Tre år efter krisen 2008 är världen på väg in i en ny kris. Ställda inför utsikten om en ny nedgång har högern och reformisterna två val: sänkta räntor eller statliga investeringar. Men inget av dessa alternativ kan lösa krisens grundorsaker. Ett tredje alternativ är nedskärningar, vilket bara kan förvärra situationen. Avanti ger perspektiven för den svenska ekonomiska utvecklingen och hur klasskampen påverkas av den.
Den svenska ekonomin hämtade sig snabbt från krisen 2008-2009. Ett BNP-fall på fem procent vändes till en uppgång under 2010 som återställde BNP till nivån innan krisen. Industrikrisen som slog ut tiotusentals jobb kunde därmed begränsas.
Nedgången blev kort tack vare kraftiga penning- och finanspolitiska stimulanser. Det förra i form av att riksbanken pumpade in hundratals miljarder för att hålla likviditeten uppe i bankerna och höll räntan nere nära noll. Det senare i form av regeringens ”jobbskatteavdrag”, vilket motsvarar en skattesänkning på runt 80 miljarder per år.
Exporten, som sjönk kraftigt när efterfrågan föll på världsmarknaden, återhämtade sig under samma tid. De gigantiska stimulanserna från regeringarna i Europa, USA och Kina satte fart på efterfrågan.
Rädsla för en ny kris
Stimulanserna berodde på den härskande klassens paniska rädsla för de ekonomiska, sociala och politiska effekterna av en kris. Under 1930-talet möttes krisen av en ekonomisk åtstramning. Detta drev ned världsekonomin i en så kallad depression där världshandeln minskade med två tredjedelar och att upp till en tredjedel blev utan jobb. Detta skapade förrevolutionära och revolutionära situationer över hela Europa, som bara kunde hejdas genom sveket från arbetarpartiernas ledningar och borgerlighetens mobilisering av fascismens horder. En upprepning av detta ville man givetvis till varje pris förhindra.
De var också rädda för en upprepning av sjuttitalets ”stagflation” (ekonomisk stagnation och inflation på samma gång), vilket utlöste masskamp bland arbetare och ungdomar, en vänsterradikalisering inom arbetarpartierna och även revolutioner. Det senare skedde i Portugal 1974-75, men också Grekland och Spanien var nära revolution i samband med att diktaturerna föll. Även Italien befann sig i en utdragen förrevolutionär situation från sextiotalet till sjuttiotalets slut.
I Sverige såg vi en vänstervåg, särskilt bland ungdomar, en skärpt facklig kamp och det växte fram vänsterfalanger i Socialdemokraterna och SSU. Detta fick Olof Palme att svänga till vänster med satsningar på offentlig sektor, stimulanser för att hålla arbetslösheten nere, arbetsrättslagar och förslag om löntagarfonder som skulle ta över ägandet i de stora företagen. Det senare blev förstås inte verklighet men det fyllde borgerligheten med fasa. Istället svängde den socialdemokratiska regeringen åt höger efter makttillträdet 1982 och bedrev en mer ”marknadsvänlig” politik än någonsin.
Världen på väg in i en ny kris
Tre år efter krisen 2008 är världen på väg in i en ny kris. Enligt Konjunkturinstitutet krymper BNP i Södra Europa och Euroområdet och stiger svagt i USA. Även de så kallade tillväxtekonomierna (Kina, Indien, Brasilien) bromsar in och som helhet faller världstillväxten från 5 procent år 2010 till 3,4 procent år 2012. KI påpekar också att de stora skulderna håller tillbaka tillväxten:
”Men även efter att den akuta skuldkrisen har mattats av kommer den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken i de flesta OECD-länder att dämpa tillväxten i världen.” (Konjunkturläget december 2011)
Även den svenska ekonomin börjar falla tillbaka. Enligt konjunkturbarometern från februari 2012 stagnerar industriproduktionen samtidigt som orderingången och sysselsättningen faller. Detsamma gäller byggsektorn. Handelns försäljning är oförändrad medan den så kallade specialhandeln minskar (kläder, elektronik etc.) och hushållen har blivit mer pessimistiska. Därför väntas nolltillväxt i år.
Följden blir att arbetslösheten ligger kvar på 7-8 procent de kommande åren samtidigt som ungdomsarbetslösheten är tre gånger så hög.
För att lindra effekterna av denna kris föreslår konjunkturinstitutet ytterligare stimulanser utöver de genomförda skatte- och räntesänkningarna.
Även denna kris kommer att dämpas av en expansiv finanspolitik (ekonomisk politik) och penningpolitik (räntor) precis som under förra krisen 2008. Utrymmet för en sådan politik har dock minskat eftersom räntan redan är så låg. Dessutom beräknas statens finanser visa underskott i år och de kommande åren, vilket betyder att stimulanserna skulle behöva finansieras med lån.
Men med facit i hand så löses inte krisen av stimulanser, hur stora de än må vara. Att nedgången 2008 redan efter tre år följs av en ny är ett tydligt bevis på detta. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna i form av lån som hämmar den framtida tillväxten. De stora underskotten kommer också i slutändan att leda till inflation som urholkar lönerna och leder till åtstramning och djupare kris.
Att strama åt kan ännu mindre råda bot på krisen. Det är som att hälla ”bensin på brasan”, vilket den grekiska utvecklingen ger tydligt besked om. Den brutala åtstramningen har ökat lett till fördubblad arbetslöshet (10-20 procent) och löner som fallit med en tredjedel eller mer. Och en finansiell kris som kan leda till att banker kollapsar och att man drar sig ur euron. I Spanien är 5 miljoner eller 20 procent utan jobb.
En kris för kapitalismen
I Sverige fördjupades nedgången 1991-1993 av regeringen Bildts åtstramningspolitik. Räntan höjdes för att hålla kronkursen uppe och offentliga utgifter skars ned kraftigt. Följden blev att BNP föll med över 5 procent på tre år och att sysselsättningen föll från 4,5 miljoner till 3,8 miljoner. Men det stannade inte med detta. För att minska de stora underskotten som krisen skapat genomförde den socialdemokratiska regeringen en åtstramning motsvarande 160 miljarder 1994-1997 framförallt genom skattehöjningar och minskade bidrag till kommunerna. Lika lång tid tog det innan arbetslösheten började falla på allvar.
Samma historia kommer att upprepas under denna kris och nästa och nästa och nästa igen, ända till dess att arbetarna kastar kapitalismen över ända.
Och detta kommer att ske, förr eller senare, eftersom den ekonomiska krisen också leder till kris och vänsterradikalisering inom arbetarrörelsen. I denna process kommer de mest medvetna arbetarna och ungdomarna att dra slutsatsen att roten till de onda, kapitalismen, måste bort. Alltfler kommer att söka sig till en genuin socialism, en socialism som verkligen kan skapa ett klasslöst samhälle. En socialism som inte har någonting gemensamt med den stalinistiska avart som fanns i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina, än det statliga ägandet av produktionsmedlen.
Detta kommer att skapa starka socialistiska vänsterströmningar inom Vänsterpartiet och därefter i socialdemokraterna. Fackföreningarna kommer under tryck från medlemmarna att förändras till mer kämpande organisationer som tar strid inte bara för ekonomiska utan också politiska krav på en förändring av samhället. Till sist kommer vi se en avgörande strid om makten där det viktigaste kravet kommer vara ett förstatligande av de stora företagen och bankerna under facklig kontroll för att skapa en demokratisk planekonomi istället för kapitalismens ekonomiska kaos och anarki.
Det är bara den marxistiska teorin som förklarar hur kapitalismen kan avskaffas och hur ett socialistiskt samhälle kan skapas. Därför verkar denna tidning och den tendens vi representerar, för ett socialistiskt och marxistiskt alternativ inom vänstern och arbetarrörelsen.
Martin Oskarsson
medlem i Vänsterpartiet Majorna (Göteborg)