla relationen med Europa. Brexit riskerar att vända den redan länge pågående ekonomiska nedgången i Storbritannien till en ren katastrof för storföretagen. Deras största marknader är inom Europa. Deras leverantörskedja är inom Europa. En ansenlig del av deras vinster görs i Europa.
För de brittiska kapitalisterna skulle det vara förödande att lämna EU:s inre marknad och tullunion. Det skulle betyda att de får lämna ett frihandelsområde till fördel för ett omringat av tullväggar. Sådana hinder skulle lamslå brittiska företag och orsaka en omfattande kollaps och en ännu större nedgång än 2008-2009.
En fabriksdirektör för Toyota i Storbritannien, Marvin Cooke, sade nyligen:
“Min åsikt är att om Storbritannien stormar ut ur EU i slutet av mars, kommer vi att se produktionsstopp i våra fabriker.”
Han tillägger att ett sådant stopp skulle kunna vara i “timmar, dagar – till och med månader”.
Inte undra på att storföretagen är vettskrämda. Företagsledare har i panik försökt prata med regeringen, men Torypartiet har blivit alltmer oförsiktiga – ett symtom på deras förfall. I slutändan var det den före detta Toryledaren och premiärministern David Camerons kortsynthet som orsakade folkomröstningen och resultatet att lämna EU till att börja med.
Brexitanhängare i Torypartiet har börjat bli överentusiastiska, och hyser i tystnad illusioner om hur “Stor”-britannien återigen ska härska över haven. När Boris Johnson fick höra om invändningarna från storföretag gentemot Brexit, sa han helt enkelt “F**k business”. Detta är knappast något som bör sägas av ett förmodat intelligent och företagarvänligt parti.
Press ovanifrån
En hård Brexit kommer inte att tolereras av den härskande klassen. De har inte råd att se sina marknader och vinster förstörda. Storföretagen kommer att göra allt i sin makt för att stoppa en hård Brexit eller ett “no deal”-scenario. Detta är den verkliga innebörden bakom den senaste “People’s Vote”-demonstrationen: ett sätt för storföretagen att sätta press på både Mays regering och Corbyns Labourparti.
De vill åtminstone stanna i tullunionen, även om det betyder att Torypartiet splittras. I dessa dagar går majoriteten av Torypartiet i otakt med storföretagens intressen.
Det finns inga tvivel om att kapitalisternas strategier har arbetat bakom kulisserna, för att kunna säkra det de vill ha och kunna undvika en hård Brexit. De kan acceptera en “uppgörelse”, till och med en “tillfällig”, vilken i praktiken skulle vara för evigt. Förhoppningen är att kunna stanna i den inre marknaden och tullunionen under en “övergångsperiod” som aldrig tar slut. Med andra ord verkar de för ett Brexit endast till namnet.
Bluff och båg
Trots allt bluff och båg är den mest troliga utgången en som storföretagen blir nöjda med.
Pratet om ett “no deal” är endast en förhandlingsmanöver för att skrämma den andra sidan. Företagen skulle aldrig tolerera en sådan utgång. De kommer inte att luta sig tillbaka och tillåta att deras egna halsar blir avskurna.
Tvärtom kommer det att bli en överenskommelse och May kommer att svälja Bryssels krav. Hittills under förhandlingarna har Storbritannien ständigt tvingats att böja sig för Europas påbud. May kommer inte att ha något annat val än att göra så igen när tiden kommer för att sätta pennan till pappret. Men hon behöver tid för att få tillstånd en majoritet.
“Idén om att förlänga övergångsperioden är fylld med problem för Mrs May”, påstår Financial Times. “Det skulle betyda att Storbritannien förblir en EU-medlem till allt utom namnet framtill nära inpå nästa riksdagsval, vilket måste äga rum i mitten av 2022.”
Det kommer inte att vara en smärtfri process. Tvärtom kommer det att bli politiskt kostsamt för May att “förråda” Brexit. Men Theresa May kommer att dansa efter storföretagens pipa och göra som de säger. Mest troligt är att en överenskommelse sker under det europeiska rådet i december. Och sedan kommer helvetet att braka lös.
Ett nytt kapitel
Detta kommer att betyda ett öppet inbördeskrig i Torypartiet. Redan säger Torypartiets parlamentsledamöter att ”lönnmordet ligger i luften” och att May ska ”ta med sin egen snara”.
En “mjuk” överenskommelse med Europa skulle splittra Torypartiet, med 100 eller fler röster från Tory emot regeringen. I händelse av ett “no deal”-scenario skulle Labourpartiet kunna pressas till att stötta överenskommelsen, även om ett antal parlamentsledamöter från Labourpartiet skulle rösta emot. Barnier har redan träffat Corbyn personligen för att försäkra honom; både Skotska nationalistpartiet SNP och Liberaldemokraterna skulle rösta för ett mjukt Brexit för att förhindra ett utfall i form av en “no deal”.
Även om Labourpartiet röstar emot, tror Torymedlemmar att det förhoppningsvis kommer finnas nog med ledamöter som röstar mot Labour för att kompensera för oppositionen inom Torypartiet.
Även om May överlever röstningen kommer regeringen hur som helst att ha förlorat sin majoritet. Det nordirländska unionistpartiet DUP skulle vara emot på grund av införande av en ”irländsk spärr”. Därigenom skulle ett lager av Torymedlemmar hamna i frenetisk opposition. Mays regering skulle i ett sådant scenario snabbt falla, eftersom den inte skulle ha tillräckligt med stöd för att fortsätta.
Ett riksdagsval skulle därför sättas på dagordningen, och därigenom valet av en Labourregering styrd av Corbyn. Detta skulle öppna upp ett nytt kapitel i Storbritannien.
Men det skulle endast vara början på en ny period av tumult i Storbritannien. Efter att ha undvikit en katastrof med Brexit, skulle de brittiska kapitalisterna möta en ny: ett tilltagande handelskrig och en ny världskris. Kapitalisterna kommer inte att kunna undvika denna storm.