Hamnarbetarförbundet i Göteborg har sedan länge varit i konflikt med ägaren APMT. Mot bakgrund av konflikten meddelade Ylva Johansson i maj att regeringen ska utreda en begränsning av strejkrätten. Detta är ytterligare ett steg åt höger från socialdemokratins sida och en feg kapitulation inför arbetsgivarna.
Det angrepp på strejkrätten som regeringen flaggat för sker enligt dem själva mot bakgrund av Hamnarbetarförbundet. I själva verket har detta länge stått på arbetsgivarnas önskelista, som ett sätt att begränsa arbetarklassens fackliga rättigheter och förenkla ytterligare försämringar av löner och arbetsvillkor.
Hamnarbetarförbundet är ett av Sveriges mest stridbara fackförbund, och därför har det varit extra viktigt för APMT och borgarklassens representanter att knäcka just dem. Regeringens utredare Tommy Larsson har fått i uppdrag att ”se över rätten att vidta stridsåtgärder i andra syften än att reglera villkor i kollektivavtal och i situationer där arbetsgivaren redan är bunden av ett kollektivavtal”.
Detta skulle innebära att arbetsgivare kan teckna avtal med det fackförbund som ställer minst krav, och inte behöva ta hänsyn till om majoriteten av de anställda är organiserade i ett annat. Arbetsgivare skulle öppet eller i hemlighet då kunna bilda gula arbetsgivarstyrda fackföreningar och sluta kollektivavtal med dem. Det öppnar för att ”shoppa” mellan olika fackföreningars avtal, och välja det som är mest fördelaktigt. Detta är Ylva Johanssons sätt att ”försvara den svenska modellen”.
För att kunna öka sina vinster attackerar kapitalisterna arbetarna, och de börjar med de grupper som de hoppas att lättast kunna isolera från resten av arbetarklassen. Detta är visserligen att förvänta sig, men problemet är att också Socialdemokraterna och de övriga fackförbunden hjälper dem i detta.
Unionen har skandalöst nog ställt sig bakom idén att inskränka rätten till stridsåtgärder, även om de uppmanade till “försiktighet”. LO och TCO har uttalat sig emot Johanssons utspel med motiveringen att ”problemet” är begränsat, och att systemets och arbetsmarknadens balans kan rubbas. Detta innebär att de accepterar borgarklassens och regeringens beskrivning, att det är Hamnarbetarförbundet som bär skulden för konflikten – inte APMT:s attacker på hamnarbetarnas fackliga rättigheter.
Om LO och TCO vore intresserade av att försvara medlemmarnas intressen skulle de fördöma attacken som skamlig, särskilt när den kommer från en socialdemokratisk regering. De borde ha utlyst en nationell kampanj mot detta direkt när Ylva Johansson gjorde sitt uttalande. Detta är en attack mot hela fackföreningsrörelsen, och LO skulle lätt kunna sätta stopp för alla planer på att inskränka strejkrätten om de mobiliserade för massdemonstrationer med hot om en generalstrejk. Men detta är det sista de vill. Tvärtom ser de Hamnarbetarnas stridbara kamp som en farlig uppmuntran till andra delar av arbetarklassen.
Vänsterpartiet skulle kunna göra mycket i denna situation, genom att starta en nationell kampanj till hamnarbetarnas stöd och mot alla attacker på strejkrätten. Eftersom nedskärningspolitiken fortsätter, hade dessa nya försämringar varit ett bra tillfälle att bryta med regeringen – och öppet förklara att det beror på dess arbetarfientliga politik.
Hamnkonflikten kommer inte att kunna lösas snabbt. Varken hamnarbetarna eller borgarklassen är beredda att förlora. Men om borgarklassen lyckas isolera hamnarbetarna från resten av arbetarklassen, och om de lyckas knäcka dem skulle det få allvarliga konsekvenser för klassen som helhet.
Det är därför brådskande att stödja hamnarbetarna, sprida deras erfarenheter, att bilda opinion inom LO och arbetarpartierna och uppmana andra grupper inom arbetarklassen att ställa sig på hamnarbetarnas sida – och bestämt motsätta sig alla typer av krav på inskränkningar av strejkrätten, som borgarklassen kommer utnyttja till fullo.