Danmark: Rivningen av ungdomshuset är klasspolitik

Torsdagen den 1 mars hände det som många en längre tid väntat på. Det omstridda ungdomshuset på Nörrebro i Köpenhamn revs tidigt på morgonen. Tidigare hade polisen, för att kunna erövra huset från ockupanterna, firat ner sig från helikoptrar och omringat ungdomarna. Resten av torsdagen, och natten mot fredagen, präglades Köpenhamn av gatustrider. Det blev våldsamma sammanstötningar mellan polis och ungdomar och på Nörrebro sattes bilar i brand och butiksfönster krossades.

För många kom de omfattande protesterna som en överraskning. En strid som många ansett vara en bagatell har fått tusentals ungdomar att gå ut i aktion. Det är inte endast en lite klick utan protesterna omfattar breda alger av unga. Men det är inte bara händelserna kring ungdomshuset på Jaktvägen 69 som ligger bakom. Självklart är byggnaden viktig och många äter i folkköket, deltar i konserter och andra kulturella arrangemang. Huset har fått en symbolisk betydelse. För många unga, oavsett om de brukar besöka huset eller inte, är det helt enkelt ett för grovt övergrepp när det borgerligt styrda Köpenhamns kommun inte ens vill låta ungdomen ha ett hus som de kan använda. För tusentals unga har det blivit droppen som fått bägaren att rinna över.

Stora delar av befolkningen sympatiserar med de ungas rätt till ett ungdomshus. I den opinionsundersökning som gjorts uppgav hela 57 procent av köpenhamnarna att de tycker att kommunen aktivt skall medverka till att ungdomarna får sitt hus och endast 22 procent anser att borgmästaren Ritt Bjergegård har hanterat frågan på ett tillfredsställande sätt.

Att bränna bilar för vanliga människor eller slå sönder affärer är naturligtvis helt fel och motverkar syftet med kampen. Det samma gäller striderna med polisen. Det är många kampmetoder som en del ungdomshus-sympatisörer använder som vi som marxister helt tar avstånd ifrån. Men det är viktigt att förstå att detta uppror är utryck för något större. Det återspeglar den återvändsgränd som kapitalismen befinner sig i.  

Borgerlig politik bär ansvaret

Först och främst är det nödvändigt att förstå konfliktens ursprung. I många borgerliga tidningar kan man läsa ledarkommentarer där hela skulden läggs på ungdomen, som framställs som våldsamma brottslingar. Därigenom försöker de befria politikerna både lokalt i Köpenhamn och nationellt från allt ansvar.

Styrkan i konflikten beror att många ungdomar är frustrerade över den politik som för närvarande förs i Danmark. Medan den danska statsministern Anders Fogh applåderar Bushs krig i Irak, förstörs välfärden, skolor och sjukhus. På arbetsmarknaden har ungdomarna de sämsta arbetsförhållandena, i många fall utan ordentliga anställningskontrakt, rätt till sjukskrivning och andra förmåner.

Samtidigt finns det inga riktiga sociala och kulturella möjligheter för unga lokalt i bostadsområden eller mindre kommuner. På de flesta platser är ungdomarna hänvisade till barer caféer och dansklubbar med extremt höga priser, till gagn för privata ägare till nattlivets nöjesindustri. Den politik som förs är med andra ord en borgerlig klasspolitik som gynnar kapitalisterna i branschen. Kampen till försvar för Ungdomens Hus och för fler ungdomshus måste ses i detta sammanhang. Det är från många ungdomars sida ett försök att utmana denna borgerliga politik och för att finna någon form av alternativ som ger plats för socialt och kulturellt inriktade ungdomshus.

Striden om Ungdomens Hus

Det är i detta ljus vi måste se striden kring byggnaden på Jagtvej 69, vilken sedan 1982 varit känt som ungdomens hus, med musikkonserter, ett populärt kök, kulturella aktiviteter och annat. Från början lovade Köpenhamns kommunfullmäktige att de unga kunde använda byggnaden som ett ungdomens hus. Emellertid ändrade de sig år 2000 när huset såldes till en liten kristen sekt, Fadershuset som sedan dess har försökt få de unga invånarna.

De borgerliga politikerna, särskilt i regeringspartiet Venstre, har både i Köpenhamns kommunfullmäktige och i regeringen attackerat de unga i huset hårt och förhindrat varje slags lösning, som exempelvis att hitta ett annat användbart hus. Ritt Bjerregård har intagit en vacklande hållning: å ena sidan har hon ursäktat sig med att ta till argumentet om ”rätten till privategendom”; å andra sidan har hon försökt resonera och bett om dialog.

Men faktum är att kommunfullmäktige tidigare har lovat ungdomarna huset. Detta beslut har sedan återtagits. Alla ursäkter för detta är ihåliga. Det är otroligt att politikerna inte kan hitta ett lämpligt hus åt Köpenhamns unga. Regeringen kunde raskt bygga ett nytt operahus för miljarder kronor och man tvekar inte att stifta speciallagar varje gång den största danska kapitalistkoncernen, A.P. Möller, har nya byggprojekt. Detta visar att politikerna driver en tydlig politik – en klasspolitik till fördel för kapitalägarna.

Argumentet om den ”heliga” rätten till privat egendom är också falskt. Varje gång staten genomför stora bryggprojekt, exempelvis nya järnvägar, motorvägar eller broar, kan den enkelt expropriera hus, tomter, och annat. runt den nya konstruktionen. Kompensation ges normalt så att ägaren kan köpa en liknande byggnad.

Varför är inte detta möjligt när det gäller Ungdomens Hus i Köpenhamn? Ett ungdomshus är något som gynnar många ungdomar i staden. Fadershuset är en liten religiös sekt som kunde låta sig nöja med vilken annan byggnad som helst. Enda anledningen till att de så envist höll fast vid just detta hus, är att de får medial exponering som aldrig förr.

Anarkistiska metoder

Marxister är på inget sätt neutrala i denna kamp. Vi anser att det största ansvaret för denna konflikt ligger hos de som försvarar en borgerlig politik, och hos det kapitalistiska systemet. Vi kämpar mot borgerlighetens lögner och deras attack mot ungdomshuset. Vi tycker också att kravet på fler ungdomshus är ett fråga som bör tas upp som en viktig del av den revolutionära kampen.

Samtidigt anser vi att de metoder en del unga autonoma använt i denna kamp är felaktiga, och att deras strategi är motverkar syftena. Precis som vid de våldsamma protesterna efter rivningen drevs en demonstration den 16 december till våld, sammandrabbningar med polisen och krossande butiksfönster. Det råder inget tvivel om att polisen bär sin del av ansvaret för våldet och att repressionen riktad mot demonstrationen var brutal. Men de autonoma nappade direkt på polisens provokationer. Dessa incidenter inverkade negativt på hur många vanliga människor ser på frågan om Ungdomens Hus och gav fritt spelrum åt de borgerliga politikerna att trappa upp sina attacker. Mycket av den sympati Ungdomens Hus hade vunnit i bredare lager av Köpenhamns invånare, exempelvis genom fredliga demonstrationer med 4000 respektive 5000 deltagare några veckor tidigare, krossades av dessa utbrott av individuell strid och våld.

Många autonoma aktivister hävdar att kampen för ett ungdomshus kan föras oberoende av bredare politiska och fackliga strider, alltså isolerad från klasskampen. De ser ockupationer av tomma byggnader som ett mål i sig. Naturligtvis kan ockupationen av några hus sätta extra fokus på viktiga frågor och ge medialt utrymme, men ockupationer kan i sig inte lösa någonting. De kan inte ensamt vinna kampen, om de inte är en del av en mer grundläggande strid för att ändra samhället.

Det är fel att tro att man kan ha en liten fristad där ett litet ”prov” på socialism kan existera, isolerat från den omgivande kapitalistiska världen med dess cyniska, omoraliska och hänsynslösa sökande efter profit. Det är omöjligt att gömma sig i sin egen lilla värld, borta från politiken. Man kan försöka stänga alla fönster, sätta ett jättelås på dörren och gömma sig under sängen. Men en dag kommer politiken att knacka på och om man inte öppnar kommer den att slå in dörren!

Detta är precis vad som hänt med Ungdomens Hus, Christiania och alla andra försök att skapa sådana fristäder. När man lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer man oundvikligen att utsättas för dess mekanismer med exploatering och förtryck, vare sig man vill eller inte. Och de moraliska och kulturella normerna som dominerar kommer alltid påverka alla som lever i samhället.

All erfarenhet visar att det är omöjligt att skapa en liten ”kommun” fri från kapitalism. Om kampen inte förs som en generell kamp mot kapitalismen och för maktövertagande nationellt och internationellt är alla projekt av den typen dömda på förhand.

Hur kampen kan vinnas

Enda sättet att vinna denna strid är att göra den till en del av klasskampen. Detta är en klassfråga och kan inte separeras från klasskampen och de metoder och organisationer arbetarklassen traditionellt har använt. Varje försök att reducera kampen till isolerade ockupationer av hus eller till gatustrider mot polisen kommer att sorgligen misslyckas.

Det är nödvändigt att ta upp kravet på fler ungdomshus i de tre arbetarpartierna, Socialdemokratiska partiet, Socialistiska Folkpartiet och i Enhetslistan, men också i fackföreningarna, student- och lärlingsrörelserna, hyresgästföreningen och i de arbetslösas organisationer. I dessa rörelser finns den nödvändiga styrkan och masstödet för en bred kampanj till försvar för ungdomens rättigheter, inklusive rätten till ungdomshus.

Med en sådan kampanj som samlade stora protestdemonstrationer mot regeringens politik, skulle de borgerliga politikerna se sig själva allvarligt hotade. Samtidigt skulle det sänka Anders Foghs trovärdighet hos den danska befolkningen.

På detta sätt är det inte bara möjligt att vinna kampen för ungdomshus – vilket skulle vara en viktig reform och seger för rörelsen – utan också att ta ett stort steg framåt i kampen mot Fogh och hans högerregering och för att avskaffa det kapitalistiska systemet i Danmark och internationellt.

Andreas Bülow

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,172FansGilla
2,221FöljareFölj
750FöljareFölj
2,021FöljareFölj
678PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna