Civilisation, barbari och marxismens historiesyn

I postmoderna texter framställs historien som en rad meningslösa, oförklarliga och slumpartade händelser eller tillfälligheter. Men en närmare granskning visar ett tydligt utvecklingsmönster som sträcker sig ända tillbaka till det mänskliga samhällets gryning. Att förstå dess lagar är nödvändigt för alla som menar allvar med att förändra världen. Följande text, skriven av Alan Woods, publicerades första gången för över tjugo år sedan, men är, om möjligt, mer aktuell nu än då.

Henry Ford lär ha sagt att ”historien är meningslös”. Detta är ett passande uttryck för en åsikt som vuxit sig stark under de senaste åren. Ford Motor Companys berömda grundare utvecklade denna sin definition av historien genom att kalla den för ”det ena djävulskapet efter det andra”, vilket naturligtvis är ett sätt att se på saken.

Samma idé uttrycks något mer elegant (men lika felaktigt) av anhängare till postmodernismen, som vissa tydligen anser förtjänar att kallas för filosofi. Detta är i själva verket ingen ny idé. Edward Gibbon, den store engelske historikern som skrev Romerska rikets nedgång och fall, uttryckte samma sak för länge sedan. Med Edward Gibbons berömda ord består historien ”huvudsakligen av uppräkningar av människosläktets brott, dårskaper och olyckor”1.

Historien framstår här som en rad meningslösa, oförklarliga och slumpartade händelser eller tillfälligheter. Den styrs inte av några lagar som vi kan förstå. Att försöka förstå sig på den är därför en meningslös övning. En variant på detta tema är en tanke som numera är trendig inom vissa akademiska kretsar: att det inte skulle gå att tala om högre eller lägre stadier i den samhälleliga och kulturella utvecklingen. De påstår att det inte går att tala om några ”framsteg”, vilket de anser vara ett gammaldags påfund som stannat kvar sedan 1800-talet då det spreds av viktorianska liberaler, fabianska socialister och – Karl Marx.

Detta förnekande av historiska framsteg är typiskt för den borgerliga psykologin under det kapitalistiska förfallets period. Det är en tydlig återspegling av det faktum att kapitalismen inte längre kan göra några framsteg och att utvecklingen tvärtom riskerar att gå baklänges. Borgarklassen och deras intellektuella företrädare vägrar förstås att acceptera detta faktum. De är dessutom av naturen oförmögna att erkänna det. Lenin konstaterade en gång att en person som står vid kanten av ett stup inte kommer att tänka rationellt. Men de har en vag uppfattning om den verkliga situationen och försöker hitta någon sorts rättfärdigande för deras systems återvändsgränd – genom att fullständigt förneka möjligheten till framsteg.

Denna uppfattning har slagit så djupa rötter i det samhälleliga medvetandet att det även trängt sig in i evolutionens värld. Till och med en så briljant tänkare som Stephen Jay Gould, vars dialektiska teori om avbruten jämvikt förändrade hur vi ser på evolutionen, hävdar att det är fel att tala om en utveckling från lägre till högre livsformer inom evolutionen. Detta synsätt placerar alltså mikrober på samma nivå som människor. På ett sätt stämmer det att alla levande varelser är besläktade (det mänskliga genomet har bevisat detta en gång för alla). Människan är inte en särskild skapelse av någon allsmäktig gud, utan har utvecklats genom evolutionen. Det är också felaktigt att se evolutionen som en storslagen plan vars syfte var att skapa varelser som oss själva (teleologi – från grekiskans telos som betyder slutmål). Men när man förkastar en felaktig idé måste man inte gå till den andra ytterligheten, som bara leder till nya felaktiga slutsatser.

Det handlar inte om att acceptera någon slags förutbestämd plan, varken i form av gudomligt ingripande eller någon sorts teleologi, men det står klart att evolutionens lagar, som är inneboende i naturen, följer utvecklingen från enkla till mer komplexa livsformer. Redan de tidigaste livsformerna bär fröet till all framtida utveckling inom sig. Det går att förklara utvecklingen av ögon, ben och andra organ utan att man behöver blanda in någon förutbestämd plan. Vid en viss punkt utvecklade vi det centrala nervsystemet och en hjärna. Med homo sapiens har vi till sist uppnått mänskligt medvetande. Materien blir självmedveten. Det har inte skett någon viktigare revolution sedan livet utvecklades från död materia.

För att lugna våra kritiker bör vi kanske lägga till frasen ur vår synvinkel. Mikroberna skulle säkerligen komma med invändningar, om de vore kapabla att ha någon åsikt. Men vi är människor och måste med nödvändighet se saker och ting med mänskliga ögon. Och vi hävdar att evolutionen faktiskt innebär en utveckling från enkla livsformer till mer komplexa och mångfacetterade sådana – med andra ord en utveckling från lägre till högre livsformer. Att motsätta sig en sådan formulering framstår som ganska meningslöst. Det är inte ett vetenskapligt förhållningssätt utan rent ordklyveri. Med detta menar vi förstås inget illa mot mikroberna som trots allt existerat mycket längre än oss. Om inte det kapitalistiska systemet störtas, kan det mycket väl bli de som skrattar sist.

Kultur och imperialism

Om det inte är tillåtet att tala om lägre och högre livsformer – för att undvika att kränka mikrober och andra arter – så kan det senaste modet inte heller tillåta att man talar om barbariet som en lägre form av samhällelig och kulturell utveckling än slaveriet, eller kapitalismen för den delen. Det är ganska intetsägande att bara påpeka att barbarerna hade sin egen kultur. Från och med att de första människorna tillverkade stenverktyg stämmer det att varje tidsperiod har haft sin egen kultur. Det är sant att man inte fördjupat sig tillräckligt i dessa kulturer förrän nyligen. Borgerligheten har alltid tenderat att överdriva vissa kulturers framgångar och nedvärdera andra. Orsaken är egenintresset hos de som förslavar, härskar över och exploaterar andra folk – och som hycklande försöker använda en påstådd kulturell överlägsenhet för att skyla över förtrycket och exploateringen.

Det var under detta banér som de kristna i norra Spanien (som för övrigt härstammade från de barbariska goterna) förstörde det islamska Al-Andalus fantastiska kultur och bevattningssystem, och senare förintade aztekerna och inkafolkets blomstrande kulturer. Under samma banér förslavade de brittiska, franska och nederländska kolonialisterna systematiskt folken i Afrika, Asien och Stillahavsområdet. De nöjde sig inte med att påtvinga dessa folk den värsta sortens slaveri och att stjäla deras land, utan försökte även ta ifrån dem deras mänsklighet. Genom att beröva folket dess kulturella identitet fullföljde de kristna missionärerna det som slavdrivarna och soldaterna påbörjat.

Detta är helt sant, och man måste närma sig varje folks kultur med den respekt och omsorg den förtjänar. Varje period och varje folk har bidragit med någonting till den mänskliga kulturens stora skattkammare som utgör vårt gemensamma arv. Men innebär detta att alla kulturer är jämbördiga? Innebär det att det inte går att fastställa att det skett några konstnärliga framsteg mellan de tidigaste stenyxorna (där somliga visar prov på ett slående konstnärligt sinne) och Michelangelos Davidstaty i Florens? Kort sagt, går det verkligen inte att tala om några framsteg under mänsklighetens historia?

Inom logiken finns det en välkänd metod som tar argument till det absurda genom att dra dem extremt långt. Vi ser något liknande i vissa moderna trender inom antropologin, historievetenskapen och sociologin. Det är ett välkänt faktum att vetenskapen under kapitalismen blir mindre och mindre vetenskaplig ju närmre samhället den kommer. Den så kallade samhällsvetenskapen är faktiskt ingen vetenskap alls, utan ett illa dolt försök att rättfärdiga kapitalismen eller åtminstone misskreditera marxismen (vilket i sista hand är samma sak). Detta var i allra högsta grad fallet tidigare, då de så kallade antropologerna gjorde sitt yttersta för att rättfärdiga förslavandet av de så kallade ”underlägsna raserna” genom att svartmåla deras kulturer. Men situationen är inte mycket bättre i dag då vissa strömningar försöker gå till överdrift i motsatt riktning.

Det är sant att imperialisterna avsiktligt tonat ned eller till och med förnekat de ”lägre stående folkens” kulturer i Afrika, Asien och så vidare. Poeten Kipling, apologet för den brittiska imperialismen och författare till Djungelboken, kallade dem för ”lägre raser utan lag”. Denna kulturella imperialism var utan tvekan ett försök att rättfärdiga det koloniala förslavandet av miljontals människor. Lika sant är att de mest barbariska och omänskliga handlingarna från vårt förflutna bleknar i jämförelse med det lidande som dagligen åsamkas mänskligheten av vårt så kallade ”civiliserade” kapitalistiska system och dess motsvarighet: imperialismen.

Det är en fruktansvärd paradox att i takt med att mänskligheten utvecklar produktivkrafterna och gör allt mer spektakulära vetenskapliga och teknologiska framsteg, så växer lidandet, svälten, förtrycket och misären för majoriteten av världens befolkning. Detta faktum har till och med erkänts av det rådande systemets försvarare. Men de gör ingenting för att lösa problemet. I själva verket är det omöjligt för dem att göra något, eftersom de vägrar erkänna att anledningen till det dödläge som samhället befinner sig i är just det system som de försvarar. Men det är inte bara borgerligheten som vägrar dra de nödvändiga slutsatserna. Samma sak kan sägas om många som anser sig vara radikala och stå till vänster politiskt. Det finns till exempel välmenande människor som menar att ursprunget till alla våra problem är vetenskapens, teknikens och industrins framväxt – och att det därför vore bättre att återgå till ett förkapitalistiskt sätt att leva.

Under den viktorianska eran hade man en väldigt ensidig syn på historien som en slags ostoppbar triumfmarsch framåt mot framsteg och upplysning – givetvis under den engelska kapitalismens ledning. Detta användes även som ett bekvämt rättfärdigande av kolonialismen och imperialismen. De ”civiliserade” britterna åkte till Indien och Afrika beväpnade med bibeln (samt ett antal stridsskepp, kanoner och kraftfulla gevär) för att introducera den väster­ländska kulturens välsignelser för den okunniga ursprungsbefolkningen. De som inte visade tillräcklig entusiasm för den brittiska (och även belgiska, nederländska, franska och tyska) kulturen ”utbildades” snabbt med kulor och bajonetter.

I dag råder en helt annan stämning inom borgarklassen. De växande tecknen på en global kris för kapitalismen gör att de sjunker allt djupare ned i osäkerhet, pessimism och rädsla för framtiden. De gamla visorna om de mänskliga framstegens oundviklighet rimmar inte särskilt väl med de allt svårare tiderna. Redan ordet ”framsteg” leder närmast till ett cyniskt hånleende. Detta är ingen slump. Folk börjar komma underfund med det faktum att framstegen, under 2000-talets första årtionde, faktiskt helt har upphört. Men detta återspeglar bara att kapitalismen kommit in i ett dödläge, sedan länge uttömt sin progressiva potential och står i vägen för mänsklighetens fortsatta utveckling. I denna mening – och endast i denna mening – kan man säga att det inte går att tala om framsteg.

Det är inte första gången vi sett en sådan utveckling. Under den långa nedgångsperiod som föregick det romerska rikets fall trodde många att jordens undergång var nära. Denna idé fick särskilt fäste i kristendomen där hela Uppenbarelseboken (Apokalypsen) handlar om detta. Folk var verkligen övertygade om att världen var på väg att gå under. Det som egentligen var på väg att gå under var dock bara ett specifikt socioekonomiskt system – slavsystemet, som nått sin yttersta gräns och inte längre kunde utveckla produktivkrafterna som tidigare.

Vi kan se något liknande under den sena medeltiden, då samma idé om världens undergång kom på modet. Mängder av människor anslöt sig till flagellanterna, en grupp sekter som reste genom Europa och piskade och plågade sig för att sona människosläktets synder i förberedelse för Domedagen. Men inte heller då var det världen som höll på att gå under, utan det fallfärdiga feodala system som slutligen störtades av den då revolutionära borgerligheten.

Men det faktum att ett visst socioekonomiskt system överlevt sin egen historiska användbarhet och blivit ett reaktionärt hinder för mänsklighetens fortskridande betyder inte att framsteg är ett meningslöst koncept. Det betyder inte att det aldrig har gjorts några framsteg tidigare (även under kapitalismen), eller att det inte kan göras några framsteg i framtiden – när kapitalismen väl har avskaffats. Således visar det sig att en uppfattning som vid första anblick verkar ytterst rimlig, i själva verket är ett förklätt försvar av kapitalismen gentemot socialismen. Att göra minsta eftergift till en sådan uppfattning vore att överge den konsekvent revolutionära ståndpunkten för en reaktionär sådan.

Historiematerialism

Samhället förändras hela tiden. Historievetenskapen har till uppgift att registrera dessa förändringar och förklara dem. Men vilka lagar är det som styr den historiska utvecklingen? Finns det ens sådana lagar? Om det inte finns skulle den mänskliga historien vara fullständigt obegriplig, vilket var både Gibbons och Henry Fords uppfattning. Men marxister ser inte historien på det sättet. Precis som evolutionen har inneboende lagar som kan förklaras – vilket gjordes först av Darwin och på senare tid av de snabba framstegen inom genetiken – har även det mänskliga samhället inneboende lagar som förklarats av Marx och Engels.

De som förnekar att det finns lagar som styr mänsklighetens sociala utveckling kommer oundvikligen att närma sig historien från ett subjektivt och moralistiskt perspektiv. Precis som Gibbon (fast utan hans påfallande talang) skakar de på huvudet åt det besinningslösa våldet, ”den mänskliga ondskan” och så vidare i all oändlighet. I stället för en vetenskaplig syn på historien får vi en kyrkoherdes. Men det som behövs är inte en moralpredikan, utan en rationell förståelse. Mer än enbart isolerade fakta måste man kunna urskilja breda tendenser, övergångarna från ett socialt system till ett annat och formulera de grundläggande drivkrafter som avgör dessa övergångar.

Genom att tillämpa den dialektiska materialismens metod på historien blir det genast uppenbart att den mänskliga historien har sina egna lagar och att det således går att förstå den som en process. Olika socioekonomiska systems uppgång och fall går att förklara vetenskapligt genom att titta på deras förmåga eller oförmåga att utveckla produktionsmedlen och därigenom bredda den mänskliga kulturens horisonter och utvidga människans makt över naturen.

Marxismen vidhåller att det mänskliga samhällets utveckling under miljontals år inneburit framsteg, men att de aldrig har gått längs en rak linje, som viktorianerna (med deras vulgära och icke-dialektiska syn på evolutionen) felaktigt föreställde sig. Historiematerialismens grundläggande princip är att den yttersta källan till mänsklig utveckling är produktivkrafternas utveckling. Detta är en utomordentligt viktig slutsats eftersom endast den kan leda oss till en vetenskaplig historieuppfattning.

Innan Marx och Engels trodde de flesta att historien bestod av en rad enskilda händelser utan inre sammanhang – eller ”tillfälligheter”, för att använda den filosofiska terminologin. Det fanns ingen allmän förklaring till detta; historien hade ingen inre lagbundenhet. Om man accepterar detta kan den enda drivkraften bakom historiska händelser vara individer – ”de stora männen” (eller kvinnorna). Med andra ord hamnar man i en idealistisk och subjektiv syn på den historiska processen. Detta var det synsätt som de utopiska socialisterna hade, som trots sina enorma insikter och sin skarpsinniga kritik av den dåvarande samhällsordningen inte lyckades förstå den historiska utvecklingens grundläggande lagar. För dem var socialismen bara en ”bra idé”, något som man därför lika gärna skulle ha kunnat komma på för tusen år sedan som i morgon förmiddag. Om man bara hade hittat på socialismen tusen år tidigare så hade mänskligheten sluppit en massa problem.

Det var Marx och Engels som var först med att förklara att all mänsklig utveckling i grund och botten beror på produktivkrafternas utveckling, vilket gav historieforskningen en vetenskaplig grund. Det första vetenskapliga villkoret är nämligen att man ska kunna se förbi det enskilda och komma fram till generella lagar. De tidiga kristna var till exempel kommunister (även om deras kommunism var av utopiskt slag och handlade om konsumtionen och inte produktionen). Deras tidiga experiment med kommunism ledde ingenvart, och kunde inte leda till någonting eftersom produktivkrafternas utveckling på den tiden inte gjorde utvecklingen av en verklig kommunism möjlig.

Även inom vissa intellektuella kretsar som anses vara ”vänster” har det börjat bli trendigt att förneka att det finns framsteg i historien. Dessa tendenser utgör delvis en sund motreaktion till den kulturimperialism och ”eurocentrism” som jag nämnde tidigare. De säger att alla mänskliga kulturer är lika giltiga. På så sätt får de progressiva europeiska intellektuella känna att de på något sätt har ”kompenserat” för sina förfäders systematiska övergrepp mot och plundring av de gamla koloniernas folk – en plundring som naturligtvis fortfarande pågår om än i annan skepnad idag.

Dessa personers intentioner må vara beaktansvärda, men de har helt fel utgångspunkt. För det första är det en ganska klen tröst för de miljontals förtryckta och utsugna folken i Asien, Afrika, och Latinamerika att få veta att deras uråldriga kulturer numera har återupptäckts och högaktas av europeiska intellektuella. Det som krävs är inte symboliska gester och terminologisk radikalism utan en verklig kamp mot imperialismen och kapitalismen på världsskala. Men för att den här kampen ska kunna lyckas måste den föras på en fast grundval. Villkoret för framgång är en obeveklig kamp för den marxistiska teorin. Det är naturligtvis nödvändigt att stå upp för sanningen och bekämpa alla sorters rasistiska och imperialistiska fördomar. Men i kampen mot en felaktig idé måste man akta sig för att gå för långt, eftersom en korrekt idé kan vändas till sin motsats om man tar den till ytterligheter.

Mänsklighetens historia är inte en oavbruten marsch mot framsteg. Förutom uppgångsperioder finns det också perioder av tillbakagång. I vissa historiska perioder har samhället av olika anledningar kastats tillbaka, framstegen avbrutits och civilisationen och kulturen underminerats. Sådan var situationen efter romarrikets fall, under den period i Europas historia som ofta kallas för ”den mörka tiden”. På den senaste tiden har det uppstått en tendens bland vissa akademiker där man skriver om historien för att framställa barbarerna i bättre dager. Detta är inte ”mer vetenskapligt” eller ”mer objektivt”, utan helt enkelt barnsligt.

En felaktig förståelse

Den brittiska tv-kanalen Channel Four lanserade nyligen serien Barbarians i tre delar. Den presenteras av antropologen och författaren till Lost Civilians of the Stone Age, Richard Rudgley. Efter att ha sett seriens andra avsnitt som handlar om anglerna och saxarna, de germanska stammarna som invaderade de brittiska öarna, har jag kunnat bilda mig en någorlunda bra bild av Rudgleys huvudsakliga tes. Han menar att dessa stammar lämnade efter sig ett mer civiliserat samhället än det de erövrade. ”Det romerska imperiet som förlitade sig på slaveri ersattes av ett mer rättvist samhälle där yrkesskicklighet och hantverk uppmuntrades och uppskattades,” menar Rudgley.

Många tror att det som romarna lämnade efter sig på brittiska öarna var ett civiliserat samhälle som slogs i spillror av de barbariska stammar som invaderade dem under medeltiden. Så var det inte, säger Rudgley: ”Under min resa med att förstå medeltiden har jag upptäckt att många av mina värderingar inte härstammar från den romerska civilisationen, utan från den värld som barbarerna byggde på det romerska imperiets ruiner.”

Hjälmen från Sutton Hoo, en anglosaxisk begravningsplats från 600-talet. Foto:Public domain
Hjälmen från Sutton Hoo, en anglosaxisk begravningsplats från 600-talet. Foto:Public domain

Rudgley har gjort en förbluffande upptäckt: saxarna visste hur man byggde skepp – och snabba sådana dessutom. Han gör gällande att barbarerna tog med sig verkligt omfattande talang och hantverk till Britannien. Han säger: ”De hade otroliga färdigheter. Man behöver bara titta på deras trä- och metallhantverk och smycken från perioden.” Men romarna visste inte bara hur man bygger skepp, utan även vägar, akvedukter, städer och mer därtill. Rudgley glömmer bort den lilla detaljen att dessa saker förstördes eller vansköttes av barbarerna, vilket ledde till ett katastrofalt avbrott i handeln och ett skarpt fall i produktivkrafternas och kulturens utveckling. Utvecklingen fördröjdes därigenom med tusen år.

Han citerar instämmande den skicklige svärdssmeden Hector Cole: ”De saxiska svärdssmederna var specialister. De gjorde mönstervällda klingor 600 år före japanerna.” Det råder ingen tvekan om detta. Alla de barbariska stammarna under denna period var experter på krigföring och bevisade detta genom att skära igenom det romerska försvaret som en varm kniv genom smör. Under det sena kejsardömet började romarna att ta efter vissa delar av barbarernas krigskonst, till exempel genom att använda den typ av pilbågar, hornbågar, som hunnerna bemästrat. Inget av detta bevisar dock att barbarerna befann sig på en utvecklingsnivå jämförbar med romarna, än mindre att de var överlägsna.

Rudgley förklarar att anglerna och saxarnas havsresor till Britannien inte var en massinvasion ledd av krigare, utan av en liten grupp fredliga migranter som sökte nya bosättningar. Här blandar han fullständigt ihop två olika saker. Det råder ingen tvekan om att barbarerna letade efter nya territorier där de kunde bosätta sig. Det finns antagligen många olika anledningar till de stora folkvandringarna under 400-talet. En teori är att klimatförändringar höjde vattennivån i kustområdena i det område som i dag är Nederländerna och norra Tyskland, vilket gjorde stora områden obeboeliga. En mer traditionell uppfattning är att det var vandrande stammar från öst som tvingade folk västerut. Det var med största sannolikhet en kombination av dessa och andra orsaker. I allmänhet kan man kategorisera sådana massvandringar som historiska tillfälligheter. Det intressanta är deras historiska följder, och det är just den frågan som är omstridd.

De första mötena mellan romarna och barbarerna var inte nödvändigtvis våldsamma. Det förekom betydande handel längs den östra gränsen i hundratals år, vilket ledde till att stammar nära romarriket gradvis anammade den romerska kulturen. Många blev legosoldater och slogs för de romerska legionerna. Den gotiske ledaren Alaric, som var den första som besegrade och intog huvudstaden Rom, var inte bara en tidigare romersk soldat utan dessutom kristen (om än en ariansk sådan). Det är också tämligen säkert att de första saxarna som kom till Britannien var fredligt handelsfolk, legosoldater och nybyggare. Folksägner vittnar om att de bjöds in till Britannien av romarnas brittiska ”kung” Vortigern efter att de romerska legionerna gett sig av.

Men här börjar Rudgleys analys att falla i bitar. Han missar helt poängen att handel mellan civiliserade nationer och barbarer alltid var förknippat med sjöröveri, spioneri och krig. Barbarernas köpmän lade noga märke till styrkorna och svagheterna hos de nationer som de kom i kontakt med. Om det fanns tecken på svaghet brukade ”fredliga” handelsrelationer följas upp av beväpnade gäng som sökte plundra och erövra. Det räcker med att läsa Gamla Testamentet för att förstå att det var exakt denna relation som rådde mellan de israeliska herdestammarna och de forntida kanaaniterna, vilka i egenskap av civiliserat stadsfolk stod på en högre utvecklingsnivå.

Att romarna kommit längre i sin kulturella utveckling än barbarerna kan enkelt bevisas genom följande faktum. Trots att barbarerna besegrade romarna införlivades de själva förhållandevis snabbt i den romerska kulturen. De slutade tala sitt eget språk och började i stället tala en dialekt av latin. Frankerna, som gett namn åt det moderna Frankrike, var en germansk stam som talade ett språk besläktat med modern tyska. Samma sak hände med de germanska stammar som invaderade Spanien och Italien.

Det enda påfallande undantaget från regeln är att anglerna och saxarna som invaderade Britannien inte införlivades i den mer avancerade keltiska romersk-britonska kulturen. Det engelska språket är i stort sett ett germanskt språk (blandat med normandernas franska från och med 1000-talet). Det finns faktiskt bara ett obetydligt antal ord i det engelska språket som har keltiskt ursprung, medan det däremot finns väldigt många arabiska ord i det spanska språket. Anledningen till detta är att araberna i Spanien befann sig på en högre kulturell nivå än de spansktalande kristna som erövrade dem. Den enda tänkbara förklaringen är att de anglosaxiska barbarerna (som herr Rudgley anser vara ett väldigt trevligt och fredligt folk) måste ha genomfört ett folkmord mot de kelter vars områden de erövrade genom blodiga erövringskrig.

Sentimentalitet eller vetenskap?

Vi kan därmed etablera en fast regel: ett invaderande folk vars kultur står på en lägre nivå än det folk som de erövrar kommer småningom att införlivas i de erövrades kultur, och inte tvärtom. Man kan invända att detta bara skedde eftersom den invaderande gruppen var relativt liten. Detta håller dock inte för en närmare granskning. För det första argumenterar Rudgley själv för att stora mängder människor deltog i dessa folkvandringar – till och med hela folk. För det andra finns det många historiska exempel som bevisar motsatsen.

Mongolerna som invaderade Indien och grundade moguldynastin, vars styre höll ända tills britterna erövrade Indien, införlivades helt i den indiska kulturen. Exakt samma sak hände i Kina. Däremot blev Storbritannien inte införlivade i den inhemska kulturen när de erövrade Indien, utan som Marx förklarade omintetgjordes tvärtom det gamla indiska samhället som hade varat i tusentals år. Hur var detta möjligt? Därför att England, där det kapitalistiska systemet utvecklades i snabb takt, stod på en högre utvecklingsnivå än Indien.

Man skulle naturligtvis kunna säga att indierna befann sig på en mycket hög kulturell utvecklingsnivå innan britterna anlände. Även om européerna föraktande såg ned på indierna som några slags halvbarbarer var detta långt ifrån sanningen. Den indiska kulturen hade nått vidunderliga höjder på grundval av det uråldriga asiatiska produktionssättet. Deras bedrifter inom konsten, bildhuggarkonsten, arkitekturen, musiken och poesin var så mästerliga att de imponerade även på det brittiska imperiets mer kulturellt bildade representanter.

Det är även möjligt att fördöma de ”civiliserade” britterna för det extremt brutala sätt på vilket de krossade indierna genom en kombination av bedrägerier, lögner, mord och massakrer. Allt detta är sant, men det missar helt poängen. Den verkliga frågan är: varför införlivades inte britterna i den indiska kulturen som mongolerna hade gjort dessförinnan? Antalet britter som bosatte sig i Indien var trots allt försvinnande få i jämförelse med de många miljoner indier som redan levde på den enorma indiska halvön. Likväl var det efter tvåhundra år indierna som lärde sig engelska och inte tvärtom.

I dag, ett halvt sekel efter att britterna lämnat Indien är engelskan fortfarande det officiella språket i Indien och förblir lingua franca bland utbildade indier och pakistanier. Hur ska man förklara detta? Svaret är att kapitalismen står på en högre utvecklingsnivå än både feodalismen och det asiatiska produktionssättet. Detta är det avgörande faktumet. Att beklaga detta och protestera mot ”kulturell imperialism” och så vidare kan ha ett bestämt värde inom agitationen (det råder inga tvivel om imperialisternas verkligt barbariska beteende rent allmänt). Men från ett vetenskapligt perspektiv kommer vi inte särskilt långt med utgångspunkt i den sortens kommentarer.

Att undersöka den mänskliga historien från en sentimental utgångspunkt är värre än värdelöst. Historien känner ingen moral och följer helt andra lagar. För den som vill förstå sig på historien gäller det först och främst att lämna alla moraliska faktorer därhän, eftersom det inte kan existera någon överhistorisk moral – ingen ”moral i allmänhet” – utan endast särskilda moraluppfattningar som hör till specifika historiska perioder och bestämda socioekonomiska system, och som saknar relevans utanför dessa sammanhang.

Från ett vetenskapligt perspektiv går det inte att jämföra det moraliska i beteendet hos exempelvis romare och barbarer, britter och indier eller mongoler och kineser. Omänskliga och barbariska handlingar har existerat i varje historisk tidsperiod. Om vi tog det som måttstock skulle vi hamna i de mest pessimistiska slutsatser (vilket många också gjort). Man skulle faktiskt kunna argumentera för att förmågan att åsamka ett fruktansvärt lidande på stora mängder människor ökar ju längre fram vi kommer i utvecklingen. Det tillstånd världen befinner sig i under 2000-talets första årtionde verkar snarast bekräfta denna dystra bedömning av mänsklighetens historia.

Vissa har dragit slutsatsen att problemet kanske är att utvecklingen har gått för långt, det har skett för många framsteg och det finns för mycket civilisation. Skulle inte vi vara lyckligare i ett enkelt bondesamhälle – som givetvis skulle vara helt ekologiskt – där vi brukar vår egen jord (utan traktorer), syr våra egna kläder, bakar vårt eget bröd och så vidare? Det vill säga, skulle det inte vara bättre om vi återvände till… barbariet?

Med tanke på hur illa ställt det är med samhället och världen under kapitalismen kan vi förstå att folk vill fly från denna verklighet och vrida tillbaka klockan till en slags gyllene tidsålder. Problemet är att det aldrig har existerat någon sådan tidsålder. Dessa personer (som vanligtvis tillhör medelklassen) talar storslaget om livet på den gamla goda tiden på bondgården utan att ha någon aning om hur hårt livet var då. Låt oss citera en medeltida munk som till skillnad från våra moderna new age-fanatiker visste precis hur livet under feodalismen egentligen var. Citatet kommer från den medeltida munken Aelfric som skrev en lärobok i latin för användning i Winchester:

Mästare: Vad gör du, bonde? Hur arbetar du?

Lärling: Min herre, jag arbetar väldigt hårt. Jag går ut på morgonen för att leda oxarna till fältet och sedan spänner jag dem för plogen. Oavsett hur hård vintern än må vara, vågar jag inte stanna hemma i rädsla för min godsherre; och när jag väl har spänt för oxarna och sedan fäst plogbillen och plogjärnet, så måste jag varje dag ploga minst ett tunnland eller mer.

M: Har du någon med dig?

L: Jag har en pojk som driver oxarna med sporren, och han är nu hes av förkylning och rop.

M: Vilka andra arbeten gör du under dagen?

L: En hel del annat. Jag måste fylla oxens lår med hö, ge dem vatten och bära ut dyngan.

M: Och det är ett hårt arbete?

L: Ja, det är ett hårt arbete, för jag är inte fri.

Ett par veckors hårt och själadödande arbete som detta skulle säkert bota även den mest inbitne romantikerns illusioner! Det är verkligen synd att vi inte kan beställa en snabb tidsresa för detta ändamål.

Vad är barbari?

Ordet ”barbari” används i olika sammanhang för att beskriva olika fenomen. Det kan användas som en simpel förolämpning, när vi till exempel talar om hur vissa överentusiastiska fotbollssupportrar beter sig. I antikens Grekland (där ordet har sitt ursprung) betydde barbar helt enkelt ”en som inte talar språket” (grekiska). Men för marxister betecknar ordet vanligtvis stadiet mellan urkommunismen och det tidiga klassamhället, då klasserna började ta form och med dem även staten. Barbariet är en övergångsfas där den gamla gemenskapen redan håller på att förfalla, och där klasser och staten håller på att uppstå.

Precis som alla andra mänskliga samhällen (inklusive vildhet, jägar-samlarsamhällen som baserades på urkommunism och skapade de fantastiska grottmålningarna i Frankrike och norra Spanien), hade barbarerna definitivt en kultur och var kapabla att skapa väldigt fin och sofistikerad konst. Deras krigföringsteknik visar också på en exceptionell organisationsförmåga, vilket visade sig när de besegrade de romerska legionerna.

Barbariets epok spänner över en stor del av den mänskliga historien, och är uppdelad i flera mer eller mindre distinkta perioder. Generellt sett kännetecknas den av övergången från jägar- och samlarsamhällets produktionssätt till pastoralism (nomadiserande boskapsskötsel) och jordbruk. Med andra ord: från paleolitisk vildhet, via barbariets neolitiska stadium, till dess högre stadium under bronsåldern som står vid civilisationens tröskel. Den avgörande vändpunkten var det Gordon Childe kallade den neolitiska revolutionen, som innebar ett stort steg framåt i den mänskliga produktivitetens och därför också kulturens utveckling. Childe betonade barbariets betydelse:

”Vi står i mycket djup skuld till dessa barbarer från tiden före skrivkonstens utveckling. Varenda odlad växt av någon betydelse har upptäckts av något namnlöst barbarfolk.”2

Det var från detta embryo som det växte fram byar och städer, skriftspråk, industri och allt det som lagt basen för det vi kallar en civilisation. Civilisationen grundar sig på barbariets framsteg – och ännu mer på slaveriets. Barbariets utveckling ledde antingen till ett slavsamhälle eller till det som Marx kallade för det asiatiska produktionssättet.

Det vore felaktigt att förneka de bidrag som barbariska folk gjort till den mänskliga utvecklingen. De spelade en roll, och vid ett visst stadium var den avgörande. De hade en kultur, som på den tiden var avancerad. Men historien står inte stilla. Produktivkrafternas fortsatta utveckling ledde till nya socioekonomiska former som stod på en kvalitativt högre nivå. Vår moderna civilisation (i den mån den förtjänar att kallas civiliserad) bygger på de kolossala framsteg som gjordes av Egypten, Mesopotamien, Induskulturen, och än mer av Grekland och Romarriket.

Marxister förnekar inte den barbariska kulturens existens, men vi drar oss inte för att konstatera att den historiskt efterträtts av Egyptens, Greklands och Roms kulturer som växte fram ur barbariet, övervann det och ersatte det. Att förneka detta vore att förneka fakta.

Tillfångtagna slavar med halskragar. Foto: Jun/Flickr (CC BY-SA 2.0)
Tillfångtagna slavar med halskragar. Foto: Jun/Flickr (CC BY-SA 2.0)

Slaveriets roll

Vid första anblick på människans historia och förhistoria, slås man av hur utomordentligt långsamt vår art har utvecklats. Det tog miljontals år för människoaporna att gradvis utvecklas från sin tillvaro som djur till att bli verkliga människor.

Den första epoken kallar vi för vildhet. Med en mycket låg nivå på produktionsmedlens utveckling lever människan här som jägar-samlare och producerar stenverktyg. Under en väldigt lång period är utvecklingen i stort sett obefintlig, men den börjar att accelerera precis under den epok som kallas barbariet – i synnerhet genom den neolitiska revolutionen. Det är nu som de första stabila samhällena växer till städer såsom Jericho (dateras till omkring 7000 f.kr.).

Den mest explosiva utvecklingen sker i Egypten, Mesopotamien, Induskulturen, Kina, Persien, Grekland och romarriket. Med andra ord sammanfaller klassamhällets utveckling med en enorm utveckling av produktivkrafterna, som tar den mänskliga kulturen till oanade höjder. Här finns inte plats att nämna alla upptäckter som gjordes av grekerna och romarna. Det finns en berömd scen i Monty Pythons film The Life of Brian, där en överentusiastisk ”frihetskämpe” ställer en retorisk fråga: ”Vad har romarna någonsin gjort för oss?” Till sin stora förargelse fick han en lång lista av svar. Vi bör inte göra samma misstag som denna fiktiva karaktär!

Vissa kanske skulle invända att både antikens Grekland och romarriket byggdes på slavarbete, vilket är avskyvärt och inhumant. Alla enastående framsteg i det antika Aten grundades på slaveriet. Dess demokrati – förmodligen den då mest avancerade i världen – var enbart en demokrati för den minoritet som var fria medborgare. Majoriteten – slavarna – hade inga rättigheter alls. Jag fick för inte så länge sedan ett brev, där författaren menade att slavsamhället var sämre än barbariet. Här är ett utdrag:

”Primitiva samhällen var faktiskt de minst barbariska i världshistorien. Till exempel var/är deras krig mestadels rituella med nästan inga offer. Nazismens barbari och Balkankrigen är typiska för kapitalismen, precis som feodalismen och slavsamhället hade sina typiska barbariska kännetecken. De mest barbariska händelserna i historien är alla på ett eller annat sätt konsekvenser av klassamhället.”

Ovanstående stycke närmar sig inte frågan om krig på ett materialistiskt sätt, utan på ett moralistiskt sätt. Krig har alltid varit barbariskt. Det handlar om att döda människor så effektivt som möjligt. Man kan utan tvekan hålla med om att de primitiva samhällenas krig dödade mycket färre än moderna krig gör. Det beror framförallt på att vetenskapens och teknikens utveckling lett till att man kraftigt ökat människans produktivitet – inte bara inom industri och jordbruk, utan också inom krigföring. I Anti-Dühring förklarar Engels att krigföringens historia bara kan förstås genom att studera produktionsmedlens utveckling. Romarna var mycket bättre än barbarerna på att döda människor (i alla fall under romarrikets uppgångsperiod), medan vi är ojämförbart bättre än romarna och många andra därtill.

Marxister kan inte analysera historien utifrån en moralisk ståndpunkt. Helt bortsett allt annat, finns det överhuvudtaget inte någon överhistorisk moral. Varje samhälle har sin egen moral, religion, kultur och så vidare som motsvarar en viss utvecklingsnivå och – åtminstone under perioden vi kallar för civilisation – en viss klass intressen. Frågan om ett särskilt krig var bra, dåligt eller varken eller kan inte avgöras baserat på hur många som dött, och ännu mindre utifrån någon abstrakt moralisk ståndpunkt. Vi kan ogilla krig i allmänhet, men en sak kan inte förnekas: under den mänskliga historiens gång har alla betydande frågor avgjorts på detta sätt. Det gäller både konflikter mellan nationer (krig) och konflikter mellan klasser (revolutioner).

Vår attityd gentemot ett visst samhälle och dess kultur kan inte heller bestämmas genom moralistiska överväganden. Ur historiematerialismens synpunkt spelar det ingen som helst roll att vissa barbarer (inklusive mina egna förfäder tycks det, de antika kelterna) var huvudjägare som brände människor levande inuti stora korgstatyer för att fira midsommardagen. Det är lika meningslöst att fördöma dem för detta som att prisa dem för att de också skapade vackra smycken och poesi. Det som avgör huruvida ett ekonomiskt system är historiskt progressivt eller inte är i första hand dess förmåga att utveckla produktivkrafterna – den materiella bas som all mänsklig kultur vilar och utvecklas på.

Anledningen till att den mänskliga utvecklingen var så smärtsamt långsam under en så lång tid var just produktivkrafternas låga utvecklingsnivå. Den snabbare utveckling som började under barbariet var progressiv för sin tid, men kom sedan att övervinnas, negeras och ersättas av det högre stående slavsamhället. Hegel uttryckte detta på ett briljant sätt: ”Mänskligheten har inte så mycket befriats ur träldomen som genom träldomen.”3

Romarna använde råstyrka för att underkasta sig andra folk, sålde in hela städer i slaveri, slaktade tusentals krigsfångar under gladiatorspelen i underhållningssyfte och införde sådana förtjusande avrättningsmetoder som korsfästning. Allt det är naturligtvis sant. Men om man funderar på var vår moderna civilisation kommer ifrån – vår kultur, vår litteratur, vår arkitektur, vår medicin, vår vetenskap, vår filosofi och ofta till och med vårt språk – så är svaret antika Grekland och Rom.

Det är inte svårt att göra en lång lista på romarnas (eller feodalherrarnas och kapitalisternas) illdåd. Man kan till och med argumentera för att de på vissa punkter var underlägsna de barbarer som de mer eller mindre konstant var i krig med. Detta är inget nytt. I den romerska historikern Tacitus skrifter finns det faktiskt flera avsnitt där han gör just det. Men det tar inte vår historiska förståelse ett enda steg framåt. Det är bara genom att konsekvent använda sig av historiematerialismens metod som detta blir möjligt.

Romarrikets uppgång och fall

Eftersom slavar måste tvingas till arbete var den individuelle slavens arbete inte särskilt produktivt. Men många slavar tillsammans – i exempelvis gruvor och latifundier (stora jordbruksenheter) under den romerska republikens slut och kejsardömet – skapade ett avsevärt överskott. Vid det romerska kejsardömets höjdpunkt fanns det rikligt med billiga slavar, och romarrikets krig var i princip slavjakter på masskala. Men vid en viss punkt nådde systemet sina gränser vilket inledde en lång period av nedgång.

Tecken på romarrikets kris syntes redan under den romerska republikens slutskede, som kännetecknades av skarpa sociala och politiska omvälvningar och klasskrig. Redan tidigt förekom det våldsamma strider mellan rika och fattiga i Rom. Det finns detaljerade beskrivningar i bland annat Livius skrifter om kampen mellan plebejer och patricier, som slutade i en bräcklig kompromiss. När Rom senare hade gjort sig till Medelhavets härskare genom att segra över dess mäktiga rival Karthago, utvecklades något som i själva verket var en kamp om fördelningen av krigsbytena.

Tiberius Gracchus krävde att romarrikets rikedomar skulle delas upp mellan alla fria invånare. Hans mål var att göra Italien till en republik av småbönder – inte slavar – men han blev besegrad av aristokratin och slavägarna. I det långa loppet var detta en katastrof för romarriket. Den ruinerade bondeklassen – som varit republikens och arméns ryggrad – bosatte sig i Rom där de kom att utgöra ett trasproletariat, en improduktiv klass som levde på stöd från staten. Även om de föraktade de rika, delade trasproletärerna de rikas intresse av att exploatera slavarna – den enda verkligt produktiva klassen under republikens och kejsardömets period.

Spartacus stora slavuppror var en enastående episod i antikens historia. Än idag känner vi svallvågorna av detta jättelika uppror, som fortfarande är en källa till inspiration. De mest förtryckta reste sig med vapen i hand och vållade världens mäktigaste arméer nederlag efter nederlag, i ett av historiens mest otroliga skeenden. Om de lyckats att störta den romerska staten, hade historiens gång förändrats på ett betydande sätt.

Självklart är det inte möjligt att säga exakt vad utfallet hade blivit. Utan tvivel hade slavarna befriats. Med tanke på produktivkrafternas utvecklingsnivå, hade den allmänna riktningen bara kunnat vara mot någon slags feodalism. Men mänskligheten hade i alla fall besparats de mörka århundradenas fasor, och troligtvis skulle den ekonomiska och kulturella utvecklingen ha skett snabbare.

Grundorsaken till att Spartacus misslyckades i slutändan var att slavarna inte enade sig med proletariatet i städerna. Så länge proletariatet fortsatte att stödja staten, var slavarnas seger omöjlig. Men till skillnad från det moderna proletariatet var det romerska inte någon produktiv klass, utan en parasitär klass som levde på slavarnas arbete och var beroende av deras mästare. Häri ligger roten till den romerska revolutionens nederlag.

Marx och Engels pekade på att klasskampen till slut antingen resulterar i en av klassernas seger, eller i de kämpande klassernas gemensamma undergång. Det romerska samhällets öde är det tydligaste exemplet på det sistnämnda. Slavarnas nederlag ledde till den romerska statens undergång. I och med frånvaron av en fri bondeklass var staten tvungen att förlita sig på legosoldater för att utkämpa sina krig. Klasskampens dödläge gav upphov till något som liknar det moderna fenomenet bonapartism (militärdiktatur). Den romerska motsvarigheten är det vi kallar för caesarism.

Den romerske legosoldaten var inte längre lojal med republiken, utan endast med sin befälhavare – som garanterade hans lön, byte och ett stycke land när han gick i pension. Republikens sista period präglades av en allt mer intensiv klasskamp, där ingen av sidorna kunde vinna en avgörande seger. Resultatet var att staten – ”särskilda förband av väpnade människor”, för att använda Lenins ord – började bli allt mer självständig, höja sig över samhället och inta rollen som slutgiltig skiljedomare i Roms ständiga maktstrider.

En rad äventyrliga militärer får en framträdande roll: Marius, Crassus, Pompeius och slutligen Julius Caesar, en briljant general, skicklig politiker och slug affärsman som gav republiken läpparnas bekännelse samtidigt som han i praktiken avskaffade den. Hans militära triumfer i Gallien, Spanien och Britannien, gav honom en ökad prestige som han använde för att koncentrera all makt i sina händer. Han blev lönnmördad av en konservativ fraktion som ville bevara republiken men den gamla regimen var redan dödsdömd.

I Shakespeares pjäs Julius Caesar kallas Brutus ”den ädlaste av alla romare”. Brutus och de andra konspiratörerna som mördade Caesar saknade inte mod, och det är möjligt att deras motiv var ädla. Men de var hopplösa utopister. Republiken som de försökte försvara hade länge varit ett ruttet lik. När Brutus och de andra besegrats av triumviratet erkände man republiken formellt – en skenbild som även den första kejsaren, Augustus, upprätthöll. Själva titeln ”kejsare” (imperator på latin) är en militär titel som uppfanns för att undvika kungatiteln, som var för stötande för republikanska öron. Men kung var han, i allt utom namnet.

Den gamla republikens institutioner levde under lång tid kvar. Men de var bara tomma skal utan något innehåll som till slut enkelt kunde raseras. Senaten saknade såväl makt som auktoritet. Julius Caesar hade chockerat den allmänna opinionen genom att utse en man från Gallien till senator. Caligula tog det ett steg längre genom att utse sin häst till senator. Ingen tyckte att det var något konstigt – eller åtminstone var det ingen som vågade säga något.

Kejsarna fortsatte att ”rådfråga” senaten, och försökte till och med hålla sig för skratt under tiden. Med ekonomin i ett bedrövligt tillstånd på grund av fallande produktion, korruption och plundring, blev det under kejsardömets sista tid vanligt att ”befordra” rika romare till senatorer för att få dem att betala mer skatt. En sådan motvillig lagstiftare, menade en romersk humorist, hade blivit ”bannlyst till senaten”.

I historien är det vanligt att förlegade institutioner finns kvar långt efter att de förlorat sitt existensberättigande. De för en en eländig tillvaro, varken levande eller döda, tills de sveps bort av en revolution. Det romerska kejsardömets nedgång varade i nästan fyra århundraden. Det innebär inte att det rådde ständig stagnation eller oavbrutet förfall. Enstaka perioder kännetecknades av återhämtning, ibland till och med storslagenhet, men den allmänna utvecklingskurvan var nedåtgående.

En sådan epok präglas av ett utbrett missnöje. Folk är i allmänhet skeptiska och pessimistiska, och saknar tro på framtiden. Gamla traditioner, moral och religion – det kitt som håller ihop samhället – förlorar sin trovärdighet. Man förkastar den gamla religionen till förmån för nya gudar. Under dess nedgång spred sig religiösa sekter från öst som pesten i romarriket. Kristendomen var bara en av dessa. Även om den i slutändan segrade, var den tvungen att hävda sig mot flera rivaliserande sekter, såsom mithraskulten.

När människor känner att världen de lever i rämnar under deras fötter, att de tappat all kontroll över sin existens och att deras liv och öden bestäms av osynliga krafter, så leder det till ett uppsving för mysticism och irrationella tendenser. Människor börjar tro att världens undergång är nära. De tidiga kristna var helt övertygade om detta, men det var också många andra som kände på sig att så var fallet. I själva verket var det inte världen i sig som skulle gå under, utan bara en viss typ av samhälle – slavsamhället. Kristendomens framgång beror på att den så framgångsrikt knöt an till de stämningar som rådde i samhället. Världen var ond och syndfull. Det var nödvändigt att vända världen ryggen och blicka framåt mot ett liv efter döden.

Dessa idéer förebådades faktiskt redan av flera romerska filosofiska inriktningar. När män och kvinnor tappar tron på samhället de lever i, har de två val: antingen försöker man att nå en rationell förståelse av det som händer för att kämpa för förändring, eller så vänder man helt ryggen till samhället. Under romarrikets nedgångsperiod dominerades filosofin av subjektivism – stoicism och skepticism. Epicurus, som hade en helt annan ingång, uppmanade människor att söka efter lycka och att lära sig leva utan rädsla. Det är en gripande filosofi, men som i sammanhanget bara kan intressera de mer intelligenta delarna av de privilegierade klasserna. Slutligen har vi Plotinos nyplatonska filosofi som angränsar till mysticism och vidskeplighet, och som senare kom att bli det filosofiska rättfärdigandet för kristendomen.

När barbarerna väl invaderade Rom, var hela samhället redan på väg att kollapsa, inte bara ekonomiskt, utan även moraliskt och andligt. Det är inte konstigt att barbarerna välkomnades av slavarna och de fattiga som befriare. Det enda de gjorde var att fullborda en process som hade pågått länge vid det laget. Barbarernas attacker var en historisk tillfällighet som tjänade till att uttrycka en historisk nödvändighet.

Attila et les Huns av Georges Rochegrosse avbildar plundringen av en romersk villa i Gallien. Bild: Guise/Wikimedia Commons (Public domain)
Attila et les Huns av Georges Rochegrosse avbildar plundringen av en romersk villa i Gallien. Bild: Guise/Wikimedia Commons (Public domain)

Varför barbarerna segrade

Hur kunde en högutvecklad kultur så lätt bli besegrad av en som var mer underutvecklad och primitiv? Fröet fanns där långt före de barbariska invasionerna. Slavekonomins grundläggande motsättning var att den paradoxalt nog baserades på låg arbetsproduktivitet. Slavarbete är bara produktivt när det används i mycket stor skala. Det förutsätter att det finns ett stort utbud av slavar att köpa till låg kostnad. Slavar i fångenskap föder få barn, och därför är ständiga krig det enda sättet att säkra en tillräcklig tillgång på slavar. Under kejsar Hadrianus (76–138 e.v.t.) nådde det romerska imperiet gränserna för sin möjlighet att expandera, vilket gjorde detta allt svårare.

När imperiet nått sina gränser och slavekonomins inneboende motsättningar började bli kännbara, började en lång nedgångsperiod för Rom som varade i mer än fyra hundra år, tills det till slut omkullkastades av barbarerna. De stora folkvandringar som utlöste imperiets kollaps var ett vanligt fenomen bland nomadiska herdefolk under antiken, och skedde av olika anledningar: ökat behov av betesmark till följd av befolkningstillväxt, klimatförändringar och så vidare.

I detta fall drevs de mer bofasta folken på de västliga stäpperna och i Östeuropa från sina hem av mer underutvecklade nomadstammar från öst: Xiongnu, som vi känner till som hunnerna. Hade dessa barbarer en kultur? Ja, de hade en slags kultur, liksom alla folk sedan historiens begynnelse. Hunnerna hade ingen kunskap om jordbruk, men deras hord var en formidabel stridsmaskin. Deras kavalleri hade ingen motsvarighet i världen på den tiden. Deras hemland sades vara hästens rygg.

Men på 300-talet försökte de invadera en mer avancerad kultur, en civilisation som kände till byggkonst, bodde i städer och hade en disciplinerad armé: Kina. Stridsförmågan hos de fruktade krigarna ifrån de mongoliska stäpperna var inget i jämförelse med de civiliserade kineserna som byggde kinesiska muren – ett formidabelt stycke ingenjörskonst – för att hålla dem borta.

Besegrade av kineserna vände hunnerna sig västerut och lämnade efter sig fruktansvärd ödeläggelse och förödelse. Efter att ha passerat genom det som i dag är Ryssland drabbade de samman med goterna i det nuvarande Rumänien år 375 enligt vår tideräkning. Även om de gotiska stammarna stod på en högre utvecklingsnivå än hunnerna, led de ett brutalt nederlag och tvingades fly västerut. De överlevande – cirka 80 000 desperata män, kvinnor och barn på primitiva vagnar – nådde det romerska rikets gränser vid en tidpunkt då slavsamhällets nedgång hade nått en punkt där dess förmåga att försvara sig kraftigt hade försvagats. Visigoterna (västgoterna), lyckades besegra romarna trots att de stod på en lägre utvecklingsnivå än dem. Sammandrabbningen mellan dessa två främmande världar beskrevs av den romerske historikern Ammianus Marcellinus som ”det mest katastrofala romerska nederlaget sedan Cannæ.”

De flesta städer ödelades och övergavs snabbt. Det är sant att denna process inte började med barbarernas invasion. Slavekonomins förfall, imperiets monstruöst förtryckande karaktär med dess uppsvällda byråkrati och giriga skatteindrivare, hade redan undergrävt hela systemet. Allt fler flydde ut på landsbygden där grunden höll på att läggas för utvecklingen av ett annat produktionssätt: feodalism. Barbarerna utdelade bara nådastöten till ett ruttet och döende system.

Längs Donau och Rhen hade romarna en till synes ogenomtränglig linje, som barbarerna bröt sig igenom. Kring år 400 e.v.t. enade sig olika barbarstammar, inklusive hunnerna, i en gemensam attack mot Rom. Den gotiske hövdingen Alarik (en ariansk kristen och tidigare romersk legosoldat) ledde 40 000 goter, hunner och befriade slavar över de Juliska alperna och intog åtta år senare till och med Rom. Trots att Alarik, som verkar ha varit en relativt upplyst person, försökte skona Roms medborgare, kunde han inte hindra hunnerna och de frigjorda slavarna från att mörda, plundra och våldta. Ovärderliga skulpturer förstördes och konstverk smältes ner för utvinna värdefulla metaller. Detta var bara början. Under de följande århundradena genomförde olika barbarstammar från öst invasion efter invasion: visigoter, ostrogoter, alaner, langobarder, sveber, alemanner, burgunder, franker, thüringar, friser, heruler, gepider, angler, saxare, jutar, hunner och magyarer. Det allsmäktiga och eviga imperiet lades i aska.

En tillbakagång för civilisationen?

Är det korrekt att säga att barbarernas störtande av romarriket innebar en tillbakagång för den mänskliga civilisationen? Trots den senaste tidens högljudda kampanj från ”Barbarernas vänner” kan det inte råda någon tvekan om detta, vilket enkelt bevisas med fakta och siffror. Den omedelbara effekten av det barbariska angreppet var civilisationens utplånande och att samhället och det mänskliga tänkandet kastades tusen år tillbaka.

Produktivkrafterna kollapsade. Städerna förstördes eller övergavs när människor flydde till landsbygden på jakt efter mat. Till och med vår gamle vän Richard Rudgley tvingas erkänna: ”De enda arkitektoniska kvarlevor som finns kvar av hunnerna är askan från städerna som de brände.” Och inte bara hunnerna. Goternas första handling var att bränna staden Mogontiacum (Mainz) till grunden. Varför? Varför intog de inte bara den och bosatte sig där? Svaret har att göra med deras ekonomiska utveckling. De var ett jordbruksfolk som inte visste något om tätorter och städer. Barbarerna var i allmänhet fientliga mot städerna och deras invånare (ett ganska vanligt synsätt bland bönder under alla epoker).

Kyrkofadern Hieronymus beskriver resultatet av denna förödelse: ”att det i dessa ökenländer inte fanns någonting kvar förutom himlen och jorden; att jorden, efter förstörelsen av städerna och utrotningen av mänskligheten, var övervuxen med tjocka skogar och ogenomträngliga björnbärssnår; och att den allomfattande ödeläggelse som profeten Sefanja kungjort fulländades genom bristen på djur, fåglar och till och med fiskar.”4

Dessa rader skrevs 20 år efter kejsar Valens död, när de barbariska invasionerna började. De beskriver situationen i Hieronymus inhemska provins, Pannonien (dagens Ungern), där våg efter våg av invasioner orsakade död och förödelse i en ofattbar skala. Till slut avfolkades Pannonien fullständigt för att senare ockuperas av hunnerna och slutligen av dess nuvarande befolkning, magyarer. I århundraden fortsatte förödelsen, våldtäkterna och plundringen, och lämnade efter sig en fruktansvärt låg utvecklingsnivå – barbari i själva verket – det som vi kallar ”den mörka tiden”. Låt oss bara ta ett citat:

”Den mörka tiden var obönhörlig på alla sätt. Svält och farsoter, som kulminerade i digerdöden och dess återkommande pandemier, ledde till en minskande befolkning. De överlevande drabbades av engelska sjukan. Stora klimatförändringar ledde till stormar och översvämningar som blev till stora katastrofer eftersom imperiets dräneringssystem inte längre fungerade, i likhet med det mesta av den kejserliga infrastrukturen. Det säger en hel del om medeltiden att de vägar som byggdes av romarna, efter tusen år av försummelse, fortfarande år 1500 var de bästa på kontinenten. De flesta andra vägar var i ett så förfallet tillstånd att de var oanvändbara, liksom alla europeiska hamnar fram till handeln började ta fart igen under 1700-talet. Ett av de hantverk som gått förlorade var murning: i hela Tyskland, England, Holland och Skandinavien uppfördes under tio århundraden praktiskt taget inga stenbyggnader förutom katedraler. De livegna böndernas huvudsakliga jordbruksverktyg var hackor, högafflar, räfsor, skäror och liar. Eftersom det fanns väldigt lite järn fanns det heller inga hjulplogar med vändskivor. Avsaknaden av plogar var inte ett stort problem i södern, där bönder kunde bryta den lösa Medelhavsjorden, men den tyngre jorden i norra Europa behövde grävas upp, flyttas och vändas för hand. Även om hästar och oxar fanns tillgängliga, var deras användbarhet begränsad. Bogträ, seldon och stigbygel för häst fanns inte förrän cirka 900 e.v.t. Därför var körning med spann omöjligt. Bönder arbetade hårdare, svettades mer och föll samman av utmattning oftare än sina djur.”5

Det feodala systemets framväxt efter romarrikets kollaps åtföljdes av en långvarig kulturell stagnation i hela Europa väster om Pyrenéerna. Med undantag för två uppfinningar, vattenhjulet och väderkvarnen, gjordes det inga riktiga uppfinningar på över 1000 år. Med andra ord skedde en enorm tillbakagång för kulturen. Detta berodde på produktivkrafternas kollaps, som kulturen i sista hand vilar på. Om man inte förstår detta blir det omöjligt att förstå historien vetenskapligt.

Människans tänkande, konst, vetenskap och kultur förföll till den mest primitiva nivån och återhämtade sig bara delvis när grekernas och romarnas idéer introducerades för medeltida Europa – av araberna. Det är sant att antikens framsteg åter togs tillvara under den period vi kallar renässansen. Att handeln långsamt återhämtade sig ledde till att borgerligheten växte fram och att städerna återupplivades, särskilt i Flandern, Holland och norra Italien. Men det är ett faktum att civilisationen kastades tillbaka tusen år. Detta är vad vi menar med en nedåtgående historisk kurva. Och ingen bör inbilla sig att något sådant inte kan ske igen.

Socialism eller barbari

Hela mänsklighetens historia präglas av hennes kamp för att höja sig över djurens nivå. Denna långa kamp började för sju miljoner år sedan, när våra avlägsna mänskliga förfäder ställde sig upprätt och på så sätt kunde frigöra sina händer för manuellt arbete. Tillverkningen av de första stenskraporna och handyxorna var början på en process där män och kvinnor gjorde sig mänskliga genom arbete. Ända sedan dess har den samhälleliga utvecklingens faser byggt på utvecklingen av arbetets produktivkraft, alltså av vår makt över naturen.

Under större delen av mänsklighetens historia har denna process varit smärtsamt långsam, som The Economist påpekade inför det nya årtusendet:

”Under nästan hela mänsklighetens historia har den ekonomiska utvecklingen varit så långsam att den knappast gick att märka under en livstid. Under sekel efter sekel var den årliga ekonomiska tillväxttakten, förutom några decimaler, noll. När tillväxt ägde rum var den så långsam att den knappast kunde uppfattas av sina samtida – och även i efterhand visar den sig inte som ökad levnadsstandard (vilket är vad tillväxt innebär idag), utan bara en smärre befolkningsökning. Under årtusendena innebar utveckling, för alla utom en liten elit, enbart detta: att det sakta men säkert blev möjligt för fler människor att överleva på lägsta tänkbara nivå.” (The Economist, 31 december 1999)

Redan antikens stora geni Aristoteles förstod förhållandet mellan de mänskliga kulturens utveckling och produktivkrafterna. I sin bok Metafysiken förklarade han att ”människan börjar att filosofera så snart medlen för livets uppehälle har tillhandahållits” och tillade att anledningen till att astronomi och matematik upptäcktes i Egypten var att prästkasten inte behövde arbeta. Detta är en rent materialistisk förståelse av historien. Det är det fullständiga svaret på alla dumheter från utopister som föreställer sig att livet skulle vara underbart om vi bara kunde ”återvända till naturen” – det vill säga, gå tillbaka till djurens existensnivå.

Möjligheten att uppnå verklig socialism beror på utvecklingen av produktionsmedlen till en nivå som överstiger till och med de mest utvecklade kapitalistiska samhällena, som USA, Tyskland eller Japan. Detta förklarade Marx redan innan han skrev det Kommunistiska manifestet. I Den tyska ideologin skrev han att ”om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas.” Och med ”all gammal skit” menade han klassförtryck, ojämlikhet och utsugning. Anledningen till att oktoberrevolutionen urartade till stalinismen var att den förblev isolerad i ett underutvecklat land där de materiella förutsättningarna för att bygga socialism saknades.

Trots att kapitalismen är det mest exploaterande och förtryckande system som någonsin existerat – trots det faktum att ”kapitalet [kommer] till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå” som Marx skriver – innebar det ändå ett verkligt språng framåt i produktivkrafternas utveckling och därmed i vår makt över naturen. Industrins, jordbrukets, vetenskapens och teknikens utveckling har förvandlat planeten och lagt grunden för en fullständig revolution som för första gången kommer att göra oss till fria människor.

Vi har utvecklats ur vildhet, barbari, slaveri och feodalism, som samtliga var bestämda faser i produktivkrafternas och kulturens utveckling. Knoppen försvinner när blomman slår i blom och vi kan betrakta detta som en negation, en sak som motsäger den andra. Men i själva verket är dessa nödvändiga nivåer och måste ingå en enhet. Det vore absurt att förneka den historiska roll som barbariet spelat, och samma sak gäller andra epoker i den mänskliga utvecklingen. Men historien går vidare.

Varje mänsklig utvecklingsfas har sina rötter i all tidigare utveckling. Detta gäller både evolutionen av människan som art och vår samhälleliga utveckling. Vi har utvecklats från lägre arter och är genetiskt besläktade med även de mest primitiva livsformerna, vilket det mänskliga genomet har bevisat. Den genetiska skillnaden mellan människor och våra närmaste levande släktingar, schimpanserna, är mindre än två procent. Men de två procenten innehåller ett kolossalt kvalitativt språng.

På samma sätt har kapitalismens utveckling nu lagt grunden för en ny och kvalitativt högre (ja, högre) mänsklig utvecklingsnivå, som vi kallar socialism. Den nuvarande krisen på världsskala är inget annat än en återspegling av det faktum att produktivkrafternas utveckling har kommit i konflikt med den tvångströja som privategendomen och nationalstaten utgör. Kapitalismen har för länge sedan upphört att spela någon progressiv roll och har blivit ett monstruöst hinder för vidare utveckling. Detta hinder måste avlägsnas om människan ska kunna gå framåt. Och om det inte tas bort i tid, hänger ett fruktansvärt hot över mänskligheten.

Embryot till ett nytt samhälle utvecklas redan i det gamlas sköte. Embryot till en arbetardemokrati finns redan i form av arbetarorganisationer, fackföreningar, kooperativ och så vidare. Under den period som öppnar sig framför oss kommer det att bli en kamp på liv och död – en kamp för att dessa embryon till det nya samhället ska kunna födas, samt ett lika hårt motstånd från den gamla ordningen som vill förhindra detta.

Vi kan redan se början på denna konflikt i i generalstrejkerna i Europa, de revolutionära rörelserna i Argentina och andra latinamerikanska länder, och ungdomens uppror överallt. Ingen härskande klass i historien har gett upp sin makt och privilegier utan en hård kamp. Kapitalismens kris innebär inte bara en ekonomisk kris som hotar miljontals människors jobb och levnadsstandard över hela världen. Den hotar också själva grundvalen för en civiliserad existens – i den mån det finns. Den hotar att kasta tillbaka mänskligheten på alla fronter. Om proletariatet – den enda verkligt revolutionära klassen – inte lyckas störta bankernas och monopolens styre, så riskerar vi att kulturen kollapsar och till och med kanske en återgång till barbariet.

För de flesta i väst (och inte bara i väst) är de mest uppenbara och smärtsamma symptomen på kapitalismens kris inte ekonomiska, utan fenomen som påverkar deras personliga liv där det känns allra mest: familjens sammanbrott, epidemin av brottslighet och våld, de gamla värderingarnas och moralens kollaps utan att de samtidigt ersätts av någonting annat, ständiga krigsutbrott – allt detta ger upphov till en känsla av instabilitet, en brist på tilltro till nuet och framtiden. Detta är symtom på kapitalismens dödläge, som i sista hand (men bara i sista hand) är ett resultat av produktivkrafternas uppror mot den tvångströja som privategendomen och nationalstaten utgör.

Det var Marx som påpekade att mänskligheten hade två möjligheter: socialism eller barbari. Den formella demokrati som arbetarna i Europa och USA betraktar som något normalt, är faktiskt en mycket bräcklig struktur som inte kommer att överleva en öppen strid mellan klasserna. Den ”bildade” borgerligheten kommer inte att tveka att gå i riktning mot diktatur i framtiden. Och under det tunna skiktet av kultur och modern civilisation finns krafter som liknar barbari när det är som värst. De senaste händelserna på Balkan är en obönhörlig påminnelse om detta. Civiliserade normer kan lätt falla samman och demonerna från ett sedan länge bortglömt förflutet kan övermanna även den mest civiliserade nationen. Helt klart har historien både en nedåtgående och en stigande utvecklingskurva!

Frågan ställs därför på sin spets: under den kommande perioden kommer antingen arbetarklassen att ta makten och ersätta det förfallna kapitalistiska systemet med en ny samhällelig ordning som grundar sig på produktivkrafternas harmoniska och rationella planering där män och kvinnor har en medveten kontroll över sina egna liv och öden – eller så kommer vi att ställas inför en verkligt skrämmande samhällelig, ekonomisk och kulturell kollaps.

I tusentals år har en liten privilegierad minoritet haft monopol på kulturen, medan den stora majoriteten av mänskligheten utestängts från kunskapens, vetenskapens, konstens och politikens sfärer. Så är det än idag. Även om vi gärna kallar oss civiliserade, förtjänar vår värld inte det epitetet. Det är en barbarisk värld, bebodd av människor som ännu inte har övervunnit ett barbariskt förflutet. För den stora majoriteten av planetens invånare är livet fortfarande en hård och obeveklig kamp för att överleva, inte bara i de underutvecklade utan också i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Historiematerialismen leder oss dock inte till pessimistiska slutsatser, tvärtom. Den mänskliga historiens allmänna tendens har varit i riktning mot en allt större utveckling av vår produktiva och kulturella potential. De senaste hundra årens stora framsteg har för första gången skapat en situation där alla problem som mänskligheten står inför enkelt kan lösas. Potentialen för ett klasslöst samhälle finns redan på världsskala. Men det är nödvändigt att åstadkomma en rationell och harmonisk planering av produktivkrafterna så att denna enorma, praktiskt taget oändliga potential kan förverkligas.

På grundval av en verklig revolution i produktionen skulle det vara möjligt att uppnå en sådan nivå av överflöd att män och kvinnor inte längre skulle behöva oroa sig över sin dagliga överlevnad. De förnedrande bekymmer och rädslor som präglar varje vaken stund för människan, kommer att försvinna. För första gången kommer fria människor att vara herrar över sina öden. För första gången blir de verkligt mänskliga. Först då börjar mänsklighetens verkliga historia.

 

 

Fotnoter:

1. Gibbon, Romerska rikets nedgång och fall, 1977, band 1, s. 94

2. Childe, Människan skapar sig själv

3. Hegel i urval, 1973, s. 227

4. Citerat från Gibbon, Det romerska rikets nedgång och fall, vår översättning.

5. William Manchester, A World Lit Only by Fire, vår översättning.

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,117FansGilla
2,590FöljareFölj
1,522FöljareFölj
2,185FöljareFölj
764PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna