Den gångna sommaren har nästan en femtedel av Lidköpings och Karlskogas invånare demonstrerat i orternas största demonstrationer någonsin – 5000 personer i Lidköping och 4200 i Karlskoga – i kamp mot nedskärningarna i sjukvården. Situationen är värre än någonsin på landets sjukhus, och större försämringar är på väg.
Sedan 1990-talet har antalet vårdplatser i Sverige per invånare mer än halverats, enligt en rapport från Socialstyrelsen i december 2018. Antalet är nu lägst av alla avancerade kapitalistiska länder i OECD – 2,2 per tusen invånare. Men nedskärningarna fortsätter.
Som en del av besparingar på totalt 250 miljoner kronor på sjukhusen i Skaraborg planerades nedskärningar av en tredjedel av alla vårdplatser på sjukhuset i Lidköping. Detta var den utlösande faktorn bakom mobiliseringarna i staden.
– Om 21 vårdplatser försvinner, som mestadels är akuta vårdplatser, så kommer det att betyda en minskad akutverksamhet. Och utan en akutverksamhet på sjukhuset så är det klart nedstängningshotat, förklarade undersköterskan Emma Larsson i SVT den 2 september.
Efter den stora demonstrationen i Lidköping den 18 augusti, genomförde Emma Larsson och andra en namninsamling som på kort tid samlade in 23 000 namnunderskrifter. Detta är lika många underskrifter som tätorten Lidköping har invånare – och drygt hälften av kommunens 40 000 invånare. Men än så länge vägrar den borgerliga majoriteten i landstinget backa.
I Karlskoga var det i stället förlossningen på lasarettet som skulle läggas ner. I den första protestdemonstrationen den 15 juni deltog 4200 personer. Detta fick Socialdemokraterna, som styr Örebro län, att backa och i stället lova att göra allt för att återigen kunna öppna förlossningen i Karlskoga. Men än har inget hänt, och den 24 augusti demonstrerade 1500 personer på nytt.
– Vi kommer fortsätta, vi orkar länge. Vi ger inte upp, sade sjuksköterskan Linda Magnusson till SVT.
”Situationen värre än någonsin”
Över 500 personer om året, i genomsnitt mer än en om dagen, dör i vårdskador som skulle kunna undvikas enligt en analys av Socialstyrelsen i april. De viktigaste orsakerna är brist på sjuksköterskor och vårdplatser, som leder till en ohållbar situation på sjukhusen. Under första halvan av 2019 inkom nästan lika många anmälningar till Arbetsmiljöverket som det vanligtvis inkommer under ett helt år, och andra halvan av året ser ut att bli ännu värre.
Under sommaren var en femtedel av alla landets vårdplatser stängda på grund av personalbrist. I artikeln ”Situationen värre än någonsin” ger den fackliga tidningen Sjukhusläkaren ett axplock från situationen på landets sjukhus under sommaren.
Vilhelm Sjögren från Medelpads läkarförening förklarar i artikeln att flera avdelningar stängts eller slagits ihop under sommaren:
– Utöver det har det varit neddragningar på alla avdelningar. Vi trodde att kirurgavdelningen skulle öppna nu i augusti, men nu har vi fått veta att den ska vara stängd till den sista januari, konstaterar Sjögren.
På Södersjukhuset i Stockholm skickade personalen vid ett tillfälle iväg fel patient till ett annat sjukhus.
– Det säger en del om vilket kaos det varit, förklarar Andreas Fischer från Sjukhusläkarna i Stockholm. Det finns ingen luft i systemet alls. Många har inte ätit, druckit eller kissat innan arbetspasset är slut.
Sommarens platsbrist bereder vägen för permanenta nedskärningar.
– Det klassiska när man sparar inom vården är ju att man på våren har aviserat att ’vi ska ha lite sommarneddragningar’. Sen till hösten permanentas neddragningarna, menar Fischer.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala krävde Arbetsförmedlingen tidigare i år att sjukhusledningen och politikerna ”måste agera” för att råda bot på ”för lite resurser och för stora krav”. Även där rådde fler överbeläggningar än någonsin under sommaren. Vid flera tillfällen övernattade 12 personer eller fler på akuten, i väntan på att läggas in.
Det får gå max fyra patienter dagtid och sju patienter nattid per sjuksköterska enligt Linda Aiken, professor vid Pennsylvanias universitet i USA. Varje patient utöver det menar hon innebär 12 procents ökad risk för dödsfall.
Men på Blekingesjukhuset i Karlskrona kunde en sjuksköterska ensam ansvara för upp till arton patienter samtidigt under sommaren, berättar Martin Johansson från Vårdförbundet i Blekinge.
– När vi besöker våra medlemmar på deras arbetsplatser berättar de att de inte ens hinner ringa till oss. Alla springer, ingen går i korridorerna.
… och större neddragningar är på väg
Under 2018 gick var tredje region och var fjärde svensk kommun med underskott enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL), och nio av tio kommuner har besparingar inskrivna i budgeten. Men detta är bara början. I en rapport i augusti beräknar Handelsbanken att finansieringsgapet i välfärden, med nuvarande standard, kommer att vara runt 140 miljarder kronor år 2026.
Om det inte tillförs mer pengar från staten betyder det nedskärningar i kommuner och landsting till en summa som motsvarar halva den totala sjukvårdsbudgeten i Sverige. Trots att alla partier i valet lovade att satsa på sjukvården och välfärden finns det inget parti vars löften kommer i närheten av de summor som behövs för att upprätthålla ens den nuvarande omöjliga situationen.
En sjudande ilska
Men under ytan sjuder ilskan i hela landet. I bland annat Dorotea och Sollefteå övergick massprotesterna i ockupationer av sjukhusen.
I Skåne inleddes en våg av uppsägningar i protest mot nedskärningarna i sjukvården redan 2016, där de senaste skedde i juli på gynekologiavdelningen vid universitetssjukhuset i Lund. 14 av 24 sjuksköterskor sade upp sig. Samma sak skedde på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm där hälften av alla läkare på intensivvårdsavdelningen hade sagt upp sig redan hösten 2018. I maj sade ytterligare 24 av 40 sjuksköterskor upp sig i protest, och under sommaren sade ännu fler läkare upp sig.
I Göteborg organiserade arbetarna på sjukhuset en demonstration mot nedskärningarna i december. I maj skedde samma sak i Karlskrona.
Samtidigt har arbetare vid olika tillfällen tagit initiativ till sjuksköterskeupproret, undersköterskeupproret, sjukvårdsupproret, barnmorskeupproret – och i andra delar av välfärden bland annat förskoleupproret, lärarupproret och nyligen skolföräldraupproret.
För ett verkligt uppror
Problemet hittills är att de stora fackförbunden – Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet – inte har tagit tillvara på denna stridsvilja. I bästa fall har man lagt upp någon pliktskyldig artikel om initiativen på sina hemsidor, men ingenstans har man mobiliserat till en seriös strid mot nedskärningarna från centralt håll.
Utöver de initiativ som deras egna medlemmar tar, är det under avtalsrörelserna, när man ska skriva kollektivavtal, som man har den bästa chansen att ta strid för sina krav.
I våras var det Vårdförbundet, som organiserar majoriteten av sjuksköterskorna, som skrev avtal. Men i stället för att ta strid för förbättringar av arbetsvillkoren för alla sina medlemmar, tog man strid för en ”karriärmodell”, där ”erfarna nyckelpersoner” – vilket avgörs av arbetsgivaren – ska få 10 000 kr mer i lön än sina kollegor. I övrigt är avtalet sifferlöst, utan vare sig garanterade löneökningar eller tydligt förbättrade arbetsvillkor.
– Vi säger att vi vill ha ökad lönespridning, men vem betalar priset? Jo, det gör 75 procent av oss som inte får det lönelyftet. Alla vill ju ha högre lön men kassan är begränsad, konstaterar förtroendevalda Cecilia Norin i Vårdförbundets tidning Vårdfokus.
Distriktssköterskan Anne-Marie Roos säger att hon ”alla gånger skulle strejkat om förbundet sagt åt mig att göra det”, men det nya avtalet kallar hon för ”snömos”.
Det vanligaste argumentet mot strejker i sjukvården är att det är patienterna, inte politikerna eller de rika som drabbas. Men argumentet bortser från att det finns stora grupper inom LO som utan tvivel skulle vara beredda att stödstrejka för sjukvården – men också skola, äldreomsorg och andra delar av välfärden – om någon bara bad dem om det. De massiva mobiliseringarna i Lidköping och Karlskoga är ett tydligt exempel på det stöd som finns.
En strejk som börjar inom en sektor och sprider sig, skulle kunna vara början på ett verkligt uppror mot nedskärningar och ökad arbetstakt. Men i sista hand är det också en fråga om var de 140 miljarder kronorna för att förhindra ytterligare nedskärningar ska komma ifrån. Samtidigt som vi tar strid på arbetsplatserna mot försämringarna måste vi därför ta striden för att ta pengarna ifrån de som har dem: kapitalisterna som äger bankerna och storföretagen.
Arbetarrörelsen behöver en kämpande socialistisk politik. Bara så kan vi säkerställa en högkvalitativ sjukvård åt alla, med en god arbetsmiljö som en del av en välfärd värd namnet.