Medan högerregeringen sänker skatten för de rika, minskar man resurserna kraftigt till välfärden. Inom skola, vård och omsorg hotas 15 000 anställningar.
Nedskärningarna innebär ett särskilt hårt slag mot den redan krisdrabbade vården. Under vintern har sjukhus i mer än hälften av landets regioner gått in i stabsläge på grund av den höga belastningen. Sveriges radio rapporterade 21 december att planerade operationer ställs in, medan köerna till akutmottagningarna växer och patienter vårdas i korridorerna. Efter julhelgen har situationen dessutom förvärrats ytterligare och i flera regioner har man höjt beredskapsnivån från stabsläge till förstärkningsläge.
Krisen är påtaglig och har varit det under en lång tid. Enligt en undersökning från 2019 övervägde hälften av alla sjuksköterskor att byta jobb på grund av den dåliga arbetsmiljön redan innan pandemin. Trots alla ord från Sveriges politiker om vilka hjältar vårdarbetarna varit, alla applåder och löften så har resurserna inte ökat sen dess, utan tvärtom har nedskärningarna fortsatt.
Jeanette Hedberg, förhandlingschef för arbetsgivarorganisationen SKR, talar om ”lösningar” som att ”förlänga arbetslivet” och ”göra förändringar i organisation och arbetssätt”. Med andra ord: arbetarklassen måste jobba hårdare och längre, medan vårdpersonalen måste bli mer effektiv. Lösningen är knappast ny: sedan 1990-talet har arbetare inom välfärden ständigt fått nya krav på sig om att ”effektivisera” och ”förändra arbetssättet”. I realiteten betyder det färre anställda, högre tempo, längre arbetsdagar och uteblivna löneökningar för personalen.
Vården är hela tiden på bristningsgränsen, och att den inte har kollapsat beror enbart på att arbetare ständigt gör nya uppoffringar: de jobbar mer än de egentligen orkar, avstår från att ta semester och tvingas ta över sina sjuka kollegors arbetspass.
Stridsviljan bland vårdarbetare är stor, vilket exempelvis syns i det fackliga uppropet ”vårda vården” som nyligen samlat mer än 50 000 namnunderskrifter. Detta är ett bra steg, men enbart namn på ett papper kommer inte förändra något. Fackföreningarna måste mobilisera bredare – för strejk om så krävs, likt de danska och brittiska sjuksköterskorna. Det måste bli ett slut på tyst acceptans och symboliska protester från arbetarrörelsen – det är dags att sätta hårt mot hårt.