Iran i uppror

Tiotusentals studenter slogs i somras under fem dagar mot kravallpolis i Teheran. Det var de första massdemonstrationerna i Iran sedan den islamiska revolutionen 1979. ”Demonstrationerna”, förklarar Stratfor Global Intelligence Update, ”började som små fredliga studentprotester för pressfrihet efter att man hade stängt flera liberala tidningar den åttonde juli. De utvecklades senare till omfattande upplopp efter att kravallpolis, som skickats att upplösa demonstrationerna, skadat ett dussintal och arresterat åtskilliga fler.”

Vid middagstid den 8 juli hade antalet demonstranter i området växt till över 50 000. Butiksägare längs demonstrationsvägen stängde sina affärer och slöt upp. Demonstranter attackerade de nationella säkerhetsstyrkornas (NSS) patrullbilar. Styrkorna sköt först i luften och sedan rakt in i folkmassan. NSS-agenterna blev tvungna att fly. Regeringsfordon längs vägen sattes i brand av folket. Ursinniga demonstranter attackerade bankerna Sepah och Saderat vid Vali-Asr-korsningen. Mullor som kom i vägen för demonstrationen kastade sina turbaner och rockar och flydde. Upp till 100 000 personer demonstrerade och genomförde sittblockader i huvudstaden.

Samma kväll stormade säkerhetsstyrkorna in i ett studenthem vid Teherans universitet.

Studenter blev slagna och kastade ut genom fönstren mitt i natten av huliganer i Ansar Hezbollah som backades upp av Law Enforcement Forces (LEF) och speciella styrkor under underrättelseministeriet. Antagligen var aktionen ett planerat försök från regimens reaktionära flygel att provocera studenterna. De sökte ett tillfälle att krossa rörelsen i sin linda. Men de räknade fel. Reaktionen blev massiva protester.

I ett försök att stoppa rörelsen utlyste Teherans guvenör på måndagen den 12 juli ett officiellt demonstrationsförbud. Förbudet trotsades av studenterna direkt på tisdagmorgon. På gatorna möttes de av tusentals islamska milissoldater (kanske över 50 000), varav många fraktats in till Teheran från andra städer under natten.

Den dagen liknade Teheran ett militärläger. Stora styrkor från LEF och underrättelseministeriet ockuperade stadskärnan medan helikoptrar svävande ovanför och sände ut uppmaningar om ”lugn och ordning” Appellerna dränktes i skottsalvor från polisens maskingevär och explosioner som användes för att skrämma demonstranterna

Men folkmassorna lät sig inte skrämmas. De tog upp slagord från revolutionen 1979 och ropade”Broder i armén, varför döda dina bröder?” Denna uppmaning till soldaterna att komma över till demonstranternas sida sände säkert en rysning av skräck genom de härskande kretsarna.

Djärvare krav

Till en början inskränkte studenterna sina krav till pressfrihet, i linje med de begränsade ambitionerna inom den liberala grenen av prästerskapet. Men väl ute på gatorna växte rörelsen snabbt och fick ett eget liv.

När studenterna insåg sin egen styrka blev också deras krav djärvare och mer omfattande. Genom att kräva fullständig demokrati krävde de faktiskt avskaffandet av det rådande statsskicket. Detta var inte alls Khatamis och de så kallade reformvännernas syfte. De blev omedelbart skrämda och tog avstånd från studenterna. Vilka skillnader som än finns mellan dem som kämpar i maktens korridorer finns en sak som enar dem: skräcken för massorna.

Det var löften om pressfrihet och andra demokratiska reformer som övertygade studenterna och andra som tröttnat på mullornas styre att stödja Mohammad Khatami och hjälpte honom att bli vald till president 1997. Som marxister sa vid den tidpunkten var detta en avgörande vändpunkt. Inte för att Khatami själv skulle innebära en förändring utan för att detta var början på en öppen splittring i toppen på regimen, den första förutsättningen för en revolution.

När en regim likt den i Iran råkar ut för en kris tenderar den alltid att splittras i två fraktioner. En säger: ”Om vi inte genomför reformer från toppen så kommer vi att få en revolution på halsen.” Den andra säger: ”Om vi genomför reformer, så kommer vi att få en revolution på halsen.” Och båda två har rätt.

Växande korruption

Efter tjugo år är massorna trötta på mullornas styre. Ursprungligen lovade ayatollah Khomeini en ren och omutbar islamisk regim, fri från all utsugning och västvärldens fördärvliga inflytande. Men korruption är en ständiga följeslagare till varje byråkratisk regim. Mullornas byråkrati är inget undantag.

I själva verket är Iran nu ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna, i synnerhet mellanskikten, har gladeligen ägnat sig åt stöld, svindel och mutor i stor skala. Regimens anhängare berikar sig (tydligen utan att kunna vänta på större belöningar i livet efter detta) vilket står i bjärt kontrast till den ökande fattigdomen bland arbetare och bönder.

Kontrasten mellan ord och handling, teori och praktik, stöter bort och äcklar ärliga människor och skapar en enorm känsla av frustration och undertryckt vrede.

Tidigare har Irans oljerikedomar garanterat viss stabilitet. Regimen har genomfört reformer för massorna i form av hälsovård, utbildning och dylikt. Barnadödligheten sjönk från 104 per tusen födda under 1970-talet till 25 under 90-talet. Förväntad medellivslängd under samma tidsperiod steg från 55 till 68 år. Det finns en miljon studenter i högre utbildningar, varav 40% är kvinnor.

Men en oproportionerligt stor del av landets rikedom gick till att berika mullorna och deras anhängare.

Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara en normalfamiljs matkostnader, och de flesta är tvungna att arbeta på mer än en arbetsplats för att få det att gå ihop. En pensionerad armégeneral får 170 000 rials i månaden. En grundskolelärare börjar med eländiga 120 000 (omkring 25 dollar). Hur kan någon leva på sådana löner? Och årsinflationen är omkring 27%.

Kollaps för oljepriset

Världskrisen för kapitalismen reflekterades i kollapsen för priset på olja och andra varor i fjol. Även om oljepriset sen dess stigit med 80% (för hur länge återstår att se) skapade det allvarliga problem för alla oljeproducerande länder.

Den iranska ekonomin är i kris nu, med hög inflation, arbetslöshet och lågt förtroende bland investerarna. Den hatade utlandsskulden var omkring 25 miljarder dollar 1997. 86% av Irans BNP kommer från den statliga sektorn, och en stor del kontrolleras av maffian. Stanken från korruptionen hänger över hela det ekonomiska livet i landet.

Till det kommer regimens förtryck som visar sig på tusen olika sätt. De som vill bli studenter eller lärare blir förhörda. Det undersöks om de och deras familjer respekterar islamska värderingar. Systemet drabbar kvinnorna särskilt hårt. En kvinnlig student kan avstängas om man kommer på henne med att skratta tillsammans med en man som inte är en släkting. Det anses vara en sinnlig inbjudan till synd! Mullornas kvävande regim blandar sig i alla livets aspekter, stora som små.

Detta är inte vad folket kämpade och dog för 1979.

Khatamis seger

Det massiva missnöjet med regimen avspeglades i valet 1997 när reformvännen Muhammad Khatami vann en överlägsen seger. Som man kunde förutsäga blev det inte mycket av hans löften. Han blockerades i varje skede av de mäktiga, hårda konservativa fraktionerna under ledning av den högste ledaren, ayatollah Khamenei.

Men klyvningen i toppen fungerade som en spricka i en damm, ur vilken vattnet nu har vällt fram.

Sextiofem procent av Irans befolkning är under 25 år. De vet inte mycket om revolutionen och Irans åtta år långa krig mot Irak. Regimen vädjar förgäves till deras känsla för krig och martyrskap. Tiden för sådana tal är för länge sen förbi. Irans ungdom tolererar inte längre tom retorik. De vill ha jobb och frihet. Framför allt känner studenterna att de inte är ensamma. De talar i folkets namn. ”Folket lever i misär! Prästerskapet agerar som gudar!” var en av de slogans som ropades under demonstrationerna.

Studentrörelserna fick också genast ett gensvar inom befolkningen. Journalisten Safa Haeri skriver till och med: ”Underligt nog stängde butiksägarna i den centrala basaren, som traditionellt är ett fäste för de konservativa, sina affärer och anslöt sig till de unga demonstranterna, vars skaror växt till tusenden tack vare vanliga människor av båda könen.”

Liberalernas roll

Basaren har alltid varit mullornas starka fäste. Om till och med detta konservativa skikt gick med studenterna är regimens dagar räknade.

Som vanligt har liberalerna spelat en ytterst feg och förrädisk roll. Knappt hade studenterna börjat kampen mot reaktionen förrän Khatami försökte stoppa rörelsen. Efter att polisen med våld försökt upplösa demonstrationen, arresterat och sårat demonstranter gick Khatami ut dagen efter, den 12 juli, och vädjade till studenterna om lugn. ”Det finns de som vill skapa provokationer och motsättningar” sade han. ”Vi måste vara de första att gå emot spänningar och våld.” Som om det inte vore regimen som satt in våldet!

På så sätt skapades en enhetsfront mellan Khamenei och Khatami, som mellan reaktionens högra och vänstra stövel. Den förste försöker stoppa demonstrationerna med batonger och tårgas, den andre med hycklande tal.

Presidentens tal spreds via den officiella nyhetsbyrån. Den meddelade att president Khatami sagt att ”incidenten vid Teherans universitets studenthem på torsdagen nu lett till en abnorm utveckling som tydligt går emot Irans politik, politiska system och hans egen administration.” Han sa att händelsen efter några dagar tagit en misstänkt vändning. Han sa att de som styrt in den ursprungliga händelsen i dess nuvarande form inte ville nationens bästa, utan syftade till att driva landet in i oro och instabilitet.

Safa Haeri rapporterade den 13 juli:

”Nyheterna om presidentens bestämda fördömande chockerade och sårade studenterna svårt. Det gällde särskilt hans anhängare, som under de fem dagarna av protester ställt sitt hopp till att han skulle förmå myndigheterna att acceptera deras krav.”

En anonym journalist i Teheran kommenterade detta:

”Mr Khatamis uttalande som fördömde studenternas rättmätiga krav har nu avväpnat hans egna supportrar gentemot andra studenter som skulle vilja fortsätta protesterna tills myndigheterna avskedar ledaren för LEF, general Hedayatollah Loftian som de anser vara ansvarig för torsdagens brutala attack på deras studenthem.”

Skrämd av rörelsen tvingades emellertid parlamentet distansera sig från polisens attack mot studenthemmet. De beskrev den som en ”illegal handling i motsättning till islamisk etik” Men kommissionen menade att händelsen följdes av ”illegala samlingar, sporadiska demonstrationer och olagliga slagord samtidigt med spridandet av rykten från fiender och utländska nyhetsbyråer”.

Bräcklig seger

Efter de första revolterna tycks nu reaktionen åter sitta säkert i sadeln. Men segern är bräcklig. Regimens bas är smalare än någonsin. Detta kan tyckas motsägas av massdemonstrationerna som utlystes till regimens försvar, men dessa var inget spontant uttryck för stöd. Den statliga televisionen och radion sände ut en uppmaning från Islamiska Propagandaorganisationen, landets största propagandamaskin, att gå ut på gatorna på onsdagen för att ”försvara landets säkerhet” och fördöma ”de människor som vill dra in landet i anarki”.

Men det anmärkningsvärda med demonstrationen var inte dess storlek. Regimen har medel att skicka ut hundratusentals på gatorna när den vill, och har ofta gjort det tidigare. Det som var slående var att regimen hade tvingats köra in ett stort antal människor från landsbygden. Ayatollorna har inte längre tillräckligt med stöd i själva huvudstaden för att organisera en massdemonstration till sitt försvar.

Arbetarklassen nyckeln

Nyckeln till förändring i framtiden ligger i arbetarklassens agerande. Det har förekommit strejker under 90-talet i flera industrier. Särskild tyngd har oljearbetarna, vars kamp blev tungan på vågen när shahens regim störtades.

Den storslagna revolutionen 1979 visade världen den iranska arbetarklassens hjältemod. Shahens regim var utrustad med repressionens alla verktyg. Bakom sin rygg hade han en enorm armé och en hänsynslös och effektiv säkerhetspolis, Savak.

Men den som trodde att shahens statsapparat var oövervinnerlig hade fel. Den smulades sönder när arbetarklassen satte sig i rörelse. Den iranska revolutionen 1979 var en klassisk arbetarrevolution, som misslyckades på grund av bristen på ledning.

Kidnappad revolution

Revolutionen kidnappades av den enda grupp som var organiserad, beslutsam och visste vad den ville – mullorna. Men nu har hjulet svängt ett helt varv. Nu är det mullorna som står inför hotet om en revolution.

Kampen nu gäller förstås varje demokratiskt krav. Rätten att mötas, rätten att demonstrera och strejka, rätten att organisera sig, för fria och demokratiska val o.s.v. Men det är inte tillräckligt. Det är nödvändigt att föra fram ett program med sociala och ekonomiska krav som speglar arbetarnas och böndernas behov. Arbete åt alla! Löner och pensioner som det går att leva på! Arbetstidsförkortning! Anständiga skolor och sjukhus för alla! Ett program för bostadsbyggande! För en socialistisk produktionsplan under demokratisk kontroll av det arbetande folket!

För att förverkliga ett sådant program är det nödvändigt att sätta upp demokratiskt valda arbetarkommittéer. Aktionskommittér måste bildas för att ge kampen mot regimen ett konkret uttryck. Studenterna kan spela en vital roll i det arbetet om de länkar sin kamp till arbetarklassen. De måste undvika frestelsen att dras in i den vettlösa taktiken med individuell terrorism och så kallad gerillataktik, som lett till katastrof tidigare. Ingen terrorism men organiserat revolutionärt arbete i fabrikerna, på skolorna i arbetardistrikten – det är det enda sättet att förbereda sig för de oundvikliga strider som kommer.

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,326FöljareFölj
1,117FöljareFölj
2,021FöljareFölj
698PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna