Söndag den 6 augusti fick ett femtontal asylsökande ungdomar i Stockholm nog. De bestämde sig för att inleda en sittstrejk mot utvisningarna till det krigshärjade Afghanistan. Krav om full amnesti riktades till Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik, som även uppmanades besöka demonstrationen. I skrivande stund är strejken inne på sitt nionde dygn och antalet demonstranter har vuxit till att omfatta flera hundra personer.
Medan demonstranterna kämpar sig genom den kyliga natten på Medborgarplatsens kalla betong sover Ribbenvik tryggt i sin säng, till synes obrydd om faktumet att minst en av ungdomarna han tvångsdeporterat omkommit i ett terrordåd i Kabul, Afghanistan. Alla vädjanden till honom att stoppa utvisningarna har hittills mötts med största nonchalans. I ett öppet mejl till demonstranterna upprepar han enkelt och obesvärat Migrationsverkets redan kända riktlinjer om säkerhetsläget i Afghanistan.
Detta är inte konstigt – generaldirektören är tillsatt av regeringen i syfte att verkställa dess omänskliga migrationspolitik. Snarare än en direkt reflektion av sina egna åsikter, är Ribbenviks cynism i frågan i första hand ett resultat av de intressen han representerar. Den svenska staten och de svenska storkapitalisterna har inget intresse av att låta ungdomarna stanna i Sverige lagligt. Flyktinghetsens splittrande inverkan på arbetarklassen – och den breda lönedumpning som möjliggörs när asylsökande omvandlas till papperslösa – är värd för mycket pengar.
Ungdomarna har inte bara regeringen och den svenska staten mot sig, utan utsätts även dagligen för trakasserier från rasister som uppsökt demonstrationen. Under tisdagen attackerades demonstrationen med pyroteknik av den lilla fascistiska sekten Nordisk Ungdom. Ungdomarna stod helt försvarslösa, och tre personer brännskadades.
Revolution har pratat med Mojtaba, en av de demonstrerande ungdomarna om fascisternas våld.
– Jag kände mig väldigt ledsen efter attacken. Vi har flytt från kriget i Afghanistan, och så attackeras vi även här. Polisen var där, men de försvarade nazisterna mer än de försvarade oss. Det var en tjej som klev fram för att försvara oss men en polis tog och kastade henne på marken.
Den polis som i dag vägrar skydda ungdomarna från fascister är samma polis som i morgon tvångsdeporterar dem tillbaka till kriget i Afghanistan. Polisen är och förblir borgarklassens väpnade styrka, till försvar för kapitalismen och privategendomen.
Arbetarrörelsen har ett direkt ansvar att inte bara stötta denna kamp utan också hjälpa till att försvara den. Alla delar av arbetarrörelsen borde utse demonstrationsvakter som kan hjälpa till att utgöra ett försvar mot fascisterna och vid behov även mot polisen.
Utvisningarna till Afghanistan måste upphöra. Demonstranterna kämpar i uppförsbacke – mot rasister, fascister, polis och regering – men de kommer inte att ge sig förrän kravet realiseras. Marxister ger sitt fulla stöd till kampen och kämpar i solidaritet med de ensamkommande. Deras kamp är hela arbetarklassens kamp: mot krig, våld och förtryck.