2018 går mot sitt slut utan att Sverige fått en regering. Om ingen statsministerkandidat får majoritet under de två sista statsminister- omröstningarna i januari kommer det att hållas ett extraval. Detta är början på en ny period.
Sverige framställs ofta som ett stabilt och lugnt land där alla kan komma överens genom förhandlingar och kompromisser. Nu tillhör vi den tiondel länder som varit längst utan en regering sedan andra världskriget. Precis som i övriga Europa befinner sig de traditionella partierna i kris. Socialdemokraterna fick sitt sämsta valresultat sedan rösträttens införande, samtidigt som Moderaterna backade flera procentenheter trots att de suttit i opposition.
Årtionden av nedskärningar, privatiseringar och försämringar av arbetsförhållanden – som fortsatt oavsett om högern eller Socialdemokraterna suttit vid makten – har lett till en polarisering till vänster och höger, med ett ökat stöd för framförallt Sverigedemokraterna men också Vänsterpartiet.
Det finns nu två regeringsalternativ: antingen en socialdemokratiskt ledd regering med stöd från MP V, C och L. Eller en M+KD-regering stödd av SD, C och L. I båda fallen blir det en svag minoritetsregering som genomför högerpolitik, som när som helst kan falla.
Alliansens sammanbrott
Splittringen inom borgerligheten beror som vi förklarat tidigare inte på några avgörande politiska skiljelinjer – de vill alla föra mer eller mindre samma politik: införa marknadshyror, attackera arbetsrätten, skattesänkningar för de rika och ytterligare privatiseringar. Det handlar mer om taktik: ska man gå på arbetarklassen med hårdhandskarna eller ska man gå mer långsamt fram?
M och KD menar att det behövs en ”handlingskraftig” regering som kan genomföra stora ”reformer” – det vill säga stora försämringar för arbetarklassen. För att kunna genomföra detta är de beredda att luta sig på SD, trots att det skulle göra regeringen oerhört impopulär.
Centerpartiet och Liberalerna representerar däremot den del av borgarklassen som menar att konsekvensen av att samarbeta med det mest hatade partiet i Sverige – Sverigedemokraterna – kan bli för stora. De är oroade för arbetarnas svar och vill därför gå mer försiktigt fram.
I slutändan måste de välja mellan de två regeringsalternativen om det inte ska gå till extraval, något inte minst Liberalerna vill undvika till varje pris eftersom de riskerar att trilla ur riksdagen.
Socialdemokraterna riskerar katastrof
Inför statsministeromröstningen den 14 december släppte Annie Lööf en lång lista med krav för att centern skulle kunna tänka sig släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Hon krävde sänkt inkomstskatt, sänkt skatt för företag, ännu fler möjligheter för privata alternativ inom vård och skola, sänkt arbetsgivaravgift, marknadshyror för nybyggda lägenheter och att avskaffa LAS för små och medelstora företag. Jan Björklund sade för Liberalernas del att: ”Om Socialdemokraterna är beredda att göra en rejäl högersväng är Liberalerna beredda att möta den.”
Om Socialdemokraterna ger vika för Centerpartiet och Liberalerna vore det katastrofalt för partiets framtid. De har redan fått betala hårt för att de genomförde stora nedskärningar och försämringar 1994–2006, men också för att de under den senaste mandatperioden till stora delar behöll de försämringar som högerregeringen 2006–2014 genomförde. De har rasat både i väljarstöd och medlemsantal.
Socialdemokraterna rättfärdigar behovet av blocköverskridande samarbeten med att SD inte får ha något inflytande. Men om det är något som kan öka stödet för SD så är det just principlösa blocköverskridande överenskommelser som motiveras av att hålla dem borta. De kan fortsatt framstå som den enda verkliga oppositionen, det enda partiet som inte spelar politikerspelet som bara tycks handla om vem som ska få hamna vid makten. Den taktiken har de redan försökt med i flera år. Decemberöverenskommelsen gjordes just i det syftet och det ledde till att Sverigedemokraterna kraftigt ökade i opinionen.
Även om en regering inte samarbetar med SD innebär det inte att de inte får ett inflytande. Ju mer de ökat i stöd desto mer har de andra partierna anpassat sig till deras politik. Socialdemokraterna kan hävda att de är de enda som kan bilda en regering som inte SD får ett inflytande över – men Socialdemokraterna vill fortsatt föra en flyktingpolitik som är snarlik SD:s. Att de opportunistiskt trodde sig kunna vinna stöd under valrörelsen genom att inleda med fokus på hårda tag mot kriminalitet och en strikt flyktingpolitik visar att de i allra högsta grad står under deras inflytande.
Fortsätter Socialdemokraterna att gå högerut och söka samarbete med högern riskerar de att gå samma öde till mötes som flera andra socialistpartier i Europa och helt tappa sin bas inom arbetarklassen. Detta är en allvarlig varning till Socialdemokratins vänster, som hittills accepterat situationen utan en öppen politisk strid mot ledningen.
Socialdemokraterna skulle bara kunna räddas om den tog lärdom av rörelsen kring det brittiska Labourpartiets nya vänsterreformistiska partiledare Jeremy Corbyn. Till följd av Corbyns radikala program ser nu hundratusentals unga och arbetare honom som en chans att stoppa högerpolitiken och kämpa för ett annat samhälle. Men det sista S-ledningen vill göra är att gå åt vänster. Partiet leds av personer som är fast beslutna om att fortsatt föra partiet till höger, även om det leder partiet över ett stup.
Vänsterpartiet får inte falla för pressen
Även om Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyckas få stöd av Centerpartiet och Liberalerna, så räcker inte det för att få majoritet i riksdagen. De måste också ha Vänsterpartiets stöd. Men om det är farligt för Socialdemokraterna att samarbeta med högern, vore det en ren självmordstaktik för Vänsterpartiet.
Om Socialdemokraterna lyckas sy ihop ett regeringssamarbete kommer Vänsterpartiet utsättas för en enorm press för att stötta det. De får inte falla för pressen. De måste rösta mot alla regeringsalternativ som kommer att attackera arbetare.
Ett extraval skulle inte vara någon katastrof. Rätt använt skulle det tvärtom kunna vara ett utmärkt tillfälle för Vänsterpartiet att skilja ut sig från alla andra partier som slåss om att få chansen att försämra för arbetarklassen. Partiet kan visa att man är beredda att stå upp för alla arbetare runt om i landet som får det svårare och svårare på grund av nedskärningar, privatiseringar och hårdare arbetsvillkor. Genom att bygga på det missnöje och den kampvilja som finns, skulle partiet kunna bli navet i en stridbar socialistisk rörelse och ett verkligt alternativ för hela lager av arbetarklassen.
Förbered för kamp mot högerpolitiken!
Högern har en kompakt majoritet i riksdagen och har redan börjat använda den för att genomföra högerpolitik. Den nya högerbudgeten, kallad ”katastrofbudgeten” av tusentals demonstranter som deltog på protester mot den under den senaste veckan, innehåller framförallt skattesänkningar för de rika – med höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, ett tredubblat RUT-avdrag och ett nytt jobbskatteavdrag för de med inkomster över 30.000 i månaden. Man ökar inte bidragen till kommuner och landsting som utlovat, vilket banar vägen för ytterligare nedskärningar i välfärden. Därutöver minskas både anslagen till kultur och till Arbetsmiljöverket. Det är bara ett smakprov på vad som kommer att komma framöver.
Oavsett utgången i det politiska dramat kommer ingenting att lösas för arbetarklassen. Alla ekonomer varnar för en ny internationell nedgång som kan utlösas när som helst: Brexit, en italiensk bankkris, handelskrig är några av orosmomenten för borgarklassen. Den svenska ekonomin dras redan internt med stora hushållsskulder, en bostadsbubbla och en högkonjunktur som huvudsakligen stimulerats av en minusränta. Sverige kommer att drabbas hårt när den nya krisen kommer. Även en blocköverskridande regering skulle förr eller senare tvingas till hårda attacker mot arbetarklassen.
Sverige har redan börjat påvisa tecken på den instabilitet som kapitalismens kris lett till över hela världen. Missnöjet som byggts upp sedan 90-talskrisens nedskärningspolitik har urlakat stödet för de traditionella partierna och lett till den politiska kris vi nu genomlever. Vi har sett enskilda kamputbrott under den senaste mandatperioden, med Refugees Welcome, barnmorskornas kamp för högre löner, den vilda strejken som svar på en lockout bland sopgubbarna i Stockholm, kampen i Göteborgs hamn, ockupationen och massdemonstrationerna mot nedläggningen av Sollefteå BB, med mera. Men det missnöjet är inget i jämförelse med den ilska som kommer när den svenska borgarklassen kommer försöka få arbetarklassen att betala för krisen. Med en mer aggressiv högerpolitik under de kommande åren kommer många arbetare att känna sig tvingade att ta till kamp. Vi kommer att se fler kamputbrott och klasskamp på en mycket större skala.
Det finns en enorm potential till vänster. Att det är Sverigedemokraterna som hittills gynnats mest av Socialdemokraternas nedgång innebär inte att arbetarklassen gått till höger. Det innebär bara att man inte ser Vänsterpartiet som ett verkligt alternativ till Socialdemokraterna. Många arbetare och unga är förbannade på den konstanta underbemanningen i välfärden, otrygga anställningar, bemanningsföretag och bostadsbristen. Om Vänsterpartiet ska kunna bli en röst för alla de som vill se verkliga förbättringar måste de också lägga fram en mer långtgående politik och vara beredda att kämpa för den.
Men i längden räcker det inte heller med bara en mer radikal reformpolitik. Kapitalismen har inget annat att erbjuda än en framtid av ett förstört klimat, krig, arbetslöshet och fattigdom för den överväldigande majoriteten i samhället. Inga reformer, hur djärva de än är, kan lösa kapitalismens inneboende problem. Endast en socialistisk politik kan visa vägen ut ur kapitalismens kaos.