IMF förkunnade i början av april att vi har gått in i ”den värsta ekonomiska nedgången sedan den stora depressionen”. Den 29 april bekräftades deras perspektiv när statistik som släpptes för USA visade en nedgång på 4,8 procent. Därefter släpptes statistik för euroområdet som visade på en nedgång på 3,8 procent under ett kvartal. Den katastrofala hanteringen av coronaviruspandemin har förvärrat en ekonomisk kris som redan var på väg.
Ett rekordartat fall
Siffrorna som släpptes för euroområdet var värre än väntat. Minskningen med 3,8 procent i euroområdet under ett kvartal är betydligt sämre än USA:s 4,8 procent på årsbasis (motsvarande siffra för USA skulle vara någonstans runt 1,5 procent). Den franska ekonomin har krympt med 5,8 procent och den spanska med 5,2 procent förra kvartalet. Siffrorna för de europeiska ekonomierna är sämre än något uppmätt kvartal och nedgången är mycket djupare än 2009. Andra kvartalet förväntas bli värre överallt.
Virusepidemin kunde inte ha brutit ut vid en mindre lämplig tidpunkt. Som vi tidigare har förklarat återhämtade sig aldrig världsekonomin från krisen 2008-2009. Den lilla återhämtning som funnits hade redan ebbat ut, där åtminstone ekonomierna i Tyskland, Japan och Storbritannien hade börjat stagnera.
Kapitalismen står inför en kris av senilt förfall. Detta ruttna system borde ha störtats för ett sekel sedan, men en kombination av världskrig och den roll som reformister och stalinister spelat för att rädda systemet gav kapitalismen nytt liv under en period. De första tecknen på slutet av efterkrigstidens högkonjunktur syntes redan under krisen på 1970-talet, men genom nedskärningar och attacker mot arbetarklassen, i kombination med en rekordstor expansion av lån, sköt kapitalistklassen upp den onda dagen. Men nu har verkligheten hunnit ikapp dem.
IMF:s senaste ”World Economic Outlook” är en ödesdiger läsning. IMF förutspår att världsekonomin ska krympa med 4,2 procent i år. 2009 krympte världsekonomin med 1,6 procent, vilket var efterkrigstidens största fall. Detta är betydligt värre.. De allra flesta länder skulle redan ha drabbats av en lågkonjunktur i år, och de avancerade kapitalistiska länderna skulle drabbas hårdast. Euroområdet skulle stå inför en nedgång på 7 procent. Japan – som än så länge inte drabbats hårt av epidemin – står inför en 5-procentig nedgång, och USA en 6-procentig nedgång. Alla dessa förutsägelser antar att pandemin skulle vara över någon gång i sommar, och att det inte kommer komma någon andra våg av viruset i år eller nästa år. Denna optimism delas inte av epidemiologer.
IMF tillhandahåller hjälpsamt alternativa scenarier om vad som skulle hända om deras första prognos inte håller måttet. Om det kommer en ny våg under det andra halvåret skulle fallet bli ännu brantare, cirka 7 procent. Men IMF är ändå optimistiskt om man jämför med andra.
Ett antal privata institutioner förutspår dystrare scenarier: IHS Markit förutspådde att USA:s BNP skulle minska med 3 procent under det första kvartalet 2020, på årsbasis. Detta visade sig vara en optimistisk uppskattning, eftersom motsvarande siffror den 29 april visade en minskning med 4,8 procent på årsbasis. IHS Markit förutspådde dessutom en tårdrypande 27-procentig minskning i andra kvartalet när påverkan från nedstängningen slår till (återigen på årsbasis). Detta innebär inte att ekonomin bokstavligen kommer att krympa med 27 procent detta kvartal, utan att den totala nedgången skulle bli 27 procent om ekonomin skulle fortsätta att krympa den hastigheten i ett år. Nedgången förväntas bli betydligt allvarligare än 2009. I andra delar av världen förutspår Morgan Stanley att euroområdets produktion minskar med 11 procent i år, med Storbritannien inte långt efter på 10 procent. Till och med Christine Lagarde hotade regeringarna i euroområdet med en 15-procentig minskning av produktionen om de inte vidtar åtgärder.
Ett annat märkligt antagande från IMF är att infektionen inte kommer att sprida sig brett utanför de avancerade kapitalistländerna. Varför de fattiga länderna i världen skulle vara bättre rustade att hantera pandemin är en gåta. I dessa länder, svältfödda på resurser och utsugna av imperialismen, skapar trångboddheten, dåliga bostäder och brist på sjukvård alla förutsättningar för en humanitär katastrof. Den enda räddningen hittills har varit den relativa bristen på internationella resenärer, vilket har minskat antalet importerade sjukdomsfall, men när den lokala spridningen tar fart kommer smittan bli näst intill ostoppbar.
När infektionen sprider sig snabbt i Indien, Afrika och Latinamerika ökar även risken för en ekonomisk katastrof. Medan IMF förväntade sig att Indien skulle växa med 2 procent 2020, förutspår både Fitch Ratings och Barclays Bank stagnation, med respektive 0,8 procent och 0 tillväxt.
Men alla dessa prognoser är kvalificerade gissningar. Sanningen är att ingen vet. IMF antar också att ekonomin kommer att återhämta sig snabbt, så snart åtgärderna lättar, men det är också ett stort antagande.
Katastrof på väg
Många branscher haltar på grund av krisen:
- Detaljhandeln kämpade redan under press från onlinehandeln. Många butiker som nu har stängts för social distansering kommer aldrig att öppna igen, och om de gör det kommer de att finna att deras kunder inte finns kvar.
- Detsamma gäller restauranger som, om de överlever nedstängningen, kommer finna att deras vanliga kunder inte återvänder.
- Resebranschen kommer förmodligen att återhämta sig, men kommer inte inom en överskådlig framtid kunna komma i närheten av vad den en gång var. För närvarande har den globala flygkapaciteten sjunkit med 73 procent. Det tog sex till åtta år för flygindustrin att återhämta sig från terrorattackerna den 11 september, och det var under en högkonjunktur. Denna gången kommer det förmodligen att bli svårare. Både Airbus och Boeing söker räddningspaket från staten.
- Högre utbildning kommer att drabbas hårt. Detta är fallet för de två största marknaderna för utbildning: Storbritannien och USA.
- Oljeindustrin är i panikläge. Nu när människor stannar hemma har efterfrågan på olja sjunkit med 20 miljoner fat om dagen, eller ungefär 20 procent. Till och med det aldrig tidigare skådade avtalet mellan USA, Saudiarabien och Ryssland har inte lyckats höja priset över sitt lägsta på 18 år.
- För fordonsindustrin, som är central för tillverkningssektorn, beräknas försäljningen minska med 21 procent globalt, och med 26 procent i Europa. Om det inte vore för massivt statligt stöd, skulle det redan ha lett till massuppsägningar och nedläggningar av fabriker.
- Till och med amerikanska sjukhus ber i sina egna dystra beräkningar om räddningspaket från staten eftersom de måste ställa in mer lönsamma behandlingar och operationer för att istället behandla coronapatienter.
Trots att regeringar runt om i världen betalar ut rekordsummor för att stödja företag, ökar arbetslösheten i en aldrig tidigare skådad takt. I USA har 26 miljoner ansökt om arbetslöshetsersättning (vilket inte nödvändigtvis betyder att de har avskedats permanent).
Ekonomer som tillfrågats av Wall Street Journal räknar med att 14 miljoner jobb kommer att gå förlorade under de närmaste månaderna och att arbetslösheten kommer att stiga till 13 procent i juni: den snabbaste ökningen någonsin. En av Trumps ekonomiska rådgivare, Kevin Hasset, har hamnat på förstasidorna genom att förutspå en arbetslöshet på 16–17 procent, vilket han jämför med krisen 2008–2009 då USA förlorade 8,7 miljoner jobb: ”Just nu förlorar vi så många jobb var tionde dag.”
Ingen vet naturligtvis hur detta kommer att sluta, men de höjer redan beredskapen för en arbetslöshet kring 20 procent i USA och norra Europa, som lyckades undvika massarbetslöshet under 2009. ILO varnar för att 1,6 miljarder människor – hälften av världens arbetskraft – står inför en ”omedelbar risk att förlora sin försörjning”. De uppskattar också att 1,6 miljarder arbetare i den informella sektorn redan har tappat 60 procent av sina intäkter under krisens första månad.
På 1930-talet föll USA:s BNP med 25 procent under en treårsperiod, då arbetslösheten steg till omkring 25 procent. Även om borgerligheten lyckades undvika en depression 2008–2009, är risken överhängande för det nu:
”’Svårt nedsatt efterfrågan, störningar i utbudet och extremt stor osäkerhet kommer att göra tillverkningens utveckling extremt svag på kort sikt,’ sa Oren Klachkin, ekonom vid Oxford Economics. ’Vi tror att ekonomin gradvis kommer att börja återgå till det normala under det tredje kvartalet. Vi noterar att risken för en utökad nedstängning kan leda till en mycket långsam och ojämn återhämtning.'”
Ekonomernas förhoppning är att ekonomin kan återhämta sig snabbt när de konstgjorda begränsningarna har tagits bort. Men ju längre de är kvar, desto mer skada kommer de att orsaka. Den kapitalistiska marknadsekonomin är minst av allt lämpad för dessa typer av åtgärder. Den berömda osynliga handen är starkt beroende av lån och förtroende, det senare är en förutsättning för det förstnämnda. Men för närvarande finns det inget förtroende för framtiden.
Konsumenter och företag ser på framtiden med oro, eftersom ingen vet vad som väntar runt hörnet. Ingen vet hur världen kommer att se ut efter att nedstängningen hävs (ännu mindre när den kommer att hävas), och därför kommer ingen att göra de investeringar som behövs för att sparka igång ekonomin igen. Varför investera i produktiv kapacitet när produktionskapaciteten redan är för stor och du inte vet om kunderna vill ha dina produkter eller ens kommer att ha råd med dem?
En långivare i sista hand
Det är därför staten nu spelar en aldrig tidigare skådad roll. Staten är nu långivare i sista hand, konsument i sista hand och det träd som det ska växa pengar på. Vi förklarade detta i en artikel som publicerades för en månad sedan, men nu har utvecklingen gått ännu längre.
Statsskulderna var redan höga, men inte lika höga som under andra världskriget. Nu är de på väg att ta sig över världskrigets topp, utan att det finns några realistiska möjligheter att få pengarna tillbaka. Staten har utlovat rekordstora belopp i lån och subventioner i ett försök att hålla företag levande under nedstängningen.
Marknad efter marknad fallerar. Osäkerheten och bristen på lån (trots alla deras försök att pumpa ut lån) gör att företag som var hyfsat stabila för tre månader sedan nu står inför konkurs. I finansvärlden, alltid lika förtjust i att skapa nya modeord, har detta fenomen blivit känt som en ”fallen ängel”. Nu förväntas regeringar och centralbanker hålla dessa företag vid liv tills situationen stabiliseras.
I USA utökar Federal Reserve massivt sin balansräkning genom att pumpa in lån på marknader där centralbanken inte ingripit sedan den stora depressionen. Ett program på 600 miljarder dollar håller på att sättas upp som erbjuder lån genom banker på upp till fyra år till små och medelstora företag. Centralbanken försöker skydda sig från förlusterna genom att be bankerna att ta 5 procent av lånen och den federala regeringen att stå för de första 75 miljarder dollar som kan gå förlorade i programmet.
Lånen till små och medelstora företag överskuggas dock av den totala kredit som pumpas in i systemet. I slutet av förra året hade Federal Reserve cirka 4000 miljarder dollar i balansräkningen. Men de genomför nu ett extremt snabbt program för tillgångsköp (det är så centralbanker lånar ut pengar). Den 22 april hade det nått 6600 miljarder dollar och det förväntas nå 8–11 000 miljarder dollar. På höjden av depressionen på 1930-talet motsvarade Federal Reserves balansräkning drygt 20 procent av USA:s BNP. Den översteg den nivån runt 2011. Nu förväntar de sig att den når 40–50 procent – och det på rekordtid.
ECB förväntas av många att börja stödja ”fallna änglars” skräpobligationer den här veckan för att förhindra storskaliga konkurser i eurozonen. De förväntas också utvidga sitt program för kvantitativa lättnader med ytterligare 2800 miljarder euro. Trots att ECB ännu inte formellt har gått med på att göra det, förväntar sig marknader och kreditvärderingsinstanser bestämt att de ska förhindra både företag och sydeuropeiska länder från att gå i konkurs. I verkligheten ger de inte ECB något riktigt val i frågan.
… och en spenderare i sista hand
Statsskulder över hela världen beräknas öka från 69 procent till 85 procent av BNP i år. Det amerikanska budgetunderskottet beräknas till 19 procent (det högsta sedan 1945) efter det fjärde pandemilättnadspaketet och kommer bara att bli större. Genomsnittet för de avancerade kapitalistiska ekonomierna är drygt 10 procent, och Brasilien, Kina och Indien ligger på liknande nivå. Således garanterar staten inte bara en stor del av skulderna på marknaden utan även en stor del av ekonomins utgifter består av underskottet i statsbudgeten.
Samtidigt som man försöker få ner företagens lånekostnader ger regeringarna stora bidrag till företag för att de skall behålla sina anställda. Mer än 30 miljoner arbetare i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien får sina löner betalda av staten, om än till en reducerad storlek. Det är ungefär en femtedel av hela arbetskraften i dessa länder.
Ett av problemen med dessa planer, som är avsedda att ge kortsiktigt stöd till annars livskraftiga företag, är att det praktiskt taget är omöjligt att veta vad som kommer att vara en livskraftig verksamhet om fem månader, eftersom det förflutna inte är en särskilt bra guide till framtiden. Den uppenbara risken är att centralbanker och regeringar kommer att behöva ge företag konstgjord andning utan något slut i sikte.
Detta är precis vad regeringen och centralbankerna inte ska göra, men de har inget alternativ:
”’Kapitalism utan konkurs är som katolicism utan helvetet,’ sade Howard Marks, chef för investeringsfonden Oaktree Capital Management LP, i ett brev till aktieägarna denna månad, och skrev att ’Marknader fungerar bäst när deltagarna har en frisk hälsosam rädsla för förlust.’ Mr. Marks sa senare i en intervju att han inte ville antyda att Mr. Powells handlingar var fel: ’Det faktum att något kan få negativa, oavsiktliga konsekvenser, betyder inte att det är ett misstag.'”
Oavsett vad de kanske tänker om åtgärderna, är det väldigt få av dem som menar att de är fel och ännu färre som har några alternativ. Republikaner som invände mot att staten räddade banker och storföretag 2008 stöder nu åtgärderna med ursäkten att omständigheterna är unika: ”Detta bör betraktas som en mycket sällsynt Cygne noir-händelse, inte något som skulle övervägas under vanliga omständigheter”, sa senator Pat Toomey. Steve Bannon, Trumps tidigare politiska rådgivare är bara en av många som inser den nya situationen:
”’Robert Tafts era, konservatism med begränsat ingripande från staten?’, sa Steve Bannon, president Trumps tidigare politiska guru, med hänvisning till senatorn från Ohio som kämpade mot utvidgningen av statliga program och federala upplåningar. ’Det är inte relevant. Det är helt enkelt inte relevant.'”
Till och med den brasilianska finansministern Guedes, kallad ”Chicago boy” för sin hårda åtstramningspolitik, har tvingats vika sig under press från den härskande klassen. Den härskande klassen är inte intresserad av tomma plattityder och diskuterar öppet om han är rätt man för jobbet eller borde sparkas. Han har infört ett nödstödspaket på 223 miljarder dollar och försöker nu försvara sig från att se ut ”som en keynesiansk ekonom”. Tydligen har han försökt skapa en ”konceptuell distinktion” mellan akuta åtgärder och strukturreformer. Men Keynes var aldrig heller en principiell förespråkare för statliga ingripanden, han såg det bara som en nödvändighet under vissa omständigheter för att säkerställa att kapitalismen fungerade och för att förhindra revolution.
Guedes och Toomey har visserligen rätt när de säger att kriser av denna storlek endast inträffar väldigt sällan. I själva verket är den bara den andra i sitt slag i kapitalismens historia. Men det argumentet är meningslöst eftersom vi nu befinner oss i en kris och det finns ingen väg ut på kort sikt. Det gör det bara än mer tydligt att de inför denna kris inte har något annat vapen i sin arsenal än att kasta högar av offentliga pengar på problemet. Det spelar ingen roll om de dyrkar Friedman eller Keynes. De gör alla samma sak i slutändan, för de har inget val.
Statens roll
Statens ökade roll är i sig själv ett symptom på produktivkrafternas uppror mot privategendomens begränsningar, som Engels, Lenin och Trotskij påpekade.
Ted Grant förklarade detta på 1950-talet:
”Statens ökade roll och slutet på laissez faire-politiken hade såklart redan Marx och Engels påpekat. Produktivkrafternas tendens att växa utöver det privata ägandets ramar tvingar staten att ingripa mer och mer för att ’reglera’ ekonomin.”
Och återigen betonar han att den monetaristiska trenden under de senaste decennierna nödvändigtvis måste ersättas med sin motsats:
”’Varje aktion har alltid en motsatt och lika stor reaktion.´ Denna lag gäller inte bara fysik utan även samhället. Privatiseringarna kommer att nå sina gränser. Detta börjar redan hända i Storbritannien. I ett visst skede kommer tendensen till statisering att hävda sig på nytt.”
Detta är vad som nu har hänt och det med besked. Det löser dock inte på något sätt krisen utan sätter bara plåster på såren genom att överföra skulderna till den offentliga balansräkningen. Under 1950-talet fanns det många illusioner om att statligt ingripande skulle lösa kapitalismens problem. Ted Grant påpekade att det inte skulle hindra ytterligare kriser, och han visades ha rätt när 1950-talets uppgång ersattes av 1970-talets kris.
Viruset har drabbat en ekonomi som redan kämpat med stora svårigheter. Denna kris har förberetts sedan slutet av andra världskriget. Kapitalisterna lyckades skjuta upp det med en enorm skuldökning, men det har nu nått sina gränser. Överproduktionskrisen är i full rullning.
Vissa storföretag kommer att komma ur krisen starkare. De kommer inte att göra det genom att utveckla produktivkrafterna, investeringar i ny teknik och industri, utan genom att vara det sista företaget som överlevt när de andra, mindre lönsamma, går i konkurs. Denna ”konsolidering” kommer oundvikligen att innebära förlorade jobb, vilket kommer att underminera marknaden ytterligare och göra nya investeringar olönsamma. Staten kommer att ingripa för att rädda de företag som är för stora för att kollapsa, men de kan inte rädda ekonomin som helhet.
Den statliga monopolkapitalismen, som Lenin kallade den, stoppar inte kapitalismens kriser eftersom den faktiskt inte avskaffar marknadens anarki. Vinstmotivet förblir ekonomins drivkraft, det får bara en hjälpande hand av staten. Ändå, oavsett mängden krediter som ges till de multinationella företagen, oavsett subventioner, kommer det inte att finnas några investeringar såvida det inte finns en marknad, och marknaden krymper nu, eftersom arbetare avskedas och får lönesänkningar.
Behovet av en planekonomi
Den kommande katastrofen är inte nödvändig. Om vi inte levde under detta barbariska samhälle, som sätter vinst framför allt annat, skulle vi kunna hantera krisen utan att den förvandlas till en katastrof. Om alltför många produkter produceras, skulle det bara ge arbetarna extra fritid. Endast under kapitalismens förvrängda logik förvandlas för mycket produktiv kapacitet till en kris.
En nationaliserad planerad ekonomi skulle under dessa omständigheter kunna stängas ned utan att skada ekonomin långsiktigt. Det skulle naturligtvis innebära en viss störning, men ekonomin skulle kunna starta om på liknande produktionsnivå. Det skulle kunna leda till viss brist på mindre väsentliga artiklar under en period, men det skulle inte leda till någon arbetslöshet, ingen svält, ingen hemlöshet och ekonomin skulle återhämta sig snabbt.
Resurser skulle kunna fördelas snabbt från en sektor i ekonomin till en annan, med hjälp av arbetarklassens uppfinningsrikedom, som skulle styra ekonomin. Det skulle inte vara nödvändigt att betala kapitalister enorma summor pengar för att få dem att uppfylla de samhällets grundläggande behov, vare sig det rör sig om mat eller skyddsutrustning. Nivån av solidaritet mellan arbetarna visas överallt där viruset har slagit till. Om arbetare bestämde, istället för att utestängas från alla viktiga beslut, skulle den enorma spontana solidariteten på sociala medier och applåderna på gatorna som vi nu ser, ha förvandlats till konkret handling.
Kapitalismen orsakar misär för miljarder arbetare. Vår uppgift är att förpassa detta ruttna system till historiens soptunna där det hör hemma. Mänsklighetens framtid vilar på det.