Denna artikel skrevs i mitten av september. Situationen har sedan dess utvecklat sig ytterligare framförallt genom oljeprisets snabba fall, som i grunden är ett resultat av världsekonomins inbromsning. Fallet riskerar i sin tur att skapa deflation i Europa och försätta bland annat Ryssland, Venezuela och Iran i ekonomiskt kaos. Samtidigt riskerar Grekland återigen konkurs. Världsekonomin balanserar på en allt skörare tråd.
Den europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi, har försökt framkalla andar från avgrunden, som Shakespeares karaktärer Glendower och Hotspur. ”Jag kommer göra vad som än krävs”, sade han för några år sedan. Sådana andar skulle rädda euron och återställa tillväxten. Men även om euron har stabiliserats, för tillfället, så har den europeiska krisen tveklöst fördjupats. Denna gång hotar krisen att störta hela EU ner i en japansk mardröm med deflation.
Glendower: Jag mäktar mana andar upp ur djupen.
Hotspur: Det mäktar också jag, ja vem som helst;
Men kommer de var gång ni manar dem?
(Shakespeare, Henrik IV, del 1 akt 3 scen 1, övers. Allan Bergstrand 1983)
De flesta borgerliga ekonomer tror att det kapitalistiska välbefinnandet beror på ”förtroende”, som om några fina ord från Draghi kommer att ställa saker till rätta. Men även Financial Times fick nyktert erkänna att ”Tolkningar är viktiga, men du kan inte trolla fram en ekonomisk återhämtning genom att åkalla den goda förtroende-fen.” (Financial Times, 2014-08-21) Draghi har blivit pojken som ropade varg; ”Återhämtningen är på rätt spår”, upprepar han. Men ingen tror honom längre.
Sex år efter Lehman Brothers kollaps, fortsätter världskrisen att hemsöka stora delar av jordklotet, särskilt dess svagaste länkar. Europa befinner sig i djup kris. Kina är i stora svårigheter, likaså är Japan, vars ekonomi föll med 6,8 procent under det senaste kvartalet, samtidigt som tillväxten i Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Sydafrika (BRICS) störtdykt. USA kryper fram med mindre än 2 procent tillväxt, där den senaste tidens tillväxt grusades av förra månadens jobbsiffror.
Det finns uppenbara objektiva skäl till att krisen fortsätter. Berg av skulder, massarbetslöshet, kraftigt fallande efterfrågan, åtstramningar och fallande investeringar – allt tjänar till att driva den ekonomiska aktiviteten nedåt. EU:s BNP är fortfarande lägre än under 2008. Allt detta speglar det nuvarande dödläget för det kapitalistiska systemet. Även borgerliga ekonomer, främst Lawrence Summers, har myntat uttrycket ”permanent stagnation” för att beskriva situationen. Detta innebär att vi står inför årtionden av stagnation. Senior vice president för kreditvärderingsinstitutet DBRS, Fergus McCormick, har sagt: ”Vi kan komma att fortsätta ha en miljö av låg tillväxt och låg inflation under lång tid.” (Financial Times, 2014-09-05) Detta är vad marxister kallar en utdragen, organisk kris för kapitalismen.
Till detta tillkommer allvarliga geopolitiska spänningar överallt som enligt Joe Kaeser, vd för Siemens, utgör ”allvarliga risker” för Europas tillväxt detta år och nästa. Det visar hur den lättantändliga politiken är sammanflätad med ekonomin. Ukrainas kris innebär att det kommer behövas så mycket som 19 miljarder dollar ytterligare i internationell finansiering, för att möta en nedgång på 6,5 procent i år, efter att tidigare ha kommit överens om ett lån på 17 miljarder dollar. Den tyska industrin förväntar sig att exporterna till Ryssland ska minska med 20-25 procent under årets lopp.
Borgerliga ekonomer definierar recession som sjunkande produktion två kvartal i rad. Dock misslyckas denna snäva definition att beskriva den verkliga karaktären hos den nuvarande och utdragna krisen. Vissa har därför försökt att anpassa sina definitioner för att få ett bredare perspektiv. De har varnat för att tecknen på en svag återhämtning i euroområdet sedan början av 2013 varit otillräckliga för att tillkännage slutet på den dubbla nedgång som inleddes under tredje kvartalet 2011. De konstaterar mycket riktigt att ekonomin skulle kunna börja backa, eller att stagnation kan bli den nya, dystra normaliteten i euroområdet.
Det andra kvartalets siffror för euroområdet visade att ekonomin hade kommit till ett chockerande stopp. Den tyska ekonomin lyckades inte växa mellan april och juni, och investeringarna minskar. Italien hade hamnat i recession för tredje gången sedan 2008. Frankrike stagnerade, vilket innebär att ingen av euroområdets största ekonomier noterade någon tillväxt alls. Financial Times skrev: ”Detta är inte en återhämtning, inte ens en liten sådan. Inte heller är det en återgång till recession. Det är en fortsättning på stagnationen.” De förklarar sedan att inga av de åtgärder som föreslås – att reparera kreditsystemet, reformera statsutgifterna och beskattningen, mer flexibla arbetsmarknader – befriar euroområdet från stagnation. ”Det akuta, pressande problemet är aggregerad efterfrågan [den totala efterfrågan i ett land, ö.a.]”, enligt Financial Times. (Financial Times, 2014-08-21)
ECB ingrep för att sänka räntan igen, till negativa nivåer. Människor måste betala för att behålla sina pengar på banken! Dessa åtgärder har nu nått sina gränser. ECB planerar också att köpa stora mängder av förpackade och sammanfogade lån, allmänt kända som ”giftigt slam” (liknande de amerikanska subprimelånen från 2008), vilket är en fåfäng förhoppning om att öka bankernas utlåning. Sådana åtgärder kommer att få liten eller ingen effekt. Det enda som återstår är kvantitativa lättnader, som i USA, Japan och Storbritannien. Men tyskarna är emot och det är de som bestämmer. I vilket fall skulle kvantitativa lättnader inte hjälpa, men däremot kunna göra saker ännu värre. ”Det är precis den här typen av ’zombieutlåning’ som har bromsat tillväxten i Japan under mer än ett decennium”, skriver Michael Heise, chefsekonom på Allianz. (Financial Times, 2014-09-04)
Även en ledare i Financial Times tvingades erkänna att ”Med tanke på de djupa problem som euroområdet sjunkit ned i, är det nu tveksamt i vilken utsträckning enbart penningpolitiska åtgärder kan upprätthålla efterfrågan.” (Financial Times, 2014-09-05) De har fått slut på alternativ. Givet alla motsättningar kommer allt de gör att vara fel. Så småningom, kommer de i desperation att tvingas försöka med kvantitativa lättnader, men detta kommer inte att rädda dem. ”Europas problem är strukturella, och kvantitativa lättnader kommer inte lösa dem”, säger Philipp Hildebrand, tidigare ordförande i styrelsen för den schweiziska centralbanken.
Kapitalismen håller på att såga av den gren som den sitter på. Den tvingas attackera arbetarklassen på grund av systemets själva logik, genom att överallt minska reallöner, vilket minskar marknaden. För OECD-länderna som helhet – det vill säga alla de huvudsakliga kapitalistiska länderna – har reallönerna varit stillastående mellan 2010 och 2013. I andra länder, som Grekland, Irland, Slovenien och Spanien (plus Storbritannien), har reallönerna sjunkit med mellan 2 och 5 procent per år i genomsnitt. I USA stod stod reallönerna stilla för medelinkomstarbetare mellan 1979 och 2012, medan de minskade för de lägsta 20 procenten. Mellan 2010 och 2013 föll den amerikanska medianfamiljens inkomst med 5 procent.
Den keynesianska idén, att man kan lösa problemet genom att ge högre löner, missar den centrala poängen att den kapitalistiska produktionen drivs av vinst. Att höja lönerna kommer bara att minska vinsterna, och ytterligare pressa ned investeringar och fördjupa krisen. Kapitalismen som helhet är i en ond cirkel som det inte finns någon utväg från.
”Varje ytterligare minskning av lönerna skulle vara kontraproduktiv för då skulle vi fortsätta in i en ond cirkel av deflation, lägre förbrukning och lägre investeringar”, säger Stefano Scarpetta, sysselsättningschef på OECD. Det enda problemet är att vi redan är i en sådan ond cirkel. Hur kan man annars beskriva situationen?
”Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns”, förklarade Marx. (Kapitalet, band 3)
Kapitalismen övervinner denna överproduktionskris på två sätt: förstöra produktivkrafterna och hitta nya marknader. Kapitalismen skapar också en egen marknad genom att återinvestera det överskott som extraherats från arbetarklassens obetalda arbete. Men idag minskar investeringarna i takt med att efterfrågan sinar, vilket som vi ser förvärrar krisen. Artificiellt låga räntor har hållit vissa sektorer vid liv, som annars skulle hamnat i en återvändsgränd, vilket producerar ”zombiekapitalism” – till hälften levande och till hälften död.
Det kapitalistiska systemet är i en ond cirkel. Åtstramningarna skulle få den offentliga sektorns skuld under kontroll, men det fick till resultat att skulden i förhållande till BNP tvärtom har stigit. Med stagnation och deflation i sikte – inflationstakten i euroområdet har nu fallit igen i augusti till 0,3 procent – kommer detta bli värre.
Arbetslösheten fortsätter förstöra livet för miljontals familjer, utan andrum i sikte. Nästan 45 miljoner människor är arbetslösa i OECD-länderna, vilket är 11,5 miljoner fler än strax före krisen. Spaniens arbetslöshet ligger kvar på 24,5 procent. Ungdomsarbetslösheten är 60 procent i Grekland, 50 procent i Spanien och 40 procent i Italien.
Den nuvarande utdragna krisen är en slående bekräftelse på korrektheten och framsyntheten i Kommunistiska manifestets analys – en klassisk kapitalistisk överproduktionskris.
”Det är tillräckligt att nämna handelskriserna, vilka genom sin periodiska återkomst alltmer hotande ifrågasätter hela det borgerliga samhällets existens. Under handelskriserna förintas regelbundet inte bara en stor del av de frambragta produkterna, utan även av själva produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, som skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd; ett allmänt förintelsekrig verkar ha avskurit det från alla livsmedel; industrin och handeln verkar förintade, och varför? Emedan det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel.” (Kommunistiska manifestet)
Borgerlighetens pessimism sammanfattas av Wolfgang Munchau i Financial Times, som efter att ha granskat alla alternativ för att åtgärda den europeiska ekonomin – keynesianska, monetaristiska, strukturalistiska – avslutar med ”en bombmatta skulle vara en mycket säkrare satsning”! (2014-09-08)
Förr i tiden drevs världsekonomin av stora ökningar i världshandeln varje år. Men världshandeln spelar inte längre den rollen. Faktorer som främjar ”globaliseringen” backar nu istället. Fem år in i en teknisk ”återhämtning” som pågått sedan sommaren 2009, har världshandeln gått i stå. Världshandelsorganisationen (WTO) har ständigt förutsagt en uppgång. För 2014 förutspåddes världshandeln att öka med 4,7 procent. Detta är vilt överoptimistiskt och visar att de snarare baserar sina förutsägelser på astrologi än på den ekonomiska verkligheten! Enligt den mer nyktra Nederländernas byrå för ekonomisk policyanalys – en tankesmedja under regeringens kontroll som samlar data från hela världen – växte världshandeln med knappt 1 procent under det andra kvartalet efter att ha minskat med 0,6 procent under de första tre månaderna.
Detta är ytterst allvarligt för kapitalismens utsikter. Detta återspeglar faktumet att systemet har nått sina gränser. Globaliseringen mattas av och det finns en risk för att den kommer börja minska. Världshandelssamtalens kollaps är en indikation på motsättningarna på världsskala. Protektionismen har ökat på alla möjliga sätt och återspeglas i rubriken på ett nummer av Financial Times ”Världen marscherar tillbaka från globaliseringen” (FT, 2014-09-05). Artikeln pekar på de sanktioner som gjorts mot Ryssland och det förbud mot livsmedelsimporter som Ryssland infört som hämnd. ”Det öppna handelssystemet delas upp”, säger artikeln. ”Dohadeklarationens kollaps var ett tecken på de globala frihandelsavtalens slut. De avancerade ekonomierna ser istället till regionala koalitioner och erbjudanden – Trans-Pacific Partnership och Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar [TTP och TTIP, ö.a.]. Tillväxtekonomierna i syd bygger relationer sinsemellan. Frustrerade över att ha misslyckats med att ombalansera Internationella valutafonden, sätter BRICS-länderna upp egna finansiella institutioner.”
Detta har en enorm betydelse med tanke på att kapitalismens nytändning, under de senaste 30 åren, har skett genom globalisering, det vill säga världsmarknadens utveckling. Också detta visar att kapitalismen har uttömt sin potential och är oförmögen att utveckla produktivkrafterna på något meningsfullt sätt. I slutändan är detta misslyckande att utveckla produktivkrafterna, som Marx förklarade, det som avgör det socioekonomiska systemets öde.
Ytterligare svårigheter som världskapitalismen står inför är de faror som möter den kinesiska ekonomin, som har varit drivkraften bakom de tidigare globala ekonomiska expansionerna. Under lång tid har Kina plågats av överproduktion i en rad sektorer, men har hållit sig flytande med hjälp av krediter och en bostadsboom. Bygg- och fastighetsmarknaden utgör 13 procent av Kinas BNP, och är också ryggraden för landets fasta investeringar. En kris inom denna sektor skulle utgöra ett mycket stort hot mot den globala ekonomin.
Officiella siffror för juli visar att 64 av 70 undersökta städer upplevde fallande huspriser, vilket är den största andelen fallande priser per månad sedan mätningarna började göras år 2005. Investerare drar sig tillbaka och mängden golvyta som såldes i juli föll 16,3 procent på årsbasis, vilket är en kraftig nedgång från juni. Med andra ord har vi överproduktion av fastigheter. Allt pekar mot en krasch, vilket Peking verkar vara oförmöget att förhindra. Den ekonomiska tillväxten kommer att stoppas av en sådan svacka, som omedelbart kommer slå mot den bräckliga världsekonomin.
Även om regeringen har kontrollerat krediten som bankerna utfärdat, har skuggbanksektorns tillväxt omintetgjort denna kontroll, och skapat enorm instabilitet. Fem år efter ett av de största kredituppsvingen i historien, bereder sig kinesiska banker för en våg av osäkra fordringar kopplade till fastighetskrisen. Tecken på ansträngningar har redan dykt upp, i och med att en skuggbank var nära att kollapsa tidigare i år. När ryktet spreds att en av förvaltningsfonden Rmb3bn:s fonder, kallad ”China Credit Equals Gold #1”, var på väg att gå i konkurs, började investerarna att dra ut sina pengar. En mystisk köpare räddade produkten i grevens tid. Idag står de i huvudsak oreglerade skuggbankerna för en fjärdedel av alla finansiella transaktioner. Det är precis som skandalen med subprimlånen, som utlöste bolånekrisen 2008, men denna gång bara med kinesiska särdrag.
Dessutom saktade Kinas tillverkningsindustri in avsevärt i augusti, vilket är ytterligare ett tecken på svaghet i världens näst största ekonomi. Den kinesiska ekonomin har mattats av under flera år, men den kraftiga nedgången på fastighetsmarknaden har lett till farhågor om att den industriella nedgången blir ännu värre. De kinesiska myndigheterna har lyckats hålla det hela flytande under ett antal år, men med inre och yttre tryck som tynger ekonomin, skulle en chock kunna driva ekonomin nedåt, vilket skulle leda till en ny internationell nedgång.
Det kapitalistiska systemet påverkas för närvarande av en rad motsättningar som hotar dess framtid. Dessa grundläggande problem är inte en återspegling av några cykliska faktorer, utan härrör från det kapitalistiska systemets djupa röta. Det innebär att systemet har nått sin gräns. Det kan inte längre utveckla produktivkrafterna i någon utsträckning alls. Även om det kapitalistiska systemet på 1930-talet hittade en väg ut genom världskrig, som fysiskt förstörde produktivkrafterna och lade grunden för nya marknader, är ett sådant scenario omöjligt i den nuvarande epoken. Kärnvapenkrig, den enda typ av krig som världskrig skulle kunna innebära, skulle förstöra planeten många gånger om. Med denna väg stängd, betyder det att motsättningarna ytterligare kommer att internaliseras och öppna upp en intensifierad klasskamp överallt.
Lenin sade en gång att kapitalismen innebar fasor utan slut. Den nuvarande epoken utgör en utdragen dödskamp för kapitalismen med sina lokala krig, massarbetslöshet och kollapsande levnadsstandard. En sak som är säker, sex år efter Lehman Brothers kollaps, är att det inte finns någon väg ut för arbetarklassen på denna grundval. Endast genom kapitalismens avskaffande och införandet av en internationell socialistisk planhushållning, kan vi få ett slut på denna mardröm och garantera en framtid av rikedom och välstånd för mänskligheten.
Översättning av Victor Madsen