Regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten saknar helt sociala krav och handlar enbart om att göra det enklare att döma, avlyssna och låsa in. Socialdemokratin har anammat högerns kriminalpolitik samtidigt som de vägrar lyfta ett finger för att lösa kriminalitetens samhälleliga orsaker.
Under coronapandemins mest intensiva dagar i våras var frågan på allas läppar hanteringen av pandemin, bristen på resurser i sjukvården och den ohållbara arbetssituationen på landets äldreboenden och sjukhus. Detta är uppenbara klassfrågor, där de rika seglade fram i samma gräddfil som alltid medan arbetare inom vård och omsorg kämpade för livet (ibland bokstavligt) med bristande resurser för att få verksamheten att fungera.
Hösten har därför präglats av en öronbedövande kampanj från politiker, polischefer och de stora mediehusen för att återigen fästa befolkningens uppmärksamhet på dödsskjutningar och gängkriminalitet. Politikerna har snubblat över varandra i sin iver att kräva ”hårdare tag”. Regeringens senaste 34-punktsprogram utökar statens befogenheter att utöva allt hårdare repression.
Ett av huvudnumren är avskaffad straffrabatt för unga. Men att sätta fler unga i fängelse kommer inte att minska kriminaliteten, utan kan få motsatt effekt genom att de stärks i sin kriminella identitet. För den som suttit länge i fängelse är ett återvändande till ett normalt liv mycket svårt. Fyra år upplevs som bekant som en väsentligt längre tid för den som är 18 år gammal än för den som är 35.
På åtgärdslistan finns med att man ska sänka kraven för användning av hemliga tvångsmedel som avlyssning och kameraövervakning. Det ska också bli lättare att göra husrannsakan även utan ”konkret brottsmisstanke”, vilket gör att vi kommer att få se fler poliser med rambokomplex störta in hos sovande och oskyldiga barnfamiljer.
Polisen fick den 1 april rätt att installera trojaner i mobiltelefoner och datorer som tillhör misstänkta. Polisen kan därigenom skaffa sig tillgång till folks kontakter med sjukvården, journalister och informera sig om politisk åskådning och sexuell läggning. Polisen menade att detta inte skulle användas annat än i undantagsfall, kanske tio gånger om året, men hittills har de i stället använt sig av lagen i snitt 20 gånger i månaden.
De vill även införa anonyma vittnen. Det här betyder att folk ska kunna dömas, ibland till långa fängelsestraff, utan att man har möjlighet till ett verkligt försvar under rättegången. I kombination med polisens ökade befogenheter innebär detta att fler oskyldiga kommer att dömas till hårda straff på lösa grunder, och ingenting utesluter faktiskt ens att anklagelserna är helt uppdiktade.
I första hand kommer detta att drabba fattiga med en för polisen och domstolarna icke önskvärd hudfärg och unga killar som anses ha tveksamt umgänge. Som debatten om påstådda kriminella klaner har visat kommer detta även att drabba även dem som råkar ha en kriminell i släkten. Men det kommer också att göras till ett vapen som i framtiden kan och kommer att användas mot vänstern och arbetarrörelsen. När den franska polisen på 1930-talet försökte infiltrera kommunistpartiet använde man sig av anklagelser om homosexualitet – på den tiden mycket känsligt – för att få folk att bli polisinformatörer. Vilka brott kommer polisen i morgon att anklaga revolutionärer och fackföreningsaktivister för?
Undergrävande av demokratiska landvinningar
Den borgerliga revolutionen innebar flera viktiga demokratisk erövringar, däribland principer som att den som är misstänkt för brott har rätt till ett försvar och att man ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad. Detta betyder förstås att vissa som faktiskt har begått en gärning inte kan dömas till ansvar för brott, eftersom brottet helt enkelt inte går att bevisa. Men det innebär framförallt att den härskande klassen inte kan straffa vem som helst helt godtyckligt, vilket faktiskt var fallet i det gamla feodalsamhället. Dessa demokratiska landvinningar är i dag under angrepp från högern.
Det är välkänt att det är lättare för rika och personer från småborgerligheten att klara sig väl i en rättegång. Lagen är skriven av och för den härskande klassen, och de stora brottslingarna klarar sig alltid undan. Detta såg vi prov på i Swedbanks och Nordeas penningtvättskandaler, den senaste bara nu i september.
Det betyder inte att försvaret av demokratiska rättigheter därför är meningslöst. Vi kan inte acceptera att staten får obegränsade befogenheter att döma och låsa in vemhelst de önskar eller anser som misshaglig.
Det största brottet i kapitalismen är kapitalisternas dagliga utsugning av arbetarklassen och imperialismens förtryck och utsugning av världens fattiga. Men vardagsbrottslighet kan så klart även den skapa otrygghet inom arbetarklassen.
Frågan om brott är inte främst ett privatmoraliskt problem, utan ett systematiskt problem under kapitalismen. Det är klassamhällets fattigdom och misär som ger upphov till kriminalitet inom arbetarklassen. Man kommer inte att minska brottsligheten genom repression mot enskilda. USA har exempelvis 25 procent av världens fängelsebefolkning, men bara 5 procent av världens befolkning. Ändå är det dödliga våldet där omkring fem gånger så högt i relation till befolkningen som det är i Sverige. Dödsskjutningarna i USA har ökat snabbt i år, i takt med att den ekonomiska krisen gett sig till känna och tiotals miljoner blivit av med jobbet. Det säger sig därför självt att högerpolitik, nedskärningar, massarbetslöshet och trångboddhet kommer att leda till en ökning av brottsligheten.
Kriminaliteten är en klassfråga
Politikerna försöker demagogiskt skylla brottsligheten på ”invandringen” och problem med ”integrationen”. Men mer än någon annan faktor är det faktiskt klasstillhörighet och inkomst som bestämmer vem som är mest sannolik att figurera inom brottsstatistiken. Andelen låginkomsttagare som förekommer i brottsstatistiken är hela 11 gånger högre än andelen höginkomsttagare, medan utrikesföddas överrepresentation i förhållande till inrikesfödda bara är 1,8.
Det är ingen slump att politikerna inte gärna pratar om kriminalitetens orsaker. Detta skulle nämligen visa hyckleriet när de gråter krokodiltårar över dödsskjutningar i förorten, men samtidigt är ansvariga för de enorma nedskärningar och försämringar som gett upphov till den nuvarande situationen. Genom att fästa uppmärksamheten på de rån som utförs av desperata och vilsna ungdomar hoppas man att ingen ska märka hur landets härskande klass rånar hela landet.
Trots att fler har dött på jobbet under de senaste tio åren än i dödsskjutningar är politikerna knäpptysta om detta. Man kan se i stjärnorna efter ett 34-punktsprogram som lovar att ta krafttag mot de företagsägare som låter folk dö på jobbet bara för att de ska kunna göra lite större profiter. (I dag går de förstås fria från både skräckreportage i tidningarna och straffansvar.)
I stället för att apa efter högern borde arbetarrörelsen ta strid för ett radikalt socialistiskt program för att förändra samhället i grunden. De ungdomar som i dag hamnar i brottslighet, och särskilt gängkriminalitet, är naturligtvis en ytterst liten minoritet. Men mer än någonting annat är gängkriminaliteten ett symptom på kapitalismens orättvisor, som naturligtvis förvärras mångdubbelt när kapitalismen befinner sig i kris och den härskande klassen försöker få arbetarklassen att betala priset.
På kort sikt måste skolorna i landets fattiga områden få mer resurser. Till att börja med måste lärartätheten utökas, men det behövs även skolkuratorer för att ta itu med den psykiska ohälsan. Det måste erbjudas ett brett utbud av fritidsaktiviteter, inte minst idrott, och detta måste prioriteras hårt. Trångboddhet är en viktig anledning till varför ungas skolgång blir lidande. Det behövs också riktade insatser för att ta itu med missbruksproblematik och psykisk ohälsa bland vuxna, eftersom vi vet hur många av de ungdomar som blir kriminella kommer från trasiga hem.
Men sanningen är att problemen sitter djupare än så. Ungdomsarbetslösheten har redan nått de högsta nivåerna på nästan hundra år enligt SCB, och ingenting tyder på att det kommer att bli bättre. Den grundläggande tryggheten håller på att slås i spillror. Det är detta som i sista hand ger en grogrund för kriminaliteten. De grundläggande politiska krav som kan börja lösa problemet med kriminalitet innefattar därför saker som alla arbetare gynnas av: arbete, bostad, välfärd och trygghet. Här finns en bas för en grundläggande solidaritet, och insikten om att arbetare inte har någonting att tjäna på hetsen mot förorten eller splittring. Tvärtom måste vi hålla samman mot våra klassfiender.
Kapitalismens kris gör att krav på reformer och förbättringar är svåra att tvinga igenom. Den härskande klassen anser dem som alltför ”dyra”, vilket deras politiska representanter alltid är snabba att påpeka. Detta är enbart en fräck omskrivning för att kraven riskerar att minska kapitalisternas profiter. Men det ger bara anledning för arbetarrörelsen att tydligare och mer högljutt lyfta behovet av en grundläggande samhällsomvandling. Kapitalismen är ett i grunden ruttet system, som bygger på utsugning, förnedring och förtryck. Vi måste ta strid för en revolutionär lösning på arbetarklassens och ungdomens problem.