Den största förändringen av pensionssystemet sedan 1994 är på gång. En uppgörelse med högerpartierna väntas i skrivande stund redan innan slutet av november, bara en månad efter att Magdalena Andersson (S) först förde fram förslaget.
Pensionsåldern på 65 år har redan urholkats, och den bortre gränsen för rätt till anställning är i dag 67 år. Nu vill man höja gränsen till 69 år, och den lägsta pensionsåldern från 61 till 63 år. Syftet är att arbetare ska tvingas jobba allt längre för kapitalisterna för att få en pension som det går att leva på.
Detta förslag kommer som ett slag i magen för människor med fysiskt tunga yrken som undersköterskor, målare och lokalvårdare. En stor del av dessa arbetare orkar inte ens fram till 65 år. Deras kroppar är ofta mycket slitna efter ett liv av tungt arbete, långa arbetsdagar, dubbla arbetspass eller flera olika arbeten. Många tvingas att gå i förtidspension.
Frågan om varför många arbetare inte ens klarar av att arbeta fram till dagens pensionsålder är uppenbar: den växande stressen och allt tyngre arbeten. För socialminister Annika Strandhäll är denna fråga däremot av någon anledning ”oklar” och ”måste utredas”.
Hårdast drabbas som vanligt arbetarklassens kvinnor. I snitt jobbar en kvinna som är medlem i Kommunal till 63 års ålder. Ökade sjukskrivningar, deltidsarbeten, stort ansvar för hushållsarbetet och familjen är bidragande faktorer till att man tar ut tidig pension. Detta resulterar i en mycket låg pension, och att man blir helt beroende av garantipensionen för att klara vardagen och inte helt falla i fattigdom. Enligt en rapport som Kommunal och SKPF släppte i år, är var sjätte kvinna i Sverige som är 65 år eller äldre beroende av garantipensionen.
Förutsättningarna är extremt olika beroende på vilket yrke man har. För yrkeskategorier som exempelvis läkare, ingenjörer eller journalister är det oändligt enklare att arbeta längre än dagens pensionsgräns. Men för de flesta är det tvärtom. Som situationen ser ut i dag hamnar en stor del av kvinnliga pensionärer över 75 år i fattigdom. En höjd pensionsålder skulle inte hjälpa dessa ur en framtid av fattigdom utan i stället bidra till en ännu värre och hårdare vardag.
Hela uppgörelsen är ett rent hån. Medan kapitalisterna gömmer pengar i skatteparadis ska vi slita ut våra kroppar för att det ”inte finns pengar” till välfärden. I stället för höjd pensionsålder borde vi kunna sänka den, inte minst med tanke på hur högt produktiviteten har utvecklats. Därför kräver marxister frivillig pension från 50 års ålder och säger nej till sänkningar av pensionen. För att få igenom detta krävs hård kamp och i förlängningen även att kapitalismen avskaffas. Man måste tydligen även kämpa mot de ”socialdemokrater” som nu sitter i regering.