Den 28 mars strejkade över en miljon offentliganställda till försvar för sina pensioner i den största strejken sedan generalstrejken 1926. Genom att stänga ned bland annat stadshus, skolor, sophämtning, brandstationer, polisstationer, vägtullbroar och flygplatser sände arbetarna ett budskap till regeringen: rör inte våra pensioner!
Strejkvakterna var glada och självsäkra. Arbetarna känner att regeringen försöker ta ifrån dem det som rättmätigt är deras och är redo att kämpa länge om det krävs. De arbetare vars jobb privatiserats deltog nu för första gången, vilket är ett stort framsteg. Förr om åren har facken vägrat kalla ut dem. Enligt den antifackliga lagstiftning som Tories införde och som New Labour-regeringen behållit förklaras varje strejk som inte är riktad direkt mot ens arbetsgivare, i detta fall de privata entreprenörerna, som illegitim och därmed olaglig. Detta har tidigare varit ett enormt hinder för genomgripande och effektiva strejker.
Anledningen till strejken är att regeringen vill ta bort den så kallade 85-årsregeln. Regeln ger kommunanställda rätt att gå i pension vid 60 års ålder med full ersättning, förutsatt att den anställdes ålder tillsammans med antal år i LGPS, ett pensionssparande för kommunanalställda, blir minst 85 år.
En av orsakerna till att LGPS har finansiella svårigheter är att kommunerna nu har betydligt färre anställda än för 20 år sedan, trots att arbetet som ska utföras fortfarande är det samma! Samtidigt har många kommunala arbeten privatiserats och då försvinner de ur sparandet. På grund av detta är det således färre arbetare som fortfarande arbetar och betalar in till LGPS och därmed stödjer de som redan pensionerats.
Förra året ställdes en nationell strejk av alla offentliganställda in i sista minuten då ledare för flera fackförbund nått en överenskommelse med regeringen. Regeringen gav eftergifter åt bland andra lärare, hälsovårdsarbetare och brandmän. Vissa grupper skulle alltså få behålla 85-årsregeln och andra inte.
De arbetare vars pension inte skulle röras har dock visat en magnifik solidaritet med de övriga. Ett stort antal av lärarförbundets medlemmar vägrade att arbeta när elevassistenterna, dagispersonalen och den administrativa personalen strejkande. Brevbärarna vägrade leverera posten till de arbetsplatser där strejk pågick.
Strejken innebär en återkomst för klasskamp och klassolidaritet i Storbritannien och visar på styrkan hos den organiserade arbetarklassen. Vanliga arbetare är hjärtligt trötta på ’New’ Labour och den marknadsvänliga politik som förts.
Regeringen vägrade ge med sig i förhandlingarna innan strejken. Nu är fler strejker inplanerade, bland annat vid dagen för kommunalvalen i maj. Efter strejken har dock chockade ministrar begärt att skyndsamt få återuppta förhandlingarna med de olika fackförbunden.
Vi måste vara på vår vakt så att inte fackledningen gör eftergifter på andra områden för att behålla 85-årsregeln. Det är livsviktigt att enigheten mellan de olika involverade fackförbunden står fast. Arbetare från olika fackförbund deltog i gemensamma strejkvakter och demonstrationer under strejken. Vi måste se till att fackledarna fortsätter att arbeta tillsammans för att nå maximal enighet och effekt.
Fackledningen måste se till att de arbetare vars jobb privatiserats kan vara med i varje framtida strejk, även om detta innebär att bryta mot lagen. Vi kan fortsätta slåss med en hand bunden bakom ryggen. Den nuvarande regeringen har inga planer på att ta bort den anti-fackliga lagstiftningen och fackförbunden måste därför vara beredda att utmana dem, trots risken att deras tillgångar beslagtas. Gruvarbetarnas fackförbund fann vägar runt hotet att beslagta deras strejkfonder under deras strejk 1984-85. Det kan vi också göra.
- Våra pensioner är inte förhandlingsbara – inga eftergifter!
- Maximal enighet! Tvinga regeringen att backa!
- Värdighet för pensionerade arbetare!
Översättning: Henrik Wolgast