SD största parti – arbetarrörelsen måste svara med klasskamp

”Vi har satt av mer pengar till polisen än någonsin tidigare, vi har utbildat tre gånger så många poliser som alliansen gjorde (…) vi har strängare straff än någonsin tidigare och när det biter då kommer också allmänheten att se att här kliver statsmakten fram.” Så förklarade justitieministern Morgan Johansson hur Socialdemokraterna åter ska bli största parti.

Enligt Demoskop/ Aftonbladets mätning i november blir Sveri­gedemokraterna nu största parti på 24 procent mot Soci­aldemokraternas 22,2 procent – deras lägsta nivå någonsin.

Ända sedan hösten 2015 har Socialdemokraterna, liksom M och KD, alltmer kopierat Sverigedemokra­ternas politik i hopp om att vinna tillbaka väljare från dem. Det har inte fungerat.

Efter kritiken mot Stefan Löfvens intervju med SVT Agenda om gängkriminalite­ten förklarade han i ett Face­book inlägg att ”Det är inte hudfärg eller etnicitet som avgör, utan samhörigheten med samhället och upplevel­sen av att sakna framtidsut­sikter”. Detta är visserligen sant. Men det är inte konstigt om folk tvivlar på att Löfven tycker det själv, när de enda förslagen som kommer från regeringen i kampen mot gängkriminalitet är hårdare straff och fler poliser.

Gängkriminaliteten beror på växande klassklyftor och rasism, och om arbetarrö­relsen menar allvar med att bekämpa den måste man föra fram en politik med mas­siva satsningar på välfärden, fasta jobb och bostäder. Det är nedskärningarna, privati­seringarna och de försämrade arbetsvillkoren som både skapat grogrunden för gängkrimina­litet i förorterna och gjort att SD kunnat växa. Om arbe­tarrörelsen tagit kamp mot försämringarna, i stället för att genomföra dem, hade det inte varit lika lätt för högern att skylla problemen i sam­hället på invandrare.

Vänsterpartiet har vuxit något i opinionen, men motsvarar inte alls det tomrum som finns på vänsterkanten. Problemet är dels att man accepterade januariöverenskommelsen, men också att man inte ens försöker mobilisera på gator och arbetsplatser mot den högerpolitik som alla andra partier för. Som en verklig vänsteropposition skulle de kunna vara de som växer snabbast på Socialdemo­kraternas bekostnad – inte Sverigedemokraterna.

För att hindra Sverige- demo­kraterna från att komma in i regeringen vid nästa val krävs en mycket mer radikal politik från Vänsterpartiets sida, som man visar genom klasskamp att man är beredd att ta strid för. Även fackföreningsrörel­sen kan spela en viktig roll genom att inte bara beklaga sig över nedskärningarna, utan också på riktigt ta strid mot dem, för rimliga arbetsvillkor.

Så länge man begränsar kraven till vad ”budgetramarna” tål och vad borgarklassen kan gå med på, kommer arbetar­rörelsen inte att kunna bygga ett verkligt alternativ till Sve­rigedemokraterna. Kampen mot SD är därför också en strid mot reformismen inom arbetarrörelsen.

Den brist på framtidstro som arbetare och ungdo­mar uttrycker beror på att kapitalismen inte längre kan erbjuda verkliga förbätt­ringar, utan i stället kräver försämringar för alla arbe­tare för att garantera fortsatt ökade vinster. Kampen för ett socialistiskt samhälle, för kapitalismens avskaffande, kommer att kunna ge arbetar­klassen ett välgrundat hopp om en bättre framtid.