Ingen smekmånad för Starmer

Med 413 av parlamentets 650 ledamöter tog Keir Starmers Labourparti en jordskredsseger i det brittiska valet, mot en förudmjukad Rishi Sunak och ett förnedrat Toryparti. Men Starmer kommer inte att få någon smekmånad vid rodret, tvärtom kommer kriserna avlösa varandra från dag ett.

Efter 14 år av nedskärningar, åtstramningar och skandaler har Torypartiet reducerats till en skugga av sitt forna jag, och tappar 251 ledamöter. Krisen i ekonomin, sjukvården, skolan, och hela det brittiska samhället, i kombination med otaliga korruptionsskandaler – alltifrån Boris Johnsons fester på 10 Downing street under brinnande pandemi, till Liz Truss ogenerade försök att sänka skatten för de rika (som gav henne ett kortare bäst-före-datum som premiärminister än ett salladshuvud) – har helt utraderat förtroendet för partiet och dess förmåga att styra landet. 

Flera av dess mest tongivande profiler, såsom nämnda Truss och snobben Jacob Rees-Mogg, förlorade sina platser. Kostymråttorna flyr det sjunkande skeppet, och efter att ha tappat stort till ytterhögern är partiet i upplösningstillstånd. ”Tack gode gud, jag är fri!” ska en förlorande men lycklig Tory sagt till BBC.

En majoritet?

Champagnen flödade nog hos Starmer när resultaten rapporterades in. Men förutom ledamöter, vad fanns det egentligen att fira? Labour får i princip samma röstandel som i förra valet som tvingade Corbyn att avgå, 33,7 procent jämfört med 32,1 procent 2019. Samtidigt har valdeltagandet gått ner med drygt sju procent, till endast 51 procent. Faktum är att Labour fick runt en halv miljon röster färre än föregående val. 

Brittiska val bygger på ett så kallat first-past-the-post-system där den kandidat med flest röster i varje valdistrikt tar distriktets plats i parlamentet. Labour segrade för att Tories väljare flydde – inte till Labour, utan till högerpopulisten Nigel Farages parti Reform UK och Liberaldemokraterna och splittrade högerns röster. På så sätt kunde alltså den samlade högern (Tories och Reform) få nästan en miljon fler röster än Labour, men bara en tredjedel så många ledamöter. Valresultatet visar, tvärtemot en uppslutning bakom Starmers Labour, snarare på ett kokande missnöje med båda de två stora partierna.

Storföretagens Starmer

I praktiken röstade knappt en femtedel av alla röstberättigade aktivt på Labour. Lägg till detta en undersökning av YouGov före valet där 48 procent av Labours väljare uppgav att man röstade på partiet “för att kasta ut Tories”. Bara fem procent röstade på Labour för att man “höll med om partiets politik”, och endast en procent uppgav “Keir Starmers ledarskap” som avgörande. En undersökning från Ipsos visade att förtroendet är större för Larry the Cat, den ökänt lata huskatten på number 10, än Starmer. 

Hela Starmers kampanj har gått ut på att hålla nere förväntningarna, att istället för förbättringar lova att göra ”tuffa val”, en omskrivning för fortsatta åtstramningar, nedskärningar och attacker på arbetarklassen. Precis som sossarna i Sverige hävdar sig vara tvungna att följa det “finanspolitiska ramverket” säger Starmer sig vara bunden genom finanspolitiska “regler” till att fortsatt strama åt välfärden. I praktiken lovar han alltså att fortsätta Torypartiets ekonomiska politik.

Starmers hela gärning som ledare har gått ut på att kasta ut partivänstern och anpassa partiets politik till storföretagens diktat. Till och med den konservativa högerblaskan The Sun ställde sig bakom Starmer, med förklaringen att Tories “är mer intresserade av inbördes strider än att styra landet”, och att Starmers parti “vunnit företagens stöd”. De ser Starmer som ett säkrare par händer än de krisande Tories. 

För att komma på god fot med borgarklassen har Starmer baktalat, ljugit om och städat bort alla spår från sin föregångare, socialisten Jeremy Corbyn. Att Labours kandidat förlorade mot Corbyn i Islington North är därför inte bara förödmjukande för Starmer, utan ett kvitto på att hela den samlade högerns lögner mötts av döva öron. I flera distrikt landet över förlorade Labour mot oberoende kandidater till vänster, profilerade framförallt mot Starmers okritiska stöd till Israels folkmord i Gaza.

Fiona Lali

Vår kamrat Fiona Lalis kampanj blottade med all önskvärd tydlighet den uppdämda ilskan mot Labour, högerpolitiken och stödet för Israel. På bara fem veckor lyckades man bygga en imponerande kampanj i distriket Stratford and Bow, med hundratals volontärer ute varje dag, i ur och skur, för att sprida Fionas budskap om “welfare not warfare”, “books not bombs”, för en revolutionär lösning på kapitalismens problem. Med 1791 röster och många nya medlemmar var kampanjen ett lysande exempel på styrkan i det nybildade Revolutionary Communist Party (RCP), och ett smakprov på än större strider man kommer leda i framtiden. 

Redan lördag 6 juli kallade RCP tillsammans med flera andra grupper till stora demonstrationer i London mot Starmer och hans stöd för Israel. Inom kort kommer man också lansera en nationell kampanj mot imperialism och militarism, för vilken man hoppas kunna bygga en enhetsfront med andra organisationer. Men allt detta kommer bara vara en förskalv till den jordbävning som kommer att skaka regeringen de kommande åren.

Upp till kamp!

Precis som för Boris Johnson kommer Starmer segerfest att följas av en kraftig baksmälla. Redan innan han tagit plats i number 10 är han en av de minst omtyckta politikerna i landet. Hans regering kommer att traggla sig från kris till kris, och ju längre han sitter, desto mer kommer arbetare och unga se rakt igenom både honom och Labour. 

Arbetarrörelsen och vänstern bör redan nu förbereda för hur man ska ta kampen mot högerpolitiken och gripa in i de rörelser och kamper som uppstår. Motståndet från Rishi Sunak kommer att blekna i jämförelse med kraften hos miljontals britter som tröttnat på högerpolitiken, som går ut på gatan, protesterar och strejkar för radikal förändring.

Vi går mot revolutionära tider, i Storbritannien och internationellt. Vi måste bygga en kraftfull revolutionär kommunistisk international i tid. Håller du med? Gå med i kampen och ta aktivt del i den revolutionära process på världsskala som håller på att ta fart. 

John Gordon

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,162FansGilla
2,486FöljareFölj
1,272FöljareFölj
2,021FöljareFölj
732PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna