[Artikel återpublicerad från vårt arkiv.]
För en socialistisk utrikespolitik
Den 25 mars uttalade Göran Persson att: ”Natos beslut att genomföra bombningar uppenbarligen fattats i syfte att förhindra en ny humanitär katastrof och för att återupprätta fred i området.” Det enda han beklagade var att det inte gått att få FN att ställa sig bakom aktionen. I ett riksdagstal den 13 april klargjorde utrikesministern att Jugoslavien inte vidtagit de åtgärder som krävs för att bombningarna ska upphöra.
Detta betyder att socialdemokratins ledning i Sverige ställt sig bakom västmakternas krig mot Jugoslavien, liksom de socialdemokratiska ledarna i de krigförande länderna. Som en kuslig påminnelse om katastrofen 1914 har ledarna för arbetarpartierna slutit upp bakom borgarklassen i sina länder, och övergivit allt vad internationalism heter.
Sverige kan dras in i krig!
Ända sedan Jugoslaviens delning har Sverige ställt sig på västmakternas sida i konflikten. Med bakgrund av detta är det inte förvånande att Sverige även stödjer bombningarna. Men följderna av denna felaktiga utrikespolitik kan denna gång bli direkt katastrofala. Regeringen har visserligen deklarerat att man bara ställer upp på militära insatser som godkänts av FN. Men den stora ”förståelse” den visat för bombningarna talar ett annat språk. I en intervju i GP 20/4 deklarerade utrikesministern följaktligen: ”Aktionerna måste också grundas på FN-mandat. Men i exemplet Kosovo ser vi att folkrätten är oklar när det gäller interventioner.”
Därför finns det risk för att Sverige kan dras in i kriget. Om Nato sätter in marktrupper kan man befara att Sverige kommer att delta med stridande förband. Svenska soldater kan tvingas att döda och dö i ett smutsigt krig om kontrollen över Balkan.
Därför är kampen mot kriget och bombningarna av högsta vikt för alla aktiva i arbetarrörelsen! Huvudkravet är att Nato måste sluta bomba nu!
Många inom arbetarrörelsen är förfärade över denna underkastelse för Nato. Hur kan en socialdemokratisk regering acceptera att västmakterna startar krig mot Jugoslavien? Hur kan en socialdemokratisk tidning som Aftonbladet vara pådrivande i krigshetsen?
Under rubriken ”Palmes väg överges” skriver Margareta Norlin i LO-tidningen den 16 april: ”Inga protester, inga krav om FN-ingripanden. Denna förändrade hållning till FN och folkrätten har inte föregåtts av någon som helst debatt i partiet. Och den har heller inte stöd i folkopinionen. Två av tre svenskar är emot bombningarna.”
I Aftonbladet debatt 2/4-1999 skriver Karin Wegestål, ledamot i riksdagens försvarsutskott och i riksdagens OSSE-delegation:
”Partiaktiva förbluffas och sympatisörer skräms bort av den stora förståelse som präglar regeringens inställning till ett militärt angrepp på Jugoslavien, en suverän stat i Europa, initierat av USA som, i egenskap av obestridlig ledare för Nato, har en helt dominerande maktposition i Europa.”
Sveriges agerande visar – precis som Margareta Norlin påpekar – att utrikespolitiken har förändrats. Grundbulten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” har vattnats ur och försetts med en rad reservationer. Idag heter det istället: ”militär alliansfrihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde.” (Regeringens utrikesdeklaration 1999, mina kursiveringar/MO)
Varför neutralitet?
Neutralitetspolitiken eller den alliansfria politiken är beteckningen på den utrikespolitiska linje som Sverige drivit ända sedan 1800-talet. Varför fördes denna politik och hur såg den ut?
Utifrån en marxistisk syn på utrikespolitik kan man ge ett tydligt svar på dessa frågor. Enligt marxismen är krig en förlängning av utrikespolitiken, fast med andra medel. Utrikespolitik är i sin tur en följd av inrikespolitik. Inrikespolitiken dikteras i hög grad av den styrande klassen – kapitalägarna – och av den sittande regeringens intresse av att upprätthålla stabilitet och att hålla sig kvar vid makten. Det är den verkliga innebörden i begrepp som ”landets intressen”. Utrikespolitikens riktning är dessutom ofta densamma sett över lång tid.
Detta är utgångspunkten för neutralitetspolitiken. Den grundlades redan under första halvan av 1800-talet, på Karl XIV Johans tid, och vidareutvecklades under perioden efter andra världskriget.
Det fanns två grundläggande bevekelsegrunder för alliansfriheten. Den ena är Sveriges geopolitiska läge. Landet ligger mellan öst och väst, och är omgärdat av Storbritannien, Tyskland, Ryssland och dessa stormakters intresseområden. Om Sverige sluter upp bakom den ena parten i ett stormaktskrig kommer landet att bli krigsskådeplats.
Det andra är att Sverige från och med sjuttonhundratalets slut försvagades oerhört i förhållande till Europas stormakter. Skälet till detta var att den agrara och industriella revolutionen, och därmed kapitalismens införande, kom sent. Därför tvingades den svenska överklassen ge upp alla stormaktsdrömmar under 1800-talet; drömmar som hade fått förödande följder för landet under århundradena dessförinnan. Sedan dess har de styrande i Sverige aktat sig för att engagera sig alltför helhjärtat i den ena eller den andra stormaktens affärer.
De förändrade maktförhållandena efter andra världskriget gav dessa faktorer en ökad tyngd. De tidigare motsättningarna mellan de europeiska stormakterna, överskuggades av konflikten mellan de två supermakterna, USA och Sovjet, vilka därtill representerade olika sociala system. USA-imperialismen, med dess strävan att dominera och exploatera världen, utmanades av en stormakt som avskaffat kapitalismen och infört en statsstyrd ekonomi.
Trots att den så kallade ”socialismen” i Sovjet urartat till en byråkratisk diktatur bidrog den ändå till att begränsa västimperialismens makt och manöverutrymme. Sovjetunionen hade stärkts enormt genom segern i kriget mot nazismen.
Kriget slutade med att Sovjet ockuperade Baltikum och genom detta kom landet att dominera östersjön fullständigt tillsammans med sina allierade, Polen och Östtyskland. Sveriges manöverutrymme i närområdet begränsades därmed till ett minimum.
Den ”dubbla” politiken
Därför blev neutralitetspolitiken mer betydelsefull. Det blev än viktigare att hålla Sverige utanför stormaktskonflikten, och att försöka upprätthålla goda relationer med stormakten i öster.
Det har påståtts att neutraliteten bara var en bluff eftersom Sovjet hela tiden varit huvudfienden för den svenska militärens strateger, och att försvaret därför i hemlighet hade nära kontakter med västmakternas försvar. Men denna dubbelhet var inte spelad utan faktisk.
Sovjetunionens styrka gav inte regeringen något annat alternativ än att gå en slags balansgång mellan öst och väst, samtidigt som den underhand bedrev ett samarbete med Nato-länderna, som en slags återförsäkring om neutralitetspolitiken skulle misslyckas och Sverige ändå drogs in i en eventuell stormaktskonflikt. Att ”återförsäkringen” idag erkänns även av regeringen beror på att den utnyttjas för att motivera ett närmande till Nato. ”Varför skulle vi inte samarbeta nu när vi gjort det hela tiden” heter det.
Ett belägg för denna dubbelsidighet var att såväl försvars-, utrikes- och handelspolitik färgades av den alliansfria politiken. Försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att kunna möta åtminstone en mindre invasion, och en egen krigsmaterielindustri byggdes upp.
Sverige avstod från att gå med i EEC under 1970-talet med hänvisning till neutraliteten. Landet begränsade sitt importberoende på vissa områden och gjorde sig självförsörjande på t.ex. livsmedel, i syfte kunna vara oberoende av stormakterna i händelse av avspärrning och krig.
Samtidigt hade denna politik varit omöjlig om det inte varit för den ekonomiska framgången för den svenska kapitalismen under femtio- och sextiotalen. Sverige behövde ingen Marshallhjälp och blev därför inte direkt ekonomiskt beroende av USA-imperialismen. Istället kunde storföretagen dra full nytta av den 25-åriga tillväxtperiod som följde efter krigsslutet. En annan viktig förklaring var socialdemokratins styrka och långa oavbrutna regeringsinnehav mellan 1932 och 1976.
Palme-linjen
Dessa tre faktorer – jämvikten mellan supermakterna, Sveriges relativa ekonomiska oberoende och socialdemokratins långa regeringsinnehav – gav också en ny dimension till neutralitetspolitiken. Den kunde användas för att öka Sveriges inflytande inom världspolitiken. I sin socialdemokratiska form fick denna vissa progressiva drag, särskilt under Olof Palmes tid.
Under sextiotalet inleddes den så kallade aktiva utrikespolitiken. Den innebar en kraftigt utbyggt u-landsbistånd, krav på nedrustning och en skarp kritik mot missförhållandena i världen. Särskilt hård var kritiken mot USA:s krigföring i Vietnam och Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Sveriges gav bistånd även till regimer stödda av Sovjet, som Kuba och Nordvietnam, samt till olika befrielserörelser. Sverige gav t.ex. humanitärt bistånd till befrielserörelsen Frelimo i Moçambique, och var den största bidragsgivaren till ANC i Sydafrika och dess kamp mot apartheid.
Enligt en undersökning av regeringarnas årliga utrikespolitiska deklarationer, samt agerandet i FN från sextiotalet och framåt, var de fyra mest kritiserade länderna Sydafrika, Sovjet, Israel och USA. Sedan 1990 har kritiken av andra stater minskat drastiskt, medan all kritik av västmakterna har upphört.
Detta illustrerar den omsvängning som skett inom utrikespolitiken. Orsaken till detta är att de förhållanden som låg till grund för neutralitetspolitiken har ändrats. Genom Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening har maktbalansen i världen och i östersjöregionen förändrats i grunden. USA är den enda kvarvarande stormakten, och Tyskland har stärkts i östersjöområdet på Rysslands bekostnad. Samtidigt bröts Sveriges ekonomiska framgång definitivt genom nittiotalskrisen, medan den socialdemokratiska ledningen har svängt kraftigt till höger.
Gemensam utrikespolitik
Regeringens slutsats av detta var att Sveriges intressen inte längre gynnades av neutralitetspolitiken och den aktiva utrikespolitiken. Det sista hindret för att gå med i EU ansågs undanröjt.
Genom medlemskapet har Sverige anpassat sig till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken alltmer, en politik som enligt Maastrichavtalet ”ska inkludera alla frågor som har med Unionens säkerhet att göra, inkluderande ev. skapandet av en gemensam försvarspolitik som kan komma att leda till ett gemensamt försvar.” (Par. J4.1) Regeringen har t.ex. samordnat sina erkännanden av andra stater med EU, och allt oftare röstat med EU i FN.
Sverige har också närmat sig Nato. Vi har en representant vid Natos högkvarter och har anslutit oss till det Natoledda ”Partnerskap för fred”, och dess fredsbevarande styrka i Bosnien. Regeringen har också inlett ett försvarsindustriellt samarbete med Natoländerna. I regeringens utrikesdeklaration, som presenterades i riksdagen 10/2-99 konstateras:
”Nato har efter det kalla kriget genomgått en dynamisk förändring. Det gäller såväl uppgifter som organisation och medlemskrets. Insatsen i Bosnien till vilken Sverige fortsätter att lämna ett stort bidrag har gett Nato en ny och central roll för krishantering i samarbete med länder utanför alliansen.”
”Militär alliansfrihet innebär inte utanförskap. Sverige deltar konkret och aktivt i samarbetet för att främja fred och förebygga konflikter såväl i Europa som globalt. Regeringen vill stärka den europeiska förmågan till krishantering. EU har med sin bredd och värdegemenskap en stor potential på detta område.”
Detta betyder att regeringen godkänner Natos utvidgning österut, och att Sveriges eget samarbete med den västliga försvarsalliansen blir allt intimare. Risken är därför överhängande att Sverige kommer att ansluta sig till den multinationella insatsstyrka (MNF) som Nato förbereder.
Regeringen ställer sig även positiv till en gemensam insatsstyrka från EU, vilket vore det första steget till ett gemensamt försvar. Utifrån detta måste man dra slutsatsen att Sveriges alliansfrihet idag bara finns kvar på papperet.
Expansion i östersjön
Sveriges ”egen” utrikespolitik har omorienterats till landets närområde. Regeringen har utnyttjat möjligheten att öka Sveriges roll och inflytande i östersjöregionen, och att påverka utvecklingen i de Baltiska länderna. Detta har skett med det uttalade syftet att främja Sveriges säkerhet, att förbereda dessa länder för ett kommande inträdet i EU och att stödja deras ekonomiska omvandling.
Den traditionella biståndspolitiken, som varit inriktad på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utjämning i tredje världen, har vidgats och döpts om till utvecklingssamarbete. Inom ramen för detta har man startat ett ”Utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa”, vars mest kända del är ”östersjösamarbetet”. Genom detta har Sverige anslagit flera miljarder i bistånd till de tre baltiska länderna. Estland, Lettland och Litauen. Det har gällt bland annat utbildning av officerare, bildandet av en marin fredsbevarande styrka, och insatser mot organiserad brottslighet och illegal immigration. Det har också omfattat vissa miljöinsatser som byggandet av reningsanläggningar.
Men framförallt har det handlat om att stödja uppbyggnaden av kapitalism och marknadsekonomi i de baltiska länderna, eller ”att främja en socialt hållbar ekonomisk omvandling”, som det så vackert heter.
Stöd har getts till samriskprojekt med estniska företag, svenska företagsetableringar och uppbyggnaden av affärsbanker. Den svenska staten har också gått in med exportkrediter och alla möjliga former av subventioner och lån till näringslivet.
En socialistisk utrikespolitik!
Såväl utrikes- och säkerhetspolitik som handels- och biståndspolitik, har alltså lagts om och underordnats västimperialismens intressen. För alla socialister i arbetarrörelsen är kampen för att förändra denna felaktiga politik en brännande uppgift.
Kraven måste vara att regeringen ska bryta med västimperialismen och utforma en socialistisk utrikespolitik.
Istället för EU:s gemensamma utrikespolitik, som endast uttrycker de europeiska bankirernas och storföretagens intressen, måste socialdemokratin grunda sin politik på arbetarnas gemensamma intressen över gränserna. Internationalismen som utgör arbetarrörelsens mest grundläggande idé måste återupprättas!
Arbetarrörelsen och dess medlemmar i olika länder har mer gemensamt med varann än med borgerligheten i sina egna länder. Utifrån detta kan partiet bedriva en utrikespolitik som präglas av en sann internationell solidaritet.
En sådan hållning i det nuvarande kriget betyder ett omedelbart stopp på bombningarna, och att imperialismens inblandning på Balkan måste bekämpas. Humanitärt bistånd måste självfallet ges liksom nu.
Men Sverige måste samtidigt verka för ett avtal som innebär att ett massivt ekonomiskt bistånd för att bygga upp det som förstörts i både Kosovo och Serbien, och ett avtal om självstyre för Kosovo inom ramen för den jugoslaviska federationen. Men detta vore ändå bara en provisorisk lösning som inte kan hålla någon längre tid.
Därför måste socialdemokratin stödja arbetarnas, ungdomens och de fattiga böndernas kamp mot imperialismen och mot de nationalistiska regimerna, i hela f.d. Jugoslavien och Albanien. Det måste vara arbetarklassens uppgift att störta Milosevic, detta kan inte överlåtas på imperialisternas bajonetter.
Partiet måste ge sitt stöd till kravet på en frivillig, demokratisk och socialistisk federation på Balkan, vilket är den enda vägen ur mardrömmen.
Maj 1999