Revolutionen i Kazakstan besegrad – för tillfället

Efter två veckors spektakulära protester av revolutionär karaktär, har regimen med hjälp av ryska specialstyrkor återställt ordningen i Kazakstan. Detta var den största massrörelsen i landet sedan Sovjetunionens fall. För tillfället har den slagits ned av en våg av repression där över 200 dödats och 10 000 arresterats. Men kampen är långt ifrån över.

Protesterna bröt ut sedan president Kassym-Jomart Tokajevs regim fördubblat bränslepriserna. Detta var dock bara droppen som fick bägaren att rinna över för Kazakstans arbetarklass, som levt under auktoritärt högerstyre sedan Sovjets fall. President Tokajev ansågs i praktiken vara en marionett åt den förre presidenten Nursultan Nazarbajev,som fortsatt styra bakom kulisserna i egenskap av ordförande för säkerhetsrådet.

Den före detta stalinistbyråkraten Nazarbajev regerade det stora centralasiatiska landet med järnhand åren 1990-2019. Nazarbajevs regim var ökänd för sin brutala repression, särskilt massakern på strejkande arbetare i oljestaden Zhanaozen år 2011 (som förlänade Nazarbajev epitetet ”Slaktaren i Zhanaouzen”). Oljearbetarna hade ockuperat torget i sin stad och rest krav på bättre löner och rättigheter. Sedan många av dem avskedats, och de som svar även börjat resa krav på politisk demokrati, öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna, och dussintals människor sköts ihjäl – en massaker som lever kvar i den kazakiska arbetarklassens medvetande.

Efter att priserna på olja och mineraler föll 2014, började den kazakiska ekonomin – som dittills varit relativt stabil och garanterat ett bräckligt lugn – att krympa. BNP-tillväxten sjönk från 4,2 till 1,2 procent det året. Nazarbajev som blivit alltmer impopulär avgick slutligen 2019, men först efter att han utsett sin efterträdare och säkrat sitt fortsatta inflytande. För att bevisa sin lojalitet med den avgående presidenten, lät tillträdande Tokajev döpa om landets huvudstad till Nur-Sultan.

Foto: Esetok, Wikimedia Commons
Foto: Esetok, Wikimedia Commons

En arbetarledd, revolutionär massrörelse

En viktig aspekt hos rörelsen 2022 var att även den inleddes och dominerades arbetare, och kom att ställa krav som hundraprocentiga löneökningar, fria fackföreningar och bättre arbetsförhållanden. I första ledet stod återigen oljearbetarna från Zhanaozen, och staden kom, enligt den kazakiske socialisten Ainur Kurmanov, att bli som ett revolutionärt högkvarter.

Oljearbetarna var de som ställde de mest radikala kraven: regimens avgång och återupprättandet av en demokratisk konstitution. Den 3 januari utropades en generalstrejk i regionen Mangustay, och samma kväll anslöt sig arbetarna i så gott som hela gruvindustrin. De fick även med sig delar av medelklassen ut på gatorna, men den liberala oppositionen kom aldrig att spela någon viktig roll i rörelsen.

Den 4 och 5 januari växte rörelsen ytterligare. Internet stängdes ned av regimen. Torg, vägar, och flygplatser ockuperades av arbetarna, som även stormade regionala administrationsbyggnader i städerna Aktau och Aktobe.

På gatorna i landets största stad Almaty pågick häftiga strider mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor, som besköt dem med chockgranater och gummikulor. Ett flertal polisbilar brändes som svar, och demonstranterna tog även över militärfordon samt bröt sig in i stadshuset.

Regimen började nu vackla på allvar. Man tvekade till en början, och vågade inte ta risken att försöka dränka protesterna i blod, utan antog en defensiv hållning. Tokajev meddelade hela regeringens avgång, och han avskedade även formellt Nazarbajev som rådgivare, men höll själv fast vid presidentmakten.

Han lovade en del eftergifter, bland annat att reglera priserna på bränsle och viktiga livsmedel, samt att han även skulle ”överväga” pristak på hyror, el och gas. Däremot stod han fast vid att lagarna fortsatte gälla, och att den privata äganderätten och marknadsekonomin fortsatt måste respekteras som ”statens viktigaste politik”.

Ryska ingripandet räddar en dömd regim

Eftergifterna fick inte den önskade effekten, utan protesterna fortsatte med tilltagande styrka. I detta läge såg presidenten sig tvungen att be om hjälp utifrån, och den 6 januari ryckte ryska specialstyrkor in som ”fredsbevarande styrkor” för att hjälpa armén att slå ned vad regimen kallade för ”banditer och utländska terrorister”.

Rörelsen splittrades inför hotet av det massiva militära ingripandet. Att den fått igenom en stor del av sina ursprungliga krav bidrog också till detta, men framförallt var avsaknaden av ett rikstäckande, revolutionärt arbetarparti av avgörande betydelse. Regimen kunde nu snabbt återta kontrollen över de ockuperade torgen och byggnaderna efter en massiv våg av arresteringar.

Det är viktigt att förstå, att det trots Rysslands ingripande inte rörde sig om någon ”färgrevolution” mot en prorysk regim och för ökat västligt inflytande, i stil med Ukrainas ”Euromaidan” år 2014.

Tvärtom är amerikanska storföretag som bland annat Chevron och ExxonMobil sedan länge bland de största investerarna i Kazakstan. Som kazakiska nationalister som orsakat spänningar med den ryskspråkiga delen av befolkningen är Nazarbajev och Tokajev snarare pro-västliga än pro-ryska. För Putin var därför hörsammandet av deras nödrop ett sätt att få en värdefull hållhake på regimen och öka sitt inflytande.

Ordning härskar i Kazakstan

Rosa Luxemburg skrev i januari 1919, efter att revolutionen i Berlin slagits ned, vad som skulle bli hennes sista artikel med den ironiska rubriken: ”Ordning härskar i Berlin”.

”’Ordning härskar i Warszawa!’ ’Ordning härskar i Paris!’ ’Ordning härskar i Berlin!’ Så flyger budskapen från ’ordningens’ väktare en gång i halvseklet från ett världshistoriskt kampcentrum till ett annat. Och de jublande ’segrarna’ märker inte, att en ’ordning’, som periodvis måste upprätthållas genom blodbad, obönhörligt går sitt historiska öde, undergången, till mötes.”

President Tokajev menar nu att ”ordningen är återställd” i landet. Men den revolutionära kampen kommer att återuppstå, precis som det gjorde efter de heroiska arbetarnas kamp 2011, i form av denna historiska massrörelse.

Kazakstans arbetarklass har sett med egna ögon hur svag och feg regimen, som tvingades be en utländsk armé ingripa mot den egna befolkningen, faktiskt är i verkligheten. Håll ett öga på Kazakstan! För detta är bara en början.

Nästa gång Kazakstans arbetare reser sig, vilket kan ske förvånansvärt snart, kommer de att ha dragit viktiga slutsatser av denna erfarenhet. Lyckas de bygga ett revolutionärt parti som kan leda rörelsen till seger, kan det leda till en revolutionär våg som sprider sig över hela regionen – inklusive till ett Ryssland där missnöjet med Putins regim stadigt växer.

Heikki Moisio

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,232FöljareFölj
806FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna