Den 1 juni åkte två kamrater till Östersund för att träffa och hjälpa en ny kamrat att bygga ännu ett viktigt fäste för RKP i Norrland.
Av en slump sammanföll vårt besök med en demonstration för Palestina, där det deltog ungefär 250 personer. När demonstrationståget startade eldade talkörsledarna igång demonstrationen, med radikala slagord, genom Östersunds fina och trånga gator. Vi fick hålla avslutningstalet, som varade i tio minuter, med stora jubel, slagord och applåder emellan.
Känslan var att det var första gången ett radikalt tal hade hållits på demonstrationerna i staden, och det kändes som att vi kunde knyta an till känslan som faktiskt rådde efter bombningarna i Rafah, samtidigt som vi tog det till sin logiska slutsats i kampen mot imperialismen och att vi behöver ta rörelsen vidare från endast demonstrationer.
Efter demonstrationen vällde människor fram till oss och ville tacka och knyta kontakt. Vi hade långa politiska samtal och berättade stolt att vi skulle bygga RKP i stan med de vi träffade, många av dem arrangörer i JFP och medlemmar i Ung Vänster. Med ung vänstrarna beslutade vi att hålla en gemensam studiecirkel på det kommunistiska manifestet.
Några dagar senare åkte vi tillbaka för att hålla ett offentligt torgmöte på Stortorget. Som förberedelse hade vi gjort ett Instagram-konto (ostersund.rkp), där vi börjat lägga upp inlägg om att RKP kommit till Östersund. Vi slängde ihop en affisch för att marknadsföra det öppna torgmötet och lade upp ett inlägg där vi bjöd in alla Östersunds kommunister till att etablera RKP:s nya partigrupp i staden.
När vi kom till Stortorget satt ett gäng på 8–10 ungdomar på en trappa. En av dem frågade: “Är det ni som är kommunisterna?” Det var ett gäng med radikala högstadie- och gymnasieelever, det visade sig att de sett på Instagram att vi skulle ha ett möte på Stortorget och att de specifikt var där för att träffa oss. Kvalitén på diskussionen var också mycket hög, och de sade ofta saker innan vi ens hann säga dem själva, medan vi lade upp perspektivet för en socialistisk revolution. Några behövde dra, och kom sedan tillbaka, medan de ringde dit andra vänner. Vi var där i totalt tre timmar!
Man märkte väldigt fort hur seriösa och medvetna de var. Vi förenklade ingenting, utan pratade med dem som kamrater.
Efter en dryg timme frågade en av dem vad mer vi gör. Då tog vi upp en stor bunt tidningar, och sa att vi är här för att hitta fler kommunister och att vi behöver deras hjälp. Sagt och gjort, vi delade ut tidningar, affischer, tejp och klistermärken och gick ut och började arbeta. ‘’Vi måste måla hela den här staden röd!’’ sa vi.
Det möttes av entusiasm. Jag och Freddie gick tillsammans med fyra av dem och började prata med folk om RKP och kommunism. Samtidigt gick några andra och började tapetsera staden med klistermärken och affischer, och Jonathan hann inte ens röra på sig en meter innan han hittade en annan person som han hade en 30-40 minuter lång diskussion med, även hon är nära att gå med.
RKP känns innan vi ens skapat en riktig grupp som den mest aktiva och mest djärva organisationen i staden. Många av möjligheterna kom genom Palestinademonstrationen, men det var mycket av en slump. För andra städer och tillfällen bör kamrater som åker till nya städer tänka igenom på förhand vilka andra möjligheter som finns. En demonstration? En festival? Ett torgmöte som man kan annonsera för online? Man kan alltid göra något, ta tillfällena som kommer upp direkt, var inte rädda att gå in i elden!
Vi har goda förutsättningar att ha en stark grupp på 10 kamrater i Östersund innan sommaren är slut.