Den senaste tiden har fler och fler konton på TikTok dykt upp med strippor som berättar om sina liv. De visar upp sina dyra kläder, sina pengar och hur deras “dansande” gjort deras liv lättare. De har gått från att tjäna småpengar på sina vanliga jobb till att nu ha råd med internationella resor, märkeskläder och dyra handväskor. “Världens äldsta jobb” tar sig nya former – så kallade OnlyFans-influencers har fått stor publicitet på Instagram och även de visar upp sitt inflöde av pengar, välgång och hur fritt livet som “oberoende porrstjärna” är.
Samtidigt har en hård moralistisk debatt mot dessa kvinnor blommat upp. Ett brett spektrum av åsikter syns i media, där ena sidan tar ställning mot och anklagar sexsäljarna själva för “unket kvinnoförtryck”. Andra ser de här kvinnorna som ultimat frigjorda – de gillar att ha sex, att visa upp det och dessutom kan de tjäna massvis med pengar. “Den lyckliga horan” verkar finnas – åtminstone om man låter de rikaste porr-fluencerna tala, och visst är det lockande för unga kvinnor att se deras liv och de summor pengar som ens kropp kan generera inom sexhandeln.
Så, är kvinnan som nakendansar för att få ihop matpengar frigjord? Eller är hon fångad i en vilja att behaga den manliga blicken? En del nyhetsmedier glorifierar den ekonomiska potentialen med texter som ”Tjänar miljoner på Onlyfans”, ”Monica tjänar miljoner på sin Onlyfans” och ”Kändisarnas enorma kassaklirr på Onlyfans”. På andra sidan finns de fattiga, de tio-tusentals kreatörer som inte tjänar någonting. På OnlyFans så får den rikaste procenten av kreatörerna en tredjedel av alla sidans intäkter, medan medianintäkten endast ligger på 180 dollar i månaden.
Prostitution har följt människan så länge klassamhället och kvinnoförtrycket funnits. Så länge nöd varit en del i människans historia har allt heligt fått offras för att säkra den enskildes överlevnad. Från det att kvinnoförtrycket uppkom, tillsammans med privategendomen och klassamhället, har kvinnans ekonomiska underordning under mannen inneburit att kvinnor har behandlats som en egendom och vara att köpa och äga: som fru eller prostituerad.
Kvinnors intåg på arbetsmarknaden under kapitalismen, tillsammans med tillkämpade rättigheter som rätten att skilja sig, har visserligen förbättrat kvinnors ställning. Men så länge den ekonomiska ojämlikheten mellan könen kvarstår blir inte heller relationer och äktenskap helt jämlika och fria. Sida vid sida med äktenskapet kvarstår den öppna handeln av kvinnors kroppar som varor i sexhandeln.
Som arbetare måste man sälja sin arbetskraft för att få en lön som kan hålla en vid liv, och arbetets karaktär är beroende av de övriga materiella omständigheterna. Förnedringen människan får ta för sin lön vägs mot fattigdomens, hemlöshetens och svältens hot.
Det kan hävdas att en prostituerad alltid är fri att tacka nej till erbjudanden som hon anser vara förnedrande eller som får henne att känna sig obekväm. Men i verkligheten är denna frihet oftast en fiktion. Om den prostituerade avslår en förfrågan finns risken för en våldsam reaktion från sin klient eller hallick. Vidare, i en marknadsekonomi råder konkurrenslagen. En prostituerad som vägrar vissa klienter eller vissa av deras önskemål riskerar att förlora sin försörjning. Man tvingas därför i allmänhet att acceptera mer och mer. I jämförelse med annat löneslaveri, innebär prostitution förnedring och trauma på en helt annan nivå.
Den stora majoriteten av världens prostituerade gör det under tillstånd av extrem fattigdom och ibland missbruk, för att inte tala om de miljoner människor som säljs genom människohandeln. Att även vissa individer som hade kunnat överleva genom ett vanligt arbete under kapitalismen ser prostitution som en framkomlig väg – med allt det våld, den mentala och fysiska nedbrytning och alla de risker det innebär – säger något om hur ruttet även livet som vanlig arbetare för många är.
Jag och en vän hade nyligen en diskussion om ämnet och han frågade mig “men tror du då att folk kommer fortsätta “sälja” sex under kommunismen? Det finns ju folk som ändå verkar gilla det”.
För det första är det knappast samma sak att verka gilla något som att faktiskt gilla det. Hela saken med att sälja sex, är just att man mot betalning gör saker man annars inte hade velat göra. Prostitution bygger på exploatering i dess råaste form, och frågan är därför mycket enkel att besvara: Nej, ingen kommer att behöva sälja sex under kommunismen.
Efter exempelvis den ryska revolutionen kunde man se hur prostitutionen snabbt minskade. Genom planekonomin kunde man erbjuda vanliga arbeten till de som tidigare levt på att sälja sex och integrera dem i arbetarklassen. Visst fanns den kvar – Sovjetunionen nådde aldrig verklig kommunism. Men det var först när kapitalismen återkom till forna Sovjet som prostitutionen sköt i taket, just för att den ekonomiska nöden på nytt ökade för miljontals kvinnor.
Det är bara kommunismen som kan frigöra mänskligheten från alla klassamhällets fasor. Engels förklarar redan i Familjens, privategendomens och statens ursprung 1884 att det kommer att lägga grunden för en helt ny relation mellan män och kvinnor:
“Det [hur de sexuella relationerna ser ut] kommer att avgöras, när ett nytt släkte växt upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt en man eller att av fruktan för de ekonomiska följderna vägra att hänge sig åt den älskade. När dessa människor en gång finns, där kommer de att ge tusan i vad man i dag tror, att de skall göra. De kommer att utbilda sin egen praxis och sin därefter avpassade offentliga mening om varje enskilds praxis – punktum.”
Människan kommer under kommunismen ha sexuella relationer för att njuta, för att få barn, för att uttrycka kärlek. Men aldrig kommer människan att behöva gå över sina sexuella gränser eller förlita sig på att visa upp sig naken och sårbar för att få ett liv utan ekonomisk oro. Först då, när all ekonomisk nöd är uppryckt vid rötterna, när klassamhället är en relik för muséerna, först då kan sexualiteten vara fri. Tills dess bör vi inte lägga någon energi på att moraliskt flambera kvinnor som bara har sin kropp att sälja, utan kämpa för deras rätt till värdigt liv utan förnedring och nöd. Vi ska kämpa för klassamhällets totala krossande och upprättandet av kommunismen.