USA framställs ofta som ett land där arbetarna är korkade, konservativa och höger. Få känner till att den amerikanska arbetarklassen har en stolt tradition av klasskamp, hade en gång mycket starka fackföreningar och gjort många försök att bygga stora arbetarpartier. I denna artikel går vi igenom arbetarrörelsens – och socialismens – tidiga traditioner i USA.
De första tjugo åren under nittonhundratalet var den mest framgångsrika perioden för arbetarrörelsen och socialismen i USA. Grunden för detta var den oerhörda utsugningen av arbetarklassen. År 1904 dog 27 000 i arbetsolyckor och 1914 hade antalet ökat till 35 000, medan 700 000 skadades.
Med införandet av taylorismen efter 1907 års kris intensifierades utsugningen av arbetarna. Taylorismen innebär ett system med detaljerad arbetsdelning, ökad mekanisering och ackordslöner för att öka produktiviteten och vinsterna. Med hjälp av detta kunde Henry Ford öka bilproduktionen från 10 607 bilar 1909, 168 000 1913 och 248 000 1914, eller 45 % av alla sålda bilar. Det konkreta medlet var förstås det löpande bandet med detaljerade tidsstudier och noggrann övervakning. Vinsten var trettio miljoner dollar, vilket var en oerhörd summa på den tiden.
Många av bilarbetarna var liksom andra arbetare ganska nyanlända immigranter som kunde utnyttjas extra hårt, eftersom de desperat behövde ett levebröd. Poeten Edwin Markham skrev:
”I ovädrade rum syr mödrar och fäder dag och natt. De som arbetade hemma måste också arbeta för lägre lön än de på fabrikerna. Och barndom kallas in från leken för att slita och släpa bredvid sina föräldrar. Hela året kan man i New York och andra städer se barn som strömmar ut från och tillbaka till sådana ömkliga hem. Bleka pojkar eller spinkiga flickor, deras ansikten tungsinta, deras ryggar böjda under en tung last av kläder travade på huvud och axlar, musklerna spända i hela kroppen. Är det inte en grym civilisation som tillåter små hjärtan och små axlar att spännas under dessa vuxna förpliktelser, medan i samma stad en sällskapshund pryds med juveler, klemas bort och luftas i en fin dams sammetsknä?”
Inte undra på att två miljoner arbetare anslutit sig till fackföreningar strax efter sekelskiftet och att socialistpartiets kandidat Eugene Debs fick nästan en miljon röster i presidentvalet 1912, samtidigt som partiet hade 100 000 medlemmar och en tidning ”Appeal to Reason”, med en halv miljon prenumeranter. Till detta ska läggas 55 socialistiska veckotidningar. Partiet hade också som mest 1200 förtroendevalda i 340 kommuner. År 1911 valdes 73 socialistiska borgmästare och året innan hade den förste socialisten, Victor Berger valts till den amerikanska kongressen.
Facklig kamp
År 1905 bildades IWW, Industrial Workers of the World, på ett konvent bestående av tvåhundra socialister och anarkister. På estraden fanns förutom Debs också Mother Jones och Bill Haywood, ledare för gruvarbetarnas västra distrikt. Bildandet var delvis orsakat av att den officiella fackföreningen AFL dominerades av yrkesarbetande och att ledningen där använde maffiametoder. IWW var syndikalistisk färgat och genomförde spektakulära aktioner, där man till exempel protesterade mot ett förbud mot offentliga möten genom att låta en talare arresteras och sedan skicka fram ännu en.
IWW förespråkade generalstrejk men ville gå längre:
”Strejker är bara episoder i klasskriget, de är styrkeprov, återkommande övningar under vilka arbetarna tränar sig samlad aktion. Denna träning är högst nödvändig för att förbereda massorna på den slutliga katastrofen, den generalstrejk som skall fullborda expropriationen av arbetsgivarna.”
IWW hade inte många medlemmar, högst fem till tio tusen, men de ledde strejker och blev både populära och förföljda. En av de mest kända var svenskättlingen Joe Hill som skrev populära visor. Han arresteras 1915, efter falska anklagelser om att ha dödat en specerihandlare, och avrättades därefter trots tiotusen protestbrev.
Det genomfördes många strejker, och antalet växte. På 1890-talet var det 1 000 per år, och 1904 var det 4 000.
Ett exempel är en strejk bland 5 000 beklädnadsarbetare i Lawrence, Massachusetts, som fick löner som inte gick att leva på. IWW organiserade soppkök och samlade in pengar till de 50 000 som var beroende av dessa arbetares inkomster. Som vid andra strejker kallade myndigheterna in den lokala milisen och del stadspolisen. Till sist fanns 22 miliskompanier och två kavalleriskvadroner i staden, och flera strejkande dödades. Till sista ordnades en stödaktion där 10 000 marscherade för att stoppa strejkbryteri. Senare skickades många av barnen till socialister i New York för att slippa svälta. Till sist gav bolaget vika och erbjöd lönehöjningsr på fem till elva procent. Strejkledarna fängslades men friades. Ett försök att avskeda 2000 av arbetarna misslyckades också.
I Everett i delstaten Washington besköts en båt med ”wobblies”, som IWW aktivisterna kallades, och fem dödades medan trettioen skadades, två ur medborgargardet dödades och nitton sårades när IWW männen besvarade elden.
Den främste arbetarledaren Debs definierade fackföreningarnas uppgifter på följande sätt:
”Medlemmarna i en fackförening borde få lära sig att arbetarrörelsen betyder mycket mer än en futtig löneökning och den strejk som är nödvändig för att garantera den, och att samtidigt som den åtar sig att göra allt som är möjligt för att förbättra arbetsförhållandena för sina medlemmar, är dess högre syfte att störta det kapitalistiska systemet, avskaffa löneslaveriet och vinna frihet för hela arbetarklassen och hela mänskligheten.”
I september 1913 började en av de bittraste och våldsammaste striderna mellan arbetarna och kapitalet i landets historia, kolstrejken i Colorado. Elvatusen, till stor del utlandsfödda, gruvarbetare gick ut i strejk mot låga löner, farliga förhållanden och diktatoriska förhållanden i gruvsamhällena.
När strejken började vräktes arbetarna. De bosatte sig då i tält. Bolaget anlitade en detektivbyrå för att terrorisera arbetarna med kulsprutor och gevär. Trots att många gruvarbetare dödades höll de ut. Självklart besvarades elden. Då sattes också nationalgardet in och anföll fältlägret. Tretton arbetare dödades. Som svar på detta marscherade 300 beväpnade gruvarbetare från andra tältkolonier.
Femtusen demonstrerade i protest utanför delstatens regeringsbyggnad i Denver. Solidaritetsaktioner genomfördes över hela landet. Då sände president Wilson in federala trupper för att ”återställa ordningen”.
Strejken ebbade då ut, utan att fackföreningen vunnit erkännande. 66 män, kvinnor och barn hade dödats, men ingen milisman eller gruvvakt dömdes för morden. Men strejken har ändå blivit ett exempel.
Debs var ingen teoretiker men en skicklig agitator och populär ledare. Andra ledare som Mother Jones verkade för att organisera textil- och gruvarbetare; hon ordnade också en barn marsch till Washington för att protestera mot barnarbete. Emma Gouldman, en annan kvinnlig ledare, kämpade främst för kvinnors rätt till likalön och rösträtt. Den blinde och döve Helen Keller kämpade också energiskt för samma sak. De svarta organiserade sig i National Afro-American Council 1903 i protest mot lynchning, daglönarsystem, diskriminering och berövande av rösträtt.
Eftergifter från borgarklassen
Som ett resultat av kampen genomfördes vissa reformer, till exempel lag om besiktning av kött, reglering av järnvägar och kvalitetskrav på livsmedel och mediciner. Vissa delstater beslutade också om regler för löner, arbetstid och säkerhet, det senare genom säkerhets inspektioner och ersättning åt skadade arbetare. 1920 hade 42 delstater lagar om ersättning vid arbetsolyckor.
Men reformerna var betydligt mindre omfattande än de som fanns i länder som Tyskland och Storbritannien. Och storfinansens makt förblev intakt. År 1904 kontrollerade 318 truster ett kapital på sju miljarder dollar och 40 % av produktionen i USA.
Socialistpartiet blev senare en del av kommunistpartiet, som i mitten av tjugotalet urartade i stalinistisk riktning, även om det fanns en stark marxistisk falang under ledning av James P. Cannon som sympatiserade med Trotskij och vänsteroppositionen.
Den fackliga militansen avtog som en följd av vissa eftergifter under 1920-talets ekonomiska uppgång, men också genom förföljelser och svek från den fackliga byråkratin. På trettiotalet växte emellertid stridsviljan igen som en följd av den stora depressionen, då som mest 15 miljoner var arbetslösa. Det utbröt en våg av ockupationsstrejker och en ny fackförening, CIO, Congress of Industrial Organizations bildades 1935.
Den amerikanska arbetarklassen har således kamptraditioner som heter duga. Denna klass är oerhört mycket starkare idag – minst 200 miljoner med familjer. När denna jätte börjar röra på sig kommer storfinansen och dess regeringar över hela världen att darra. Då kommer ett nytt socialistiskt parti med bas i fackföreningar att bildas, som om det beväpnas med ett revolutionärt socialistiskt program kan vinna miljoner och leda den tredje amerikanska revolutionen.