Under måndagen ägde hundratals massiva demonstrationer och protester rum på ett mer eller mindre spontant sätt över hela Spanien för att fira att kung Juan Carlos abdikerat och för att kräva republik. Den huvudsakliga parollen var ett krav om en omröstning där folket skulle få bestämma om de ville ha en monarki eller en republik.
Antalet protester och demonstrationer som ägde rum över landet är oräkneligt. Det ägde inte bara rum i provinshuvudstäderna, utan också i mindre byar.
Med tanke på att utlysningen av de första protesterna började cirkulera på sociala medier vid lunch, var uppslutningen imponerande både i antal protesterande och i dess geografiska utsträckning. Mot bakgrund av den tillgängliga informationen uppskattar vi att flera hundra tusen människor över hela Spanien tog till gatorna för att protestera.
Det är viktigt att påpeka, att enligt den reaktionära spanska lagen, som gjorts hårdare av PP-regeringen, var alla dessa protester och demonstrationer olagliga eftersom de inte följde de komplicerade byråkratiska bestämmelser som dikterar att man måste informera myndigheterna om sådana sammankomster. Men vem skulle informera myndigheterna? I vems namn? Detta visar regeringens svaghet inför dessa massiva folkliga mobiliseringar. Och vid detta tillfälle var de tveksamma till att använda anlitade provokatörer för att starta våldsamheter, eftersom de var rädda för de möjliga konsekvenser som en polisrepression mot dessa protester skulle kunna ha fått.
I dussintals städer och byar hissades republikanska flaggor på offentliga byggnader, främst i stadshus som styrs av Förenade vänstern (IU). Representanter från IU och andra vänsterorganisationer hängde också ut flaggor från fönster och balkonger på stadshus och regionsparlament som styrs av högern, exempelvis på Madrids stadshus och Valencias regionsparlament.
Stämningen var elektrisk och det fanns en översvallande glädje och eufori. Slagorden slutade inte eka. Det vanligaste slagordet var: ”Spaniens morgondag är en republik!” Andra hade en mer humoristisk ton, som ”Felipe, skynda på, den tredje kommer!”, vilket är en referens till det tredje tillfället att bygga en republik i den spanska staten (de tidigare var 1873 och 1931). I samma anda skanderade människor: ”En, två, tre, republik igen!” Men det slagord som givetvis blivit vardagsmat på varje demonstration ”Länge leve arbetarklassens kamp!”, hördes överallt, vilket visar protesternas klasskaraktär.
I Madrid, där de största protesterna ägde rum, deltog omkring 40.000 människor (20.000 enligt polisen) som samlades i Puerta del Sol och kringliggande områden, med människor som kom och gick. Hundratals turister som lugnt promenerade runt på torget överväldigades plötsligt av den massiva och oväntade mänskliga massan, som de fick lämna rum till, även om vissa hoppade in och deltog med nyfikenhet och entusiasm.
I denna video, tagen från sociala medier, kan man se skalan på samlingen i Madrid:
Det var också stora protester i de största städerna: Barcelona, Valencia, Sevilla, Zaragoza, Bilbao. Demonstrationen i Granada är värd att nämnas; de sänkte den monarkistiska flaggan på Plaza del Triunfo och hissade den republikanska i stället, till jublet av övriga protesterande. I dag har regeringen och polisen utfärdat en order om att arrestera den person som utförde denna modiga handling. Vi fördömer denna handling som utgör repression mot protesterna.
Även om organisationer till vänster och de sociala rörelserna deltog i dessa mobiliseringar, har deras roll i att organisera dem varit minimal och det kom inte ens några enade uttalanden om att människor borde delta. Följaktligen fanns det knappt några talare på dessa protester. Detta är emellertid till stor del förståeligt med tanke på den snabba takt som händelserna utvecklades på under måndagen.
Junta Estatal Republicana (Nationella republikanska kommittén), en plattform som samlar ett dussintal organisationer till vänster och från den sociala rörelsen som stödjer republiken, har utlyst demonstrationer i flera städer som Madrid, där vi förväntar oss en bättre organiserad och lika massiv protest.
Det är betydelsefullt att protester också ägde rum i andra europeiska städer, som organiserats av emigranter, studenter och spanska turister i Paris, Edinburgh, Bryssel, London och andra städer.
Hela stämningen andas enorm glädje och entusiasm. Det finns större självförtroende inom arbetarrörelsens styrkor, ungdomen och bland aktivister. Resultatet i EU-valet innebar ett hårt slag mot den monarkiskt-kapitalistiska regimen och mot det undergivna socialdemokratiska ledarskapet i PSOE, och stärkte vänstern och de antikapitalistiska tendenserna i samhället. Kung Juan Carlos avgång hänger ihop med denna stämning, som inte kommit som en blixt från en klar himmel.
Under de senaste fyra åren har den spanska arbetarklassen, ungdomen, och miljontals människor, glömda och krossade av den sociala och ekonomiska krisen, blivit huvudpersoner i en nästan ständig ström av massmobiliseringar, som fortfarande är i sitt uppsving, trots den fullständiga passiviteten hos ledarskapet för Spaniens största fackföreningar UGT och CCOO, som sitter på den största styrkan av alla att organisera och mobilisera.
Det mest betydelsefulla är de politiska konsekvenser som dessa mobiliseringar har och den alltmer antikapitalistiska karaktären hos rörelsens slagord och krav, som riktar sig mot bankirerna och storföretagen.
Det är dags att lansera en folklig mobilisering på gator och torg för att kräva början på en konstitutionsprocess för att göra sig av med den gamla regimen, för att omedelbart hålla omröstningar där folket får välja mellan monarki och republik, och för att trycka på för en ny konstitution och en demokratisk republik som ger fulla demokratiska rättigheter till befolkningen och de olika nationaliteter som finns i Spanien. Men vi måste koppla det senare till exproprieringen av den spanska oligarikin (som består av inte mer än 100 familjer) som kontrollerar de centrala delarna av ekonomin, för att ställa dem under arbetarklassens och hela samhällets kontroll, vilket skulle tillåta oss att planera ekonomin i den stora majoritetens intresse.
En ny generation av ung arbetarklass, ungdomar och aktivister blir mer och mer erfarna under loppet av dessa kamper, och detta är bara början. Kampen för en republik kommer inte stanna denna gång vid kapitalismens gränser utan kommer höja parollen ”vi vill ha en socialistisk republik”, och detta kommer ha konsekvenser inte bara i Spanien utan också utomlands.
Lucha de Clases (IMT Spanien)
3 juni 2014
Översättning från engelska av Stefan Kangas.
Här nedan har vi samlat videoklipp och bilder tagna av anonyma protesterande och som vi hittat på sociala medier:
Foton: http://www.huffingtonpost.es/2014/06/02/fotos-republica_n_5434110.html
Foton: https://web.archive.org/web/20140606071450/https://www.ecorepublicano.es/2014/06/la-tricolor-se-pasea-por-toda-espana.html
Barcelona:
Valencia:
Sevilla:
Zaragoza:
Vigo:
Granada: monarkins flagga sänks och republikens hissas.
Paris: