Bilderna av ett brinnande höghus skapar rubriker världen över sommaren 2017. Grenfell Tower, en skyskrapa med subventionerade bostäder för fattiga, hade nyligen renoverats och täckts med en billig men brandfarlig fasadbeklädnad. 72 personer omkom i den explosiva branden, mitt i det välbärgade området Notting Hill. De överlevande har fått veta att om de vill få en ny bostad kan det bli var som helst i landet.
Fredrik Gerttens dokumentär Push följer Leilana Farhi, FN:s rapportör för bostadsfrågor, när hon kartlägger boendesituationen i världens storstäder. Renoveringen av Grenfell Tower är ett av många exempel på uteblivet underhåll, maffialiknande metoder för tvångsförflyttningar och gigantiska hyreshöjningar.
I London visar filmen bostadsområden som tidigare varit fyllda med liv och rörelse men som nu står spöklikt tomma – för företagen är det mycket lättare att spekulera i bostäder utan hyresgäster som krånglar. I Toronto har bostadspriserna tredubblats i förhållande till inkomsterna de senaste 20 åren. I Harlem i New York träffar Farhi en man vars hyra skulle bli 90 procent av hans inkomst efter en oönskad renovering.
Filmen undersöker konsekvenserna av det man kallar bostadsmarknadens finansialisering, det internationella finanskapitalets ökade dominans. Genom att följa FN:s rapportör avslöjar Fredrik Gertten effektivt den verklighet som finns bakom finansmarknadens oerhört komplicerade språk och system, som är utformat för att undvika så mycket insyn som möjligt.
Företaget Blackstone blir särskilt föremål för Farhis granskning, en så kallad Hedgefond som förvaltar över 500 miljarder dollar varav 154 miljarder i fastigheter. Hedgefonder skiljer sig från ränte-, aktie- eller indexfonder eftersom förvaltaren använder vilka investeringsprinciper som helst. Fonderna ska minimera riskerna så att investerare får avkastning oavsett marknadens upp- och nedgångar. Därför väljer stater ofta att placera pensioner i sådana fonder. Det mesta av Blackstones kapital kommer alltså från arbetares framtida pensioner, men kan användas till att mångdubbla samma arbetares boendekostnader eller tvångsförflytta dem.
Förenklat är Blackstones affärsidé att köpa upp fastigheter över hela världen till ett undervärderat pris och hyra ut dem dyrt. Företagets VD förklarar att det bästa läget är efter en finanskris när fastigheterna är kraftigt undervärderade. Alternativet är att köpa bostadskomplex där underhållet varit så uselt att fastigheterna förlorat kraftigt i värde – ett typexempel skulle vara de svenska miljonprogrammen. Affärsmodellen är enkel att känna igen: köp husen till ett lågt värde, lyxrenovera dem och chockhöj hyran – renovräkning med andra ord!
I Push berättas att Blackstone äger 21 000 bostäder i Sverige genom företaget Hembla. Men sedan filmen släppts har redan det tyska fastighetsbolaget Vonovia köpt upp Hembla och kontrollerar på så sätt närmare 38 000 bostäder i Sverige, på en marknad som bara lär expandera.
Forskningsintitutet RISE räknar med att det finns 400 000 miljonprogramsbostäder som behöver renoveras i Sverige. Boverket beräknar kostnaden för dessa framtida renoveringar till otroliga 300–500 miljarder kronor. Med nuvarande system kommer hela denna kostnad – och betydligt mer därtill – att läggas på arbetarnas axlar.
På flera platser i Sverige organiseras det just nu demonstrationer mot ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Hyresgästföreningen har också tagit initiativ till en namninsamling mot regeringens förslag på marknadshyror för nybyggda bostäder, som bereder vägen för stora hyreshöjningar på alla bostäder. Detta är ett bra första steg.
Även om filmens skapare och huvudperson inte själva drar den slutsatsen, visar Push att kampen mot bostadsbrist, vräkningar och prishöjningar är en del av kampen mot kapitalismen. Hemlöshet bredvid tomma lägenheter, i den massiva rikedomens tjänst, måste besvaras med klasskamp och revolutionär organisering.