I dag är det exakt 200 år sedan Friedrich Engels föddes – denna revolutionära gigant som tillsammans med Marx skulle lägga grunden för den vetenskapliga socialismen: marxismen. Detta firar vi med att publicera ett av hans viktigaste verk: Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. För dig som vill ta upp kampen för ett annat samhälle är detta ett utmärkt ställe att börja.
Förordet till engelska upplagan 1892
[Allmän introduktion till dialektikens historia]
Föreliggande lilla skrift är ursprungligen en del av ett större helt. Omkring 1875 förkunnade d:r E. Dühring, privatdocent vid Berlinuniversitetet, plötsligt och tämligen högljutt sin omvändelse till socialismen och presenterade den tyska publiken inte bara en utförlig socialistisk teori utan också en komplett praktisk plan för samhällets omgestaltning. Det var självklart att han kastade sig över sina föregångare. Framför allt hedrade han Marx med att i fullt mått utgjuta sin vredes skålar över honom.
Detta skedde vid en tid, då det socialistiska partiets båda sektioner i Tyskland – eisenacharna och lassalleanerna – just hade fullbordat sin sammansmältning och därigenom fått inte bara ett ofantligt krafttillskott utan, vad mera var, förmågan att sätta in hela denna kraft mot den gemensamma fienden. Tysklands Socialistiska Parti stod i begrepp att raskt bli en makt att räkna med. Men för att kunna göra den till en sådan var den första betingelsen att man inte satte den nyvunna enheten på spel. Och d:r Dühring förberedde sig öppet att kring sin person samla en sekt, kärnan i ett blivande separat parti. Det blev alltså nödvändigt att ta upp den kastade stridshandsken och utkämpa striden, om det så behagade oss eller ej.
Detta var emellertid en om också inte alltför svår så dock tydligen en långvarig affär. Som var och en torde veta, besitter vi tyskar en förskräckligt djupgående grundlighet, ett grundligt djupsinne eller en djupsinnig grundlighet, hur man nu vill kalla det. När någon av oss utlägger något som han anser vara en ny doktrin, måste han först placera in det i ett allomfattande system. Han måste bevisa att såväl logikens första principer som också universums grundlagar från all evighets början inte existerat i något annat syfte än för att sist och slutligen leda fram till denna nyupptäckta teori som sätter kronan på verket. Och d:r Dühring var i detta avseende tillskuren helt efter nationellt mönster. Ingenting mindre än ett komplett ”filosofins system”, förnufts-, moral-, natur- och historiefilosofi; ett komplett ”Den politiska ekonomins och socialismens system” och slutligen en ”Kritisk historia över den politiska ekonomin” – tre stora oktavband, tungrodda till det yttre och till det inre, tre armékårer av argument, som förts i fält mot alla föregående filosofer och ekonomer i allmänhet och mot Marx i synnerhet – faktiskt ett försök till en komplett ”omvälvning av vetenskapen” – det var vad jag måste ge mig på. Jag måste behandla alla möjliga ting, från uppfattningarna om tid och rum och ända till bimetallism, från materiens och rörelsens evighet till de moraliska idéernas förgängliga natur, från Darwins naturliga urval till ungdomens uppfostran i ett framtida samhälle. I alla händelser har min opponents systematiska vidlyftighet gett mig tillfälle att gentemot honom och i en mera sammanhängande form, än detta tidigare gjorts, utveckla de av Marx och mig företrädda åsikterna om dessa synnerligen skilda ting. Och detta var den viktigaste orsaken till att jag kom att gripa mig an denna annars så otacksamma uppgift.
Mitt svar offentliggjordes först i form av en rad artiklar i Leipzigtidningen Vorwärts, socialistiska partiets huvudorgan, och senare i bokform: Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (”Anti-Dühring”), av vilken en andra upplaga 1886 utkom i Zürich.
På tillskyndan av min vän Paul Lafargue, för närvarande deputerad från Lille i den franska deputeradekammaren, sammanställde jag tre kapitel ur denna bok till en broschyr, som han översatte och 1880 offentliggjorde under titeln: Socialisme utopique et Socialisme scientifique. Efter denna franska text förbereddes en polsk och en spansk upplaga. 1883 sände våra tyska vänner ut stridsskriften på originalspråket. Sedan dess har man efter den tyska texten gett ut italienska, ryska, danska, holländska och rumänska översättningar. Om man räknar med föreliggande engelska upplaga har denna lilla skrift alltså spridits på tio språk. Jag vet faktiskt inte, om något annat socialistiskt verk, inte ens vårt Kommunistiska manifest av 1848 eller Marx’ Kapitalet, översatts så många gånger. I Tyskland har utkommit fyra upplagor om tillsammans ungefär 20 000 exemplar.
De i denna bok använda ekonomiska uttrycken överensstämmer, för så vitt de är nya, med dem som använts i den engelska upplagan av Marx’ Kapitalet. Vi betecknar som ”varuproduktion” den ekonomiska fas, under vilken föremålen produceras inte bara för producenternas bruk utan också i syfte att bytas, d.v.s. som varor, inte som bruksvärden. Denna fas sträcker sig från den första början av produktionen för byte ända fram till våra dagar. Sin fulla utveckling når den endast under den kapitalistiska produktionen, d.v.s. under betingelser, under vilka kapitalisten, produktionsmedlens ägare, mot lön sysselsätter arbetare – folk som är berövade alla produktionsmedel, undantagandes deras egen arbetskraft – och stoppar i sin ficka det överskott som produkternas försäljningspris ger utöver hans utlägg. Vi indelar den industriella produktionens historia sedan medeltiden i tre perioder:
1. Hantverk, små hantverksmästare med ett fåtal gesäller och lärlingar, varvid varje arbetare framställer den fullständiga artikeln;
2. Manufaktur, varvid ett större antal arbetare, grupperade i en stor verkstad, framställer den fullständiga artikeln enligt arbetsdelningens princip, i det varje arbetare utför endast en deloperation, så att produkten är färdig först sedan den undan för undan gått igenom allas händer;
3. Modern industri, varvid produkten framställes av maskiner, som drives med kraft, och arbetarens prestation inskränkes till att övervaka och korrigera mekanismens förrättningar.
Jag vet mycket väl, att innehållet i denna lilla bok kommer att ge en stor del av den brittiska publiken en stöt för huvudet. Men om vi på kontinenten skulle ha tagit den ringaste hänsyn till den brittiska ”respektabilitetens”, d.v.s. den brittiska kälkborgarandans fördomar, så skulle vi vara ännu värre däran, än vad nu är fallet. Denna skrift företräder vad vi kallar den ”historiska materialismen”, och ordet materialism klingar förfärligt illa för det stora flertalet brittiska läsare. ”Agnosticism”1 skulle väl gå an, men materialism – rent omöjligt.
Och dock ligger all modern materialisms urhem, ända från sextonhundratalet, ingen annanstans än just i – England.
”Materialismen är en boren son av Storbritannien. Redan dess skolastiker Duns Scotus frågade sig, huruvida materien inte kunde tänka.
För att möjliggöra detta under tog han sin tillflykt till guds allmakt, d.v.s. han tvingade teologin själv att predika materialismen. Han var dessutom nominalist.2 Nominalismen utgör ett viktigt element hos de engelska materialisterna, liksom den överhuvud taget är det första uttrycket för materialismen.
Den engelska materialismens verkliga stamfader är Bacon. Naturvetenskapen gäller för honom som den sanna vetenskapen och den sinnliga fysiken som naturvetenskapens förnämsta del. Anaxagoras med sina homoiomerier och Demokritos med sina atomer är ofta hans auktoriteter. Enligt hans lära är sinnena ofelbara och källan till allt vetande. Vetenskapen är erfarenhetsvetenskap och består i att använda en rationell metod på det för sinnena givna. Induktion, analys, jämförelse, iakttagelse, experiment är huvudbetingelserna för en rationell metod. Bland de egenskaper som är materien medfödda är rörelsen den första och förnämsta, inte blott som mekanisk och matematisk rörelse utan än mer som materiens drift, livskänsla, spänning, som kval – för att använda Jakob Böhmes uttryck. Materiens primitiva former är levande, individualiserande väsenskrafter, som är inneboende i densamma och producerar de specifika skillnaderna.3
Hos Bacon, såsom dess första skapare, döljer materialismen ännu naivt fröet till en allsidig utveckling. Materien ler i poetiskt sinnlig glans mot människan. Den aforistiska doktrinen själv vimlar däremot ännu av teologiska inkonsekvenser.
I sin fortsatta utveckling blir materialismen ensidig. Hobbes är den baconska materialismens systematiker. Sinnligheten förlorar sin charm och blir till matematikerns abstrakta sinnlighet. Den fysiska rörelsen offras för den mekaniska eller matematiska, geometrin proklameras som huvudvetenskapen. Materialismen blir människofientlig. För att kunna övervinna den människofientliga anden utan kött och blod på dess eget område måste materialismen döda sitt eget kött och bli asket. Den uppträder som ett förståndsväsen, men den utvecklar också förståndets hänsynslösa konsekvens.
Om sinnligheten lämnar människan alla kunskaper – demonstrerar Hobbes utgående från Bacon – så är åskådning, tanke, föreställning o.s.v. ingenting annat än fantomer från den kroppsliga världen som mer eller mindre avklätt sin sinnliga form. Vetenskapen kan blott ge dessa fantomer namn. Ett namn kan användas på flera fantomer. Det kan rentav finnas namn på namn. Det vore emellertid å ena sidan en motsägelse att låta alla idéer finna sitt ursprung i sinnesvärlden och å andra sidan att påstå, att ett ord skulle vara mera än ett ord, att det utom de föreställda, ständigt enskilda väsendena dessutom skulle finnas allmänna väsen. En okroppslig substans är snarare samma motsägelse som en okroppslig kropp. Kropp, vara, substans är en och samma reella idé. Man kan inte skilja tanken från en materia som tänker. Denna är alla förändringars subjekt. Ordet oändligt är meningslöst, om det inte betyder vår andes obegränsade förmåga. Då blott det materiella är möjligt att förnimma, att veta om, så vet man ingenting om guds existens. Endast min egen existens är viss. Varje mänsklig lidelse är en mekanisk rörelse, som slutar eller börjar. Driftens objekt är det goda. Människan är underkastad samma lagar som naturen. Makt och frihet är identiska.
Hobbes hade systematiserat Bacon men inte närmare motiverat hans grundprincip, kunskapernas och idéernas uppkomst ur sinnevärlden.
Locke motiverar Bacons och Hobbes’ princip i sin uppsats om det mänskliga förståndets ursprung.
Liksom Hobbes förintade den baconska materialismens teistiska fördomar, förintade Collins, Dodwell, Coward, Hartley, Priestly o.s.v. den lockeska sensualismens sista teologiska skranka. Mer än ett bekvämt och släpphänt sätt att bli religionen fri är deismen4 inte, åtminstone inte för materialisterna.” (K. Marx och F. Engels ”Die heilige Familie” (”Den heliga familjen”), Frankfurt am Main, 1845.)
Så uttalade sig Marx om den moderna materialismens brittiska ursprung.
Och om engelsmännen i dag inte känner sig så särskilt uppbyggda över det erkännande, som han ger deras förfäder, så kan det bara göra oss ont. Det förblir emellertid obestridligt, att Bacon, Hobbes och Locke var fäder till den lysande skola av franska materialister, vilka trots alla de segrar som tyskarna och engelsmännen vann över fransmännen till lands och till sjöss gjorde 1700-talet till ett övervägande franskt århundrade. Och detta långt före den franska revolution, som krönte århundradets slut, och vars resultat vi andra, i England liksom i Tyskland, fortfarande strävar efter att acklimatisera.
Det går nu en gång inte att förneka. När en bildad utlänning vid mitten av vårt århundrade slog sig ner i England, så var det en sak som mest slog honom, och det var den engelska ”respektabla” medelklassens – som han måste uppfatta det – religiösa bigotteri och dumhet. Vi var på den tiden alla materialister eller åtminstone mycket långt gående fritänkare. Det föreföll oss obegripligt, att nästan alla bildade människor i England trodde på allehanda möjliga under, och att till och med geologer som Buckland och Mantell förvrängde sin vetenskaps fakta, för att de inte alltför mycket skulle trampa den mosaiska skapelsehistoriens myter på tårna. Det föreföll obegripligt, att man för att finna människor, som vågade använda sitt förstånd i religiösa ting, måste gå till de obildade, till den ”otvättade hopen”, som det den gången hette, till arbetarna, särskilt de owenska socialisterna.
Men sedan dess har England blivit ”civiliserat”. Utställningen 1851 ringde dödsringningen över den engelska insulära isoleringen. England internationaliserades undan för undan, ifråga om mat och dryck, i seder, i föreställningar, till den grad, att jag mer och mer önskar, att vissa engelska seder skulle finna lika allmän utbredning på kontinenten som andra kontinentala bruk i England. Så mycket är säkert: den ökade användningen av sallatoljan (som före 1851 blott var känd av aristokratin) åtföljdes av en fatal utbredning av den kontinentala skepticismen i religiösa ting. Och så har det kommit sig, att agnosticismen visserligen ännu inte gäller för lika fin som den engelska statskyrkan, men dock, vad respektabiliteten angår, nästan står på samma steg som baptistsekten och i alla händelser intar en högre rang än frälsningsarmén. Och då kan jag inte tänka mig annat, än att det för många, som av hjärtat beklagar och fördömer denna framgång för otron, måste vara en tröst att få veta, att dessa nybakade idéer inte är av utländskt ursprung, inte är försedda med märket: Made in Germany, tyskt fabrikat, liksom så många andra artiklar för dagligt bruk, att de tvärtom är av gammalengelskt ursprung och att deras brittiska upphovsmän för tvåhundra år sedan gick ett bra stycke längre än deras efterkommande av i dag.
Sannerligen, vad är agnosticismen annat än ”blyg” materialism? Agnostikerns syn på naturen är alltigenom materialistisk. Hela den naturliga världen behärskas av lagar och utesluter absolut varje inverkan utifrån. Men, tillägger agnostikern försiktigt, vi är inte i stånd att bevisa existensen eller icke-existensen av något högsta väsen utanför den oss bekanta världen. Detta förbehåll kunde ha sitt värde under den tid, då Laplace på Napoleons fråga, varför skaparen inte en enda gång nämnts i den store astronomens Mécanique Céleste, gav det stolta svaret: je n’avais pas besoin de cette hypothése (jag behövde inte den hypotesen). Men i dag lämnar vår tankebild om världsaltet i dess utveckling absolut inte rum för någon skapare eller för någon regent. Om man emellertid ville antaga ett högsta väsen utanför hela den existerande världen, så vore detta i sig självt en motsägelse och därtill – förefaller det mig – en oprovocerad kränkning av religiösa människors känslor.
Likaså erkänner vår agnostiker, att allt vårt vetande vilar på de meddelanden, som vi mottager genom våra sinnen. Men, fortsätter han, hur kan vi veta, om våra sinnen ger oss riktiga avbilder av de ting, som de förnimmer? Och vidare säger han oss: när han talar om tingen eller deras egenskaper, så menar han i verkligheten inte dessa ting och deras egenskaper själva, om vilka han inte kan veta något bestämt, utan blott de intryck, som de gjort på hans sinnen. Det är visserligen ett betraktelsesätt, som det förefaller svårt att nå med blott argumentation. Men innan människorna argumenterade, handlade de. ”I begynnelsen var handlingen.” Och mänskligt handlande hade redan löst svårigheten, långt innan mänskligt snusförnuft uppfann den. The proof of the pudding is in the eating. (Man prövar puddingen genom att äta den.) I det ögonblick då vi för vårt eget bruk använder dessa ting, alltefter de egenskaper som vi iakttager hos dem, i samma ögonblick underkastar vi våra sinnens iakttagelser ett ofelbart prov ifråga om deras riktighet eller oriktighet. Om dessa iakttagelser var oriktiga, då måste också vårt omdöme om hur ett dylikt ting kan användas vara oriktigt, och vårt försök att använda det måste misslyckas. Men om vi uppnår vårt syfte, om vi finner att tinget motsvarar vår föreställning om det, att det utför det som vi använt det till, då är detta ett positivt bevis för att inom dessa gränser våra iakttagelser om tinget och om dess egenskaper stämmer med den utanför oss existerande verkligheten. Finner vi däremot att vi gjort ett misstag, då dröjer det vanligen inte heller länge, innan vi upptäcker orsaken därtill. Vi finner att den iakttagelse som låg till grund för vårt försök antingen själv var ofullständig eller ytlig eller var sammanlänkad med resultaten av andra iakttagelser på ett sätt som inte rättfärdigade det hela; det kallar vi en oriktig slutledning. Så länge vi riktigt skolar och använder våra sinnen och låter våra handlingar begränsas av de skrankor, som riktigt gjorda och utnyttjade iakttagelser satt, så länge skall vi finna, att resultaten av våra handlingar lämnar bevis för våra iakttagelsers överensstämmande med de iakttagna tingens verkliga natur. Inte i ett enda fall, så långt hittills är bekant, har vi tvingats dra den slutsatsen, att våra vetenskapligt kontrollerade sinnesintryck ger vår hjärna föreställningar om yttervärlden, som till sin natur avviker från yttervärlden, eller att det existerar en medfödd brist på överensstämmelse mellan yttervärlden och våra sinnesintryck av densamma.
Men då kommer den nykantianska agnostikern och säger: ja, vi kan möjligen riktigt iakttaga ett tings egenskaper, men inte genom någon som helst sinnes- eller tankeprocess fatta själva tinget. Detta ting i sig befinner sig bortom vår kunskap. På detta svarade redan Hegel för länge sedan: om ni känner alla ett tings egenskaper, så känner ni också tinget självt; det återstår då ingenting annat än det faktum, att nämnda ting existerar utanför oss, och så snart era sinnen har bibringat er dessa fakta, har ni fattat den sista resten av detta ting, Kants berömda ting-i-sig som det skulle vara omöjligt att lära känna. I dag kan vi till detta blott ytterligare tillfoga, att vår kännedom om naturföremålen på Kants tid var fragmentarisk nog, för att man bakom varje ting skulle kunna förmoda ännu ett särskilt hemlighetsfullt ting i sig. Men sedan dess har dessa ofattbara ting, det ena efter andra, dragits med av vetenskapens gigantiska framsteg, analyserats och, vad mera är, reproducerats. Och vad vi kan tillverka, det kan vi förvisso inte beteckna som omöjligt att lära känna. För kemin under den första hälften av vårt århundrade var de organiska substanserna sådana hemlighetsfulla ting. Nu lär vi att bygga upp dem den ena efter den andra av de kemiska grundämnena och utan hjälp av organiska processer. Den moderna kemin förklarar: så snart den kemiska byggnaden av vilken som helst kropp är bekant, så kan denna kropp sammansättas av grundämnena. Nu är vi ännu fjärran från en noggrann kännedom om de högsta organiska substansernas sammansättning, de s.k. äggvitekropparna, men det finns alls ingen grund att förutsätta, att vi inte – om också först efter århundraden – skall nå denna kunskap och med dess hjälp göra konstgjord äggvita. Men kommer vi därhän, så har vi också samtidigt producerat organiskt liv, ty liv, från dess lägsta till dess högsta former, är inget annat än äggvitekropparnas normala existensform.
Men har vår agnostiker en gång gjort dessa formella förbehåll, så talar och handlar han alldeles som den inbitna materialist han i grunden är. Han må säga: såvitt vi vet, kan materia och rörelse eller, som man nu säger, energi varken skapas eller förstöras, men vi har inget bevis för att inte båda skapats vid någon obekant tidpunkt. Men försök en gång att i ett givet fall använda detta erkännande mot honom, så kommer han snabbast möjligt att visa hem er. Om han erkänner spiritualismens möjlighet in abstracto, så vill han inte veta av den in concreto. Han kommer att säga er: såvitt vi vet och kan veta finns det ingen skapare eller regent för världsalltet, så vitt det beror på oss är materia och energi lika omöjliga att skapa som att förstöra. För oss är tänkandet en form av energi, en funktion av hjärnan. Allt vad vi vet går ut på, att den materiella världen behärskas av oföränderliga lagar – o.s.v., o.s.v. Så långt han alltså är en vetenskaplig man, så långt han vet något, så långt är han materialist. Utanför sin vetenskap, på områden där han inte är hemma, översätter han sin okunnighet till grekiska och kallar den agnosticism.
I varje fall tycks ett vara säkert: även om jag vore agnostiker, skulle jag inte kunna beteckna den historieuppfattning som skisserats i denna broschyr som ”historisk agnosticism”. Religiösa människor skulle skratta ut mig, och agnostikerna skulle upprörda fråga mig, om jag gjorde narr av dem. Och alltså hoppas jag, att inte heller den brittiska ”respektabiliteten”, som man på tyska kallar kälkborgerlighet, skall bli alltför upprörd, om jag på det engelska språket liksom på så många andra använder uttrycket: ”historisk materialism”, för att beteckna den uppfattning av världshistoriens förlopp, som ser den yttersta orsaken och den avgörande drivkraften till alla viktiga historiska händelser i samhällets ekonomiska utveckling, i de förändringar som produktions- och utbytessättet undergår, i den därav uppkommande splittringen av samhället i olika klasser och i dessa klassers strider med varandra.
Man skall kanhända desto hellre göra denna eftergift, när jag påvisar, att den historiska materialismen kan vara av nytta rentav för den brittiska kälkborgarens respektabilitet.5 Jag har hänvisat till det faktum, att varje bildad utlänning, som för fyrtio eller femtio år sedan slog sig ner i England, med ovilja såg, vad som måste förefalla honom som religiöst bigotteri och vanvett hos engelska ”respektabla” medelklassen. Jag skall nu påvisa, att den respektabla engelska medelklassen vid denna tid dock inte var helt så dum, som det tycktes den intelligenta utlänningen. Dess religiösa tendenser låter sig förklaras.
[Religionens roll i den brittiska arbetarklassen]
När Europa lämnade medeltiden, var det borgerskap som höll på att uppstå i städerna dess revolutionära element. Den erkända ställning, som det erövrat inom den medeltida feodalförfattningen, hade redan blivit för trång för dess expansionskraft. Borgerskapets fria utveckling ville inte längre veta av feodalsystemet, feodalsystemet måste falla.
Men feodalsystemets stora internationella centrum var den romersk-katolska kyrkan. Den förenade hela det feodaliserade Västeuropa, trots alla inre krig, till ett stort politiskt helt, som stod i motsättning såväl till den grekisk-ortodoxa som till den mohammedanska världen. Den omgav feodalförfattningen med den gudomliga välsignelsens helgongloria. Den hade inrättat sin egen hierarki efter feodalt mönster, och slutligen var den den största av alla feodalherrar, ty minst tredjedelen av all katolsk jordegendom tillhörde den. Innan den världsliga feodalismen i varje land och i det enskilda kunde angripas, måste denna dess centrala, helgade organisation förstöras.
Sida vid sida med borgerskapets uppblomstring försiggick emellertid ett väldigt uppsving för vetenskapen. Astronomi, mekanik, fysik, anatomi, fysiologi bedrevs åter. Borgerskapet behövde för att kunna utveckla sin industriella produktion en vetenskap, som undersökte naturföremålens egenskaper och naturkrafternas verkningssätt. Men hittills hade vetenskapen endast varit kyrkans ödmjuka tjänarinna, som inte tillåtits att överskrida de av tron satta skrankorna – kort sagt, den hade varit allt utom vetenskap. Nu revolterade vetenskapen mot kyrkan. Borgerskapet behövde vetenskapen och deltog i revolten.
Jag har härmed blott berört två av de områden, på vilka det uppåtsträvande borgerskapet måste komma i konflikt med den bestående kyrkan. Det räcker emellertid för att bevisa, för det första att det just var detta borgerskap som var den mest intresserade klassen i kampen mot den katolska kyrkans maktställning, och för det andra att på den tiden varje kamp mot feodalismen antog religiös förklädnad, i första hand måste rikta sig mot kyrkan. Men om stridsropet också höjdes av universiteten och städernas köpmän, så fann det oundvikligt starkt genljud bland lantbefolkningens massor, bönderna, som överallt förde en hård kamp mot sina andliga och världsliga feodalherrar, en kamp som rentav gällde själva existensen.
Det europeiska borgerskapets stora kamp mot feodalismen kulminerade i tre stora avgörande slag.
Det första var det som vi kallar reformationen i Tyskland. Luthers maning till revolt mot kyrkan besvarades av två politiska uppror: först lågadelns under Frans von Sickingen 1523, sedan det stora bondekriget 1525. Båda slogs ner, huvudsakligen till följd av obeslutsamhet från det mest intresserade partiets, stadsborgerskapets, sida, en obeslutsamhet vars orsaker vi här inte kan undersöka. Från det ögonblicket urartade kampen till ett krakel mellan de enskilda furstarna och den kejserliga centralmakten och hade till följd att Tyskland för tvåhundra år ströks ur raden av politiskt verksamma nationer i Europa. Den lutherska reformationen ledde utan tvivel till en ny religion – och det till en sådan, som den absoluta monarkin just behövde. Knappt hade de nordosttyska bönderna antagit lutherdomen, så degraderades de också från fria människor till livegna.
Men där Luther misslyckades, där segrade Calvin. Hans troslära var anpassad för de djärvaste av de dåtida borgarna. Hans nådaval var det religiösa uttrycket, för det faktum, att i affärsvärlden konkurrensframgången eller bankrutten inte är avhängig av den enskildes verksamhet, utan av omständigheter, som är oavhängiga av honom. ”Sålunda beror ingenting på någons görande eller låtande utan på barmhärtigheten” hos överlägsna, men obekanta ekonomiska krafter. Och detta var alldeles särskilt sant under en tid av ekonomisk omvälvning, då alla gamla handelsvägar och handelscentra trängdes undan av nya, då Amerika och Indien öppnades för världen och då till och med de allra ärevördigaste ekonomiska trosartiklarna – guldets och silvrets värde – vacklade och föll. Därtill var Calvins kyrkoförfattning alltigenom demokratisk och republikansk. Men där guds rike var republikaniserat, kunde denna världens riken där förbli konungar, biskopar och feodalherrar underdåniga? Om det tyska lutherdömet blev ett fogligt verktyg i de tyska småfurstarnas händer, så grundade calvinismen en republik i Holland och starka republikanska partier i England och i synnerhet i Skottland.
I calvinismen fann borgerskapets andra stora resning sin kampteori fullt färdig. Denna resning ägde rum i England. Städernas borgerskap började den, och landsbygdens medelbönder (yeomanry) förde den till seger. Det är ganska märkligt: i alla de tre stora borgerliga revolutionerna levererade bönderna hären till slaget, och bönderna är just den klass, som efter vunnen seger säkrast ruineras genom denna segers ekonomiska följder. Hundra år efter Cromwell var Englands yeomanry så gott som försvunnet. Men i varje fall var det blott genom inblandningen från dessa yeomanrys sida och från städernas plebejiska element, som striden utkämpades ända till dess yttersta avgörande och Karl I kom på schavotten. För att borgerskapet blott skulle skörda om också bara de frukter av segern, som vid den tidpunkten var mogna, var det nödvändigt, att revolutionen fördes långt ut över målet – alldeles som 1793 i Frankrike och 1848 i Tyskland. Detta tycks faktiskt vara en av det borgerliga samhällets utvecklingslagar.
På detta övermått av revolutionär verksamhet följde den oundvikliga reaktionen, som i sin tur sköt långt över målet. Efter en rad vacklanden stabiliserades äntligen den nya tyngdpunkten, och tjänade den fortsatta utvecklingen som utgångspunkt. Den storartade period i den engelska historien, som kälkborgerligheten betecknar som ”det stora upproret”, och de strider som därefter följde fick sin avslutning med den relativt obetydliga händelsen 1689, som den liberala historieskrivningen kallar ”den ärorika revolutionen”.
Den nya utgångspunkten var en kompromiss mellan den uppkommande bourgeoisin och de tidigare feodala storgodsägarna. Ehuru dessa då liksom i dag betecknades som aristokratin, var de redan sedan länge på väg att bli vad Louis Philipp i Frankrike först långt senare blev: nationens första borgare. Som tur var för England hade de gamla feodalbaronerna under rosornas krig ömsesidigt slagit ihjäl varandra. Deras efterföljare, om de också i allmänhet var ättlingar av samma gamla familjer, kom dock från så avlägsna sidolinjer, att de utgjorde en helt ny kår. Deras vanor och tendenser var långt mera borgerliga än feodala. De kände fullständigt penningens värde och började genast höja sina jordräntor genom att låta fåravel tränga ut hundratals små arrendatorer. Henrik VIII skapade massor av nya bourgeois-jordlorder genom att skänka och slumpa bort kyrkogodsen. Samma verkan hade konfiskationen av storgods, som oavbrutet fortsatte ända till slutet av sextonhundratalet, och vilka sedan överlämnades till personer, som helt eller till hälften var uppkomlingar. Därför hade den engelska ”aristokratin” sedan Henrik VIII:s tid inte endast underlåtit att motarbeta den industriella produktionens utveckling utan tvärtom sökt dra nytta av densamma. Och likaså hade vid varje tillfälle en del av storgodsägarna visat sig redo att av ekonomiska och politiska skäl samverka med finans- och industribourgeoisins ledare. Så hade alltså kompromissen 1689 lätt kommit till stånd. De politiska spolia opima – ämbeten, sinekurer, stora inkomster – stannade hos de stora lantadelsfamiljerna på det villkoret, att de tillräckligt tillvaratog den finansiella, fabricerande och handelsidkande medelklassens ekonomiska intressen. Och dessa ekonomiska intressen var redan på den tiden mäktiga nog. De bestämde sist och slutligen nationens allmänna politik. Om enskilda frågor kunde man tvista, men den aristokratiska oligarkin visste blott alltför väl, hur oskiljbart sammanlänkad dess egen ekonomiska prosperitet var med den industriella och kommersiella bourgeoisin.
Från denna tid var bourgeoisien en blygsam men erkänd beståndsdel av Englands härskande klasser. Med dem alla hade den det gemensamma intresset att hålla nere den stora arbetande massan av folket. Köpmannen eller fabrikanten själv intog i förhållande till sina biträden, sina arbetare, sina tjänare ställningen av husbonde eller, som man ännu för kort tid sedan kallade det i England, av ”naturlig överordnad”. Han måste pressa ur dem så mycket och så bra arbete som möjligt. I detta syfte måste han uppfostra dem till motsvarande underkastelse. Han var själv religiös. Hans religion hade gett honom den fana, under vilken han bekämpat konung och lorder. Det dröjde inte länge så hade han också upptäckt det medel, som denna religion bjöd honom, att bearbeta sinnena hos hans naturliga underlydande och komma dem att följa befallningarna från de husbönder, som gud i sitt outrannsakliga rådslag givit dem. Kort sagt: den engelska bourgeoisin medverkade nu till att hålla nere de ”lägre stånden”, den stora producerande folkmassan, och ett av de därvid använda medlen var det religiösa inflytandet.
Men därtill kom ännu en annan omständighet, som stärkte bourgeoisins religiösa böjelser: materialismens uppkomst i England. Denna nya gudlösa lära förskräckte inte bara den fromma medelklassen, den förklarade sig till på köpet vara en filosofi, som bara passade för lärda och bildade världsmän, i motsats till religionen, som var god nog för den obildade stora massan, bourgeoisin inbegripen. Med Hobbes beträdde den scenen som försvarare av den konungsliga allsmakten och manade den absoluta monarkin att hålla nere denna puer robustus sed malitiosus, folket. Och även hos Hobbes’ efterföljare, Bolingbroke, Shaftesbury o.s.v. blev materialismens nya deistiska form en aristokratisk esoterisk lära och därför förhatlig för bourgeoisin inte bara på grund av sitt religiösa kätteri utan också på grund av sin antiborgerliga politiska riktning. I enlighet härmed, i motsats till aristokratins materialism och deism, lämnade också ju de protestantiska sekterna, som levererade fanan och manskapet i kampen mot Stuartarna,6 likaså den framskridna medelklassens viktigaste stridskrafter och bildar ännu i dag det ”stora liberala partiets” ryggrad.
Emellertid spred sig materialismen från England till Frankrike, där den fann en andra materialistisk filosofskola, som framgått ur cartesianismen och med vilken den smälte samman. Också i Frankrike blev den till en början en uteslutande aristokratisk doktrin. Men snart trädde dess revolutionära karaktär i dagen. De franska materialisterna inskränkte inte sin kritik blott till religiösa ting. De kritiserade varje vetenskaplig tradition, varje politisk institution under sin tid. För att uppvisa sin teoris allmänna användbarhet tog de den kortaste vägen: de använde den djärvt på alla vetandets grenar i det jätteverk, efter vilket de uppkallats, i ”l’Encyclopédie”. Så blev då materialismen i den ena eller den andra formen – som klart uttalad materialism eller som deism – hela den bildade franska ungdomens världsåskådning, och det i sådan skala att den lära, som engelska rojalister satt till världen, under den stora revolutionen gav de franska republikanerna och terroristerna den teoretiska fanan och lämnade texten till ”Deklarationen om de mänskliga rättigheterna”.
Den stora franska revolutionen var bourgeoisins tredje resning, men den första som helt kastat den religiösa täckmanteln och utkämpades på öppet politisk mark. Men den var också den första, som verkligen utkämpades ända till förintande av den ena av de kämpande parterna, aristokratin, och till fullständig seger för den andra, bourgeoisin. I England fick de förrevolutionära och efterrevolutionära institutionernas oavbrutna kontinuitet och kompromissen mellan storgodsägare och kapitalister sitt uttryck i de rättsliga precedensfallens kontinuitet såväl som i det pietetsfulla bibehållandet av de feodala rättsformerna. I Frankrike åstadkom revolutionen en fullständig brytning med traditionerna från det förflutna, sopade bort de sista spåren av feodalism och skapade i Code civil en mästerlig anpassning av den gamla romerska rätten till moderna kapitalistiska förhållanden – detta nästan fulländade uttryck för de juridiska förhållanden, som uppstår under det ekonomiska utvecklingsstadium, som Marx betecknat som ”varuproduktion”. Så mästerlig, att denna revolutionära franska lagbok ännu i dag i alla länder – England inte undantaget – tjänar som mönster vid reformer av egendomsrätten. Men utöver detta må vi inte glömma en sak. Om den engelska rätten fortsätter att uttrycka det kapitalistiska samhällets ekonomiska förhållanden på ett barbariskt feodalspråk, som motsvarar den sak som skall uttryckas lika mycket som den engelska ortografin det engelska uttalet – vous écrivez Londres et vous prononcez Constantinople (ni skriver London och uttalar Konstantinopel) har en fransman sagt – så är denna samma engelska rätt dock den enda, som oförfalskad har upprätthållit och till Amerika och kolonierna omplanterat den bästa delen av den personliga frihet, den lokala självförvaltning och den säkerhet för allt främmande ingripande utom lagens, kort sagt de forngermanska friheter, som under den absoluta monarkin gick förlorade på kontinenten och hittills inte fullständigt återerövrats någonstans.
Men låt oss återvända till vår brittiska bourgeois. Den franska revolutionen gav honom ett härligt tillfälle att med hjälp av monarkierna på kontinenten ruinera den franska sjöfarten, att annektera de franska kolonierna och undertrycka de sista franska anspråken på medherravälde över haven. Det var den ena grunden varför han bekämpade den. Den andra var, att denna revolutions metoder var honom mycket motbjudande. Inte bara dess ”fördömliga” terrorism utan redan dess försök att ända till det yttersta genomföra bourgeoisens herravälde. Vad i all världen skulle den brittiska bourgeoisen ta sig till utan sin aristokrati, som lärde honom umgängessätt (det var också därefter) och uppfann moder åt honom, som levererade officerare för armén, vilken upprätthöll ordningen hemma, och för flottan, som erövrade nya kolonialbesittningar och nya marknader? – Visserligen fanns det också en framskriden minoritet bland bourgeoisin, människor vars intressen inte vunnit särdeles på kompromissen. Denna minoritet, som bestod av den lägre medelklassen, sympatiserade med revolutionen, men den var maktlös i parlamentet.
Ju mer alltså materialismen blev den franska revolutionens credo, desto fastare höll den gudfruktiga engelska bourgeoisen fast vid sin religion. Hade inte terrortiden i Paris bevisat, vad som blir följden, om folket förlorar religionen? Ju mer materialismen från Frankrike utbredde sig över grannländerna och fick förstärkning av besläktade teoretiska strömningar, i synnerhet den tyska filosofin, ju mer materialism och fritänkeri över huvud taget faktiskt blev den nödvändiga kvalifikationen för en bildad människa på kontinenten, desto segare höll den engelska medelklassen fast vid sina mångfaldiga religiösa trosbekännelser. De kunde avvika från varandra aldrig så mycket, avgjort religiösa, kristliga bekännelser var de alla.
Under det att revolutionen säkerställde bourgeoisins politiska triumf i Frankrike, inledde Watt, Arkwright, Cartwright och andra en industriell revolution i England, som fullständigt försköt den ekonomiska maktens tyngdpunkt. Bourgeoisins rikedom växte nu oändligt mycket snabbare än jordaristokratins. Inom bourgeoisin själv trädde finansaristokratin, bankirerna o.s.v. mer och mer i bakgrunden för fabrikanterna. Kompromissen från 1689 – även efter de ändringar som undan för undan ägt rum till förmån för bourgeoisin – motsvarade inte längre parternas ställning. Dessa parters karaktär hade likaledes förändrats: bourgeoisin av år 1830 var mycket olika den från det förra århundradet. Den politiska makt, som aristokratin ännu hade och som sattes in mot den nya industriella bourgeoisins anspråk, blev oförenlig med de nya ekonomiska intressena. En förnyad kamp mot aristokratin blev nödvändig. Denna kunde endast sluta med den nya ekonomiska maktens seger. Under intrycket av den franska revolutionen 1830 genomdrevs till en början trots allt motstånd reformakten. Denna gav bourgeoisin en erkänd och mäktig ställning i parlamentet. Så kom avskaffandet av spannmålslagarna7, som en gång för alla gav bourgeoisin och i synnerhet dess verksammaste del, fabrikanterna, en förhärskande ställning över jordaristokratin. Detta var bourgeoisins största seger men också den sista, som den vann i sitt eget uteslutande intresse. Alla sina senare triumfer måste den dela med en ny social makt, som till en början var dess förbundne men därefter dess rival.
Den industriella revolutionen hade skapat en klass av fabricerande storkapitalister men också en vida talrikare klass fabriksarbetare. Denna klass tillväxte oupphörligt, allteftersom den industriella revolutionen spred sig från den ena produktionsgrenen till den andra. Men med deras antal växte också deras makt, och denna makt visade sig redan 1824, då de tvingade det motsträviga parlamentet att upphäva lagarna mot föreningsfriheten. Under reformagitationen utgjorde arbetarna reformpartiets radikala flygel. När 1832 års akt uteslöt dem från rösträtten, sammanfattade de sina krav i Folkfrihetsbrevet (People’s Charter) och konstituerade sig – i motsättning till det stora borgerliga partiet mot spannmålstullarna – som oavhängigt Chartistparti. Detta var det första arbetarpartiet i vår tid.
Så kom revolutionerna på kontinenten i februari och mars 1848, under vilka arbetarna spelade en så betydande roll och under vilka de åtminstone i Paris uppträdde med krav, som var absolut oantagliga från det kapitalistiska samhällets ståndpunkt. Och så följde den allmänna reaktionen. Först chartisternas nederlag den 10 april 1848, så krossandet av arbetarupproret i Paris i juni samma år, sedan olyckorna 1849 i Italien, Ungern, Sydtyskland, slutligen Louis Bonapartes seger över Paris den 2 december 1851. Så hade – åtminstone för någon tid – arbetarkravens spöke förjagats, men till vilket pris! Om alltså den brittiska bourgeoisen redan tidigare var övertygad om nödvändigheten att hålla folkets breda lager i religiös anda, hur mycket mera tvingande måste han inte känna denna nödvändighet efter alla dessa erfarenheter? Och utan att ta den ringaste notis om sina kamraters hånskratt på kontinenten fortsatte han år ut och år in att använda tusenden och tiotusenden på att evangelisera de lägre stånden. Inte nöjd med sitt eget religiösa maskineri, vände han sig till Broder Jonathan8, den då förtiden största organisatören ifråga om det religiösa geschäftet, och importerade från Amerika revivalismen9, Moody och Sankey och så vidare. Slutligen tog han emot till och med Frälsningsarméns farliga hjälp, denna institution som ger nytt liv åt urkristendomens propagandamedel, som vänder sig till de fattiga som till guds utvalda, som på sitt religiösa sätt bekämpar kapitalismen och så odlar ett element av urkristen klasskamp, som en dag kan bli mycket fatalt för de välsituerade som i dag betalar klingande kontanter för densamma.
Det tycks vara en lag för den historiska utvecklingen, att bourgeoisin inte i ett enda europeiskt land – åtminstone inte för någon längre tid – kan erövra den politiska makten på samma oinskränkta sätt, som feodalaristokratin besatt den under medeltiden. Till och med i Frankrike, där feodalismen så fullständigt utrotats, har bourgeoisin som helhetsklass blott ägt herraväldet under korta tidsrymder. Under Louis Philipp, 1830-1848, härskade blott en liten del av bourgeoisin, den vida större delen uteslöts från valrätten genom den höga censusbestämmelsen. Under den andra republiken härskade hela bourgeoisin, men blott i tre år. Dess oduglighet banade väg för andra kejsardömet. Först nu, under tredje republiken, har bourgeoisin som helhet under tjugu års tid haft hand om rodret, och därvid utvecklar den redan nu glädjande tecken på förfall. Ett långvarigt herravälde för bourgeoisin har hittills blott varit möjligt i länder som Amerika, där feodalismen aldrig funnits och samhället från första början uppstod på borgerlig grundval. Och till och med i Frankrike och Amerika står redan bourgeoisins efterföljare, arbetarna, utanför dörren och bultar.
I England har bourgeoisin aldrig haft oinskränkt makt. Till och med segern 1832 lämnade aristokratin i nästan uteslutande besittning av alla höga styrande poster. Den foglighet varmed den rika medelklassen fann sig i detta förblev mig oförklarlig, tills en dag den stora liberala fabrikanten, herr W. A. Forster, i ett tal bönföll de unga männen i Bradford att för sin egen framgångs skull ändå lära sig franska och därvid berättade, hur fåraktigt dum han känt sig, då han som nybliven statsminister på en gång fördes in i kretsar, där franska var minst lika nödvändigt som engelska! Och faktiskt var den dåtida engelska bourgeoisin i genomsnittet fullständigt obildade uppkomlingar, som antingen de ville det eller inte måste avstå från de högre statsämbeten åt aristokratin, där det fordrades andra egenskaper än insulär inskränkthet och insulär uppblåsthet, pepprad med slughet i affärer.*
Till och med ännu i dag visar de ändlösa tidningsdebatterna om ”middle-class-education”, att den engelska medelklassen ännu inte anser sig god nog för den bästa uppfostran och ser sig om efter något mera anspråkslöst. Det syntes sålunda också efter spannmålslagens avskaffande självklart, att de män, som vunnit segern, män som Cobden, Bright, Forster o.s.v., skulle förbli utanför varje deltagande i den officiella regeringen, tills äntligen, tjugu år senare, en ny reformakt öppnade departementsporten för dem. Ja, ända tills i dag har den engelska bourgeoisin varit så helt genomträngd av känslan av sin egen samhälleliga inferioritet, att den på sin egen och folkets bekostnad underhåller en kast av eleganta lättingar, som vid alla galatillställningar värdigt måste representera nationen. Själv känner sig bourgeoisin högst smickrad om någon bourgeois befinnes värdig att släppas in i denna exklusiva korporation, som bourgeoisin sist och slutligen själv fabricerat.
Så hade den industriella och kommersiella medelklassen alltså inte gått i land med att fullständigt fördriva jordaristokratin från den politiska makten, när den nya konkurrenten, arbetarklassen, visade sig på scenen. Reaktionen efter chartiströrelsen och efter revolutionerna på kontinenten, vidare den engelska industrins oerhörda expansion 1848-66 (som vanligen uteslutande skrives frihandeln tillgodo, men för vilken man vida mer har att tacka den kolossala tillväxten av järnvägar, oceanångare och samfärdsmedel överhuvudtaget) hade på nytt bringat arbetarna i avhängighet av liberalerna, hos vilka de – liksom under den förchartistiska tiden – bildade den radikala flygeln. Undan för undan blev emellertid arbetarnas krav på rösträtt omöjliga att stå emot. Under det att whigs, liberalernas ledare, ännu bävade tillbaka, bevisade Disraeli sin överlägsenhet. Han utnyttjade det för tories gynnsamma ögonblicket, i det han införde household-rösträtten (som inneslöt var och en som bodde i enfamiljshus) i städernas valkretsar och därmed förknippade en ändring av valkretsarna. Sedan följde snart den hemliga röstningen (the ballot), så, 1884, utsträckandet av household-rösträtten till alla grevskapsvalkretsar och en ny indelning av valkretsarna, som åtminstone något så när utjämnade dessa. Genom allt detta ökades arbetarklassens makt vid valen i så hög grad, att de nu utgör majoriteten av väljarna i 150 till 200 valkretsar. Men det finns ingen bättre skola, då det gäller att inplantera respekt för traditionen, än det parlamentariska systemet! Om medelklassen med andakt och vördnad betraktar den grupp, som lord John Manners skämtsamt benämner ”vår gamla adel”, så såg på den tiden massan av arbetare med respekt och vördnad på den då för tiden så kallade ”bättre klassen”, bourgeoisin. Och faktiskt var den brittiska arbetaren för femton år sedan en mönsterarbetare, vars respektfulla hänsynstagande till hans arbetsgivares ställning och vars självbehärskning och ödmjukhet, då det gällde att resa anspråk för sig själv, göt balsam i de sår som våra tyska katedersocialister fått genom sina egna tyska arbetares obotliga kommunistiska och revolutionära tendenser.
Men de engelska borgarna var goda affärsmän och såg längre än de tyska professorerna. Endast motvilligt hade de delat sin makt med arbetarna. Under chartisttiden hade de lärt, vad denna puer robustus sed malitiosus, folket, var i stånd till. Sedan dess hade större delen av Folkfrihetsbrevet påtvingats dem och blivit landslag. Mer än någonsin gällde det nu att tygla folket genom moraliska medel. Men det första och viktigaste moraliska medlet, varmed man verkar på massorna, förblir – religionen. Ur detta stammar den prästerliga majoriteten i skolmyndigheterna, därav bourgeoisins växande självbeskattning till förmån för alla sorters from demagogi, från ritualismen och ner till Frälsningsarmén.
Och nu kom den brittiska respektabla kälkborgerlighetens10 triumf över den kontinentala bourgeoisins fritänkeri och religiösa indifferens. Frankrikes och Tysklands arbetare hade blivit rebelliska. De var helt genomsyrade av socialismen och därvid, av mycket goda grunder, inte alls så noga ifråga om medlens laglighet, då det gällde att rycka till sig makten. Puer robustus hade här faktiskt med varje dag blivit allt mer malitiosus. Vad återstod då för en sista hjälpkälla för den franska och tyska bourgeoisen annat än att stillatigande låta sitt fritänkeri falla, alldeles på samma sätt som en käck ung spoling, då sjösjukan mer och mer bemäktigar sig honom, låter den brinnande cigarren försvinna, vilken han självmedvetet gått och stoltserat med ombord. En efter en antog bespottarna en yttre mask av fromhet, talade med aktning om kyrkan, dess läror och riter och deltog själv i de sistnämnda i den mån det var absolut nödvändigt. Franskt borgerskap vägrade att äta kött på fredagen, och tyskt borgerskap satt i sina kyrkbänkar och svettades igenom ändlösa protestantiska predikningar. De hade haft otur med sin materialism. ”Religionen måste bevaras åt folket” – det var det sista och enda medlet att rädda samhället från total undergång. Olyckligt nog för dem själva upptäckte de detta först sedan de gjort allt som stod i mänsklig förmåga att för alltid ruinera religionen. Och då kom det ögonblick, då det blev den brittiska bourgeoisens tur att håna och ropa till dem: ”Era narrar, det hade jag kunnat säga er redan för tvåhundra år sedan!”
Det oaktat, fruktar jag, kommer varken den brittiska bourgoisens korkade religiositet eller den kontinentala bourgeoisens post festum inträffade omvändelse att kunna dämma upp den stigande proletära floden. Traditionen är en mäktig hämmande kraft, den är tröghetskraften i historien. Men den är blott passiv och måste därför duka under. Inte ens religionen utgör i längden någon skyddsmur för det kapitalistiska samhället. Om våra juridiska, filosofiska och religiösa föreställningar är de närmare eller avlägsnare avläggarna av de i ett givet samhälle härskande ekonomiska förhållandena, så kan dessa föreställningar i längden inte hålla sig, sedan de ekonomiska förhållandena grundligt förändrats. Antingen måste vi tro på övernaturlig uppenbarelse eller också erkänna, att inga religiösa predikningar är i stånd att stöda ett samhälle som bryter samman.
Och faktiskt, också i England har arbetarna åter börjat röra på sig. Utan tvivel är de fångna i allehanda traditioner. Bourgeoistraditioner – så den vitt spridda vidskepelsen, att endast två partier är tänkbara, konservativa och liberala, och att arbetarklassen måste tillkämpa sig sin befrielse med tillhjälp av det stora liberala partiet. Arbetartraditioner – nedärvda från den tid, då de första trevande försöken gjordes till självständigt handlande – exempelvis talrika gamla Trade Unions uteslutande av alla de arbetare, som inte genomgått föreskriven lärotid. Något som inte betyder något annat än att varje sådan Union fostrar sina egna strejkbrytare. Men trots allt och alla rör sig den engelska arbetarklassen framåt, såsom till och med herr professor Brentano med sorg i hjärtat var tvungen att meddela sina katedersocialistiska bröder. Den rör sig som allting i England med långsamma, avmätta steg, här med tvekan, där med delvis ofruktbara, trevande försök. Den rör sig med på sina håll mer än försiktig misstro till namnet socialism, under det att den undan för undan i sig upptar själva saken. Den rör sig, och dess rörelse omfattar det ena skiktet arbetare efter det andra. Nu har den skakat upp de okvalificerade arbetarna från Londons East End ur deras dödssömn, och alla har vi sett, med vilken präktig stöt framåt dessa nya krafter återgäldade detta. Och om rörelsens tempo inte håller jämna steg med de enas eller de andras otålighet, så bör man inte glömma, att det just är arbetarklassen, som håller de bästa sidorna av den engelska nationalkaraktären levande, och att varje steg framåt i England aldrig går förlorat, sedan det en gång gjorts. Om de gamla chartisternas söner av förut nämnda grunder inte var allt vad man kunde vänta, så ser det dock ut som om barnbarnen skulle vara farfäderna värdiga.
Emellertid är den europeiska arbetarklassens seger inte avhängig endast av England. Den kan endast säkras genom samverkan av åtminstone England, Frankrike och Tyskland. I de båda sistnämnda länderna är arbetarrörelsen ett bra stycke före den engelska. I Tyskland är triumfen rentav inom räckhåll. De framsteg, som arbetarrörelsen där gjort sedan 25 år tillbaka, är utan like. Den rör sig framåt med ständigt växande snabbhet. Om den tyska bourgeoisin bevisat sin jämmerliga brist på politisk förmåga, disciplin, mod, energi, så har den tyska arbetarklassen visat, att den i rikt mått besitter alla dessa egenskaper. För nära 400 år sedan var Tyskland utgångspunkten för den europeiska medelklassens första stora resning. Skulle det månne vara omöjligt – sådant läget i dag är – att Tyskland också blev skådeplatsen för det europeiska proletariatets första stora seger?
London 20 april 1892
Friedrich Engels
Socialismens utveckling från utopi till vetenskap
I [Den utopiska socialismens utveckling]
Den moderna socialismen är till sitt innehåll närmast ett resultat av åskådningen om å ena sidan de i det nuvarande samhället härskande klassmotsättningarna mellan besittande och egendomslösa, kapitalister och lönearbetare, å andra sidan den i produktionen rådande anarkin. Men till sin teoretiska form framträder den till en början som en längre driven, föregivet konsekventare utveckling av de grundsatser, som uppställdes av 1700-talets stora franska upplysningsmän.11 Liksom varje ny teori måste den närmast knyta an till det förefintliga tankematerial, hur mycket än dess rötter låg i materiella ekonomiska fakta.
De stora män, som i Frankrike förberedde sinnena för den kommande revolutionen, uppträdde själva ytterst revolutionärt. De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara månde. Religion, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik. Allt måste rättfärdiga sin existens inför förnuftets domstol eller också upphöra att existera. Det tänkande förnuftet gjordes till enda måttstock för allt. Det var den tid, då världen – som Hegel säger – ställdes på huvudet,** först i den meningen att den mänskliga hjärnan och de satser, den funnit genom sitt tänkande, reste anspråk på att gälla som grundval för allt mänskligt handlande, och alla samhällsförhållanden. Men senare också i den vidare meningen, att den verklighet, som motsäger dessa satser, faktiskt skulle förändras från ovan och ända ned. Alla hittillsvarande samhälls- och statsformer, alla gamla nedärvda föreställningar kastades i skräpvrån som oförnuftiga. Hittills hade världen uteslutande låtit leda sig av fördomar, allt i det förflutna förtjänade bara medlidande och förakt. Nu först inbröt dagbräckningen, förnuftets rike. Från och med nu skulle vidskepelsen, orättvisan, privilegiet och förtrycket förjagas av den eviga sanningen, den eviga rättvisan, den i naturen grundade jämlikheten och människans oförytterliga rättigheter.
Vi vet nu, att detta förnuftets rike ingenting annat var än bourgeoisins idealiserade rike, att den eviga rättvisan fann sitt förverkligande i bourgeoisins justis, att jämlikheten avsåg den borgerliga likheten inför lagen, att man som en av de väsentligaste mänskliga rättigheterna proklamerade – den borgerliga äganderätten, och att förnuftsstaten, det rousseauska samhällsfördraget12 fick liv och blott kunde få liv som borgerlig, demokratisk republik. Lika litet som alla deras föregångare kunde 1700-talets stora tänkare nå utöver de skrankor, som deras egen epok rest dem.
Men vid sidan av motsättningen mellan feodaladel och det borgerskap, vilket uppträdde som representant för hela det övriga samhället, bestod den allmänna motsättningen mellan utsugare och utsugna, mellan rika dagdrivare och arbetande fattiga. Men det var just denna omständighet som möjliggjorde för bourgeoisins representanter att framställa sig som representant inte för en bestämd klass utan för hela den lidande mänskligheten. Än mer. Ända från början var borgardömet behäftat med sin motsättning: kapitalister kan inte bestå utan lönearbetare, och i samma mån som den medeltida skråhantverkaren utvecklade sig till modern bourgeois, i samma mån utvecklade sig också skrågesällen och den utanför skrået stående daglönaren till proletär. Och även om borgardömet i det stora hela kunde göra anspråk på att i kampen mot adeln samtidigt företräda de olika arbetande klassernas intressen vid denna tid, utbröt dock under varje stor borgerlig rörelse självständiga rörelser hos den klass, som var den mer eller mindre utvecklade föregångaren till det moderna proletariatet. Så under den tyska reformationstiden och bondekrigen vederdöparna och Thomas Münzer,13 under den stora engelska revolutionen levellerna,14 i den stora franska revolutionen Babeuf.15 Dessa revolutionära resningar av en ännu icke färdig klass hade också sina motsvarigheter i teorin: på 15- och 1600-talen16 utopiska skildringar av ideala samhällstillstånd; på 1700-talet redan direkt kommunistiska teorier (Morelly och Mably). Kravet på jämlikhet inskränktes inte längre till de politiska rättigheterna, det skulle också utsträckas till den enskildes ställning i samhället. Inte bara klassprivilegierna skulle upphävas utan klasskillnaderna själva. En asketisk kommunism, som bannlyste all livsglädje, som anknöt till Sparta, blev så den första form i vilken den nya läran framträdde. Sedan följde de tre stora utopisterna: Saint Simon, hos vilken den borgerliga riktningen ännu hade en viss betydelse vid sidan av den proletära; Fourier samt Owen, vilken i det land, som hade den mest utvecklade kapitalistiska produktionen, och under intrycket av de motsättningar, som denna framkallade, utvecklade sina förslag till undanröjandet av klasskillnaderna, i ett system som direkt anknöt till den franska materialismen.
Alla tre har det gemensamt att de inte uppträder som representant för det proletariats intressen, som under tiden historiskt uppstått. Liksom upplysningsmännen vill de inte främst befria en bestämd klass utan omedelbart befria hela mänskligheten. Liksom dessa vill de införa förnuftets och den eviga rättvisans rike, men deras rike är himmelsvitt skilt från upplysningsmännens. Också den borgerliga värld, som inrättats enligt dessa upplysningsmäns grundsatser, är oförnuftig och orättvis och förkastas därför likaväl som feodalismen och alla tidigare samhällstillstånd. Att det verkliga förnuftet och rättvisan hittills inte härskat i världen, kommer sig bara därav, att man inte riktigt förstått dem. Det fattade just den geniala man, som nu uppträtt och som kommit underfund med sanningen; att han uppträtt nu, att sanningen upptäckts just nu, är inte något oundvikligt, som med nödvändighet måste följa av den historiska utvecklingens gång, utan en ren lyckträff. Han hade lika gärna kunnat födas för 500 år sedan och hade då besparat mänskligheten 500 år av misstag, kamp och lidande.
Vi har sett hur de franska filosoferna på 1700-talet, som förberedde revolutionen, appellerade till förnuftet som enda domare över allt existerande. En förnuftig stat, ett förnuftigt samhälle skulle framställas, allt som stred mot det eviga förnuftet skulle utan förbarmande undanröjas. Vi har likadeles sett, att detta eviga förnuft i verkligheten inget annat var än det idealiserade förståndet hos medelborgaren, som just då höll på att utveckla sig till bourgeois. Då nu franska revolutionen hade förverkligat detta förnuftssamhälle och denna förnuftsstat, visade sig därför de nya inrättningarna – hur rationella de än var i jämförelse med de tidigare tillstånden – ingalunda som absolut förnuftiga. Förnuftsstaten hade lidit fullständigt skeppsbrott. Det rousseauska samhällsfördraget hade funnit sitt förverkligande i terrorn,17 ur vilket borgardömet, som mistat tilltron till sin egen politiska förmåga, till en början flydde in i Direktoriets18 korruption och slutligen in under den napoleonska despotismens skydd. Den utlovade eviga freden hade slagit över i ett ändlöst erövringskrig. Med förnuftssamhället hade det inte gått bättre. Motsättningen mellan rik och fattig upplöstes inte i allmänt välstånd utan skärptes i stället genom att man avskaffat de skrå- och andra privilegier, som slagit en bro över den, och de kyrkliga välgörenhetsinrättningar, som mildrat den. ”Egendomens frihet” från feodala fjättrar, som nu förverkligats, visade sig för småborgaren och småbonden – som trycktes ner av storkapitalets och storgodsägarnas övermäktiga konkurrens – vara friheten att sälja sin småegendom till just dessa magnater, och förvandlade sig så för småborgare och småbönder till frihet från egendom. Industrins uppsving på kapitalistisk grundval gjorde de arbetande massornas armod och elände till en livsbetingelse för samhället. Kontantbetalningen blev mer och mer – enligt Carlyles19 uttryck – samhällets enda förbindelselänk. Antalet brott tilltog från år till år. De feodala lasterna, som tidigare inte skytt dagsljuset, var om också inte utrotade så dock tills vidare trängda i bakgrunden, men i stället frodades desto yppigare de borgerliga lasterna, som hittills endast odlats i skymundan. Handeln utvecklade sig mer och mer till rena skojet. Den revolutionära devisens ”broderskap” förverkligades i konkurrenskampens trakasserier och avundsjuka. I stället för det våldsamma undertryckandet kom korruptionen, i stället för värjan kom penningen som det främsta maktmedlet i samhället. Rätten till den första natten övergick från feodalherrn till fabrikanten. Prostitutionen fick en hittills okänd utbredning. Äktenskapet självt förblev nu liksom tidigare den lagligt erkända formen, den officiella täckmanteln för prostitutionen och kompletterades dessutom med talrika äktenskapsbrott. Kort sagt, jämfört med upplysningsmännens granna löften visade sig de genom ”förnuftets seger” skapade samhälleliga och politiska institutionerna som karikatyrer, som väckte bitter besvikelse. Det fattades ännu bara de män, som skulle konstatera denna besvikelse, och dessa kom vid sekelskiftet. 1802 utkom Saint Simons ”Brev från Genève”; 1808 utkom Fouriers första verk, ehuru grunden för hans teori daterar sig redan från 1799; den 1 januari 1800 övertog Robert Owen ledningen av New Lanark.
Vid denna tid var emellertid det kapitalistiska produktionssättet och med det motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat ännu synnerligen outvecklade. Storindustrin, som just nu uppstått i England, var ännu okänd i Frankrike. Men först storindustrin utvecklar å ena sidan de konflikter, som gör en omvälvning av produktionssättet, ett undanröjande av dess kapitalistiska karaktär till tvingande nödvändighet – konflikter inte bara mellan själva produktivkrafterna och bytesformerna som den skapar – och den utvecklar å andra sidan just i dessa gigantiska produktivkrafter också medlen att lösa dessa konflikter. Om sålunda de konflikter som uppkom ur den nya samhällsordningen befann sig i vardande omkring år 1800, så gäller det ännu långt mer om medlen att lösa dem. Om de egendomslösa massorna i Paris under terrorn för ett ögonblick kunde erövra makten och därigenom föra den borgerliga revolutionen till seger, till och med mot borgardömet, så hade de därmed bara bevisat hur omöjligt deras herravälde i längden var under de dåvarande förhållandena. Det proletariat, som nu först höll på att avsöndra sig från dessa egendomslösa massor såsom kärnan till en ny klass, var ännu alls inte i stånd till självständig politisk aktion och framstod som ett undertryckt, lidande stånd, vilket var oförmöget att hjälpa sig själv och på sin höjd kunde bringas hjälp utifrån, ovanifrån.
Detta historiska läge behärskade också socialismens grundläggare. Till den kapitalistiska produktionens omogna tillstånd, till det omogna klassläget svarade omogna teorier. De samhälleliga uppgifternas lösning, som ännu låg dold i de outvecklade ekonomiska förhållandena, skulle framkonstrueras i hjärnan. Samhället uppvisade bara missförhållanden; att undanröja dessa var det tänkande förnuftets uppgift. Det gällde att hitta på ett nytt, mera fullkomnat system för samhällsordningen och att pracka det på samhället utifrån, genom propaganda, om möjligt genom exempel av mönstringsexperiment. Dessa nya sociala system var från första början dömda att förbli utopier. Ju mer de utarbetades i detalj, desto mer måste de mynna ut i rena fantasteriet.
Sedan vi en gång fastställt detta, dröjer vi inte ett ögonblick längre vid denna sida, som nu helt tillhör det förflutna. Vi kan överlåta till de litterära kryddkrafsarna att högtidligt plocka sönder dessa i dag blott roande fantasterier och demonstrera överlägsenheten i deras eget nyktra tänkesätt över dylikt ”vanvett”. Vi glädjer oss hellre åt de geniala tankefrön och tankar, som överallt bryter fram genom det fantastiska höljet och för vilka dessa filistrar är blinda.
Saint Simon var en son av den stora franska revolutionen, vid vars utbrott han ännu inte fyllt trettio år. Revolutionen var en seger för det tredje ståndet, d.v.s. för den stora i produktionen och i handeln arbetande massan av nationen, över de hittills privilegierade icke arbetande stånden, adel och prästerskap. Men tredje ståndets seger hade snart avslöjat sig som en seger uteslutande för en liten del av detta stånd: det socialt privilegierade skiktet av detsamma, den besittande bourgeoisin, hade erövrat den politiska makten. Och denna bourgeoisi hade därtill ännu under revolutionen raskt utvecklats, tack vare spekulationer i adelns och kyrkans konfiskerade och sedan sålda jord samt genom arméleverantörernas bedrägeri mot nationen. Det var just dessa svindlares herravälde, som under Direktoriet förde Frankrike och revolutionen till undergångens brant och därmed gav Napoleon förevändning för hans statskupp. I Saint Simons hjärna tog sålunda motsättningen mellan tredje ståndet och de privilegierade stånden formen av en motsättning mellan ”arbetare” och ”dagdrivare”. Dagdrivarna, det var inte bara de som åtnjöt de gamla privilegierna utan också alla, som utan att deltaga i produktion och handel levde av räntor. Och ”arbetarna”, det var inte bara lönearbetarna utan också fabrikanterna, köpmännen, bankirerna. Att dagdrivarna förlorat förmågan att handha den andliga ledningen och det politiska herraväldet stod fast och hade slutgiltigt beseglats av revolutionen. Att de egendomslösa inte ägde denna förmåga, det tycktes Saint Simon bevisat av erfarenheterna från terrortiden. Men vem skulle leda och härska? Enligt Saint Simon vetenskapen och industrin, sammanhållna av ett nytt religiöst band, bestämt att återupprätta den enhet inom de religiösa åskådningarna, som reformationen sprängt, en nödvändigt mystisk och strängt hierarkisk ”ny kristendom”. Men vetenskapen, det var de skollärda, och industrin, det var i främsta rummet den aktiva bourgeoisin, fabrikanterna, köpmännen, bankirerna. Denna bourgeoisi skulle nämligen förvandlas till ett slags offentliga tjänstemän, samhällets förtroendemän, men dock i förhållande till arbetarna behålla en överordnad och även ekonomiskt privilegierad ställning. Framför allt skulle bankirerna vara kallade att genom att reglera krediten reglera hela den samhälleliga produktionen. – Denna uppfattning motsvarade helt en tid, då storindustrin och med den motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat för Frankrikes vidkommande just höll på att bli till. Men vad Saint Simon särskilt betonar är detta: vad som ständigt och överallt i främsta rummet intresserade honom var ”den talrikaste och fattigaste klassens” lott (la classe la plus nombreuse et la plus pauvre).
Redan i sina Brev från Genève präglar Saint Simon satsen, att ”alla människor skall arbeta”. I samma skrift vet han redan, att terrorn var de egendomslösa massornas herravälde. ”Se bara – ropar han till dem – vad som hände i Frankrike vid den tid, då edra kamrater härskade där. De släppte lös hungersnöden.” Men att uppfatta den franska revolutionen som en klasskamp, och det inte bara mellan adel och borgerskap utan mellan adel, borgerskap och egendomslösa, var år 1802 en högst genial upptäckt. 1816 förklarade han politiken vara vetenskapen om produktionen och förutsade politikens fullständiga uppgång i ekonomin. Om uppfattningen, att det ekonomiska läget utgör grundvalen för de politiska institutionerna, här endast befinner sig i sin linda, så har dock här redan klart utsagts, att det politiska regerandet över människor kommer att gå över i en förvaltning av ting och en ledning av produktionsprocesser, med andra ord ”statens avskaffande”, som nyligen väckt så mycket oväsen. Han är lika överlägsen sina samtida, då han 1814, omedelbart efter de allierades intåg i Paris, och ännu 1815, under de hundra dagarnas krig,20 förkunnar Frankrikes allians med England och i andra hand dessa båda länders allians med Tyskland som den enda garantin för den gynnsamma utvecklingen och freden i Europa. Att 1815 predika allians mellan fransmännen och segrarna från Waterloo, till det krävdes verkligen lika mycket mod som historisk skarpblick.
Om vi hos Saint Simon möter en genial vidsynthet, tack vare vilken man hos honom finner fröet till alla de tankar hos de senare socialisterna som icke är strängt ekonomiska, så finner vi hos Fourier en äkta franskt-spirituell men därför inte mindre djupgående kritik av de bestående samhällsförhållandena. Fourier tar bourgeoisin med dess hänförda profeter före revolutionen och dess bestuckna smickrare efter revolutionen på orden. Han avslöjar obarmhärtigt den borgerliga världens materiella misär, han jämför med den de tidigare upplysningsmännens storståtliga löften om det samhälle, där endast förnuftet skulle härska, om den allt lyckliggörande civilisationen, om människornas gränslösa möjligheter till fullkomning såväl som de samtida bourgeois-ideologernas granna talesätt. Han påvisar hur de grannaste fraserna överallt motsvaras av den mest upprörande verklighet och överöser detta frasernas ohjälpliga fiasko med bitande hån. Fourier är inte bara kritiker, hans ständigt skämtsamma natur gör honom till satiriker, och därtill en av alla tiders största satiriker. Lika mästerligt som dråpligt skildrar han de med revolutionens nedgång blomstrande svindelspekulationerna såväl som den dåtida franska handelns allmänna krämarmässighet. Ännu mästerligare är hans kritik av den borgerliga utformningen av förhållandet mellan könen och kvinnans ställning i det borgerliga samhället. Det är han som först har sagt, att graden av kvinnans emancipation i ett givet samhälle är det naturliga måttet för den allmänna emancipationen. Men mest storartad är Fourier i sin uppfattning av samhällshistorien. Han indelar hela dess hittillsvarande förlopp i fyra utvecklingsstadier: vildhet, barbari, patriarkat och civilisation, vilket sistnämnda sammanfaller med vad man nu kallar det borgerliga samhället, alltså med den sedan sextonde århundradet införda samhällsordningen. Han påvisar, ”att den civiliserade ordningen låter varje last, som under barbariet utövas enkelt och okomplicerat, få en sammansatt, dubbelsinnad, tvetydig, hycklande karaktär”, att civilisationen rör sig i ett ”felaktigt kretslopp”, i motsägelser, som den ständigt föder på nytt utan att kunna övervinna, så att den ständigt uppnår motsatsen till vad den vill uppnå eller uppger sig vilja uppnå. Så att exempelvis ”under civilisationen armodet uppstår ur själva överflödet”. Fourier handskas, som man ser, lika mästerligt med dialektiken som hans samtida Hegel. Med samma dialektik framhäver han, gentemot pratet om människornas obegränsade möjligheter till fullkomning, att varje historisk fas har sin uppgångs- men också sin nedgångsperiod och tillämpar även detta åskådningssätt på hela mänsklighetens framtid. Liksom Kant i naturvetenskapen infört begreppet om jordens framtida undergång, inför Fourier i det historiska betraktelsesättet begreppet mänsklighetens framtida undergång.
Medan revolutionens orkan svepte fram över Frankrike, försiggick i England en lugnare men därför inte mindre väldig omvälvning. Ångan och det nya verktygsmaskineriet förvandlade manufakturen till den moderna storindustrin och revolutionerade därmed hela det borgerliga samhällets grundval. Manufakturtidens sävliga utvecklingsgång förvandlades till en verklig Sturm- und Drang-period för produktionen. Med ständigt växande snabbhet fortskred samhällets uppdelning i storkapitalister och egendomslösa proletärer, mellan vilka – i stället för de tidigare stabila medelstånden – nu en föränderlig massa av hantverkare och småhandlare förde en osäker tillvaro, och utgjorde den mest fluktuerade delen av befolkningen. Ännu var det nya produktionssättet i den första begynnelsen av sin uppgångsperiod. Ännu var det det normala, regelrätta, det under rådande förhållanden enda möjliga produktionssättet. Men redan då framkallade det skriande sociala, missförhållanden; en hemlös befolkning trängdes samman i storstädernas sämsta bostäder – härkomstens, det patriarkaliska underordnandets, familjens alla nedärvda band upplöstes – arbetsdagen förlängdes, särskilt för kvinnor och barn, i upprörande skala – moraliskt förfall i oerhörd utsträckning bland den arbetande befolkning, som plötsligt kastats in i helt nya förhållanden, från land till stad, från åkerbruk till industri, från stabila till dagligen växlande, osäkra levnadsbetingelser. Då uppträdde en tjugunioårig fabrikant som reformator, en man med en nästan barnsligt ren och storslagen karaktär och samtidigt en man vilken som få var i stånd att leda människor. Robert Owen hade tillägnat sig de materialistiska upplysningsmännens lära, att människans karaktär är en produkt av å ena sidan de medfödda anlagen och å andra sidan av de förhållanden som omger människan under livstiden och särskilt under utvecklingsperioden. I den industriella revolutionen såg de flesta av hans ståndsbröder endast förvirring och kaos, som gav möjlighet att fiska i grumligt vatten och snabbt berika sig. Han såg i den möjligheten att tillämpa sin älsklingssats och därmed att bringa ordning i kaos. Redan i Manchester hade han försökt sig på det som ledare för mer än, femhundra arbetare på en fabrik. Från 1800 till 1829 ledde han, som meddirektör, i samma anda det stora bomullsspinneriet i New Lanark i Skottland, endast med större handlingsfrihet och med en framgång, som förskaffade honom europeisk ryktbarhet. En befolkning, som så småningom steg till 2 500 personer, och från början bestod av de mest blandade och till största delen starkt demoraliserade element, förvandlade han till en fullständig mönsterkoloni, där dryckenskap, polis, rättsskippning, processer, fattigvård, behov av välgörenhet var okända ting. Och det helt enkelt därigenom att han gav människorna människovärdigare förhållanden och med särskilt stor omsorg lät uppfostra den uppväxande generationen. Det var han som kom på idén om småbarnsskolor och här införde han dem först. Från två års ålder gick barnen i skolan, där de fick så god underhållning, att det nästan var omöjligt att få hem dem igen. Under det att man arbetade 13-14 timmar om dagen hos hans konkurrenter, arbetade man i New Lanark endast 10½ timme. När en bomullskris framtvingade ett fyra månaders uppehåll i driften fick de sysslolösa arbetarna fortfarande full lön. Och därvid hade företaget mer än fördubblat sitt värde och ända till slutet gett ägarna en riklig vinst.
Trots allt detta var Owen inte nöjd. Den existens, som han förskaffat sina arbetare, var i hans ögon ännu långt ifrån människovärdig. ”Människorna var mina slavar.” De förhållandevis gynnsamma omständigheter, i vilka han försatt dem, var ännu långt ifrån att tillåta en allsidig rationell utveckling av karaktären och förståndet, än mindre att fritt välja sin levnadsbana.
”Och ändå producerade den arbetande delen av dessa 2 500 människor lika mycket verklig rikedom för samhället, som knappt ett halvt århundrade tidigare en befolkning på 600 000 kunde frambringa. Jag frågade mig: vad blir det av differensen mellan den rikedom, som dessa 2 500 personer förbrukar, och den som de 600 000 skulle ha varit tvungna att förbruka?”
Svaret var klart. Det hade gått åt till att ge företagets ägare 5 % ränta på det placerade kapitalet och dessutom mer än 300 000 pund sterling (6 000 000 mark) i vinst. Och vad som gällde om New Lanark, gällde i ännu högre grad om alla Englands fabriker.
”Utan denna nya rikedom, som maskinerna skapat, hade man inte kunnat genomföra krigen för att störta Napoleon och upprätthålla de aristokratiska samhällsprinciperna. Och dock var denna nya makt en skapelse av den arbetande klassen”.***
Den tillhörde därför också frukterna. De nya väldiga produktivkrafterna – som hittills endast tjänat till att berika enskilda individer och förslava massorna – erbjöd i Owens ögon grundvalen för en samhällelig omdaning och var avsedda att som allas gemensamma egendom arbeta endast för allas gemensamma bästa.
På ett sådant rent affärsmässigt sätt, som frukt så att säga av en köpmans kalkyler, uppstod den owenska kommunismen. Denna på det praktiska inriktade karaktär behöll den alltigenom. Så föreslog Owen 1823, att man skulle göra slut på eländet på Irland med tillhjälp av kommunistiska kolonier, och bifogade fullständiga beräkningar över anläggningskostnader, årliga utgifter och sannolika inkomster. Sålunda har han i sin definitiva framtidsplan med sådan sakkunskap genomfört det tekniska utarbetandet av detaljerna, inberäknat plan, ritningar och utseende ur fågelperspektiv, att man, om man en gång erkänt den owenska metoden för samhällsreformen, inte ens från fackmannaståndpunkt kan invända mycket mot detaljerna.
Steget ut till kommunismen utgjorde vändpunkten i Owens liv. Så länge han uppträtt enbart som filantrop hade han endast skördat rikedom, bifall, ära och ryktbarhet. Han var den populäraste mannen i Europa. Inte endast hans ståndsbröder utan också statsmän och furstar lyssnade gillande till honom. Men när han framträdde med sina kommunistiska teorier, vände sig bladet. Det var tre stora hinder, som framför allt tycktes spärra vägen för honom till reformering av samhället: privategendomen, religionen och den bestående formen för äktenskapet. Han visste, vad som väntade honom, om han angrep dem: att bannlysas av den officiella världen, att förlora hela sin sociala ställning. Men han lät inte avhålla sig från att hänsynslöst gå till angrepp mot dem, och vad han förutsett inträffade. Förvisad ur den officiella världen, ihjältigen av pressen, utarmad genom misslyckade kommunistiska experiment i Amerika, på vilka han offrade hela sin förmögenhet, vände han sig direkt till arbetarklassen och fortsatte att verka i dess mitt i ännu trettio år. Alla samhälleliga rörelser, alla verkliga framsteg som i arbetarnas intresse kom till stånd i England är förknippade med namnet Owen. Så genomdrev han 1819 efter fem års ansträngningar den första lagen om inskränkningen av kvinno- och barnarbetet i fabrikerna. Så presiderade han på den första kongress, där Trade Unions från hela England förenade sig till en enda stor fackföreningsorganisation.21 Så införde han som övergångsåtgärd på vägen till upprättandet av det fullständiga kommunistiska samhället å ena sidan de kooperativa föreningarna (konsumtions- och produktionskooperativer), som sedan dess åtminstone lämnat det praktiska beviset för att såväl köpmannen som fabrikanten är personer som man mycket väl kan undvara. Å andra sidan införde han arbetarbasarerna, anstalter för utbyte av arbetsprodukter med tillhjälp av arbetspapperspengar, vars enhet arbetstimmen utgjorde, anstalter som med nödvändighet måste gå omkull, men som fullständigt föregrep den proudhonska bytesbanken,22 som uppträdde långt senare. Från denna skilde den sig emellertid därigenom att den inte uppträdde som universalbotemedel för allt samhällsont utan blott utgjorde första steget till en långt radikalare omgestaltning av samhället.
Utopisternas betraktelsesätt har länge behärskat 1800-talets socialistiska föreställningsvärld och behärskar den delvis ännu. Det hyllades ännu till för kort tid sedan av alla franska och engelska socialister, till den hör också den tidigare tyska kommunismen, Weitlings inberäknad. Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver endast upptäckas för att genom egen kraft erövra världen. Då den absoluta sanningen är oavhängig av tid, rum och mänsklighetens historiska utveckling, så är det endast en tillfällighet, när och var den upptäcktes. Den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan återigen är därvid olika hos var och en som bildar skola. Och då var och ens särskilda slag av absolut sanning, rättvisa och förnuft återigen är betingat av hans subjektiva tillstånd, hans levnadsbetingelser, hans mått av kunskaper och tankeskolning, så är ingen annan lösning möjlig i denna konflikt mellan absoluta sanningar än att de får slipas av mot varandra. Resultatet därav kunde inte bli något annat än ett slags eklektisk genomsnittssocialism, sådan den faktiskt tills i dag härskat i hjärnorna på de flesta socialistiska arbetare i Frankrike och England, en blandning av de olika sektstiftarnas oförargliga kritiska uttalanden, ekonomiska lärosatser och föreställningar om framtidssamhället, som tillåter en oerhörd mängd schatteringar, en blandning som försiggår desto lättare, ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck. För att förvandla socialismen till en vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark.
II [Dialektiken]
Vid sidan av och efter 1700-talets franska filosofi hade emellertid den nyare tyska filosofin uppstått och fått sin avslutning med Hegel. Dess största förtjänst var att den åter tog upp dialektiken som tänkandets högsta form. De gamla grekiska filosoferna var alla födda, ursprungliga dialektiker, och den mest universella av dem, Aristoteles, har också redan undersökt det dialektiska tänkandets viktigaste former. Ehuru dialektiken har glänsande representanter också i den nyare filosofin (t.ex. Descartes och Spinoza), har denna emellertid särskilt under engelskt inflytande mer och mer fastnat i det så kallade metafysiska tänkesättet, av vilka också 1700-talets fransmän, åtminstone i sina speciella filosofiska arbeten, nästan uteslutande behärskades. Utanför den egentliga filosofin var även de i stånd att prestera mästerverk av dialektik. Vi erinrar bara om ”Rameaus nevö” av Diderot och Rousseaus avhandling om ursprunget till den bristande jämlikheten mellan människorna. – Vi återger här i korthet det väsentliga hos de båda tänkesätten.
Om naturen eller den mänskliga historien eller vår egen själsverksamhet underkastas tänkandet, så möter oss närmast bilden av ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad, var och hurudant det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning om världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Heraklitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig förändring, i ständigt vardande och försvinnande. Men hur riktigt detta betraktelsesätt än uppfattar den allmänna karaktären hos företeelsernas helhetsbild, räcker det inte för att förklara detaljerna, av vilka denna helhetsbild består. Och så länge vi inte känner dessa, är vi inte heller på det klara med helhetsbilden. För att lära känna dessa detaljer, måste vi gripa ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem, var och en för sig, ifråga om deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o.s.v. Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieforskningen, forskningsgrenar som av mycket goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Först sedan det naturliga och historiska materialet i en viss utsträckning samlats, kan man börja den kritiska sållningen, jämförelsen av, respektive indelningen i klasser, ordningar och arter. Den begynnande exakta naturforskningen utvecklades därför först av den alexandrinska periodens greker23 och senare, under medeltiden, av araberna. En verklig naturvetenskap daterar sig emellertid först från andra hälften av 1400-talet, och från den tiden har den gjort allt snabbare framsteg. Sönderdelandet av naturen i dess enskilda delar, indelandet av de olika naturförloppen och naturföremålen i bestämda klasser, analysen av de organiska kropparnas inre alltefter deras mångfaldiga anatomiska former var grundförutsättningen för de jättelika framsteg, som de sista fyrahundra åren medfört i vår kunskap om naturen. Men de har likaledes kvarlämnat en vana att uppfatta naturföremålen och naturförloppen isolerade, utanför det stora helhetssammanhanget, alltså inte i deras rörelse utan i deras vila, inte som väsentligen föränderliga utan som fast bestående, inte som levande utan som döda. Och i det detta betraktelsesätt – såsom det skedde genom Bacon och Locke – överfördes från naturvetenskapen till filosofin, skapade det de sista århundradenas specifika dumhet: det metafysiska tänkesättet.
För metafysikern är tingen och deras tankeavspeglingar, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett och utan inbördes sammanhang, fasta, stelnade och en gång för alla givna undersökningsföremål. Han tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja, nej, nej, vad därutöver är det är av ondo. För honom existerar antingen ett ting eller också existerar det inte. Ett ting kan lika litet samtidigt vara sig självt och någonting annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i obeveklig motsättning till varandra. Detta tänkesätt synes oss därför vid första anblicken övertygande, emedan det motsvarar det så kallade sunda människoförståndet. Men det sunda människoförståndet – hur respektabelt sällskap det än är, när det befinner sig inom vardagslivets fyra väggar – upplever rent märkliga äventyr, så snart det vågar sig ut i forskningens vida värld. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på vidsträckta områden, mer eller mindre alltefter föremålets natur, stöter det dock jämt förr eller senare på en skranka, och när det överskrider denna skranka blir det ensidigt, inskränkt, abstrakt och går vilse i olösliga motsägelser, emedan det för de isolerade tingen glömmer deras sammanhang, för deras vara glömmer deras tillblivelse och försvinnande, för deras vila glömmer deras rörelse, emedan det inte ser skogen för bara träd. I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur existerar eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta mången gång är en högst invecklad sak, så som juristerna mycket väl vet, vilka förgäves bemödat sig att hitta en rationell gräns, innanför vilken det är mord att döda ett barn i moderlivet. Och lika omöjligt är det att fastställa dödsögonblicket, ty fysiologin påvisar, att döden inte är en ögonblicklig på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process. Likaså är varje organiskt väsen i varje ögonblick detsamma och inte detsamma. I varje ögonblick bearbetar detta väsen material, som tillförts utifrån, och avsöndrar annat. I varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas det nya. Efter en längre eller kortare tid är ämnet i denna kropp fullständigt förnyat och ersatt med andra ämnesatomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat. Vi finner också vid närmare betraktande att en motsättnings båda poler, som positiv och negativ, är lika oskiljbara från varandra som de är motsatta, och att de trots allt motsatsförhållande ömsesidigt genomsyrar varandra. Likaså att orsak och verkan är föreställningar som bara har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant, men att de, så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen, sammanfaller, upplöses i föreställningen om den universella växelverkan, där orsak och verkan oupphörligt byter plats och det som här uppträder som verkan, där uppträder som orsak och tvärtom.
Alla dessa förlopp och tankemetoder passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder väsentligen i deras sammanhang, deras sammanlänkning, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, är förlopp sådana som de ovan nämnda lika mycket bekräftelser på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt. Naturen är proberstenen för dialekten, och vi har den moderna naturvetenskapen att tacka för att den lämnat ett ytterst rikhaltigt och för varje dag allt rikhaltigare material för denna probering och att den därmed bevisat, att allt i naturen i sista instans försiggår dialektiskt och inte metafysiskt, att den inte rör sig i en ständigt upprepad krets’ eviga enahanda utan genomlever en verklig historia. Här måste framför allt Darwin nämnas, som har gett den metafysiska naturuppfattningen en våldsam törn genom att påvisa att hela den nuvarande organiska naturen, växter och djur och därmed också människan, är produkten av en utvecklingsprocess som pågått under miljoner år. Men då man hittills kunnat räkna de naturforskare som lärt sig att tänka dialektiskt, så lämnar denna konflikt mellan upptäcktsresultaten och det traditionella tänkesättet förklaringen till den gränslösa förvirring, som hittills rått i naturvetenskapens teori och bringat lärare liksom elev, författare liksom läsare till förtvivlan.
En exakt framställning av världsalltet, dess och mänsklighetens utveckling såväl som avspeglingen av denna utveckling i människornas hjärnor kan alltså blott göras på dialektisk väg med ständigt iakttagande av den allmänna växelverkan mellan tillblivelse och bortdöende, mellan förändringar framåt och förändringar tillbaka. Och i denna anda uppträdde också genast den nyare tyska filosofin. Kant började sin bana med att upplösa det oföränderliga newtonska solsystemet och dess – sedan det en gång fått den berömda första stöten – eviga tillvaro i ett historiskt förlopp: att solen och alla planeterna uppstått ur en roterande nebulosamassa. Därvid drog han omedelbart den slutsatsen, att med denna uppkomst solsystemets framtida undergång likaledes med nödvändighet var given. Hans teori motiverades ett halvt århundrade senare matematiskt av Laplace, och ytterligare ett halvt århundrade senare visade spektroskopet att sådana glödande gasmassor av olika täthetsgrad existerade i världsrymden.
Denna nyare tyska filosofi fann sin fulländning i Hegels system, där för första gången – och det är hans stora förtjänst – hela naturens, den historiska och den andliga världen uppfattades och framställdes som en process, d.v.s. i ständig rörelse, förändring, ombildning och utveckling, och ett försök gjordes att påvisa det inre sammanhanget i denna rörelse och denna utveckling. Sett från denna synpunkt föreföll inte längre mänsklighetens historia som ett kaotiskt virrvarr av meningslösa våldshandlingar, alla lika förkastliga inför det nu mognade filosofförnuftets domstol och som man helst bör glömma så fort som möjligt, utan som mänsklighetens egen utvecklingsprocess, vilken tänkandet nu fick till uppgift att följa i dess gradvisa utveckling genom alla irrvägar, och vars inre lagbundenhet trots alla skenbara tillfälligheter det nu blev tänkandets uppgift att lösa.
Att det hegelska systemet inte löste den uppgift den ställt sig är här likgiltigt. Dess epokgörande förtjänst var att ha ställt den. Det är nämligen en uppgift, som ingen enskild någonsin skall kunna lösa. Ehuru Hegel – vid sidan av Saint Simon – var sin tids universellaste huvud, så var han dock begränsad för det första av den nödvändigt begränsade omfattningen av sitt eget vetande och för det andra av sin epoks likaledes i fråga om omfattning och djup begränsade vetande och åskådningar. Men därtill kom ytterligare ett tredje. Hegel var idealist, d.v.s. han ansåg inte sin hjärnas tankar som de mer eller mindre abstrakta avbilderna av de verkliga tingen och förloppen utan han betraktade tvärtom tingen och deras utveckling endast som förkroppsligandet av ”idén”24, som på något sätt existerade redan före världen. Därmed hade allt ställts på huvudet och det verkliga sammanhanget i världen fullständigt vänts upp och ner. Och hur riktigt och genialt Hegel än uppfattade många detaljsammanhang, så måste dock av angivna grunder också i detalj mycket bli stympat, konstlat, konstruerat, kort sagt förvrängt. Det hegelska systemet som sådant var ett kolossalt missfall – men också det sista i sitt slag. Det led nämligen ännu av en inre obotlig motsägelse: å ena sidan hade det till väsentlig förutsättning det historiska betraktelsesätt, enligt vilket den mänskliga historien är en utvecklingsprocess, som enligt sin natur inte kan finna sin intellektuella avslutning genom upptäckandet av en s.k. absolut sanning; men å andra sidan påstår det sig innefatta just denna absoluta sanning. Ett allomfattande, en gång för alla slutet system av vetande om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar, vilket emellertid ingalunda utesluter utan tvärtom innebär, att det systematiska vetandet om hela den yttre världen kan göra gigantiska framsteg från generation till generation.
Insikten om det fullständigt felaktiga i den hittills existerande tyska idealismen ledde med nödvändighet till materialismen, men väl att märka inte till 1700-talets blott metafysiska, uteslutande mekaniska materialism. Gentemot den naivt-revolutionära metoden att helt enkelt förkasta all tidigare historia ser den moderna materialismen i historien mänsklighetens utvecklingsprocess, vars utvecklingslagar det är dess uppgift att upptäcka. Såväl hos 1700-talets fransmän som ännu hos Hegel härskade föreställningen om naturen som ett ständigt likadant helt, som rör sig i trånga kretslopp, med eviga himlakroppar, såsom Newton lärt, och med oföränderliga arter av organiska väsen, såsom Linné lärt. Den moderna materialismen däremot sammanfattar naturvetenskapens nyare framsteg, enligt vilka naturen likaledes har sin historia i tiden, enligt vilka himlakropparna såväl som de arter av organismer, som under gynnsamma förhållanden bor där, uppstår och försvinner och enligt vilka kretsloppen, såvida man över huvud erkänner dem, antar oändligt mycket större dimensioner. I båda fallen är denna åskådning väsentligen dialektisk och behöver inte längre någon över de andra vetenskaperna stående filosofi. Så snart varje enskild vetenskap möter kravet att komma på det klara med sin ställning i helhetssammanhanget mellan tingen och kunskapen om tingen, är varje särskild vetenskap om helhetssammanhanget överflödig. Vad som sedan ännu självständigt återstår av hela den hittillsvarande filosofin är läran om tänkandet och dess lagar – den formella logiken och dialektiken. Allt annat går upp i den positiva vetenskapen om naturen och historien.
Under det att omkastningen i naturåskådningen emellertid blott kunde äga rum i den grad som forskningen lämnade motsvarande positiva kunskapsstoff, hade redan långt tidigare historiska fakta gjort sig gällande, som åstadkom en avgörande vändning ifråga om historieuppfattningen. 1831 hade den första arbetarresningen25 ägt rum i Lyon. 1838 till 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen – de engelska chartisternas26 – sin höjdpunkt. Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi trädde i förgrunden i de framskridna europeiska ländernas historia, allteftersom å ena sidan storindustrin, å andra sidan bourgeoisins nyvunna politiska herravälde där utvecklades. Den borgerliga ekonomins läror om kapitalets och arbetets intresseidentitet, om den allmänna harmonin och det allmänna välståndet bland folket som en följd av den fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta allt tydligare som lögner. Alla dessa ting kunde inte längre avfärdas lika litet som den franska och engelska socialismen, som var deras om också högst ofullkomliga teoretiska uttryck. Men den gamla idealistiska historieuppfattningen, som ännu inte trängts undan, kände inte till någon klasskamp som vilade på materiella intressen, över huvud kände den inte till några materiella intressen. Produktionen, liksom alla ekonomiska förhållanden var för den endast biföreteelser, underordnade element i ”kulturhistorien”.
De nya fakta framtvingade en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien, och då visade det sig att all hittillsvarande historia med undantag för urtillstånden var historien om klasstrider, att dessa samhällsklasser som bekämpar varandra alltid varit skapelser av produktions- och utbytesförhållandena, med ett ord av sin epoks ekonomiska förhållanden. Det visade sig alltså att samhällets ekonomiska struktur bildade den reala grundvalen, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner såväl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok ytterst låter sig förklaras. Hegel hade befriat historieuppfattningen från metafysiken, han hade gjort den dialektisk – men hans historieuppfattning var till sitt väsen idealistisk. Nu hade man drivit ut idealismen ur dess sista tillflyktsort, ur historieuppfattningen, en materialistisk historieuppfattning hade skapats och vägen utstakats för att förklara människornas medvetande ur deras tillvaro, i stället för som hittills deras tillvaro ur deras medvetande.
Efter detta framstod socialismen inte längre som en tillfällig upptäckt av den ena eller andra geniala hjärnan utan som det nödvändiga resultatet av kampen mellan två historiskt uppkomna klasser, proletariatet och bourgeoisin. Dess uppgift var inte längre att tillverka ett så fullkomligt samhällssystem som möjligt utan att undersöka det historiskt-ekonomiska förlopp, ur vilket dessa klasser och deras inbördes kamp med nödvändighet framgått och att i det därigenom skapade ekonomiska läget finna ut medlet att lösa denna konflikt. Men med denna materialistiska uppfattning var den dittillsvarande socialismen lika oförenlig som den franska materialismens naturuppfattning med dialektiken och den nyare naturvetenskapen. Den dittillsvarande socialismen kritiserade visserligen det bestående kapitalistiska produktionssättet och dess följder men kunde inte förklara det och alltså inte heller bli färdig med det. Den kunde bara helt enkelt förkasta det som dåligt. Ju häftigare den ivrade mot den med detta produktionssätt oskiljaktiga utsugning av arbetarklassen, desto mindre var den i stånd att tydligt ange, vari denna utsugning består och hur den uppstår. Det gällde emellertid att framställa det kapitalistiska produktionssättet å ena sidan i dess historiska sammanhang och dess nödvändighet för ett bestämt historiskt tidsavsnitt, alltså också nödvändigheten av dess undergång, men å andra sidan också att klarlägga dess inre karaktär, som alltjämt var fördold. Detta skedde genom upptäckten av mervärdet. Det bevisade att tillägnandet av obetalt arbete är grundformen för det kapitalistiska produktionssättet och den genom detta verkställda utsugningen av arbetaren, att kapitalisten, även om han köper sin arbetares arbetskraft till hela det värde den som vara har på varumarknaden, dock tar ut mera värde ur den, än han har betalat för den. Vidare att detta mervärde ytterst bildar den värdesumma, ur vilken den ständigt växande kapitalmassan hopar sig i de besittande klassernas händer. Härmed var förloppet av såväl den kapitalistiska produktionen som produktionen av kapital förklarad.
För dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet genom mervärdet har vi Marx att tacka. Med dessa upptäckter blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang.
III [Historisk materialism]
Den materialistiska historieuppfattningen utgår från den satsen, att produktionen – och efter produktionen utbytet av dess produkter – utgör grundvalen för alla samhällsordningar, att i varje historiskt uppträdande samhälle produktfördelningen, och med den den sociala uppdelningen i klasser eller stånd, rättar sig efter frågan, vad och hur man producerar och hur det producerade utbytes. I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjärnor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions- och utbytessättet. De måste sökas inte i ifrågavarande epoks filosofi utan i dess ekonomi. Den vaknande insikten, att de bestående samhälleliga inrättningarna är oförnuftiga och orättvisa, att förnuftet blivit vanvett, välgärningen en plåga, är bara ett tecken på att i all stillhet förändringar ägt rum i produktionsmetoderna och utbytesformerna, så att den samhällsordning som varit tillskuren för tidigare ekonomiska förhållanden inte längre passar. Därmed är också sagt, att medlen för att undanröja de upptäckta missförhållandena likaledes – mer eller mindre utvecklade – måste vara förhanden i själva de förändrade produktionsförhållandena. Dessa medel kan inte hjärnan uppfinna utan den måste upptäcka dem i produktionens föreliggande materiella fakta.
Hur står den moderna socialismen med avseende på detta?
Den bestående samhällsordningen – det erkännes numera så tämligen allmänt – har skapats av den nu härskande klassen, bourgeoisin. Det för bourgeoisin säregna produktionssättet, efter Marx betecknat med namnet kapitalistiskt produktionssätt, var oförenligt med den feodala ordningens lokal- och ståndsprivilegier liksom med dess ömsesidiga personliga band. Bourgeoisin krossade den feodala ordningen och upprättade på dess ruiner den borgerliga samhällsförfattningen, det rike som heter den fria konkurrensen, friheten att byta vistelseort, varuägarnas likaberättigande och vad de nu heter, alla borgerliga härligheter. Det kapitalistiska produktionssättet kunde nu fritt utvecklas. De under bourgeoisins ledning utarbetade produktionsförhållandena utvecklades – sedan ångan och det nya verktygsmaskineriet förvandlat den gamla manufakturen till storindustri – med hittills oerhörd snabbhet och i hittills oerhörd utsträckning. Men liksom på sin tid manufakturen och hantverket, som utvecklats under dess inflytande, kom i konflikt med skrånas feodala fjättrar, så kommer storindustrin i sin fulla utveckling i konflikt med de skrankor, i vilka det kapitalistiska produktionssättet håller den instängd. De nya produktionskrafterna har redan växt ifrån den borgerliga formen för deras utnyttjande, och denna konflikt mellan produktivkrafter och produktionssätt är inte en konflikt som har uppstått i en människohjärna, såsom exempelvis den mänskliga arvsyndens konflikt med den gudomliga rättvisan, utan den består faktiskt, objektivt, utanför oss, oavsett rent av om de människor, som framkallat den, vill det eller ej. Den moderna socialismen är ingenting annat än tankereflexen av denna faktiska konflikt, dess ideella återspegling i hjärnorna i främsta rummet hos den klass, som direkt lider under den: arbetarklassen.
Vari består nu denna konflikt?
Före den kapitalistiska produktionen, alltså under medeltiden, rådde allmän smådrift, på grundval av arbetarnas privatäganderätt till sina produktionsmedel: den fria eller livegna småbondens åkerbruk, städernas hantverk. Arbetsmedlen – jord, åkerbruksredskap, verkstad, hantverksverktyg – var den enskildes arbetsmedel, endast avsedda för individuellt bruk, alltså nödvändigtvis små, primitiva, med begränsad användbarhet. Men just därför tillhörde de också i regel producenten själv. Att koncentrera och utvidga dessa splittrade, begränsade produktionsmedel, att förvandla dem till nutidens mäktiga hävstänger för produktionen var just det kapitalistiska produktionssättets och dess bärares – bourgeoisins – historiska roll. I fjärde avsnittet av Kapitalet27 har Marx utförligt skildrat hur bourgeoisin sedan 1400-talet historiskt genomfört detta över de tre stadierna: den enkla kooperationen, manufakturen och storindustrin. Men bourgeoisin – vilket på samma ställe likaledes påvisas – kunde inte förvandla dessa begränsade produktionsmedel till väldiga produktionskrafter utan att förvandla dem från den enskildes produktionsmedel till samhälleliga produktionsmedel, som endast kan användas av ett kollektiv av människor. I stället för spinnrocken, handvävstolen, smedjehammaren kom spinnmaskinen, den mekaniska vävstolen, ånghammaren; i stället för den enskilda verkstaden fabriken, som krävde samverkan av hundraden och tusenden. Och liksom produktionsmedlen förvandlades också själva produktionen från en rad individuella till en rad samhälleliga handlingar och produkterna från individuella till samhälleliga produkter. Garnet, vävnaden, metallvarorna, som nu kom från fabriken, var många arbetares gemensamma produkt, genom vars händer de i tur och ordning måste gå, innan de blev färdiga. Ingen enskild kunde säga om dem: Det har jag gjort, det är min produkt.
Men där den ursprungliga, planlöst och undan för undan skeende delningen av arbetet inom samhället är produktionens grundform, där ger den produkterna formen av varor, som genom att ömsesidigt bytas, genom köp och försäljning, sätter de enskilda producenterna i stånd att tillfredsställa sina mångfaldiga behov. Och det var fallet under medeltiden. Bonden sålde exempelvis åkerbruksprodukter till hantverkaren och köpte i stället hantverksprodukter av denne. I detta samhälle av individuella producenter, varuproducenter, trängde nu det nya produktionssättet in. Mitt i den ursprungliga, planlösa arbetsdelningen, sådan den härskade i hela samhället, ställde det den planmässiga arbetsdelningen, sådan den var organiserad i den enskilda fabriken. Bredvid den individuella produktionen uppträdde den samhälleliga produktionen. Bådas produkter försåldes på samma marknad, alltså till åtminstone tillnärmelsevis samma priser. Men den planmässiga organiseringen var mäktigare än den naturliga arbetsdelningen. De samhälleligt arbetande fabrikerna framställde sina produkter billigare än de enskilda småproducenterna. Den enskilda produkten besegrades på det ena området efter det andra, den samhälleliga produktionen revolutionerade hela det gamla produktionssättet. Men denna dess revolutionära karaktär insågs så föga, att man tvärtom införde den för att höja och främja varuproduktionen. Den uppstod i direkt anknytning till bestämda, redan förefintliga hävstänger för varuproduktionen och varuutbytet: köpmanskapital, hantverk, lönearbete. I det den själv uppträdde som en ny form av varuproduktion, blev också för den varuproduktionens tillägnelseformer i gällande kraft.
I varuproduktionen, sådan den utvecklats under medeltiden, kunde det alls inte bli fråga om vem arbetsprodukten tillhörde. Den enskilda producenten hade framställt den av råvaror, som i regel tillhörde honom och som han ofta själv producerat, med egna arbetsmedel och med eget handarbete eller med tillhjälp av sin familj. Han behövde alls inte först tillägna sig den, den tillhörde honom helt naturligt. Äganderätten till produkten vilade alltså på eget arbete. Till och med där främmande hjälp användes, förblev denna i regel bisak och erhöll ofta utom lönen även andra fördelar: skrålärlingen och -gesällen arbetade mindre för kost och lön än för sin egen utbildning till mästare. Då kom produktionsmedlens koncentrerande i stora verkstäder och manufakturer, deras förvandling till faktiskt samhälleliga produktionsmedel. Men de samhälleliga produktionsmedlen och produkterna behandlades, som vore de nu liksom tidigare enskildas produktionsmedel och produkter. Om arbetsmedlens ägare hittills tillägnat sig produkten, emedan den i regel var hans egen produkt och främmande hjälparbete var undantag, så fortsatte nu arbetsmedlens ägare att tillägna sig produkten, ehuru den inte längre var hans produkt utan uteslutande en produkt av främmande arbete. På så sätt tillägnades den numera samhälleligt framställda produkten inte av dem, som verkligen satt igång produktionsmedlen och som verkligen framställt produkten, utan av kapitalisterna. Produktionsmedel och produktion har i det väsentliga blivit samhälleliga. Men de underkastas en tillägnelseform, som har enskildas privata produktion som förutsättning, varvid alltså var och en äger sin egen produkt och för ut den på marknaden. Produktionssättet underkastas denna tillägnelseform, ehuru det upphäver dess förutsättning.**** I denna motsättning, som ger det nya produktionssättet dess kapitalistiska karaktär, ligger redan fröet till hela den nutida sammandrabbningen. Ju mer det nya produktionssättet kom till makten på alla avgörande produktionsområden och i alla ekonomiskt avgörande länder och därmed trängde undan den individuella produktionen så när som på obetydliga rester, desto grällare måste också det oförenliga i samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framträda.
De första kapitalisterna fann, som sagt, lönearbetets form redan fullt färdig. Men lönearbete som undantag, som bisysselsättning, som hjälpmedel, som övergångsstadium. Lantarbetaren, som tidvis gick som daglönare, hade sitt eget stycke jord, som var tillräcklig att leva av om det gällde. Skråordningen sörjde för att gesällen av i dag blev mästare i morgon. Men så snart produktionsmedlen förvandlats till samhälleliga och koncentrerats i kapitalisternas händer, ändrade sig detta. Den enskilda småproducentens produktionsmedel såväl som produkt blev mer och mer värdelös. Det återstod för honom ingenting annat än att gå till kapitalisten och arbeta för lön. Lönearbetet, som tidigare var undantag och hjälpmedel, blev regel och grundform för hela produktionen. Tidigare bisysselsättning blev det nu arbetarens uteslutande verksamhet. Den tillfälliga lönearbetaren förvandlades till en sådan på livstid. Mängden av livstids lönearbetare ökades därtill kolossalt genom att den feodala ordningen vid samma tid bröt samman, att feodalherrarnas följen upplöstes, att bönderna fördrevs från deras herrgårdar o.s.v. Skilsmässan var verkställd mellan de i kapitalisternas händer koncentrerade produktionsmedlen å ena sidan och å den andra producenterna, som berövats allt utom sin arbetskraft. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framträdde som motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
Vi såg att det kapitalistiska produktionssättet trängde in i ett samhälle av varuproducenter, enskilda producenter, vars sociala sammanhang förmedlades genom utbytet av deras produkter. Men varje på varuproduktion vilande samhälle har den säregenheten, att producenterna i detsamma förlorat herraväldet över sina egna samhälleliga förhållanden. Var och en producerar för sig med sina tillfälliga produktionsmedel och för sitt speciella utbytesbehov. Ingen vet, hur mycket av hans artikel som kommer ut på marknaden, hur mycket som över huvud taget behövs därav, ingen vet, om hans privata produkt motsvarar ett verkligt behov, om han skall få sina utgifter täckta eller om han över huvud taget skall kunna sälja. Det råder anarki i den samhälleliga produktionen. Men varuproduktionen, liksom varje annan produktionsform har sina egendomliga, inherenta (inneboende), från densamma oskiljbara lagar. Och dessa lagar gör sig gällande trots, i och genom anarkin. De kommer till synes i den enda kvarlevande formen av det sociala sammanhanget, i utbytet, och gör sig gällande för de enskilda producenterna som konkurrensens tvångslagar. De är alltså till en början obekanta för dessa producenter själva och måste upptäckas av dem först så småningom och genom lång erfarenhet. De gör sig alltså gällande utan producenterna och mot producenterna, som sin produktionsforms blint verkande naturlagar. Produkten behärskar producenterna.
I det medeltida samhället, i synnerhet under de första århundradena, var produktionen väsentligen inställd på självförbrukning. Den tillfredsställde övervägande blott producentens och hans familjs behov. Där varest personliga avhängighetsförhållanden bestod, såsom på landsbygden, bidrog den också till att tillfredsställa feodalherrns behov. Härvid ägde alltså inget utbyte rum, produkterna antog därför inte heller karaktären av varor. Bondens familj producerade nästan allt vad den behövde, redskap och kläder lika väl som livsmedel. Först när den kom så långt att den producerade ett överskott över det egna behovet och över de naturaprodukter man var skyldig att avlämna till feodalherrn, först då producerade den också varor. Detta överskott, som kastades in i det samhälleliga utbytet, som utbjöds till försäljning, blev till vara. Städernas hantverkare måste visserligen redan från början producera för utbyte. Men också de framställde till största delen själva vad de behövde: de hade trädgårdar och små åkrar, de skickade sin boskap till allmänningen, som därtill gav dem virke och bränsle, kvinnorna spann lin, ull o.s.v. Produktionen för utbyte, varuproduktionen, var i sin första begynnelse. Alltså: begränsat utbyte, begränsad marknad, stabilt produktionssätt, lokal avgränsning utåt, lokal sammanslutning inåt, allmänning på landsbygden, skrån i städerna.
Men med varuproduktionens utvidgande och i synnerhet med det kapitalistiska produktionssättets uppträdande trädde också varuproduktionens hittills slumrande lagar öppnare och mäktigare i verksamhet. De gamla banden upplöstes, de gamla avsöndrande skrankorna genombröts, producenterna förvandlades mer och mer till oavhängiga, privata varuproducenter. Anarkin i den samhälleliga produktionen trädde i dagen och drevs mer och mer till sin spets. Men det viktigaste hjälpmedel, varmed det kapitalistiska produktionssättet stegrade denna anarki i den samhälleliga produktionen, var raka motsatsen till anarki: en stigande samhällelig organisation av produktionen inom varje enskilt produktionsföretag. Med hjälp av denna hävstång gjorde det slut på den gamla fredliga stabiliteten. Där det infördes i en industrigren trängde det ut de gamla driftsmetoderna. Där det bemäktigade sig hantverket, förintade det det gamla hantverket. Arbetsplatsen blev ett slagfält. De stora geografiska upptäckterna28 och koloniseringarna, som följde på dem, mångdubblade avsättningsområdet och påskyndade hantverkets förvandling till manufaktur. Det uppstod inte bara en kamp mellan de enskilda lokala producenterna, de lokala striderna växte i sin tur ut till nationella, till 1600- och 1700-talens handelskrig.29 Slutligen gjorde storindustrin och uppkomsten av en världsmarknad kampen universell och förlänade den samtidigt en oerhörd häftighet. De förmåner, som de naturliga eller skapade produktionsbetingelserna erbjuder, avgör existenskampen mellan enskilda kapitalister liksom mellan hela industrier och hela länder. Den besegrade undanröjes utan förbarmande. Det är den darwinska kampen för tillvaron, överförd med stegrad våldsamhet från naturen till samhället. Djurets naturståndpunkt framstår som den mänskliga utvecklingens höjdpunkt. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår nu som motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionsanarkin i samhället som helhet.
Det kapitalistiska produktionssättet rör sig i dessa båda former av motsättning – som tack vare detta produktionssätts ursprung är immanent (inneboende) däri – och beskriver hjälplöst det ”felaktiga kretslopp”, som redan Fourier upptäckte däri. Vad emellertid Fourier på sin tid ännu inte kunde se är, att detta kretslopp undan för undan blir mindre, att rörelsen snarare bildar en spiral och liksom hos planeterna måste sluta med att kollidera med centrum. Produktionens samhälleliga anarki är den drivande kraft, som mer och mer förvandlar det stora flertalet av människorna till proletärer, och proletärmassorna återigen är det som en gång skall göra slut på anarkin i produktionen. Den sociala produktionsanarkin är den drivande kraft, som förvandlat storindustrins förmåga att i det oändliga fullkomliga maskinerna till ett maktbud för varje enskild industrikapitalist, att göra sitt maskineri mer och mer fulländat vid risk att annars gå under. Men att fullkomliga maskineriet, det betyder att göra mänskligt arbete överflödigt. Om införande och utökande av maskineriet betyder att miljoner handarbetare tränges ut av ett fåtal maskinarbetare, så betyder förbättrande av maskineriet att också mer och mer maskinarbetare tränges ut. Sist och slutligen betyder det också skapandet av ett antal disponibla lönearbetare utöver kapitalets genomsnittliga sysselsättningsbehov, en fullständig industriell reservarmé – som jag redan 1845 kallade den30 – vilken står till disposition de tider, då industrin arbetar för högtryck, vilken kastas ut på gatan av den krasch som med nödvändighet följer, en black om foten på arbetarklassen i dess kamp för existensen med kapitalet, en regulator för att hålla arbetslönen nere på den efter de kapitalistiska behoven anpassade låga nivån. Så kommer det sig, att maskinerna – för att tala med Marx – förvandlas till kapitalets mäktigaste medel i kriget mot arbetarklassen, att arbetsmedlet ständigt slår livsuppehället ur händerna på arbetaren, att arbetarens egen produkt förvandlas till ett verktyg för att förslava arbetaren. Så kommer det sig, att ekonomiserandet med arbetsmedlen från första början tillika blir det hänsynslösaste slöseri med arbetskraft och rov från arbetsfunktionens normala förutsättningar, att maskinerna, det mäktigaste medlet att förkorta arbetstiden, slår om i det mest ofelbara medlet att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid i disponibel arbetstid för kapitalets förräntande. Så kommer det sig, att den enas överarbete blir förutsättningen för den andres arbetslöshet, och att storindustrin som jagar över hela jorden efter nya konsumenter, hemma inskränker massornas konsumtion till ett hungerminimum och därmed undergräver den egna inre marknaden. ”Den lag vilken ständigt håller den relativa överbefolkningen eller den industriella reservarmén i jämvikt med kapitalackumulationens omfång och energi, smider arbetaren fastare vid kapitalet än Hefaistos kedjor smidde Prometeus vid klippan.31 Den betingar en mot ackumulationen av kapital svarande ackumulation av elände. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen är alltså tillika ackumulation av elände, arbetstunga, slaveri, okunnighet, förråelse och moraliskt förfall vid motpolen, d.v.s. för den klass som producerar kapital av sin egen produkt” (Marx, Kapitalet. Band 1). Och att av det kapitalistiska produktionssättet vänta en annan fördelning av produkterna skulle betyda att man begärde att ett batteris elektroder inte skulle sönderdela vattnet, så länge de står i förbindelse med batteriet, och inte vid den positiva polen utveckla syre och vid den negativa väte.
Vi såg hur den ytterst stegrade förmågan att förbättra det moderna maskineriet genom produktionsanarkin i samhället förvandlas till ett maktbud för den enskilda industrikapitalisten att ständigt förbättra sina maskiner, ständigt höja deras produktionskraft. Enbart den faktiska möjligheten att utvidga sitt produktionsområde blir för honom just ett dylikt maktbud. Storindustrins enorma expansionskraft, i jämförelse med vilken gasens förmåga att utvidga sig är rena barnleken, visar sig nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaderna för storindustrins produkter. Men marknadernas utvidgningsförmåga, utåt liksom inåt, behärskas närmast av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadernas utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. Kollisionen blir oundviklig, och då denna inte kan frambringa någon lösning, så länge den inte spränger själva det kapitalistiska produktionssättet, återkommer den periodiskt. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt ”felaktigt kretslopp”.
Sedan 1825 – då den första allmänna krisen bröt ut – går faktiskt hela den industriella och kommersiella världen, produktionen och utbytet mellan samtliga civiliserade folk och deras mer eller mindre barbariska bihang ur sina fogar så där en gång vart tionde år. Varuutbytet stoppar upp, marknaderna är överfyllda, produkterna ligger där i massor utan att kunna avsättas, pengarna försvinner ur cirkulationen, krediten upphör, fabrikerna står still, de arbetande massorna saknar livsmedel, emedan de har producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs, den ena exekutiva auktionen avlöser den andra. I åratal varar stockningen, produktivkrafter likaväl som produkter förslösas och förstöras i massor, ända tills den anhopade varumängden med större eller mindre prisfall äntligen strömmar ut, tills produktion och handel så småningom åter kommer i gång. Undan för undan ökar takten, faller i trav, det industriella travet övergår till galopp, och denna återigen stegras till den tygellösa karriären i en fullständig industriell, kommersiell, kreditlig och spekulativ steeplechase för att slutligen, efter de mest halsbrytande språng, åter hamna – i kraschens grav. Och så om och om igen på nytt. Det har vi fulla fem gånger upplevat sedan 1825 och upplever det i detta ögonblick (1877) för sjätte gången. Och dessa krisers karaktär är så starkt utpräglade att Fourier träffade dem alla på pricken, då han betecknade den första som: crise pléthorique, kris av överflöd.
I kriserna kommer motsägelsen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse till ett våldsamt utbrott. Varuomsättningen är för tillfället förintad, cirkulationsmedlet, pengarna, blir ett hinder för cirkulationen. Alla varuproduktionens och varucirkulationens lagar ställes på huvudet. Den ekonomiska kollisionen har nått sin höjdpunkt: produktionssättet rebellerar mot utbytessättet.
Det faktum, att produktionens samhälleliga organisation inom fabriken utvecklats till den punkt, då den är oförenlig med den rådande produktionsanarkin i samhället – detta faktum blir påtagligt för kapitalisterna själva genom den våldsamma kapitalkoncentration, som äger rum under kriserna tack vare många stor- och ännu många fler småkapitalisters ruin. Hela det kapitalistiska produktionssättets mekanism klickar under trycket av de produktivkrafter det själv frambringat. Det kan inte längre förvandla denna massa av produktionsmedel i kapital. De ligger oanvända och just därför måste också den industriella reservarmén ligga oanvänd. Produktionsmedel, livsmedel, disponibla arbetare, alla element för produktionen och den allmänna rikedomen finns i överflöd. Men ”överflödet blir en källa till nöd och brist” (Fourier), emedan det just är överflödet som hindrar att produktions- och livsmedlen förvandlas till kapital. Ty i det kapitalistiska samhället kan produktionsmedlen inte träda i verksamhet, förrän de förvandlats till kapital, till medel att utsuga mänsklig arbetskraft. Som ett spöke reser sig mellan arbetarna och produktions- och livsmedlen nödvändigheten för dessa att förvandlas till kapital. Denna nödvändighet ensamt hindrar produktionens sakliga och personliga hävstänger att finna varandra. Den ensamt förbjuder produktionsmedlen att fungera och arbetarna att arbeta och leva. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att i fortsättningen förvalta dessa produktivkrafter blir å ena sidan uppenbar. Å andra sidan kräver dessa produktivkrafter själva med allt större kraft att motsägelsen upphäves, att de befrias från sin egenskap av kapital och att deras karaktär av samhälleliga produktivkrafter faktiskt erkännes.
Det är detta mottryck från de våldsamt växande produktivkrafterna mot deras kapitalegenskap, denna ökade press att erkänna deras samhälleliga natur, som gör det nödvändigt för kapitalistklassen själv att mer och mer – såvitt detta över huvud taget är möjligt inom ramen av kapitalförhållandet – behandla dem som samhälleliga produktivkrafter. Såväl den industriella högtrycksperioden med dess ohejdade kreditgivning såväl som själva kraschen genom stora kapitalistiska företags sammanbrott framtvingar den form av församhälleligande av stora massor produktionsmedel, vilken möter oss i de olika slagen av aktiebolag. Många av dessa produktions- och utbytesmedel är från början så kolossala, att de, som exempelvis järnvägarna, utesluter varje annan form av kapitalistisk utsugning. På ett visst utvecklingsstadium förslår inte heller denna form längre. En och samma industrigrens storproducenter inom landet förenar sig till en ”trust”, en sammanslutning i syfte att reglera produktionen. De bestämmer den totalmängd som skall produceras, fördelar den sinsemellan och framtvingar på så sätt det i förväg fastställda försäljningspriset. Men då sådana truster, så fort det blir dåliga tider för affärerna, är de som först går upp i limningen, tenderar de just därför till ett mera koncentrerat församhälleligande: hela industrigrenen förvandlas till ett enda stort aktiebolag, konkurrensen inom landet lämnar plats för detta enda bolags monopol inom landet. Så skedde 1890 med den engelska alkaliproduktionen, som nu, sedan samtliga 48 storfabriker sammansmälts, befinner sig i händerna på ett enda, enhetligt styrt bolag med ett kapital om 120 miljoner mark.
Med trusterna slår den fria konkurrensen om i monopol32, kapitulerar det kapitalistiska samhällets planlösa produktion för det inbrytande socialistiska samhällets planmässiga produktion. Visserligen ännu närmast till kapitalisternas nytta och fromma. Här blir emellertid utsugningen så handgriplig, att den måste bryta samman. Inget folk skulle finna sig i en produktion ledd av truster, en så ohöljd utsugning av alla genom ett litet band av kupongklippare.
På det ena eller andra sättet, med eller utan trusterna måste slutligen det kapitalistiska samhällets officiella representant, staten, ta över ledningen av produktionen.***** Denna nödvändighet att förvandla till statsegendom gör sig först märkbar ifråga om de stora kommunikationsmedlen: post, telegraf, järnvägar.
Om kriserna avslöjat bourgeoisins oförmåga att i fortsättningen förvalta de moderna produktivkrafterna, så visar de stora produktions- och kommunikationsmedlens förvandling till aktiebolag, truster och statsegendom att man kan undvara bourgeoisin för detta ändamål. Alla kapitalisternas samhälleliga funktioner skötes nu av avlönade tjänstemän. Kapitalisten utövar ingen samhällelig verksamhet längre utom att håva in förtjänster, klippa kuponger och spela på börsen, där de olika kapitalisterna sinsemellan berövar varandra kapitalet. Har det kapitalistiska produktionssystemet först trängt undan arbetare, så tränger det nu undan kapitalisterna och förvisar dem, precis som arbetarna, till den överflödiga befolkningen, om också inte till att börja med till den industriella reservarmén.
Men varken förvandlingen till aktiebolag och truster eller till statsegendom upphäver produktionskrafternas kapitalegenskap. Hos aktiebolagen och trusterna ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten åter är blott den organisation, som det borgerliga samhället skapar sig för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp såväl från arbetarnas som de enskilda kapitalisternas sida. Den moderna staten, vilken form den än antagit, är en rent kapitalistisk maskin, kapitalisternas stat, den ideella totalkapitalisten. Ju mer produktivkrafter den gör till sin egendom, desto mer blir den verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönearbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives tvärtom till sin spets. Men där slår det om. Statens ägande av produktivkrafterna är inte en lösning av konflikten, men det döljer inom sig det formella medlet, vägen till lösningen.
Denna lösning kan endast ligga i att de moderna produktivkrafternas samhälleliga natur faktiskt erkännes, att alltså sätten för produktion, tillägnelse och utbyte sättes i samklang med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske därigenom att samhället öppet och utan omvägar sätter sig i besittning av produktivkrafterna som vuxit ifrån varje annan ledning. Därmed gör producenterna fullt medvetet produktionsmedlens och produktionernas samhälleliga karaktär gällande, vilken i dag vänder sig mot producenterna själva, vilken periodiskt genombryter produktions- och utbytessättet och verkar som en våldsam och förstörande blind naturlag. Deras samhälleliga karaktär förvandlas från en orsak till störningar och periodiska sammanbrott till den mäktigaste hävstång för produktionen själv.
Samhällskrafterna verkar helt som naturkrafterna: blint, våldsamt, förstörande, så länge vi inte känner till dem och inte räknar med dem. Men har vi en gång lärt känna dem och förstått deras verksamhet, deras riktning, deras verkningar, så beror det bara på oss att mer och mer underkasta dem vår vilja och med tillhjälp av dem nå våra syften. Och alldeles särskilt gäller detta om de väldiga produktivkrafterna av i dag. Så länge vi hårdnackat vägrar att förstå deras natur och deras karaktär – och det kapitalistiska produktionssättet och dess försvarare motsätter sig denna förståelse – så länge verkar dessa krafter trots oss, mot oss, så länge behärskar de oss på det sätt vi utförligt skildrat. Men om man en gång förstått deras natur, kan de i de associerade producenternas händer förvandlas från demoniska härskare till villiga tjänare. Det är samma skillnad som mellan den förhärjande elektriciteten i åskvädrets blixt och den tämjda elektriciteten i telegrafen och ljusbågen, samma skillnad som mellan eldsvådan och elden i människans tjänst. Med denna behandling ersättes den samhälleliga produktionsanarkin av en samhällelig-planmässig reglering av produktionen enligt kollektivets och varje enskilds behov. Därmed ersättes det kapitalistiska tillägnelsesättet, där produkten förslavar först producenterna men sedan också tillägnarna, av det tillägnelsesätt som själva de moderna produktionsmedlens natur motiverar: å ena sidan direkt samhällelig tillägnelse som medel att fortsätta och utveckla produktionen, å andra sidan direkt individuell tillägnelse som livs- och njutningsmedel.
Samtidigt som det kapitalistiska produktionssättet mer och mer förvandlar det stora flertalet av befolkningen till proletärer, skapar det den makt, som är tvingat att – vid risk att annars gå under – utföra denna omvälvning. Samtidigt som det mer och mer driver på de stora samhälleliga produktionsmedlens förvandlande till statsegendom, visar det själv vägen till denna omvälvnings genomförande. Proletariatet sätter sig i besittning av statsmakten och förvandlar produktionsmedlen till att börja med till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och därmed också staten som stat. Det hittillsvarande samhället, som rör sig i klassmotsättningar, behövde staten, d.v.s. en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla sina yttre produktionsbetingelser, alltså framför allt för att med våld hålla den utsugna klassen nere i de av det bestående produktionssättet givna betingelserna för undertryckandet (slaveri, livegenskap eller lönearbete). Staten var hela samhällets officiella representant, dess sammanfattning i en synlig korporation, men den var det blott i den mån, som den var den klass’ stat, vilken för sin tid ensam representerade hela samhället: under forntiden de slavägande stadsborgarnas stat, under medeltiden feodaladelns, i vår tid bourgeoisins. I det den till slut faktiskt blir hela samhällets representant, gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att undertrycka, så snart man undanröjt klassherraväldet och den individens kamp för tillvaron, som den hittills rådande anarkin i produktionen motiverat, och därmed också undanröjt de därav uppkommande kollisionerna och excesserna, så finns det inget mer att undertrycka, som skulle göra en särskild undertryckningsapparat, en stat, nödvändig. Den första akt, med vilken staten verkligen uppträder som representant för hela samhället – besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn – är tillika dess sista självständiga akt som stat. En statsmakts ingripande i samhälleliga förhållanden blir överflödigt på det ena området efter det andra och upphör då av sig själv. I stället för regerandet över personer kommer förvaltandet av ting och ledandet av produktionsprocesser. Staten ”avskaffas” inte, den dör bort. Efter detta måste man värdera frasen om den ”fria folkstaten”; alltså såväl efter dess på sin tid agitatoriska berättigande, som efter dess fullständiga otillräcklighet ur vetenskaplig synpunkt.33 Efter detta måste man likaledes värdera de så kallade anarkisternas krav, att staten skall avskaffas från i dag till i morgon.
Samhällets besittningstagande av samtliga produktionsmedel har – sedan det kapitalistiska produktionssättet uppträdde i historien – ofta mer eller mindre oklart föresvävat enskilda såväl som hela sekter som framtidsideal. Men det kunde först bli möjligt, först bli historiskt nödvändigt, då de faktiska betingelserna för dess genomförande var för handen. Detta liksom varje annat samhälleligt framsteg blir genomförbart inte genom att man kommit på det klara med att tillvaron av klasser strider mot rättvisan, jämlikheten o.s.v., inte genom den blotta viljan att avskaffa dessa klasser utan genom vissa nya ekonomiska betingelser. Samhällets uppdelning i en utsugande och en utsugen, en härskande och en undertryckt klass var den nödvändiga följden av den tidigare ringa produktionsutvecklingen. Så länge det samhälleliga totalarbetet endast lämnar en avkastning, som blott föga överstiger det som erfordras för en nödtorftig existens, så länge alltså arbetet oavbrutet eller nästan oavbrutet sysselsätter det stora flertalet av samhällsmedlemmarna, så länge måste också detta samhälle indela sig i klasser. Bredvid det stora flertal som uteslutande är underkastade arbetet bildas en klass, som är befriad från direkt produktivt arbete och som ombesörjer samhällets gemensamma angelägenheter: arbetsledning, statsangelägenheter, rättsskipning, vetenskaper, konst o.s.v. Det är alltså arbetsdelningens lag, som ligger till grund för klassindelningen. Men det hindrar inte, att denna indelning i klasser genomföres med våld och rofferi, list och bedrägeri och att den härskande klassen, sedan den en gång kommit i sadeln, någonsin underlåtit att befästa sitt herravälde på den arbetande klassens bekostnad samt förvandla ledningen av samhället till en stegrad utsugning av massorna.
Men om sålunda klassindelningen har ett visst historiskt berättigande, så har den det dock endast för en given period, under givna samhälleliga betingelser. Den grundade sig på produktionens otillräcklighet: den kommer att sopas bort av de moderna produktivkrafternas fulla utveckling. Och faktiskt förutsätter samhällsklassernas avskaffande en historisk utvecklingsgrad, där inte bara tillvaron av den ena eller den andra bestämda härskande klassen utan tillvaron av en härskande klass överhuvud taget, alltså själva klasskillnaden blivit en anakronism, blivit föråldrad. Den förutsätter alltså en sådan höggradig utveckling av produktionen, att en viss samhällsklass’ tillägnelse av produktionsmedlen och produkterna, och därmed av det politiska herraväldet, monopolet på bildning och den ideologiska ledningen, inte bara blivit överflödig utan också ur ekonomisk, politisk och intellektuell synpunkt blivit ett hinder för utvecklingen. Denna punkt har nu uppnåtts. Bourgeoisins politiska och ekonomiska bankrutt är knappast längre någon hemlighet för den själv, och dess ekonomiska bankrutt upprepas regelbundet vart tionde år. Under varje kris kväves samhället under trycket av sina egna produktivkrafter och produkter, som det inte kan utnyttja, och står hjälplöst inför den absurda motsägelsen, att producenterna inget har att konsumera, emedan det saknas konsumenter. Produktionsmedlens expansionskraft spränger de band, som det kapitalistiska produktionssättet pålagt dem. Deras befrielse ur dessa bojor är den enda förutsättningen för en ständigt snabbare fortskridande utveckling av produktivkrafterna och därmed en praktiskt taget obegränsad stegring av produktionen. Inte nog därmed. Det samhälleliga tillägnandet av produktionsmedlen undanröjer inte bara de konstlade skrankor som nu hämmar produktionen utan också det positiva slöseri och förstörande av produktivkrafter och produkter, som för närvarande oundvikligt följer produktionen och når sin höjdpunkt i kriserna. Det frigör vidare en mängd produktionsmedel och produkter för samhället genom att undanröja den dåraktiga lyxen och slöseriet, som råder bland de nu härskande klasserna och deras politiska representanter. Möjligheten att med tillhjälp av den samhälleliga produktionen säkra alla samhällsmedlemmar en existens, som inte endast är materiellt fullkomligt tillfredsställande och från dag till dag blir allt rikare, utan som också garanterar dem fullständigt fri utbildning för och användande av deras kroppsliga och andliga anlag, denna möjlighet finnes nu för första gången, men den finnes.
Med samhällets besittningstagande av produktionsmedlen undanröjes varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenterna. Anarkin i den samhälleliga produktionen ersättes genom planmässig målmedveten organisation. Individens kamp för tillvaron upphör. Först därmed lämnar människan, i viss mening, slutgiltigt djurriket, utbyter de djuriska existensbetingelserna mot verkligt mänskliga. Alla de levnadsbetingelser, som hittills omgivit människorna och hittills behärskat människorna, kommer nu under människornas herravälde och kontroll, vilka nu för första gången blir medvetna, verkliga herrar över naturen, i och genom att de blir herrar över sina egna samhälleliga förhållanden. Lagarna för människornas egen samhälleliga verksamhet, som hittills mött dem som främmande naturlagar, som behärskat dem, kommer nu att sakkunnigt användas och därmed att behärskas av människorna. Människornas egna samhälleliga förhållanden, som hittills framstått som något av naturen och historien påtvingat, blir nu något frivilligt. De objektiva, främmande makter, som hittills behärskat historien, kommer under människornas egen kontroll. Först från den stunden kommer människorna fullt medvetet att själva göra sin historia, först från den stunden kommer de samhälleliga faktorer, som de satt i rörelse, att övervägande och i ständigt större utsträckning få de av dem önskade verkningarna. Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.
[Sammanfattning]
Låt oss så till slut i korthet sammanfatta vår utvecklingsgång.
I. Medeltida samhälle: Individuell småproduktion. Produktionsmedlen avsedda att användas för individuellt bruk, därför primitivt-klumpiga, småskurna, av ringa effekt. Produktion för den omedelbara förbrukningen antingen av producenten själv eller hans feodalherre. Blott i de fall då ett produktionsöverskott över denna förbrukning uppträder, utbjudes detta överskott till försäljning och tillfaller utbytet: varuproduktion alltså i sin första början. Men redan nu gror inom den anarkin i den samhälleliga produktionen.
II. Kapitalistisk revolution: Omvandling av industrin närmast med tillhjälp av den enkla kooperationen och manufakturen. Koncentration av de hittills spridda produktionsmedlen i stora verkstäder, därmed deras förvandling från den enskildes produktionsmedel till samhälleliga – en förvandling som i det stora hela inte berör formen för utbytet. De gamla tillägnelseformerna förblir i kraft. Kapitalisten uppträder: i sin egenskap av ägare till produktionsmedlen tillägnar han sig också produkterna och gör dem till varor. Produktionen har blivit en samhällelig akt; utbytet och med det tillägnandet har blivit individuella akter, akter av den enskilde: privatkapitalisten tillägnar sig den samhälleliga produkten. En grundmotsättning som ger upphov till alla de motsägelser, i vilka det nuvarande samhället rör sig och som storindustrin bringar i dagen.
A. Producenten skiljes från produktionsmedlen. Arbetaren dömes till livstids lönearbete. Motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
B. De lagar, som behärskar varuproduktionen, framträder och verkar i allt mäktigare skala. Tygellös konkurrenskamp. Mottsättning mellan den samhälleliga organisationen i den enskilda fabriken och den samhälleliga anarkin i totalproduktionen.
C. Å ena sidan fullkomnas maskinerna, något som konkurrensen gör till ett ofrånkomligt bud för varje enskild kapitalist och som betyder att ett ständigt stigande antal arbetare avskedas: industriell reservarmé – å andra sidan obegränsad utvidgning av produktionen, likaledes en konkurrensens tvångslag för varje fabrikant. – Från båda sidorna en oerhörd utveckling av produktionskrafterna, ett överskott av anbud utöver efterfrågan, överproduktion, marknaderna överfylles, kriser vart tionde år, felaktigt kretslopp: här – överflöd av produktionsmedel och produkter; där överflöd av arbetare utan sysselsättning och utan existensmedel. Men dessa båda hävstänger för produktionen och det samhälleliga välståndet kan inte förenas, emedan produktionens kapitalistiska form förbjuder produktivkrafterna att verka, produkterna att cirkulera, med mindre än att de först förvandlats till kapital, något som just deras eget överflöd förhindrar. Motsägelsen har stegrats till absurditet: produktionssättet rebellerar mot utbytesformen. Bourgeoisin har överbevisats om sin egen oförmåga att i fortsättningen leda sina egna samhälleliga produktivkrafter.
D. Till och med kapitalisterna tvingas delvis erkänna produktivkrafternas samhälleliga karaktär. De stora produktions- och kommunikationsorganismerna blir utsatta för tillägnelse, först från aktiebolagen, senare från trusterna, så från staten. Bourgeoisin visar sig vara en överflödig klass. Alla dess samhälleliga funktioner utföres nu av avlönade tjänstemän.
III. Proletär revolution, motsägelserna upplöses: proletariatet griper den offentliga makten och förvandlar med tillhjälp av denna makt de samhälleliga produktionsmedlen, som håller på att glida bourgeoisin ur händerna, till allmän egendom. Genom denna akt befriar proletariatet produktionsmedlen från deras hittillsvarande kapitalegenskap och ger deras samhälleliga karaktär full frihet att göra sig gällande. En samhällelig produktion enligt förutbestämd plan blir nu möjlig. Produktionens utveckling gör de olika samhällsklassernas fortsatta existens till en anakronism. I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria. Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift. Att utröna dennas historiska betingelser och därmed själva dess natur och så bibringa den i dag undertryckta klass, som är kallad att utföra handlingen, medvetandet om dess egen aktions betingelser och natur – det är uppgiften för den proletära rörelsens teoretiska uttryck: den vetenskapliga socialismen.
Anmärkningar
- Agnosticism – från det grekiska ordet a = inte, gnosis = vetande. Agnostikern säger: jag vet inte om det finns en objektiv värld, som avbildas, avspeglas av våra sinnen, d.v.s. han vägrar att öppet erkänna materialismen.
- Nominalism – av det latinska ordet nomen = namn, en riktning inom den medeltida filosofin, vars anhängare menade, att begreppen blott var själva tingens namn, att idéerna, begreppen i och för sig inte har någon självständig existens. I motsättning till detta materialismens första uttryck företrädde en andra riktning inom den medeltida filosofin – realismen – den ståndpunkten, att begreppen i och för sig var reala. Därmed gav denna andra riktning uttryck åt idealismens ståndpunkt.
- Den sista satsen av Marx har utelämnats i den engelska texten. I stället ger Engels följande förklaring, vilken fattas i den tyska texten: ” ’Kval’, det är en filosofisk ordlek. ’Kval’ betyder ordagrant smärta som sporrar till att utföra en eller annan handling. Samtidigt inlägger mystikern Böhme i det tyska ordet något av det latinska ordet qualitas (egenskap). Hans kval var – i motsats till smärtan, som tillfogas utifrån – en aktiv princip, som uppstår genom en spontan utveckling av tinget, förhållandet eller personligheten, som är denna princip underordnade, och som å sin sida främjar denna utveckling.”
- Deism – en filosofisk riktning som står fientlig till de uppenbarade religionerna med deras kult av en personlig gud. Men den förkastar inte helt gudsidén och förutsätter gudomen som alla tings yttersta grund, som en makt som ger den första stöten framåt. Deisterna bryter inte slutgiltigt med gudsidén, som de konsekventa materialisterna (som är ateister och gudlösa). Deisternas gud, som enligt deras övertygelse skapat naturen, är också kringgärdad av naturlagarna och kan inte handla efter sitt gottfinnande, göra underverk, som strider mot dessa lagar. Deismen erbjuder på detta sätt en möjlighet att i en förtäckt inkonsekvent form erkänna materialismens slutsatser.
- I den engelska texten: ”för den brittiska respektabiliteten”.
- Kungafamilj i England på 1600-talet, under den borgerliga revolutionens epok.
- Upphävandet av tullarna som gällde för spannmålsinförseln till England. 1842 sänktes spannmålstullarna, 1846 upphävdes inskränkningarna för spannmålsinförseln och 1849 blev spannmålstullarna helt upphävda.
- ”Broder Jonathan” – öknamn för Nordamerikas Förenta Stater såsom ”John Bull” för England. Detta öknamn avlöstes senare av ”Onkel Sam”.
- Revivalismen – religionens återupplivande – en rörelse som satte som sitt mål att höja religionens sjunkande inflytande, att sprida och befästa dess inverkan på massorna. På 1800-talet märktes bland dem, som organiserade dylika rörelser, de av Engels nämnda amerikanska predikanterna och religiösa hymnförfattarna, Moody (1837-1899) och Sankey (1840-1908).
- I den engelska texten: ”den brittiska respektabilitetens”.
- Det är fråga om den franska bourgeoisins representanter inom filosofi och vetenskap strax före den franska borgerliga revolutionen 1789-1794. De mest betydande av dessa upplysningsmän var Voltaire, Rousseau, encyklopedisterna med Diderot i spetsen o.a.
- Jean-Jacques Rousseau (1712-78) – representant för den revolutionära småbourgeoisin under förberedelseperioden till den borgerliga franska revolutionen 1789-94. Han förde fram teorin, att samhället och staten ursprungligen uppstått genom ett fritt ”samhällsfördrag” mellan fria, från varandra oavhängiga människor. Det genom ett dylikt fördrag fastställda samhällssystemet skulle emellertid senare ha vanställts genom den samhälleliga ojämlikhet, som uppkommit. Då människorna till sitt väsen är fria och jämlika, måste de förfoga över lika politiska rättigheter och i allt vara likaberättigade inför lagen. Enligt Rousseaus lära kan och måste människorna sinsemellan återupprätta denna jämlikhet på grundvalen av ett frivilligt samhällsfördrag.
- Reformationen och bondekrigen i Tyskland utspelades i början av 1500-talet. Angående reformationen se ”Förordet till engelska upplagan”.
- Här syftas på den borgerliga engelska revolutionen (1640-1660), riktad mot den absoluta monarkin och de feodala storgodsägarnas (jordlordernas) herravälde. Cromwell var den diktator som bourgeoisin sköt fram och som undertryckte levellernas rörelse.
- Babeufs kommunism stödde sig på jämlikhetens idé. Babeuf och hans anhängare (babeuvisterna) ville upprätta det kommunistiska systemet med tillhjälp av sammansvärjningar och en omstörtning, som skulle utföras av en liten grupp kommunistiska sammansvurna.
- Engels syftar här på ”skildringen av det ideala samhällstillståndet” utan privategendom som givits av representanterna för den utopiska socialismen – Thomas Morus (1500-talet) och Campanella (1500-1690-talet).
- Under åren 1793-94 använde sig Frankrikes revolutionära regering, i vars spets stod jakobinerna (representanter för det revolutionära småborgerskapet och de arbetande fattiga massorna) av en terrorregim som medel i kampen mot kontrarevolutionen.
- Direktoriet kallades den franska regering, som tillsattes av den kontrarevolutionära bourgeoisin efter den kontrarevolutionära termidorkuppen (juli 1794) då jakobindiktaturen störtades. Den blev vid makten från 1795 till 1799, då den i sin tur störtades av Napoleon Bonaparte. Under Napoleons herravälde – vilken först utnämndes till ”förste konsul” och därefter proklamerades som Frankrikes kejsare (1804) – fördes de franska erövringskrig, om vilka Engels sedan talar.
- Th. Carlyle – skriftställare och historiker, var en av representanterna för den feodala socialismen i England. Om den feodala socialismen, se Kommunistiska manifestet.
- Napoleon I:s krig slutade med hans nederlag. Mot Frankrike hade bildats ett förbund av nästan alla europeiska stater med det borgerliga England och det feodala Ryssland i spetsen. 1814 drog de allierades trupper in i Paris, och Napoleon måste avsäga sig kronan. 1815 gjorde han ett försök att återupprätta sin makt och föra ett nytt krig mot de allierade (de 100 dagarnas krig) men blev ånyo slagen vid Waterloo och åter störtad av de allierade. Därefter förvisades han till ön S:t Helena, där han dog.
- I oktober 1833 satt Owen ordförande i Trade Unions (de engelska fackförbundens) delegerade möte, då dessas sammanslagning i nationell skala beslutades. ”Stora Nationella Konsoliderade Trade Union”, som uppstod 1834, var det första försöket att skapa en förenad organisation av de engelska fackföreningarna, som omfattade hela landet. Mot slutet av år 1834 upplöstes denna organisation.
- Proudhon (1809-1865) – fransk småborgerlig utopist, anarkismens urfader. Han såg räddningen från allt det onda, som kapitalismens utveckling förde med sig, i att man vände tillbaka till småägarnas – de självständiga producenternas system, baserat på den privata småegendomen utan exploatering av lönearbete. Detta syfte skulle också hans på ”gratiskredit” byggda ”folkbank” tjäna. Enligt Proudhons projekt skulle denna bank trygga produktbytet mellan de små ”producenterna” på grund av det arbete de nedlagt (”arbete för arbete”) och därigenom rädda dem från ruinering, fattigdom och undergång. Vad arbetarna beträffar skulle samma ”folkbank” rädda dem från den kapitalistiska utsugningen, i det den förvandlade också dem till självständiga ”småproducenter”.
- Den alexandrinska perioden i vetenskapens utveckling omfattar tiden från tredje århundradet före till sjätte århundradet av vår tidräkning. Den har fått sitt namn efter den egyptiska staden Alexandria (hamnstad vid Medelhavet), som var ett av de viktigaste centra för den tidens internationella ekonomiska förbindelser. Under den alexandrinska perioden uppnådde en rad vetenskaper en hög utveckling: matematiken (Euklides och Arkimedes), geografin, astronomin, anatomin, fysiologin m.fl.
- ”Idén”, den ”absoluta idén”, dessa begrepp utgjorde i den hegelska filosofin täckmanteln för gud. Bakom dem dolde sig ”resterna av tron på en skapare”.
- Lyonvävarnas resning i Frankrike 1831 var svaret på en skottlossning, som ägt rum mot en arbetardemonstration under en strejk för minimilön. De upproriska arbetarna byggde barrikader i alla delar av staden, höll några dagar staden besatt, och deras motstånd bröts först när de reguljära regeringstrupperna kom Lyonbourgeoisin till hjälp.
- Chartiströrelsen i England uppträdde på 30- och 40-talen under förra århundradet. Den ryckte med sig det stora flertalet av den engelska arbetarklassen och var proletariatets första självständiga politiska rörelse. Marx, Engels och Lenin betonade, att just däri låg denna rörelsens oerhörda historiska betydelse. Sitt namn (”Chartiströrelsen”) har den fått efter den ”charte” (petition), som arbetarna år 1839 överlämnade i parlamentet och som innehöll följande huvudkrav: 1) allmän rösträtt, 2) ett parlament som nyvaldes varje år, 3) dagtraktamente för parlamentsmedlemmarna, 4) hemlig röstning vid parlamentsvalen, 5) lika valkretsar, 6) avskaffande av förmögenhetsstrecket för deputerade. Under flera år kämpade Englands arbetarklass för dessa krav medelst strejker, demonstrationer och väpnade sammanstötningar med polisen.
- Engels hänvisar här till första bandet av Kapitalet, där produktionens utvecklingshistoria från småproduktion till storindustri framställes i fjärde avsnittet (kapitel 11, 12 och 13). Till denna utvecklingsgång hänvisar Marx också i korthet i kapitel 24.
- De stora geografiska upptäckterna gjordes under andra hälften av 1400-talet och första hälften av 1500-talet. De viktigaste av dem är Christoffer Columbus upptäckt av Amerika 1492 och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien 1498.
- 1600- och 1700-talets handelskrig utkämpades mellan Portugal, Spanien, Holland, Frankrike och England. De gällde behärskandet av handeln med Indien och Amerika och om dessa länders förvandling till kolonier. England utgick som segrare ur dessa krig, och mot slutet av 1700-talet hade det hela världshandeln i sina händer.
- Engels: De arbetande klassernas läge i England.
- Prometeus – grekisk sagohjälte, som stal elden från himlen och förde den till människorna. På befallning av de vredgade gudarna smidde eldens gud, Hefaistos, fast honom vid klippan.
- ”Imperialismen” – skriver Lenin – ”växte fram som en utveckling och en direkt fortsättning av kapitalismens grundläggande egenskaper i allmänhet. Men kapitalistisk imperialism blev kapitalismen först på ett visst, mycket högt stadium av sin utveckling, när några av kapitalismens grundegenskaper började förvandlas till sin motsats, då det över hela linjen utformades och framträdde drag av en övergångsepok från kapitalism till en högre samhällelig ordning. Det ekonomiskt grundläggande i denna process är att den kapitalistiska fria konkurrensen avlöses av kapitalistiska monopol. Den fria konkurrensen är den grundläggande egenskapen hos kapitalismen och varuproduktionen överhuvud taget, monopolet är den direkta motsatsen till den fria konkurrensen, men denna började inför våra ögon förvandla sig till monopol, i det den skapade storproduktionen, undanträngde smådriften, ersatte de stora företagen med ändå större, förde koncentrationen av produktionen och kapitalet så långt, att därur framväxte och framväxer monopol: karteller, syndikat och truster, och sammansmälte med dem kapitalet hos något tiotal banker, vilka förfogar över miljarder. Men samtidigt som monopolen växer fram ur den fria konkurrensen, upphäver de inte denna, utan de existerar över och vid sidan av desamma och framkallar härmed en mängd synnerligen skarpa och krassa motsättningar, slitningar och konflikter”. (Lenin: Skrifter i urval. Arbetarkultur, Stockholm 1934. Band VIII, sid. 90-91.)
- Angående den ”fria folkstaten” se Marx: Till kritiken av Gothaprogrammet.
* Och till och med i affärssaker är den nationell-chauvinistiska uppblåstheten en ganska usel rådgivare. Ända tills helt nyligen ansåg den engelska genomsnittsfabrikanten det förnedrande för en engelsman att tala ett annat språk än sitt eget och var till en viss grad stolt över att ”arma djävlar” från utlandet slog sig ner i England och befriade honom från besväret att sälja sina produkter i utlandet. Han märkte inte en gång, att dessa utlänningar, mest tyskar, därigenom fick en stor del av den engelska utrikeshandeln i sina händer – import inte mindre än export – och att engelsmännens direkta utrikeshandel undan för undan inskränkte sig till kolonierna, Kina, Förenta Staterna och Sydamerika. Ännu mindre märkte han, att dessa tyskar handlade med andra tyskar i utlandet, vilka med tiden organiserade ett fullständigt nät av handelskolonier över hela världen. Men när Tyskland för ungefär fyrtio år sedan på allvar började fabricera för export, fann det i dessa tyska handelskolonier ett verktyg, som gjorde landet ovärderliga tjänster i dess snabba förvandling från ett spannmålsexporterande land till ett industriland av första ordningen. Först då, för ungefär tio år sedan, blev den engelska fabrikanten ängslig och förfrågade sig hos sina sändebud och konsuler, hur det kom sig, att han inte längre kunde hålla samman sina kunder. Det enstämmiga svaret var: 1) ni lär er inte er kunds språk utan begär, att han skall lära sig ert, och 2) ni försöker inte ens tillfredsställa er kunds behov, vanor och smak utan begär, att han skall tillägna sig era, engelska. (Engels fotnot)
** Hegel säger om franska revolutionen: ”Rättens idé” dess begrepp gjorde sig med en gång gällande, och däremot kunde orättens gamla ställningar inte bjuda något motstånd. Rättens idé har alltså nu lagts till grund för en författning och på denna grund måste numera allting baseras. Så länge solen lyst på firmamentet och planeterna kretsat omkring den, har man ännu aldrig iakttagit, att människan ställt sig på huvudet, d.v.s. på tanken, och byggt upp verkligheten efter denna. Anaxagoras var den som först sade, att Nus, förnuftet, regerar världen, men först nu har människan kommit så långt att hon inser, att tanken måste regera den andliga verkligheten. Det var en härlig soluppgång. Alla tänkande varelser hälsade med glädje den nya epokens inträdande. En högtidlig rörelse rådde under denna tid, en andens entusiasm genombävade världen, liksom skulle det först nu ha kommit till en försoning mellan det gudomliga och världen.” (Hegel, Philosophie der Geschichte, 1840, s. 535.) – Vore det inte högt på tiden att sätta igång socialistlagarna mot sådana allmänvådliga omstörtningsläror, som f. professor Hegel hyser? (Engels fotnot.)
*** Ur ”The Revolution in Mind and Practice” (”Revolutionen i tanken och i praktiken”), en skrift som riktar sig till alla ”röda republikaner, kommunister och socialister” i Europa och till den franska provisoriska regeringen 1848 men också adresserades till ”drottning Viktoria och hennes ansvariga rådgivare”. (Engels fotnot.)
**** Det är självklart, att om också tillägnelseformen förblir densamma, tillägnandets karaktär inte revolutioneras i mindre grad än själva produktionens karaktär av den ovan skildrade processen. Det är stor skillnad, om jag tillägnar mig produkten av mitt eget eller av andras arbete. I förbigående sagt: lönearbetet, i vilket fröet till hela det kapitalistiska produktionssättet ligger dolt, existerar sedan gamla tider. Isolerat och i enstaka fall förekom det hundratals år vid sidan av slaveriet. Men det dolda fröet kunde ej utveckla sig till kapitalistiskt produktionssätt, innan de nödvändiga historiska betingelserna därför mognat. (Engels fotnot.)
***** Jag säger måste. Ty endast i det fall, att produktions- eller samfärdsmedlen verkligen vuxit ifrån att ledas av aktiebolag, att alltså förstatligandet blivit ekonomiskt ofrånkomligt, blott då betyder det – också om den nuvarande staten utför det – ett ekonomiskt framsteg, att man uppnår ett nytt förstadium till samhällets eget övertagande av alla produktivkrafter. På sista tiden har det emellertid – sedan Bismarck slagit sig på förstatligande – uppträtt en viss falsk socialism, som här och där alldeles urartat, och som utan vidare förklarar varje förstatligande, till och med det bismarckska för socialistiskt. Om tobakens förstatligande skulle vara socialistiskt, så skulle förvisso Napoleon och Metternich räknas till socialismens grundläggare. När den belgiska staten av helt triviala politiska och finansiella grunder själv byggde sina huvudjärnvägar, när Bismarck utan varje ekonomisk nödvändighet förstatligade Preussens huvudjärnvägar, för att helt enkelt kunna inrätta och utnyttja dem bättre i händelse av krig, för att göra järnvägsmännen till regeringens valboskap och framför allt för att skaffa en ny inkomstkälla, som var oberoende av parlamentsbeslut – så var det ingalunda socialistiska åtgärder, direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet. Annars skulle också den preussiska statsbanken, den kungliga porslinstillverkningen och rent av regementsskräddarna vara socialistiska inrättningar, för att nu inte tala om förstatligandet av – bordellerna, som ett slughuvud under Fredrik Vilhelm III på allvar föreslog på 30-talet. (Engels fotnot)
Köp pamfletten på Bokförlaget Stormklockan.