Den 1 juni presenterades förslaget om ändringen av LAS som bär namnet ”En moderniserad arbetsrätt”. Ett ironiskt namn med tanke på att den snarare innebär en återgång till arbetsrätten som den såg ut för ett halvt århundrade sedan.
Förändringen av lagen om anställningsskydd (LAS) har länge varit ett viktigt krav från högern som de till slut fick igenom med januariavtalet. LAS-utredningen, som presenterade sitt förslag den 1 juni, innebär framförallt två stora försämringar:
- Möjligheten att ogiltigförklara en uppsägning av personliga skäl som saknar ”saklig grund” tas bort för företag med 15 eller färre anställda. I dag kan alla anställda överklaga och hävda att uppsägningen inte var sakligt grundad och så länge tvisten pågår får den anställde behålla jobb och lön.
- Undantag från turordningsreglerna utökas från 2 till 5 och det ska nu gälla för alla företag.
Som ”kompensation” ska arbetsgivarna bli skyldiga ”att i skälig utsträckning erbjuda sina arbetstagare kompetensutveckling”. Men det är upp till arbetsgivaren att tolka vad en ”skälig kompetensutveckling” är. Denna ”kompensation” är inte värd pappret den är skriven på.
Borgarklassen är förstås överlycklig. ”Det utökade undantaget från turordningsreglerna är ett bra förslag, men man borde gå längre” säger Mattias Dahl, vice vd på Svenskt Näringsliv. ”Det är jätteviktiga reformer som öppnar upp arbetsmarknaden”, säger Martin Ådahl som är Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson. Och Nyamko Sabuni kommenterade gillande att ”[u]tredningen levererar precis det vi har beställt.” Borgarklassen har fått exakt vad de önskade sig.
Facken, Vänsterpartiet och till och med Socialdemokraterna är kritiska, men framförallt handlar det om att ”balansen” förskjutits för mycket till kapitalisternas fördel. Man tycker alltså, trots allt, att det funkar bra som det är nu på arbetsmarknaden – att det råder ”balans” mellan parterna, i en situation där över 80 000 har varslats bara sedan början på mars, nästan en halv miljon är inskrivna som arbetslösa, samtidigt som Sveriges kapitalister fullkomligen överöses med pengar. En sådan ”balans” är uppenbarligen redan till kapitalisternas fördel.
Men om Socialdemokraterna är emot försämringarna, borde väl inte regeringen försöka genomföra dem? ”Pacta sunt servanda – avtal är till för att hållas” är allt statsministern har att säga, med hänvisning till det ruttna januariavtalet. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark tillägger att ”bollen nu ligger hos fack och arbetsgivare så att politikerna slipper att gå vidare med utredningens förslag”. I stället för att ställa sig på arbetarnas sida och rösta ner förslaget sätter de på det här sättet ökad press på fackförbunden att göra ett uselt avtal med näringslivet om försämrade villkor, för annars läggs lagförslaget fram.
Det sker nu nya förhandlingar mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv. Som grund för förhandlingarna har arbetsgrupper med representanter från alla tre organisationerna lagt fram följande förslag:
- Att det ska krävas ”saklig grund” för uppsägningar byts ut mot ”sakliga skäl”, vilket inkluderar samarbetsproblem, bristande prestationer och misskötsamhet och alltså gör det lättare att sparka folk. Blir det en tvist om uppsägningen så ska arbetaren inte som idag få behålla jobbet under tiden.
- Att utöka antalet undantag från turordningsregeln kraftigt vid stora uppsägningar. Idag är det endast tillåtet med två undantag för små företag. Enligt förslaget ska det hänga ihop med antalet som sägs upp.
- Fler ska få stöd att ställa om till ett nytt arbete genom utbildning. Anställningsformen allmän visstid ska avskaffas och ersätts av det man kallar avtalad visstid där det ska gå snabbare att kvalificera sig till en fast anställning.
Även om den sista punkten skulle kunna innebära en marginell förbättring, betyder de första två punkterna fortfarande att det blir betydligt lättare för arbetsgivaren att sparka folk. I det avseendet är det ingen avgörande skillnad mot regeringens lagförslag.
LO vet mycket väl att det är fullt möjligt att stoppa förslaget och vad som krävs för att göra det. Skulle de verkligen vara intresserade av att försvara LAS, så skulle de inte ”sätta sig ner” med näringslivet. I stället för att ge vika för pressen från regeringen och borgarklassen så borde de gå från ord till handling och kalla till politisk storstrejk. Det har gjorts tidigare i Sveriges historia och kan göras igen.
Vänsterpartiet har hotat med att försöka fälla regeringen om det nya LAS-förslaget läggs fram. Detta är korrekt och borde ha gjorts för länge sedan, i stället för en de facto acceptans av regeringens högerpolitik. Men man borde också sätta press på LO för en storstrejk, eftersom det inte kommer att räcka med parlamentariska manövrer för att stoppa försämringarna av LAS.
Arbetarklassen är mer än villig att kämpa tillbaka för sina rättigheter, vilket man visat med alla de otaliga spridda uppror som uppstått spontant de senaste åren. Om LO lyfte ett finger och visade sig mena allvar med att vilja stoppa försämringarna av LAS, så skulle arbetarklassen svara.