Det har byggts upp ett rykte om Slavoj Zizek som en respekterad akademisk ”marxist” och han ses som något av en ”rockstjärna” bland vänstern. Men hans senaste försök att omsätta sina teorier i konkreta politiska åtgärder för en eventuell framtida SYRIZA-regering i Grekland visar att det inte finns något revolutionärt i hans tänkande. Han ger i själva verket akademisk trovärdighet till en modern reformistisk strömning och har blivit en förespråkare för vändningen mot höger av SYRIZAs ledning.
På 6th Subversive Festival i Zagreb i maj höll Slavoj Zizek, tillsammans med Alexis Tsipras som är ledare för SYRIZA, en offentlig debatt om den Europeiska vänsterns roll. Zizek gav skälen till varför han stöder SYRIZA och de förväntningar han har på partiet. Han lade också fram konkreta förslag på den politiska riktning som SYRIZA ska ta. Efter en attack på Zizek från Ny demokrati i Grekland, intervjuade den grekiska tidningen Eleftherotypia honom där han upprepade sina synpunkter rörande SYRIZA.
Syftet med denna artikel är inte att ta itu med Zizek övergripande filosofiska idéer. I denna artikel kommer vi att begränsa oss till att ta itu med några av de konkreta förslag som Zizek föreslår att SYRIZA bör ta upp. Vi anser att det inte finns något nytt i det som Zizek tog upp i debatten med Tsipras. I själva verket, även om han försöker täcka sina positioner med en vänsterretorik, så kommer hans grundinställning om Grekland direkt från den stalinistiska traditionen av folkfronter. Det gäller till och med den gamla idén om att bilda en allians med en så kallad ”progressiv”, eller som han uttrycker det, den ”patriotiska”, borgarklassen, som kommer att framgå av de citat som vi tillhandahåller senare i artikeln.
Zizek menar att SYRIZA är en ny och unik företeelse. Han hävdar att det skiljer sig från de radikala rörelserna i det förflutna, såsom rörelsen ledd av Mandela i Sydafrika eller rörelsen runt Lula i Brasilien. Han menar att de kom till makten genom att lova radikala förändringar, men att de väl i regeringen lyckades endast genomföra begränsade reformer och i huvudsak tjänade den globala kapitalismens intressen. Han hävdar också SYRIZA skiljer sig från det som han definierar som ”radikala vänstern” som stödjer tydliga revolutionära principer men försöker inte ta och vill inte ta ansvar för makten och dömer därmed sig själv till misslyckande.
Zizek hävdar att SYRIZA skiljer sig genom det faktum att det är ett verkligt radikalt vänsterparti med principer, men att det samtidigt också har den extra kvaliteten att det förespråkar förnuftet i en europeisk politisk miljö som gradvis håller på att bli galen. Zizek menar att de åtstramningsåtgärder som antagits över hela Europa är dogmatiska och baserade på sagor . Detta är vad han sa i debatten med Tsipras :
”Något mycket farligt händer nu i Europa … Jag tror att den europeiska politiska eliten gradvis förlorar sin förmåga att regera. I andra länder, även i USA, med alla kompromisser, och så vidare … Obama, gör på något sätt det … Europa , å andra sidan , håller på att förlora sin kompass … Ledarna vet inte vad de ska göra. Det som SYRIZA får i uppdrag är inte någon form av galna radikala åtgärder, utan helt enkelt, på ett mycket pragmatiskt sätt, vilket kommer att få mycket radikala konsekvenser, att få rationalitet, att ge människor hopp, för att stabilisera situationen … ” [vår betoning]
Och han fortsätter med att säga,
” … Vad jag säger är att vi bör bli mer uppmärksamma på den irrationalitet som är djupt inbäddad i våra dagliga reaktioner, den ideologiska irrationaliteten i dagens globala system … Krugman gav en gång ett genialt svar när han förklarade att även om vi för 10 år sedan hade känt till att den finansiella krisen 2008 skulle komma, skulle vi ändå inte ha gjort något för att stoppa den. Detta är tragedin i dagens kapitalism. Även om du är fullt medveten kommer du fortfarande följa dina illusioner… ”
Här ser vi hur Zizek endast upprepar en idé som är närvarande i hela Europas reformism: att nedskärningarna i välfärden inte är nödvändig även ur kapitalismens synvinkel, utan en irrationell ideologisk fixering hos de Europeiska borgerliga politikerna. I stället för att förklara att, givet de grundläggande inre motsättningarna i ett system som bygger på profit, så har borgerligheten ingen annan politik att erbjuda. Inom ramarna för kapitalismen finns det ingen väg ut. Han presenterar situationen som om den europeiska borgerligheten alla har blivit galna och beter sig ”irrationellt ”. Han uttrycker på så sätt att det finns en möjlig lösning inom ramarna för kapitalismen.
Frågan är: Vad är det som gör att de europeiska borgerliga – och reformistiska – politiska ledarna agerar så ”irrationellt” ? De europeiska politiska ledarna agerar för närvarande inom ramen för den djupaste krisen i kapitalismens historia. Det är denna kris som bestämmer deras politik och uppförande. Zizek, som många gånger har nämnt denna kris i andra tal och även i några av hans skrifter, verkar den här gången inte ägna någon särskild uppmärksamhet åt konkreta materiella villkor, inte heller ger han en analys av klasskampen som kommer i dess spår. Allt vi behöver är lite ”rationalitet”, och han ser SYRIZA och dess ledare Tsipras som bärare av det logiska tänkandet.
För marxister är detta ett idealistiskt sätt att se på saker. Kapitalismen är verkligen ett irrationellt system, ur synvinkeln av mänsklighetens verkliga behov. Men så länge kapitalismen finns kommer det vara borgarklassens vinster som driver systemet framåt. Det som ger profit är logiskt och rationellt för kapitalisterna, och det som inte gör det är därmed logiskt och irrationellt.
Genom att basera oss på en konkret analys av motsättningarna i systemet, påpekade vi för länge sedan [se ett socialistiskt alternativ till EU, Alan Woods , 1997] att det europeiska enande som borgarklassen i Europa försökte att uppnå – eftersom det var den enda vägen för dem att kunna konkurrera med de andra ekonomiska blocken i världen – var omöjligt. Detta förklarade vi var för att konkurrensen mellan de stater som ingår i EU – stater som är på mycket olika utvecklingsnivåer – oundvikligen tar ett stormigt uttryck när marknadsandelen för var och en av länderna snabbt blir mindre i kristider.
Tyskland är hjärtat av Europeiska unionen och har en dubbel roll som partner och konkurrent till de andra EU-länderna. Förr höll man uppe den ekonomiska tillväxten i Europa genom att öka krediterna till skyhöga nivåer. Under tiden ekonomin expanderade, och bankerna och storföretagen gjorde stora vinster, så tilläts skulden expandera. Men nu har skulden nått sådana nivåer att även den mäktiga tyska ekonomin inte kan axla hela den europeiska skulden. Det skulle vara helt ”irrationellt” av Tyskland att göra det. Den härskande klassen i Tyskland är inte heller beredd att ge sitt samtycke till en okontrollerbar tryckning av pengar eftersom det skulle leda till massiv inflation i ett senare skede av krisen och en sådan skulle helt säkert bli ohanterlig. Detta sker samtidigt som de härskande klasserna i Europa ger räkningen för krisen till de fattigare skikten i samhället, och därmed riskerar den sociala stabilitet som uppnåddes under efterkrigstiden. Genom att försöka uppnå ekonomisk jämvikt destabiliserar de förhållandet mellan klasserna.
Sålunda kan vi se att det som att de härskande klasserna i Europa faktiskt står inför är ett verkligt dilemma: de måste minska utgifterna i ett försök att minska skulden, men genom att göra så minskar också marknaden. Deras politik baseras på situationen och inte på någon ingrodd ” nyliberal” ideologi. De allvarliga strategerna i den härskande klassen kan tydligt se detta. De reformistiska ledarna för arbetarrörelsen däremot, kan bara se ett system som har blivit ”galet”. Det finns även en del borgerliga tänkare som ser saker i dessa termer. För dessa teknokrater kan de åsikter som uttryckts av ordföranden för SYRIZA i internationella möten verka ganska logiska: nedskärningarna måste avslutas, och då kommer den onda cirkeln som hindrar den ekonomiska kommer också att brytas. Otvivelaktigt skulle alla vilja se tillväxt, stigande löner, fler jobb, etc. Men är allt detta är möjligt inom de snäva gränserna för det kapitalistiska systemet?
Zizek säger, ”åtstramningspolitik inte är logisk politik”. Frågan vi måste ställa oss är: Vad är alternativen till åtstramning? Borgerligheten har i länder som Storbritannien och USA tillämpat vad de definierar som ”kvantitativa lättnader”, dvs tryckning av pengar, vilket har haft liten effekt men ger ökat inflationstryck i framtiden. I grund och botten vad Zizek har invändningar mot är monetarism, det vill säga den så kallade ”nyliberalismen”. Alternativet till monetarism under kapitalismen, är keynesianismen, vilket skulle kräva enorma mängder offentliga utgifter. Med så höga nivåer av statsskulder överallt – var föreslår Zizek att pengarna kommer ifrån? Om han utesluter alternativet att störta borgerligheten, utan endast antyder någon abstrakt ”omfördelning” av rikedom, så är han skyldig att söka en lösning inom kapitalismens logik, och slutar därmed som ännu en modern reformist som klamrar sig fast vid keynesianism som en väg ut ur krisen. [För en detaljerad analys av idéerna av monetarism och keynesianerna [se: Marx, Keynes, Hayek och kapitalismens kris – del ett, del två och del tre]
Åtstramning är inget annat än en typ av klasskrig, och det är oundvikligt för den härskande klassen och därmed inte bara ett politiskt val. Resultatet av detta krig kommer att bestämmas av den politik som antagits av ledningen för arbetarrörelsen. Arbetarklassen har visat i flera länder att den rör sig i en mycket radikal riktning och att den är redo att kämpa. I Grekland är detta väldigt tydligt. De allmänna strejkerna, massmötena och protesterna under de senaste åren bekräftar tydligt detta. Kapitalisterna är i själva verket mycket medvetna om att klasskampen förr eller senare kommer att bryta ut överallt – inte bara i Grekland – och de gör sig redo för det.
Men vad gör ledarna för arbetarrörelsen? Vad är deras strategi – vad är det ledarnas program för arbetarklassen? Och ännu viktigare, vad borde denna strategi vara?
I sin intervju med Eleftherotypia , säger Zizek:
” … Jag är trött på vänstern som säger att den vill vara lojala mot sina principer och drömmar om radikala lösningar och på så sätt alltid slutar marginaliserade, eftersom den faktiskt inte är intresserad av att vinna. Kanske för att om den kommer in i regeringen, så kommer dess ineffektivitet avslöjas. I motsats till detta är SYRIZA redo att gå in i regeringen i mycket svåra tider för ert land och utan att lova en snabb lösning. De är inte några galna vänsteranhängare som kommer att försöka förverkliga utopin och som sedan när de misslyckas skyller på västerländska imperialismen.”
Vi kan förstå varför Zizek fördömer dessa sekter av den så kallade ”radikala vänstern”, som de revolutionära idéernas namn antar metoder och taktik som gör dem oförmögna att ansluta till de verkliga behoven hos den stora massan. Men det viktigaste kännetecknet för dessa sekterister är inte deras hängivenhet till principer, som Zizek påstår, men deras stelhet när det gäller taktik och deras vaga propaganda av ett program som bara är revolutionärt i teorin.
Det är helt rätt att sekterism leder till isolering från massorna och därför till misslyckande. Vad har ”revolutionär renhet ” att erbjuda, om den politik som den erbjuder bara leder till ett säkert misslyckande? Men vägen att besvara denna sekterism är inte att fördöma dess revolutionära program, inte att flytta ”socialismen strategiska mål” till någon odefinierad framtid, som Zizek gör. Zizek kastar ut barnet med badvattnet på ett klassisk reformistisk sätt. Han likställer ett principfast försvar av ett revolutionärt program med sekterism. På detta sätt utför han ett oärligt trick. I verkligheten är det möjligt att bibehålla en principiell revolutionerande hållning och tillämpa detta på ett flexibelt, icke-sekteristiskt sätt på arbetsrörelsen som helhet. Det är möjligt att koppla samman det revolutionära marxismens program med massrörelsen, liksom Marx, Engels, Lenin och Trotskij gjorde i det förflutna. Ingenstans i texten till dessa stora marxistiska tänkare kommer man finna något som skulle motivera att man övergav det revolutionära programmet för socialism som ett sätt att få makt. Tvärtom!
Vad som krävs är att försvara det revolutionära programmet tillsammans med flexibilitet i taktik. Detta är vad som skulle möjliggöra för ett revolutionärt massparti att slå rot inom arbetarklassen. Framgången för revolutionär politik är beroende av att på ett framgångsrikt sätt koppla samman den med arbetarklassens behov, för att använda den som en hävstång för att genomföra den nödvändiga uppgiften: att störta kapitalismen.
För Zizek är dock att störta kapitalismen något för en avlägsen framtid. För honom är det fortfarande för tidigt för sådana försök. Enligt Zizek bör vänstern i detta skede anamma ett mer moderat tillvägagångssätt. Radikala reformer behövs inte – allt som krävs, som vi har citerat honom ovan, är att arbeta ”enkelt, på ett mycket pragmatiskt sätt, vilket kommer att få mycket radikala konsekvenser, för att få rationalitet, ge människor hopp, för att stabilisera situationen …” Så allt som behövs är att bryta med galenskapen och irrationaliteten hos dagens borgerliga ledare och införa sunt förnuft.
Problemet är att det sunda förnuft Zizek som vill se, åtföljs av en politik som är begränsad till det kapitalistiska systemet. Kapitalismen har sina egna regler som styr den och inom dessa är det omöjligt att planera produktion och distribution. Idén om en omfördelning av rikedom utan att expropriera och störta borgarklassen är fullständigt utopisk. Det innebär att vänligen begära att den lilla minoriteten av rika kapitalister frivilligt ska ge upp en del av sin förmögenhet till gagn för samhället i stort. Om Zizek kan ange var dessa borgare återfinns, skulle vi vara mycket intresserade av att veta!
På grund av kapitalismens anarkiska natur, så kan verkliga sociala behov inte redovisas och beräknas, och därmed kan effektiv planering för att producera varor för att möta de sociala behoven i den största delen av befolkningen heller inte beräknas. All politik som respekterar reglerna för kapitalismen – detta inkluderar den keynesianska politik som SYRIZA lägger fram – är varken rationell eller rimlig för den ignorerar hur kapitalismen faktiskt fungerar. Denna typ av politik kan inte ta itu med den verkliga orsaken till krisen utan bara försöka bota dess symptom med hjälp av ytliga åtgärder.
Dold inom Zizeks åsikter finns det en reaktionär illusion: att vänstern, väl i regeringen, kommer att lyckas övertyga åtminstone en del av kapitalisterna att stödja en politik som kommer att vara till nytta både för dem och för arbetarna. Det är lika meningslöst som att försöka övertyga en tiger att bli vegetarian. För att maximera vinsten kräver kapitalisterna en sänkning av kostnaden för arbetskraft och de konkurrerar med varandra för att se vem som kan sänka den mest. Att tro att kapitalisterna kan bete sig på något annat sätt är att ignorera den verkliga världen vi lever i.
För att stabilisera situationen under kapitalismen och ge hopp till folket, är det nödvändigt att det finns ekonomisk tillväxt som ger ett tillräckligt stort överskott, medan samtidigt de sociala relationerna nationellt och internationellt måste vara sådana att arbetarklassen får en tillräcklig andel av detta. Detta är ett scenario som har realierats – dock endast delvis – under mycket speciella omständigheter, till exempel under den långvariga period av kapitalistisk tillväxt som den vi upplevde under efterkrigstiden i Europa, men det är helt utopiskt under en period av djup kapitalistisk kris, som den vi upplever i dag.
Så medan Zizek påstår att han är ”trött” på den ”revolutionära vänsterns” sekterism, så är han inte lika trött på reformismen – en politisk tradition och praxis som, trots sitt namn, i själva verket inte kan åstadkomma ens den minsta av reformer i dagens förhållanden. Trots hans våldsamma angrepp på kapitalismen, främst av en moralistisk karaktär, avslöjar i själva verket hans åsikter illusioner i systemets potential till tillväxt. Han ser det som en fråga om dåliga, maffialiknande kapitalister kontra ärliga och produktiva kapitalister som vill det bästa för nationen.
Zizeks ”realistiska” allianser.
Efter att ha lagt fram sådana mål för SYRIZA, föreslår Zizek också vad han anser vara ”nya” politiska allianser. Han säger följande i intervjun med Eleftherotypia:
”Vad vi behöver är sansade och rimliga allianser, inte kommunistiska revolutioner, utan borgerlig parlamentism som kommer att ge resultat. Vänstern bör överge sin sekteristiska inställning och attityd och närma sig det man skulle definiera som en patriotisk borgerlighet.”
Tidigare i år vid den ovan citerade 6th Subversive Festival i Zagreb, behandlade Zizek samma fråga om behovet av en allians med den så kallade ”patriotiska” eller ”progressiva” borgarklassen. Här citerar vi en del av vad han sade. (Hela debatten är tillgänglig online):
”Det är en fråga om smarta allianser… Vi kommer fortfarande att leva några decennier inom kapitalismen… Jag kommer att använda en gammal term … en patriotisk bourgeoisie … som har genuint intresse av att producera för folket … Det handlar inte bara om att generellt slå mot de rika, utan om en mycket noggrant planerad strategi… Det finns saker som fungerar med kapitalismen om det tillämpas på rätt sätt … konkurrens, särskilt vid småskalig produktion av konsumistiska varor och så vidare… En dröm för mig om vad SYRIZA borde göra, inom denna globala omfördelning, är att göra livet lättare även för verkligt produktiva kapitalisterna… Detta skulle vara en verklig triumf för SYRIZA … De skulle säga att inte bara vi gör det lättare för de anställda, utan om du är en bra ärlig kapitalist ska du rösta på oss … Och jag är redo att komma till dig och vara någon slags röst ´ för SYRIZAs kapitalister´. Det skulle vara min dröm.” [Minut 50-54]
Här presenteras vi för en odestillerad reformism. Här presenteras vi för uppfattningen att det finns bra ”produktiva” kapitalister som vill producera och dåliga kapitalister av gangstermaffia-typen. Sedan när har det funnits kapitalister som har ett ”genuint intresse av att producera för folket”? Har Zizek plötsligt glömt allt han läst av Marx? Kapitalisterna investerar om de kan göra en vinst. Det är det enda som motiverar dem. Om det fanns utrymme i Grekland för att göra lönsamma investeringar i tillverkningsindustrin kan man vara säker på att kapitalisterna skulle rusa in med sina pengar. Istället hålls de undan gömda i utländska banker eller på sin höjd i spekulativa investeringar.
Zizek inför också en annan mycket gammal idé: att småskalig produktion kan fungera med konkurrens. Har han, återige , glömt, det som Marx förklarade för länge sedan, att småskalig produktion oundvikligen leder vägen till storskalig monopolisering, just genom konkurrensens mekanismer? Eller ska vi tro att en SYRIZA-regering kommer att visa sig kapabel att vrida historiens bakåt till en tid då produktionen var fortfarande i ett tidigt skede av småskaliga familjeägda företag?
Kära kamrat Zizek, den enda formen av kapitalism som är möjligt i dag är den du har framför dig, en som domineras av stora multinationella företag. De råd du ger till SYRIZAs ledare är mycket farliga faktiskt, eftersom de ger illusioner om möjligheten att hitta någon form av ”progressiv” borgarklass med vilken det skulle vara möjligt att styra tillsammans till gagn för både arbetare och kapitalister. Varje sådant försök skulle döma SYRIZA till misslyckande, och arbetare och ungdomar i Grekland skulle få betala ett mycket högt pris för detta misslyckande.
Zizek om den grekiska staten.
Hur långt ifrån en genuin förståelse av marxismen som Zizek befinner sig, kan ses av det han säger om den grekiska staten:
”SYRIZA bör inte göra någon galen vänsterrevolution. SYRIZA borde modernisera den grekiska staten, äntligen göra den effektiv och till och med till en mycket bättre borgerlig stat om du vill … Man måste göra det jobb som den grekiska kapitalistklassen inte kunde göra själv.” [ Minut 58 ]
Ingen tvekan om att kamrat Zizek har läst Lenins Staten och revolutionen. Vi undrar, då vi läser ovanstående citat, om han verkligen håller med Lenin eller om ens han kommer ihåg vad han har läst. I detta citat ser vi Zizeks helt reformistiska illusioner i förhållande till den grekiska staten. Han tycker helt klart att den nuvarande borgerliga grekiska staten inte är bra, men i dess ställe förutser han att SYRIZA ska skapa en ”bättre borgerlig stat”. Genom detta antar vi att han menar en stat som är effektiv, som gör sig av med byråkrati, nepotism, korruption, etc. Detta är i linje med hans uppfattning att det någonstans i Grekland finns en ärlig, produktiv och progressiv borgarklass.
Således, enligt Zizek logik, eftersom ”kommunistiska revolutioner” är uteslutet – och SYRIZA därmed inte bör syfta till att störta kapitalismen – borde det verka logiskt att ”närma sig” denna så kallade ”patriotiska” borgarklassen som en nödvändig allierad i att reformera staten och utveckla ekonomin! Det enda hindret för att uppnå denna realistiskta allians verkar vara en sekteristisk del av vänstern. För att vänstern ska övervinna denna sekterism, kan det visa sig nödvändigt att piskas av någon som… Thatcher, som han säger i samma intervju med Eleftherotypia! Vi förutsätter att han med detta menar en stark ledare för vänstern som kan ena den, göra den sansad och anta de ”realistiska” perspektiv som Zizek föreslår.
Vi ser hur Zizek inte har några problem med att föreslå att SYRIZA ska anta en klassamarbetspolitik. Han säger att det som behövs är fantasi och avlägsnande av tabun. Vi marxister å andra sidan, har ingen skyldighet att acceptera ett allvarlig miss och en farlig position, oavsett vems fantasi som har formulerat den. Tvärtom är det vår plikt att exponera den skadliga roll som dessa idéer kan ha både för SYRIZA och arbetarrörelsen som helhet.
För det första måste man fråga sig: Vem är den ”patriotiska borgerligheten”? Existerar den alls? Och slutligen – vilka gemensamma intressen kan den ha med arbetarklassen? Det är en helt annan sak att gå in i en diskussion om en allians med en del av borgerligheten än att diskutera de taktiker som en vänsterregering bör använda för att vinna över de småföretagare som har gått i konkurs på grund av den nuvarande krisen. De små butiksägarna, hantverkare och småföretagarna är inte samma sak som storföretagen och den härskande klassen. De är småborgerligheten som den stora borgerligheten i normala tider kan luta sig mot för politiskt stöd. Men i tider av allvarlig kris står dessa lager inför konkurs och misär. Detta skikt kan och måste vinnas över av vänstern. Men det kan inte göras genom att uppfinna något fantomlik ” progressiv borgarklass”. Det enda sättet att vinna över detta lager är att djärvt lägga fram ett revolutionärt program som innehåller nationalisering av bankerna och storföretagen. Till exempel genom att nationalisera bankerna och förena dem till en centraliserad statlig bank, så skulle det vara möjligt att erbjuda billiga krediter till små företagare.
När Zizek talar om den ”patriotiska” borgerligheten, hänvisar han till en abstrakt konstruerad social klass, någon slags ”progressiv borgarklass”. En sådan klass skulle alltså vara ett progressivt kapitalägandeskikt i samhället som är villigt att skjuta till sin rikedom in i ekonomin genom att investera i produktionen – och inte behålla sitt kapital gömt undan i utländska banker eller till havs. De skulle också förvandla det grekiska samhället genom att sopa bort historiens gamla rester, som till exempel det rättsliga sambandet mellan staten och kyrka. Det är helt uppenbart att en sådan klass aldrig har funnits den grekiska kapitalismens historia och verkligen inte finns där idag heller. I dag finns inte ens en sådan klass i de avancerade kapitalistiska länderna, där borgerligheten spelat en progressiv roll i det förflutna.
Ett konkret tecken på avsaknad av en sådan klass i Grekland i dag är bristen på någon politisk representation. Småföretagare som reagerar mot trojkan är i själva verket besvikna över det faktum att regeringen inte längre kan skydda dem från angrepp av utländskt kapital. Desperata som de är, vänder de sig antingen mot högerdemagoger och högerextrema partier, såsom Oberoende Greker respektive Gyllene gryning, eller i andra fall mot SYRIZA.
Det är viktigt att påpeka att samarbetet med de oberoende grekerna som SYRIZAs ledning har föreslagit inte härstammar från en politisk strategi för att vända sig till denna så kallade ”patriotiska” borgarklassen, utan är en reaktionär och opportunistisk allians som sviker och förvirrar gräsrötterna. Tyvärr så ger Zizeks ytliga rapporter, ingen klarhet i dessa frågor – som de borde – utan ger bara en ”radikal” täckmantel för reaktionära metoder som har sitt ursprung hos de förrädiska stalinistiska folkfronterna på 1930 talet.
Vad bör SYRIZAs ställning mot småborgerligheten vara?
I stället för att tala om att närma sig den ”patriotiska” borgerligheten, så bör diskussionen fokuseras på hur en vänsterregering skulle säkra stöd hos, eller åtminstone acceptans från, småborgerliga skikt i samhället.
Det råder ingen tvekan om att vänstern kommer att behöva bilda allianser när den kommer till makten. Men dess grundläggande första plikt borde vara att lyckas med att organisera och ge en röst åt arbetarklassen. Ingen diskussion om allianser har någon mening utan denna grundläggande förutsättning. Att vinna över de småborgerliga skikten kan inte ske genom att kapitulera för de borgerliga partiernas politik, som i själva verket inte har konsekvent stöd hos någon del av samhället. Det enda sättet för en vänsterregering är att konsekvent tillämpa arbetarklassens program, som endast kan vara programmet för den socialistiska revolutionen. Nationaliseringen av banksystemet och nyckelelementen av ekonomin är inte ett program som är fientligt mot medelklassen. Tvärtom är detta det enda sättet att kontrollera flödet av krediter, men också planera av återuppbyggnaden av produktionen i landet. Det skulle ge andhämtning åt medelklassen, som för närvarande krossas av monopolen.
Att förespråka den ”kommunistiska revolutionen” utgör inte sekterism, som Zizek verkar tro. Tvärtom visar utbrottet av händelser av en revolutionär karaktär i olika länder, att vi inte har att göra med isolerade lokala händelser, utan uttryck för en djup kris för kapitalismen som helhet. De revolutionära rörelser som vi har sett under den senaste tiden i länder som Turkiet och Brasilien – och ännu mer i Egypten och Tunisien – uttrycker alla en djup önskan hos massorna för förändring. I samtliga fall höjer massorna krav som de facto är oförenliga med en fortsättning av kapitalismen. De vill ha jobb, bra sjukvård, bra utbildning, anständiga löner och så vidare. Det innebär att de objektivt är på kollisionskurs med systemet. Initialt tror massorna kanske att dessa krav kan uppnås utan att ifrågasätta själva grunden i systemet, men genom erfarenhet och kamp kommer de att komma till slutsatsen att hela systemet måste sopas bort. Den fråga som vi måste ta itu med är om vänstern i Europa och runt om i världen kan analysera dessa fenomen, anta rätt kurs och leda arbetarklassen, inte bara i Grekland, utan i alla länder på ett organiserat och samordnat sätt. En ny, revolutionär och internationell massorganisation som grundar sig på na för marxismens fasta grundvalar är mer relevant än någonsin.
Slavoj Zizek är en populär talare med djärva ansiktsuttryck och konstant gestikulering, som använder provocerande skämt och verbala excesser, men han verkar inte kunna förstå essensen av situationen i Grekland. Tillsammans med hans stöd för SYRIZA, antar han också okritiskt hela dagordningen för partiets ledning och blir därmed dess ideologiska ursäkt. Han ger ett teoretiskt stöd för SYRIZAs lednings felaktiga politik med glamouren hos en ”radikal filosof”. Hans radikalism, trots hans egna intentioner, är inkonsekvent och döljer den mest försåtliga konservatism, konservatismen av klassamarbete, som är en hörnsten i varje socialdemokratisk politik. Detta är inte vad SYRIZAs gräsrötter och arbetare och ungdomar i allmänhet i Grekland behöver.
Den kommunistiska tendensen i SYRIZA förstår att massorna som har vänt sig till partiet och som investerar sina förhoppningar i det, kommer att fortsätta att stödja det och förväntar sig stora förändringar i sina liv. Men om deras förväntningar inte uppfylls, kommer Zizeks uttalande om att SYRIZA ”inte kan lova en snabb lösning” inte att vara till stor tröst för dem. Tvärtom, är det möjligt att han också kommer att ställas inför deras vrede.
För den kommunistiska tendensen är det enda realistiska alternativet för SYRIZA att inte böja sig under trycket från borgarklassen, utan att kämpa för en vänsterregering – och erbjuda en enad front med KKE – och på så sätt skapa en revolutionär regering som skulle utföra ett socialistiskt program med inrättandet av en demokratiskt planerad, nationaliserad ekonomi. En sådan regering skulle förklara att för att garantera jobb, anständiga löner, bra sjukvård, bra skolor och en allmän förbättring av levnadsvillkoren för det arbetande folket, så måste storborgerlighetens, bankernas och de stora företagens rikedomar sättas under folkets kontroll. Det finns ingen annan väg, vad än Zizek kanske tror. Vem kan tvivla på att om ledarna för SYRIZA skulle förklara allt detta, med tanke på deras befogenheter och brinnande viljan till förändring hos massorna, så skulle en framgångsrik socialistisk omvandling av Grekland inte vara möjlig? Och om Zizek, istället för att använda sitt rykte för att stödja SYRIZAs ledarskap, använder sitt rykte för att förklara den verkliga marxismens idéer. Han har uttryckt en önskan om att se SYRIZA inte bara vinna valet, utan också att fortsätta vinna och för att behålla makten. Det enda sättet att uppnå detta är att genomföra en genuin socialistisk omvandling av Grekland och ta makten ur händerna på borgarklassen. En sådan lyckad omvandling skulle visa vägen framåt för den socialistiska revolutionen i Europa och världen.
Översättning från engelska Petra Edlund.
Slavoj Zizek: Apologist for the Social Democratic turn of SYRIZA