Samarbete med industrin, investeringar och konkurrenskraft – det har varit ledorden för Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars turné på svenska arbetsplatser.
Hela arbetarklassen har drabbats av de senaste årtiondenas försämringar. I välfärden har nedskärningar och privatiseringar skapat stora hål. Mångas jobb har blivit otrygga, andras mer slitsamma och vissa direkt farliga.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar har lanserat turnén ”Industrisamtal Sverige”, som handlar om att åka ut på arbetsplatserna och se efter hur verkligheten ser ut. Om syftet var att organisera arbetare i kamp för bättre villkor, vore detta ett mycket bra initiativ. Men Dadgostar har varit tydlig: hon vill samtala med ”företagsledare och fackliga profiler” om ”företagens villkor”. Hon vill ”lyfta oss som ett näringslivsparti”.
Socialdemokraternas problem, menade hon samtidigt, är att de inte kan ”förbättra för svenska löntagare och företagare” (vår kursiv). I oktober besökte Dadgostar Sandvik som bara under tredje kvartalet gjorde en vinst på 4,5 miljarder kronor. I november går skutan till Volvo AB, som tjänade 9,4 miljarder kronor på arbetarnas slit under tredje kvartalet – samt batteritillverkaren Northvolt som genom undermåliga arbetsvillkor orsakade ett coronautbrott bland 150 arbetare förra året.
Är det dessa företag som Socialdemokraterna borde förbättra för? Har man inte gjort nog av det de senaste åren med ”coronastöd”, försämrad strejkrätt, planerade försämringar i arbetsrätten och fortsatta nedskärningar? För att inte tala om de senaste trettio årens högerpolitik.
Företagens villkor står i centrum för vänsterpartiledningens försök att lansera Vänsterpartiet som ”det nya jobbpartiet”. Genomgående i Vänsterpartiets nya retorik är att kapitalisterna inte är problemet, utan en del av lösningen. Till och med friskolesystemet, där kapitalister täljer guld med kniv, verkar vänsterpartiledningen (till borgarklassens stora förvåning) ha upptäckt är ”ett stort hot för företagens möjlighet att konkurrera på en internationell marknad och få både företag och människor att växa.”
Företag och människor, löntagare och företagare, företagsledare och fackliga profiler: den underliggande idén är att arbetarklassens intressen kan sammanfalla med borgarklassens och att Vänsterpartiet kan företräda dem båda – klassamarbete, med andra ord. Men dessa intressen är omöjliga att förena.
Om arbetare får bättre lön, mindre stress, och säkrare anställningar – då sjunker företagens vinster. Om vinsterna i välfärden avskaffas för att elever ska lära sig mer och lärare ska få en drägligare tillvaro – då förlorar kapitalet en guldkalv. Om vi nationaliserar bankerna och storindustrin för att ställa om ekonomin effektivt och förhindra en ännu större klimatkatastrof – då förlorar borgarklassen makten i samhället.
Detta borde inte behöva påpekas i arbetarrörelsen. ”Sveriges konkurrenskraft” är bara en förskönande omskrivning för kapitalets möjligheter att göra profit på svenska arbetare.
Statliga investeringar är inte heller något sätt att kringgå klasskonflikten. Lånade pengar behöver betalas tillbaka någon gång. Om man höjer skatten för företag, lär de bestämt påpeka att man skadar deras vinster och konkurrenskraft. Höjd skatt för arbetare kommer att drabba familjer som redan har det svårt att få det att gå ihop. Hur Vänsterpartiet än gör måste man välja vilken klass man vill företräda: och vem det är som ska betala.
De flesta vanliga vänsterpartister skulle förstås utan omsvep betona att man står på arbetarnas sida. Det är bra. Men partiledningens politik går just nu i andra riktningen.
Som om det inte vore nog betonar ledande företrädare för Vänsterpartiet i intervju efter intervju dessutom sina planer på ett regeringssamarbete – inte bara med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan också med Centerpartiet. Här behövs ingen spåkula för att göra en exakt förutsägelse: Annie Lööf kommer inte att stödja en regering som genomför förbättringar för arbetarklassen på borgarklassens bekostnad. För att samarbeta med Centerpartiet måste man bedriva högerpolitik, vilket den senaste mandatperioden visar.
Vänsterpartiet är på väg åt fel håll. Det som behövs är inte ett till socialdemokratiskt parti som säljer sina principer för en plats vid köttgrytorna. Det som behövs är ett parti som oförsonligt försvarar arbetarklassens intressen, som i varje konflikt visar att hela arbetarklassen har ett gemensamt intresse som står i motsättning till kapitalets och till kapitalismen – och som kan leda kampen mot kapitalismen.