Stoppa renovräkningar – riv kapitalismen

Onödiga renoveringar för att chockhöja hyrorna har blivit så vanligt att det fått ett eget namn: renovräkning. Det är bostadsföretagens nya knep i jakten på högre vinster.

Råttor, rost och mögel har ansatt många av våra gamla miljonpro­gramsbostäder, men misströsta inte! Den fria marknaden gör det ljust och fräscht igen. Det kostar för­stås – men den som inte gillar det kan ju flytta, så sköter saken sig själv.

Boverket har beräknat att ungefär 1 000 kronor i hyreshöjning räcker för att åtminstone var femte hyresgäst ska behöva flytta. Ofta leder dock renoveringar av det här slaget till höjningar på 3 000–4 000 kronor, uppger forskare vid Uppsala uni­versitet. Då är vi uppe i var fjärde eller var tredje hyresgäst.

Juridiskt står man försvarslös inför detta. Vid överklaganden har Hyresnämnden gett värden rätt i 99 procent av fallen enligt Hyresgästföreningen. Lågutbildade arbe­tare, ensamstående föräldrar, invandrare, pensionärer och så vidare drabbas först och hårdast när privata aktörer tar över deras bostäder och börjar renovera utan hänsyn till vem som har råd att bo kvar.

Det statliga forskningsinstitutet RISE rappor­terar att drygt hälften av de miljonpro­gramsbostäder som byggdes på 60-och 70-talen aldrig renoverats. Standarden både på själva lägenheterna och på omgiv­ningarna de står i är usel, och mängder av hyresgäster kommer tvingas flytta oavsett om husen renoveras eller rivs. Sådana hyresgäster har knappast möjlighet att flytta ”uppåt” till en tryggare bostad utan får i bästa fall en liknande lägenhet där cir­kusen bara börjar om igen.

Anledningen till att miljonprogrammet eftersatts är att allmännyttan drivits mer och mer som vinstdrivande bolag eller pri­vatiserats. Eftersom fastighetsbolagen inte är förpliktigade att lägga undan pengar till underhåll, kan de strunta i rutinskötseln. I stället gör de standardhöjande renove­ringar – som att byta kyl, frys och spis, sätta in nytt kakel eller handdukstorkar – vilket höjer hyran.

Affärsmodeller går ut på att riskkapital­bolag köper upp förfallna fastigheter för att göra omfattande och dyra, men sällan befogade, renoveringar. På så sätt kan de få in mer välbeställda hyresgäster som kan betala högre snitthyror.

Internationellt är riskkapitalbolaget Blackstone en av de största skurkarna med denna människofientliga affärsmodell. I Sverige äger dotterbolaget Hembla, tidi­gare D. Carnegie, cirka 22 000 lägenheter. De gjorde en vinst på ungefär tre miljarder kronor 2018.

Vad de däremot inte gjorde var att ta hand om sina hus och hyresgäster. Upp­sala Nya Tidning berättade nyligen om hyresgäster i förorter till Uppsala och Stockholm som i Hemblas regi fått utstå skadedjur, trasig elektronik, sunkiga mil­jöer och en nästan helt frånvarande hyres­värd. När renoveringarna kommer är de sena och ytliga, men en verklig guldgruva för företaget.

Storbankernas vinster skulle räcka till att bygga bort bostadsbristen i Sverige tre gånger om enligt Boverkets siffror, men så länge marknaden styr kommer ingenting att förbättras. Där det byggs, byggs det dyra bostadsrätter i stället för tillgängliga hyresrätter. Det är bäddat för fler renovräkningar, ökad segregation och mer hemlöshet eftersom storföretagens vinstjakt alltid kommer att väga tyngre än människors behov av bra och billiga bostäder.

Sådan är privatiseringarnas och mark­nadens logik, som varken moraliska eller praktiska argument kan stå emot. Den enda långsiktigt hållbara lösningen är att förstatliga de stora byggföretagen, hyres­värdarna och bankerna och använda deras enorma resurser till att bygga de bostäder som behövs.

Kapitalismen förmår inte ens garantera människor en bostad längre. Systemet är ruttet i grunden och kan inte renoveras, utan är helt färdigt för att rivas.