Recension: Slaget om Alger

Slaget om Alger kom ut fyra år efter det algeriska frihetskriget. I varje sekvens brinner minnet av de unga, arbetande och förtryckta som fördrev de franska imperialisterna från landet.  

Filmen utspelar sig under det algeriska frihetskriget 1954–1962 och följer huvudkaraktären Ali La Pointe som rekryteras av Nationella befrielsefronten (Front de libération nationale, FLN) som strider mot den franska imperialismen. 

Under andra världskriget hade över 200 000 algerier tvingats tjänstgöra i franska armén, varav så många som 45 000 beräknas ha dödats. Andra tvingades att flytta till Frankrike för att ersätta franska arbetare som kallats in. 

I Frankrike förändrades deras klassmedvetande för alltid. Dessa algeriska arbetare fick lägre lön, tvingades arbeta och bo under sämre förhållanden än sina franska bröder, utnyttjades och utsattes för rasism. Detta samtidigt som de fick höra den franska revolutionens gamla paroll “liberté, égalité, fraternité” – en verklighet de visste att de aldrig skulle erbjudas under franskt styre. 

I Algeriet roffade de franska kapitalisterna åt sig spannmål och olja. Från landsbygden drog den franska kolonialmakten in många algerier till de industrialiserade städerna, däribland Alger. Fransmännens utsugning bidrog till att skapa och koncentrera en alltmer politisk medveten arbetarklass i städerna. 

FLN bildades 1954 och bestod till en början av en rad olika mindre grupper. De inspirerades av att Frankrike hade drivits ut ur Vietnam 1954 och såg sin chans att göra samma sak, i huvudsak genom gerillakrigföring.

Slaget om Alger är unik på så sätt att de som faktiskt gav sina liv åt kampen också var skådespelare i, och bidrog till, filmen. FLN:s ledare Yacef Saâdi som spelar sig själv och även var filmproducent. Hans repliker visar tittaren på ett verklighetstroget sätt hur de organiserade kampen.

Filmen är gripande, smärtsam och äkta, och skildrar också det vackert vardagliga, som i imperialistländerna tas för givet. I en scen får vi bevittna ett bröllop. Scenens lugn och mjukhet står i bjärt kontrast till resten av filmen som belyser hur förtrycket har blivit vardag för algerierna. 

En av Slaget om Algers viktigaste vändpunkter sker när FLN utlyser en veckolång generalstrejk efter flera veckor av bombattentat och attacker på de franska bosättarområdena. Det är nu som massorna kastas in i kampen mot kolonialmakten.

I en scen får vi se hur fransmännen föser tillbaka algerierna till deras kvarter samtidigt som de ropar propaganda mot FLN i sina megafoner. 

“FLN vill att ni ska sluta arbeta. FLN tvingar er att stänga era butiker. FLN vill svälta er och döma er till fattigdom. Frankrike är ert moderland.” 

Plötsligt kapar en modig pojke högtalarsystemet.

“FLN säger åt er att inte vara rädda! Oroa er inte, vi vinner! FLN står på er sida.” 

Den algeriska folkmassan skanderar “Länge leve Algeriet!” och deras hurrarop är så höga och äkta att det nästan känns som om man själv är där. 

Även om Slaget om Alger visar många exempel på gerillakrigföring, visar den även dessa metoders begränsningar – att de separerar frihetsrörelsen från massorna. Slutsatsen “våldshandlingar vinner inte krig… det är folket själva som måste agera” påminner oss om att det är arbetarklassens självständiga styrka som måste mobiliseras.

Det är just så som algerierna till slut vinner sin frihet från Frankrike. I slutet av filmen går arbetarklassen ut på gatorna i väldiga protester och kräver med en enda röst imperialismens utträde ur landet. Skriken och slagorden ekar som jordbävningar.

Filmen är filmad stilrent i svartvitt med en handhållen kamera. Den fångar allvaret i varje ögonblick och får det att kännas som att du som tittare är där. 

Slaget om Alger var länge förbjuden i Frankrike, och den var tydligen inte bara en inspirationskälla för Svarta pantrarna, Provisoriska IRA och Palestinska befrielsefronten. I Pentagon visades den för de som involverades i ockupationen av Irak och Afghanistan, samt för kadetterna i den argentinska flottan under det tidiga sextiotalet – samma kadetter som skulle delta i den argentinska militärjuntans repression mot politiska motståndare, även kallat Smutsiga kriget, 1974-83.

“De visade oss den där filmen för att förbereda oss för ett slags krig som var väldigt olikt det krig vi mönstrade vid Sjökrigsskolan för. De förberedde oss på polisoperationer mot civilbefolkningen, som blev vår nya fiende.”

Den här vackra svartvita filmen får dig att uppleva den hårda verkligheten, de förtrycktas smärta och till slut, segerns sötma. Håret på dina armar kommer resa sig inför den helt underbara synen av massorna som firar sin frigörelse, redo att bygga ett nytt samhälle.

Trots det David mot Goliat-liknande förhållandet mellan de båda sidorna lyckades FLN vinna. Men det var först när man lyckades få med massorna i kampen som ödet beseglades för den franska imperialismen i Algeriet. Det är just detta faktum som gör att denna film, som spelades in för nästan 60 år sedan, än idag fortsätter att inspirera alla som vill kämpa mot imperialismen.

“Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp… Proletärerna har inget annat att förlora än sina bojor… de har en värld att vinna!”

Khai Widell

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,116FansGilla
2,675FöljareFölj
2,401FöljareFölj
2,185FöljareFölj
793PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna