Det svenska friskolesystemet har sedan det etablerades 1992 befunnit sig på en glidande skala mellan tragedi och fars. Efter en rad skandaler den senaste tiden har den socialdemokratiska regeringen äntligen skärpt tonläget – men det kommer behövas mycket mer än så för att sparka ut kapitalisterna ur skolan.
Sedan Lina Axelsson Kihlbom tillträdde som skolminister i november i fjol har tonläget höjts något mot friskolorna. Hon har talat om att komma till rätta med ”stress, press och utslagningsskolan”, göra sig av med marknadsmässiga principer och att ”ta kommando över välfärden igen”. Samtidigt har hon noga aktat sig för att lova någonting konkret. När Dagens Nyheter frågade om friskolekoncernerna ”hade anledning att darra” svarade hon undvikande att det är frågor ”att titta på för framtiden” och att ”skolvalet är här för att stanna”.
Det går bra för de svenska friskolekoncernerna. Under perioden 2015–20 tjänade de tillsammans över fem miljarder kronor, samtidigt som systemet lett till havererade kommunala budgetar, segregation, försämrade resultat och en usel arbetsmiljö för svenska lärare. Var femte grundskola och var tredje gymnasieskola är i dag en friskola. Lärartäthet, betyg och annan statistik sekretessbeläggs som affärshemligheter, eftersom kapitalisterna menar sig producera utbildning på samma sätt som man producerar vilken annan vara som helst.
I Sverige är det inte tillåtet med termins- eller köavgifter, vilket gör att all vinst skolföretagen gör kommer från skolpengen och andra statliga bidrag. Börsnoterade bolag gör därigenom vinst på skattemedel, vilket är unikt i en internationellt jämförelse. Det svenska systemet liknar närmast det som inrättades i Chile under Pinochetdiktaturen, men även där ändrade man systemet 2016 efter att de negativa konsekvenserna blivit för stora.
Inte ens den pågående pandemin har ställt till med några ekonomiska problem för friskoleföretagen. Skolpengen har betalats ut som vanligt medan staten tagit över sjuklönekostnaderna. Värdet på aktierna hos det börsnoterade Academedia ökade exempelvis med 88 procent under det första halvåret av pandemin. Samtidigt tjänar lärare som jobbar inom friskolan under ett arbetsliv i snitt 1,5 miljoner kronor mindre än sina kollegor inom den kommunala sektorn.
Så fort friskolorna omnämns i medierna är det någon slags skandal. Ett exempel är Internationella engelska skolan, som den tidigare ägaren Barbara Bergström sålde för 918 miljoner kronor. Därigenom har hon blivit Sveriges första kvinnliga miljardär och flyttat till Boca Raton på Floridas östkust.
Bergström, som har låtit hänga upp sitt eget porträtt i alla IES-skolor, intervjuades i DN i december om kritiken mot skolan. Under hennes ledning har IES upprättat ett auktoritärt 1800-talssystem där IES i Täby använder ett ”armtest” för att avgöra om unga tjejers kjolar är för korta och lärare förväntas agera polis i förhållande till urringade tröjor. Under intervjun lyckades Bergström inte bara delge sin nyskapande uppfattning om att barn kan vara ”genetiskt onda” utan hann också med att torka av händerna på DN-fotografens jacka. Hon menade att kritiken mot IES bara är ”bullshit”. Att den här typen av fullständiga dårar tillåts tälja guld med kniv på elevernas bekostnad är en ren skandal.
Den nya socialdemokratiska skolministern, Lina Axelsson Kihlbom, skrev i oktober 2021 en uppmärksammad debattartikel i Skolvärlden där hon beskrev sina erfarenheter som rektor på en friskola. Skolan ska gå med vinst och det är upp till rektor att hålla nere kostnaderna, förklarade hon. För att lyckas med detta bör man som rektor se till att bara marknadsföra skolan i villaområden tills dess att klasserna är fyllda. Skolan kan ha en profil, språklig eller pedagogisk, som bara studiestarka barn utan behov av anpassningar eller stöd klarar av. Då kan man alltid hänvisa till att ”den här skolan är nog ingenting för ditt barn”. Man kan ha enormt svåra förkunskapstest för att upptäcka svaga elever och hitta på anledningar till att de inte skulle klara skolgången där. Det är rektor som bestämmer om skolan är full, och för akademikerbarn finns det alltid plats, men för elever vars föräldrar inte visste bättre än att kryssa i rutan ”i behov av särskilt stöd” är det alltid fullt.
Även om Kihlboms kritik av friskolesystemet är korrekt på många punkter, kommer det att behövas mycket mer än en hårdare ton för att förändra någonting. Sanningen är att friskolesystemet aldrig borde ha genomförts från första början. Det är helt utopiskt att tro att man kan ha kvar marknadsskolan och ändå ha en likvärdig och högkvalitativ utbildning för alla.
Lösningen är att sparka ut kapitalisterna ur skolan genom att friskolorna förstatligas. Det finns ingenting i socialdemokraternas politik just nu som tyder på att partiet skulle vara på väg i en sådan riktning, utan tvärtom har S under årtionden gått högerut i alla frågor. Tyvärr svävar Socialdemokraterna nu återigen på målet, och försvarar i grunden det friskolesystem som högern genomförde på 1990-talet. Därför måste vi fortsätta lyfta behovet av en demokratisk och offentligt ägd skola i lärarfacken och kräva av ledningen att de tar upp den striden på allvar.