För tio år sedan strömmade tiotusentals svenskar ut på gatorna i solidaritet med flyktingar. Många öppnade sina hem, bistod med läkartjänster eller gav pengar – andra deltog i demonstrationer. “Öppna era hjärtan”, hade statsminister Reinfeldt (M) ett år tidigare sagt – och nya statsministern Löfven (S) kom med ett liknande budskap: “Mitt Europa bygger inga murar”.
Den 6 september 2015 demonstrerar 15 000 i Stockholm för ett bra flyktingmottagande. Ett par dagar senare demonstrerar 4 000 i Uppsala – den största demonstrationen i staden på många år. Den 9 september samlas 15–20 000 på Götaplatsen i Göteborg. Över hela landet går tiotusentals människor ut på gatorna för att visa sitt stöd till människor på flykt.
Som alltid finns det en tändande gnista. Den 2 september har en tvåårig pojke spolats upp på en strand i Turkiet. Han har drunknat med sin mamma och sin femårige bror, när familjen försökt ta sig till den grekiska ön Kos för att söka asyl i EU. Fadern är den enda i familjen som överlevt från den förlista båten.
En bild på den avlidna tvååringen, som ligger på mage på stranden, sammanfattar hela den europeiska flyktingpolitiken. Den sprids som en löpeld.
Fort Europa
Mellan år 2000 och 2015 hade EU lagt över 17 miljarder kronor på fysiska och ekonomiska barriärer för att hindra flyktingar och migranter från att nå Europa. Under samma period lade EU- och Schengen-länder 120 miljarder på centralt koordinerade deportationer (som är en liten andel av det totala antalet deportationer). De byggde murar i spanska Nordafrika, Serbien, Bulgarien och Ungern, samtidigt som de finansierade omänskliga flyktingförvar utanför EU.
Man byggde upp ett Fort Europa. Politiker som dåvarande brittiska premiärministern Cameron betonade att man inte borde försöka rädda folk som drunknar i Medelhavet i desperata försök att nå Europa, för det skulle kunna “uppmuntra fler migranter att försöka”. EU:s kustbevakningsbyrå Frontex inte bara vägrade göra sök- och räddningsarbete, utan försökte (och försöker) också aktivt pressa ut migranter från europeiska vatten.
Imperialismen i EU och USA var till hundra procent ansvariga för den mänskliga katastrof som under 2015 gjorde att runt 1,3 miljoner flyktingar trotsade dödsfara för att ta sig in i Fort Europa och söka asyl.
Den största gruppen flyktingar (20 procent) flydde det syriska inbördeskriget, där ISIS och andra islamistiska grupper härjade. ISIS snabba tillväxt var ett direkt resultat av dels imperialisternas invasion av Irak, dels deras direkta intervention i själva inbördeskriget där CIA, Storbritannien och Saudiarabien satte vapen i islamistiska gruppers händer.
Den näst största flyktinggruppen (7 procent) kom från Afghanistan, också det ett resultat av de västliga imperialisternas invasion. Den tredje största gruppen kom från Eritrea (6 procent), vars hela blodiga historia är ett direkt resultat av imperialisternas härjningar. Och så vidare.
Kampen om flyktingarna
Det faktum att de själva skapat flyktingkrisen var av litet intresse för vår härskande klass. Flyktingvågen inledde istället en kamp mellan de europeiska imperialistmakterna om vem som kunde hjälpa minst antal flyktingar.
Genom en regel om att flyktingar måste söka asyl i det land de anländer till först, hade länderna i norra Europa kunnat dumpa över större delen av ansvaret för migranternas asylprocess. Men när Italiens och Greklands system blev överbelastade, började flyktingarna organiserat tvinga sig över gränserna till Makedonien, Serbien och Ungern, för att nå länderna i norr, framförallt Tyskland som tog emot flest.
Angela Merkel i Tyskland stod under politisk press att hjälpa flyktingar, och krävde att andra länder skulle ta sin “rättvisa andel”. Den brittiska regeringen gav ett typiskt avmätt sarkastiskt svar. Storbritannien var beredda “att ta noll, men skulle dubblera det antalet under press”.
Jämför deras cynism med det storartade svaret från vanliga människor.
Den 12 september ägde demonstrationer rum i 85 städer i 30 olika länder runtom i Europa, med över hundratusentals deltagare. I Grekland tog semesterfirare och öbor på sig att hjälpa flyktingar från Turkiet. I forna Jugoslavien ordnade folk spontant nödhjälp, juridisk hjälp, vägvisning med mera i såväl stora städer som på kritiska platser längs flyktingarnas rutt. På fotbollsarenor i Österrike och Tyskland hissades banderoller till stöd för flyktingarna.
I Wien demonstrerade 30 000, samtidigt som man organiserade praktisk hjälp för flyktingarna – både att komma över gränsen och när de väl kom fram. I Storbritannien samlades 400 000 namn in för att landet skulle ta emot fler flyktingar, och 300 000 marscherade till Parliament Square den 13 september. Listan kan göras lång.
Sverigedemokraterna vädrar morgonluft
I Sverige blev Refugees Welcome-rörelsen det sista landsomfattande kapitlet för en våg av kamp mot rasism och fascism som började i samband med Sverigedemokraternas valframgångar 2010 och kulminerade kring valet 2014.
Tusentals människor hade deltagit i aktioner för att “vända ryggen” åt Sverigedemokraterna, liksom i betydligt mer kraftfulla motdemonstrationer mot nazister som Svenskarnas parti. I Kärrtorp i Stockholm i december 2013 deltog 16 000 personer i en enorm styrkedemonstration efter att fascister attackerat en mindre demonstration mot rasism. Samtliga riksdagspartier skickade representanter, förutom Sverigedemokraterna.
Högern klädde sin politik i antirasistiska färger. Den 16 augusti 2014 höll statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vad som kommit att kallas “Öppna era hjärtan-talet”.
“Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden.”
Mot bakgrund i flyktingkrisen argumenterade han i praktiken för att svenska arbetare behövde acceptera lägre boendestandard, sämre välfärd, högre arbetslöshet med mera. Detta var borgerlighetens linje: flyktingmottagande på arbetarklassens bekostnad.
Socialdemokraterna förde sin standardpolitik: att protestera milt mot högerns försämringar, men fortsätta dem när man själv vann statsministerposten efter valet 2014. Man slöt den så kallade decemberöverenskommelsen med de borgerliga partierna med ursäkten att Sverigedemokraterna inte skulle få inflytande.
Men på en nedskärningspolitik innebar en sådan överenskommelse naturligtvis att SD istället växte snabbare än någonsin.
Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt stöd i opinionen: från 9,4 procent av väljarstödet i juni 2014 till 21 procent i juli 2015. För många arbetare verkade SD ha haft rätt i påståendet att invandringen låg bakom försämringarna.
Detta förstärkte känslan inom den härskande klassen att det var dags att skifta fot – mottagandet skulle bli för dyrt. En ledarskribent för Svenska Dagbladet gav uttryck för detta efter att galan “Hela Sverige skramlar” den 29 september samlat in 40 miljoner kronor till FN:s flyktingorgan UNHCR:
“Hela Sverige skramlar, och i statens kista skramlar det nu bokstavligen. Den förda migrationspolitiken kommer inte att kunna upprätthållas hur länge som helst.”
Vissa veckor kom det nu uppemot tio tusen flyktingar.
I myndigheter och kommuner rådde en växande känsla av panik. Bristen på boenden blev allt större. SFI och andra typer av språkstöd hanterades sedan länge styvmoderligt. Asylboenden slängdes snabbt upp och gav skurkar som Bert Karlsson goda möjligheter att tjäna pengar, medan kommuner och regioner fick improvisera fram skola, vård och olika typer av stöd.
Migrationsverket hade kallt räknat med att de sydeuropeiska länderna skulle fortsätta ta emot huvuddelen av flyktingvågen, men talade nu istället om att börja inhysa flyktingar i tält. Handläggningstiderna växte lavinartat – många skulle få vänta 15 månader på beslut i sin asylansökan. Samtidigt korkade systemet för att fördela flyktingarna över olika kommuner igen. Svensk byråkrati blev överlastad.
Den “humanitära” kapitalismens snabba död
Statsminister Stefan Löfvens och Socialdemokraternas linje var till en början att EU:s imperialistiska monster skulle bli solidariska, samarbeta och ta emot flyktingar. I ett tal på demonstrationen i Stockholm den 6 september uttryckte han det i stora ordalag:
“Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”
Men Europa var i full färd med att bygga murar, och hade gjort det länge. När tiotusentals människor trots det på kort tid nådde Sverige i Europas norra utkant, klarade inte myndigheterna belastningen.
Totalt anlände 163 000 flyktingar under 2015, och för att fortsätta mottagandet skulle man ha behövt plöja ned stora resurser. Borgarklassen analyserade frågan på sitt kallsinniga sätt. Arbetslösheten var redan hög – de hade bara nytta av mer arbetskraft till yrken som kräver lång utbildning eller yrkesskicklighet. I den mån de behöver fylla på arbetskraft i låglönesektorn, finns billig i Österuropa att tillgå. Flyktingarna var därmed ur deras synpunkt bara en stor besvärande extra kostnad.
Samtidigt oroades borgarklassen av Sverigedemokraternas framgång. De var oroliga för att inte kunna kontrollera partiet – det var först efter valet 2014 som Svenskt Näringsliv ens hade upprättat kontakt med dem. Först 2015 fick de SD att exempelvis släppa kravet om att förbjuda vinstuttag för friskolor. Partiets övergivande av motståndet mot EU hade ännu inte ägt rum (det skulle ske i januari 2019). Därtill ledde partiets ständiga öppet rasistiska uttalanden till protester, ilska och politisk oro.
Borgarklassen behövde ha tid för att bearbeta SD till ett mer “vanligt” rasistiskt högerparti, som kunde bli en del av en koalition med de andra högerpartierna. För att skära av Sverigedemokraternas tillväxt som det enda oppositionspartiet mot invandringen, behövde de andra högerpartierna svänga: själva omfamna Sverigedemokraternas rasistiska politik.
Så skedde också. Moderaterna gjorde tidigt en dramatisk U-sväng. Genom en serie uppgörelser gjorde Löfven nu samma sak.
Den 23 oktober slöt regeringen en migrationsöverenskommelse med M, KD, L och C på 21 punkter för en stramare migrationspolitik. Den 12 november införde man gränskontroller.
Den 24 november brast Åsa Romson (MP) ut i gråt på en presskonferens. Hon och Löfven meddelade att man tillfälligt skulle lägga svenska asylregler på EU:s miniminivå: begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, utökade gränskontroller och tidsbegränsade istället för permanenta uppehållstillstånd.
Ett år tidigare hade endast en sverigedemokrat kunnat ställa denna typen av krav. Nu stod plötsligt hela riksdagen bakom det.
Detta blev ett slag som den flyktingvänliga rörelsen aldrig återhämtade sig från. Känslan av att tillsammans kunna skapa ett mänskligare samhälle brast när politikerna gjorde raka motsatsen – särskilt arbetarrörelsens dominanta parti Socialdemokraterna.
Även om riksdagspartierna uteslutit Sverigedemokraterna från formellt inflytande, antog nu högern gradvis både deras politik och retorik.
Det gick inte längre att vinna val på Reinfeldts privatiseringar, nedskärningar, försämringar av a-kassa och sjukförsäkring, skattesänkningar för de rika, med mera – allt dolt bakom mjuk liberal retorik. Högern behövde bygga sin politik på SD:s myter om att alla kapitalismens problem i Sverige orsakats av svensk “naivitet” och invandring, särskilt muslimsk sådan.
”Det är politisk naivitet och aningslöshet som har fört oss hit. Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit. Utanförskapet och parallellsamhällena göder de kriminella gängen.”
Moderaternas statsminister Kristersson, “Tal till nationen”, september 2023
Socialdemokraterna, som accepterat högerns politik, antog snabbt samma retorik. Det som sades vara tillfälliga nödåtgärder 2015 blev snabbt permanenta, och behövde kompletteras med hårdare tag därtill.
“Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, då följer också större risk för de problem som vi ser. Det är glasklart.”
Socialdemokraternas Löfven, partiledardebatt i september 2020
Kampen om vem som kunde genomföra hårdast tag mot flyktingar och kriminalitet var född, och med detta en sorts offentlig främlingsfientlighet och rasism på en helt ny nivå. Den framlidne polischefen Mats Löfvings uttalanden är ett prima exempel.
“Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet.
… Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet. Där är vi i Sverige ganska naiva.”
Intervju i Sveriges Radio, september 2020
Ambition redan från födseln – snacka om målmedvetna barn! Det behöver knappast sägas att Löfving inte presenterade ens en tillstymmelse till underlag för sina påståenden. Dessa fyllde knappast någon polisiär funktion, men däremot en desto viktigare politisk.
Detta rasistiska nonsens är numera underlag för hela den svenska politiska diskussionen. Den snälla svenska “humanitära” liberalismen, kapitalismen med ett mänskligt socialdemokratiskt ansikte, är död och begraven.
Socialismen – den enda framtiden värd namnet
Antalet flyktingar världen över är nu på den högsta nivån sedan andra världskriget, 123 miljoner människor enligt UNHCR. De rikare länderna har bara tagit emot en dryg fjärdedel av dem.
Sverige har gått från att ta emot 163 000 under 2015, till ett beräknat mottagande på 7 000 under 2025 – en minskning med 96 procent. Det finns inte ett enda riksdagsparti som aktivt höjer sin röst för att förändra det. Alla accepterar med andra ord i praktiken att människor föds, lever och dör i svält och fattigdom, i enorma flyktingläger som skapats av imperialismens härjningar.
Inget parti ifrågasätter heller på allvar de konstanta rasistiska påståendena som knyter gängkriminalitet och allehanda samhällsproblem till invandring, särskilt från muslimska länder. Genom att svära vid “svenska folket”, att man “älskar Sverige” och liknande floskler i var och varannan mening, tävlar alla från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet i att framstå som de bästa nationalisterna.
De svenska kapitalisterna och deras politiska företrädare anser sig inte längre ha råd med någon “human” mask, lika lite som de anser sig ha råd med fungerande välfärd och rimliga arbetsvillkor.
I den mån de vill ha invandring, gäller det huvudsakligen välutbildad eller redan yrkesskicklig arbetskraft som de billigt kan utsuga, utan att behöva investera i den. Dels gäller detta i sektorer där det finns arbetskraftsbrist. Men också i andra sektorer som byggbranschen kan de ställa arbetare från olika delar av Europa mot varandra för att pressa ned lönerna.
På företag som Northvolt var de anställda direkt beroende av arbetsgivaren för att kunna stanna i landet, vilket gjorde det lättare för ägarna att utsuga arbetarna till vilka villkor som helst. Detta är en direkt konsekvens av alla de åtgärder som införts för att göra invandrares situation mer osäker sedan 2015.
För kommunister är det grundläggande att kräva varje flyktings och migrants rätt att stanna, med samma rättigheter som andra. Det är det enda sättet att stoppa borgarklassens försök att ställa arbetare från olika bakgrunder mot varandra, att utnyttja människors desperation för villkors- och lönedumpning.
Samtidigt har borgarklassen ett politiskt behov av att skylla samhällsproblemen på någon annan än sig själva. Ju djupare kapitalismens kris, desto värre hetsen. Detta sker i alla länder. Vändningen 2015 och framåt i Sverige är bara ett särskilt tydligt exempel.
Ingenstans har vändningen inneburit att nedskärningarna och försämringarna stannat av. Detta avslöjar i sig högerns lögn om att det skulle ha varit flyktingmottagandet som var problemet. Därför har politikerna gått vidare till att istället veva om gängkriminaliteten. Här kommer deras så kallade lösning – “hårdare tag” med mer polis och hårdare straff – att visa sig direkt kontraproduktiv.
Det är kapitalismen som står i vägen för att lösa arbetarklassens problem. Den enda vägen framåt är gemensam klasskamp mot den verkliga fienden: borgarklassen. Det är de som blivit allt rikare på fallande reallöner, på ett ständigt snabbare arbetstempo, på otrygga anställningar med mera. Det är de som staten ödslat pengar på med sina skattesänkningar och privatiseringar.
Imperialismens krig, exploatering, fattigdom och svält tvingar miljoner och åter miljoner människor att lämna hus och hem, i jakt på ett bättre liv. Imperialisternas försök att rättsligt skilja på olika grupper syftar bara till att splittra arbetarklassen, för att utnyttja både inhemska och invandrade arbetare hårdare.
Kampen för flyktingars rättigheter är också kampen mot att de ska behöva fly överhuvudtaget. Genom att avskaffa kapitalismen skulle vi därtill också avskaffa de moderna krigens och rovdriftens grundorsak – imperialismen, som kommer ur kapitalismen.
Det behöver knappast nämnas att flyktingmottagande under socialismen inte skulle ses på samma sätt som under kapitalismen – som en kostnad. Ju fler händer som kan hjälpa till att bygga kommunismen, desto bättre.
Vår politik handlar om att förena arbetare i en gemensam kamp för våra klassintressen, som den nödvändiga förberedelsen för att störta kapitalismen en gång för alla.
Detta är det enda sättet att ge oss alla en framtid värd namnet.