Redan 2004 gick det statligt ägda gruvbolaget LKAB ut med ett pressmeddelande om att man har hittat stora mängder järnmalm under Kirunas stadskärna och att man behöver flytta stora delar av staden för att kunna bryta den.
Då var jag bara 8 år och nyheten gjorde mig förvirrad och orolig för jag ville inte flytta. Kiruna var mitt hem. Mamma tröstade mig med de ord som vi kirunabor sedan dess upprepat som ett mantra: utan gruvan finns inte Kiruna. Staden formades kring gruvan och skulle mer eller mindre försvinna utan den.
I över två decennier har stadsomvandlingen pågått. Byggnader har rivits och det har byggts nytt. Vissa betydelsefulla hus har man flyttat för att lugna invånarna som har varit allt annat än nöjda över att behöva lämna sina hem samtidigt som de sett sin hemstad förvandlas till ruiner.
LKAB:s miljardvinster
Kirunaborna gör enorma uppoffringar för LKAB och den svenska staten. För oss är det en självklarhet, det är ingrott i oss, likt smutsen under gruvarbetarnas naglar. Två tredjedelar av kommunens invånare jobbar inom gruvdriften, så det är bara att tacka och ta emot.
Förra året gjorde LKAB en vinst på 8,7 miljarder kronor trots ett problemfyllt år med störningar i produktionen. Året innan låg vinsten på 16,2 miljarder vilket var den högsta vinsten bland de statliga bolagen.
Trots miljardvinster som går rätt in i statskassan är det få av dessa resurser som kommer kirunaborna till gagn. Istället har skandalerna inom kommunen avlöst varandra som ett resultat av stadsflytten.
Skandalerna
Sedan det nya stadshuset invigdes för fem år sedan har det läckt in vatten varje år vid snösmältningen. Samma sak går att se i kulturhuset och kvartershusen i nya Kiruna centrum.
Källan till problemen är att de nya byggnaderna inte är designade efter Kirunas arktiska miljö. Taken är platta och materialet håller inte all snö som läggs på under vinterhalvåret. Flertalet arbetare i stadshuset känner redan av byggnadsrelaterade besvär såsom irritation, huvudvärk, torr hud och torra slemhinnor.
En av de dyraste skandalerna av dem alla är Kirunas nya badhus. Kommunen hade räknat med kostnader på cirka 360 miljoner kronor och att det skulle invigas vid årsskiftet 2021–2022. Notan ligger nu på 1,37 miljarder kronor vilket gör det till Sveriges dyraste badhus – och det har ännu inte invigts. Det är rena lyxhistorien med 15 bassänger, vågmaskin och relaxavdelning. Det kan tyckas märkligt att en kommun med 22 000 invånare behöver 15 bassänger, och frågade man kirunaborna själva ville de inte ha ett äventyrsbad, utan något som liknade det gamla badhuset.
Det nya badhuset verkar dock inte vara byggt för kirunaborna, utan för lyxturism, vilket är genomgående. I nya Kiruna centrum finns det redan tre lyxhotell i drift samtidigt som över 20 000 står i bostadskön för ett hyreskontrakt.
Skuldberget
LKAB, kommunen och byggentreprenörerna bråkar nu om vem som ska betala för allt som gått fel och än så länge verkar det vara kommunen som får ta den hårdaste ekonomiska smällen för de oförutsedda utgifterna, vilket bidragit till att Kiruna är en av de mest skuldsatta kommunerna i Sverige. Skulle skulden fördelas på kirunaborna skulle var och en få betala 135 365 kronor.
Det var LKAB som skulle stå för kostnaderna för hela stadsflytten men så har det inte blivit i praktiken, utan mycket av kostnaderna har Kirunas skattebetalare istället behövt stå för. I ett försök att komma ur krisen slutar kommunen servera efterrätt på äldreboendena och skolmatsalen tar bort mjölken. Samtidigt som LKAB:s VD Jan Moström tjänar 825 000 kronor i månaden, pausar man byggandet av en ny förskola och ett LSS-boende.
En haltande skola gör att 35 procent av eleverna går ur grundskolan utan gymnasiebehörighet. Samtidigt har nedmonteringen av vården pågått i decennier. Hemtjänstpersonalen larmar om ohållbara arbetsvillkor där de knappt hinner hänga av sig jackan innan de måste vidare till nästa brukare.
Även den regionala vården läggs ner, däribland akutkirurgin och förlossningsvården. Sedan 2001 har Kirunas föräldrar tvingats resa 12 mil till Gällivare när de ska föda eftersom det varken finns förlossningsavdelning eller BB i Kiruna. Man kallar det dödens väg då sträckan mellan Gällivare och Kiruna är mycket olycksdrabbad på grund av ett tufft vinterväglag, inget mitträcke och stora mängder tung trafik. Flera mammor har fått föda längs vägkanten.
– Vi är i princip utan sjukvård. För oss hänger allt på en skör tråd. Det handlar bara om att hinna in till förlossningen och att kvinnan och barnet ska överleva. Vi har inte förmånen att planera in smärtlindring eller kanske ett varmt bad, berättar Lina Maria Viitala till SVT Norrbotten.
Kyrkflytten och LKAB:s PR-jippo
Den stora finalen för stadsomvandlingen skulle vara kyrkflytten som skedde i augusti i år. Gratis wraps och muggar, världsrekord i kyrkkaffe och kungen på besök samtidigt som allt sänds live av public service. Kyrkflytten förvandlades till ett PR-jippo för LKAB, vilket var välbehövligt för att blickarna skulle vändas från alla skandaler stadsflytten fört med sig. Men detta visade sig inte vara finalen.
– Allt är bara ett pennstreck från att hamna i flistuggen.
Kirunaprofilen Alex Olofssons ord till SVT under kyrkflytten visade sig nästintill profetiska då LKAB bara 10 dagar senare kom med prognosen att ytterligare 6 000 personer, en tredjedel av staden, tvingas flytta inom 10 år. Detta visade de med prydligt dragna linjer över en karta över staden.
Nu har man även hittat sällsynta jordartsmetaller i närheten av staden, som bland annat används till mobiltelefoner och bilbatterier och genom att utvinna dessa metaller hoppas man göra Europa mindre beroende av Kina.
Problemet är att fyndigheten ligger rakt under flyttleden för Gabnas samebys renar och när den nya gruvan blir verklighet finns ingen plats kvar för renarnas flytt, vilket gör en traditionell renskötsel omöjlig. Det här hindrar inte LKAB och staten som planerar för att gruvan ska vara i drift bortom år 2060.
Makten i Kiruna ligger hos LKAB och den svenska staten och det blir allt tydligare för oss kirunabor att staten inte står på vår sida. De härjar och plundrar, förstör mark och miljö och fördriver folk från sina hem utan att känna det minsta skam.